1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 4.50 out of 5)
Loading ... Loading ...

04.23.08

Om hur det kan gå när man minst anar det…

Posted in Min blogg at 11:38 pm

goran.jpg

Hallå igen, ni nånstans därute som fortfarande har tilltro till mig och det som jag skriver, trots mina plötsliga perioder av frånvaro!
Och tack återigen alla ni som berättat för mig om hur mycket ni följer det som jag skriver!
Jag ska göra vad jag kan för att så fort jag kan komma tillbaka till den takt som jag hade för inte alltför länge sen. Erat stöd värmer nåt otroligt!

Ett problem har varit att när jag nu väl fick en ny dator så hade jag – min vana trogen – INTE lagt mig på sofflocket och tagit det lungt och relaxat utan involverat mig i nya aktiviteter.Inte en minuts mer sömn per natt än tidigare. Och där står jag helt plötsligt och ska skriva blogg tre timmar om dan igen…
Nåja, nu är jag här efter en liten omorganisering och med ett glödande behov av att uttrycka mig skriftligen igen, och här ska jag förbli, jag lovar.

I morgon – inte i kväll, jag hinner inte – så kommer en recension på Doris LP från 1970. Vad sägs om det alla göteborgare, ja, för den delen, alla ni andra???

Innan dess, i kväll alltså, så kommer en liten anekdot med en annan göteborgare, manlig sådan, inblandad. Jag såg nämligen den legendariska jazzfusion-gruppen Egba på vår lokala krog Sjöhästen i lördags, och vem i Egba har vi på bas om inte: ingen annan än Göran Lagerberg från Tages och Blond!
Naturligtvis så blev detta faktum ett tungt vägande skäl för mig att stänga lite tidigare än vanligt för att bege mig de 50 metrarna bort till Sjöhästen. Göran ÄR ju än av mina stora idoler, det vet ju alla som känner mig det allra minsta lilla.

För att inte gå händelserna i förväg så ska jag börja med att säga att det var en ruggigt bra konsert. Ett Egba som visade upp ett musikkunnande i ren världsklass!
Tyvärr var det inte fler än ungefär trettio åskådare, men de som var där fick mer än full valuta för sina ölpengar.
Även om Göran var precis den klippa som han alltid har varit och övriga musiker imponerade i allra högsta grad så var det nog ändå trummisen Åke “Doktor Åke” Eriksson som stod för kvällens enskilda höjdpunkt med ett trumsolo på drygt tio minuter som fångade allas uppmärksamhet från början till slut.
Visst Lennart W., min gode vän och bloggkommentator av rang, många trumsolon är kanske helt umbärliga och rent av bara slöseri med tid och tålamod, men dr. Åkes show är något alldeles extra.
Inga stora åthävor, inget pajaseri, bara musikalitet parad med en stor portion humor. En sisådär
35 års erfarenhet av vad en publik vill ha sitter väl heller inte i vägen…Summa summarum en skicklig musiker med ett storthjärta som leverar en högklassig show! Går ej att i några få ord beskriva. Måste ses och höras!
T.o.m. servitrisen som passerade framför scenen med ett stort lass tomglas drog roat på mungiporna när hon gick förbi…
Jodå, nog märks det än idag att Åke har Tubes som ett av sina favoritband…showmanship har ju alltid legat högt på Doktor Åkes lista.

