06.03.08
Bob Beamon och PJ Proby…
Hallå igen!
Häromkvällen satte jag mig ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid ett läge när saker och ting just började varvas ner efter en lång och turbulent dag…Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så störningen därifrån var ganska så marginell. Snarare så blev det lite mer av en härlig, varm maj-natt som kröp in i affären. Inte en människa i sikte bärandes på en flyttkartong innehållandes vindsröjning där jag alltför ofta råkar bli den sista i ledet före Stadsmissionen (dvs innehållandes skräp). Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag kände en viss harmoni med.
Alltså: på med en samlings-CD med P.J. Proby! Vad annat kan man i sånt läge göra! Nä, just det…sätta sig ner, luta sig tillbaka och njuta av livet…
Och fram rullade låtarna återigen fram i den ljumma försommarnatten. That Means A Lot, Linda Lou, Cuttin’ In, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, I Love Therefore I Am, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…
Och vad kan man göra annat än kapitulera. Den ena fenomenala topp-prestationen efter den andra. Ett heltäckande spektrum på hela förra århundradets musikskatt: rock, soul, ballad, schlager, musikal m.m. och alltihopa framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår så gott som helt tar andan ur en känns i vissa stunder snudd på overkligt. Självklart så är det inte första gången - heller inte sista, tro mig - som en Proby-samling ger mig den här effekten. Jag blir också sällan ensam om min reaktion; i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt! Kan inte placera rösten men han är ju helt otrolig den här killen!
Och det är han ju!
Och det är inte bara fantastiskt, som tidigare sagt så är det även en variation i genrer och röst som ingen annan artist någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivån på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på en av hans orginalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som ej går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller s.k. “mellanlåtar” finns bara inte. Inte nog med det, i varje låt så ger PJ allt i varje liten fras. Transportsträckor existerar inte.
Och så denna oerhörda mångsidighet som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som ex. avslutningen på den andra LPn, betitlad blott “PJ Proby”, där Lonely Teardrops följs upp av With These Hands! Alltså: först en Jackie Wilson-rockare där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Probys röst helt enkelt blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga?
Länge har jag funderat på det.
Och så härom kvällen så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällade världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som som kom att stå sig i 23 år.
MEN…
…att lyssna på PJ Proby är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…
Popularity: 91% [?]
Loading ...