Så kommer vi då till krönikans kärnpunkt, nämligen det som hände ett par minuter efter att konsertens extranummer klingat ut och musikerna börjar att göra sig beredda på att packa ihop och ta sig hem.
Som den gamle “PJ Proby-trummis” han under mina vingar en gång för sju år sen var, så ställer jag mig och språkar lite anspråkslöst med Åke som törstigt kommer fram till baren. Jag berömmer honom dels för hans fantastiska solo men även för spelningen som helhet. På frågan om vad han vill dricka så svarar han en Cola och jag bjuder honom sen på ett glas. (Var han bandets chaufför?)
Mitt i allt surrande så stannar allt till när helt plötsligt Göran dyker upp. Tror ni att mina ben börjar darra…?
Nåväl, jag fattar mig snabbt, nonchigt och proffsigt (tror jag…) och frågar, så där lite coolt med ett par starköl innanför skinnjackan, om Göran känner igen mig. Det gör han naturligtvis inte, men jag berättar stolt att det är jag som är “bloggskribenten”…Och nånstans där så påbörjas nån minuts snack runtomkring detta “väldigt spännande” ämne, nämligen att jag skriver på en blogg om vad en del människor här i landet hade för sig för drygt fyrtio år sen när dom var tonåringar. Precis vad man vill prata om direkt efter en spelning så klart…
På nåt sätt så gled jag in på Tages allra första LP, och nämnde att jag inte var så förtjust i den, vilket varken Göran eller Åke höll med om. Enligt dessa herrar så var den en riktigt hyfsad skiva. (En tvåa enligt mig…)
– Njaaa…, sa jag fylld av tre starköls falska givande av självförtroende, så var det väl inte alls. Egentligen så fanns det ju bara en bra låt på den, nämligen den där…vad hette den där, Crazy ‘Bout My Baby…?
Ridå.
Alla känner vi igen den där känslan, att när vi säger nåt som inte stämmer så känns det snudd på redan i munnen när orden formas att NÅT är fel. Hjärnan dock, den behöver ett par sekunder på sig för att analysera VAD det är som är fel och vad som i det felaktigas ställe i stället skulle vara rätt.
Jepp, direkt när jag sa “Crazy ‘Bout My Baby” så kändes det fel, men innan ens tanken han dyka upp i mitt överjag så hörde jag Görans röst, där varje ord var som tunga släggslag:
– Näää! Den är ju på vår andra platta ju, för där sjunger jag ju med Tommy Tausis och han var ju inte med på den första! Nu börjar jag bli besviken på dig!
Alltså, finns det nån som kan tala om för mig vad man ska göra i ett sånt läge?
Självklart så var det låten The One For You som jag menade, det var bara det att munnen sa nåt annat.
Pinsamt? Gissa…
Visst, det är sånt som händer efter ett par öl.
Visst, skriver man om 5 plattor i veckan och jobbar 12-14 timmar om dan så är det sånt som händer. Det blir mycket att hålla reda på…
Visst, alla kan göra fel och GÖR det också titt som tätt.
Visst, det är så som det är…men varför ska det behöva hända den första gången som jag pratar med Göran Lagerberg!!!!!!!
Nåväl, jag hasplade ur mig nåt om att jag var lite på lyran, att jag ofta blandar ihop låttitlar, att jag hade jobbat mycket just den dan osv, osv.
Bytte sen snabbt ämne till att betona hur bra Tommy Tausis var på stämsång. För att köra ner mig ordentligt i diket, när jag ändå var på gång, så var jag hux flux inne på vad konstigt det var att Tommy Blom sjöng mindre och mindre i gruppen för varje platta som gick.
Ruggigt nog så verkade det som om Göran i sin tur tyckte att det var mindre och mindre intressant att lyssna till vad jag hade att säga. Han ursäktade sig med att han var tvungen att packa ihop för att gå hem och försvann hastigt från bardisken, artigt men bestämt.
Att mitt tjatter hade gjort att han missat sista ölbeställningen med tre minuter gjorde nog knappast saken bättre.
Försvann, det gjorde han.
Och där stod jag med ett totalkraschat ego, fast besluten att aldrig mer skriva på nån idiotisk blogg om saker som jag i alla fall inte kände till bättre än att jag gjorde en åsna av mig själv så fort som jag öppnade truten. Aldrig mer!!!

Förresten, hade jag kommit ihåg att berätta för Göran hur mycket jag tyckte om konserten som hade avslutats fem minuter tidigare? Knappast…
Frågade jag Göran vad han ville dricka som jag kunde bjuda honom på? Nix.
Och hur kul var det för honom att på beställning prata om saker som hände för fyrtiotre år sen? Inte mycket, förmodligen…
Usch, ibland så känner jag mig bara som en bortkommen tolvåring som försöker leka på de storas bakgård…men det kanske vi alla gör nån gång under livets gång.
Det blir svårt för alla när man lämnar den trygga sfär som man bygger upp runt omkring sig under livets gång. En sfär som kan bestå av allt möjligt såsom polare, bandet man spelar i, lokala puben, fotbollsgänget, jobbarpolarna eller kanske till och med en butik som man driver som man vistas i större delen av den vakna delen av livet!
Direkt som man lämnar sitt fort så kan varje liten motgång ses som ett bevis på att man aldrig skulle ha lämnat fortet…men i själva verket är det så att det faktum att man tar så illa vid sig i sådana lägen i sig är ett bevis på att man lämnar fortet alltför sällan! Man har helt enkelt blivit för sårbar!
För visst överdriver jag i min beskrivning av hur det gick till. Inte f-n blev Göran nån illusion mindre för att jag blandade ihop två låtar. Vad brydde han sig om det? Och att Tommy sjöng mindre efter ett tag fick jag också en bra förklaring på. Och visst pratade vi i säkert tre minuter om både det ena och det andra förutom det som jag tidigare nämnde. Det var ju inte heller den första gången som vi träffades, den tredje för att vara mer precis, vi hade dock aldrig tidigare pratats vid så här mycket tidigare.
Nej, jag tror att Göran på det stora hela bara kände sig smickrad över att det finns människor som än idag bryr sig om vad han en gång i sin ungdom sysslade med, och…kände han inte så, så är det ju inget som jag ska behöva må överdrivet dåligt för!
Det gjorde jag ändå…i ett par dar…vilket hade sin del i att det inte blev något skrivande. Sen så gick det över, som det mesta brukar göra av allt det futila som konstant händer alla oss människor i ett långt liv.
Jag gjorde en höna av en fjäder, en falk av en mygga, Danmarks Himmelsberg blev ett Matterhorn o.s.v., men nu är jag tillbaka med båda fötterna på jorden…trots att jag för ett par dar sen kände jag mig mest under jord…

Hur som helst, Göran, den rackarn, den kommer jag att noggrannt dissekera inom kort när jag skriver om Örjan Rambergs singel Balladen Om Killen, där Göran komponerar, spelar bas OCH sjunger…och det med den äran!!!
I morgon så kommer det däremot som sagt en recension av Doris LP från -70, Did You Give The World Some Love Today Baby!!!
Det ni, det blir nåt att se fram emot det!!!

Popularity: 61% [?]

14 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    04.24.08 at 8:52 am

    Micke!
    Varmt välkommen tillbaka! Jag har saknat din blogg varje dag. Och tack för din underbart roliga beskrivning av mötet med Göran Lagerberg. Jag gillade också utläggningen efteråt om att “lämna sitt fort”. Mycket träffande och humoristiskt.

  2. Olle said,

    04.24.08 at 11:16 am

    Hej Micke!
    Kul att höra från dig igen. Du beskriver det “misslyckade” mötet med Göran på ett mycket träffande sätt. Visst har vi alla känt det så ibland. Möten med tjejer man suktat efter och när man väl får chansen har man antingen druckit för mycket eller fått gelé i knäna.
    Ser fram emor recensionen av Doris imorgon.

  3. Stjofön Presley said,

    04.24.08 at 12:53 pm

    Heja! Härligt att bloggen rullar igen. Lagerberg… ja, ja… En begåvad basist utöver det vanliga redan på den tid när det begav sig. Hur fasen lät Egba, nu då? Eriksson är ju jäkligt bra, men han kan svamla till det också. Så hur var helhetsintrycket?

  4. sir doug said,

    04.24.08 at 6:56 pm

    ja du…varför är det så svårt att säga något vettigt till idolerna när man väl träffar dem?…jag hade ett möte med en favorit gitarrist för några år sen och jag lyckades måla in mig i ett hörn av osäkra åsikter medan gitarristen blev mer och mer tyst, det slutade med att han frågade vad jag tyckte om hans senaste skiva som jag inte hade hört, det hindrade inte mig i att vääääldigt osammanhängade och vaga fraser säga vad jag ansåg om den…tror att han genomskådade mig…jag avslöjar inte vem det var, men händelsen påverkade mig så mycket att jag inte kan lyssna på honom längre, hoppas det inte händer dig…kul att du är tillbaka…

  5. PerOla said,

    04.24.08 at 7:24 pm

    Ödmjukhet, denna svåra konst…roligt att du är igång med bloggen igen Micke! Och faktiskt lite trösterikt att även du tar miste på någon detalj ibland. För att anknyta till Göteborgstemat så kan jag påminna dej om när min tvärsäkerhet fick oss att kliva av bussen på Hälsö en halvmil för tidigt. Då fick jag en grundlig (och antagligen välbehövlig) lektion i att inte påstå saker jag inte har täckning för.

  6. Micke said,

    04.24.08 at 8:27 pm

    Det där med Hälsö hade jag glömt bort…Mitt starkaste minne därifrån är när vi väl på sommarkvällen kom fram till Hälsö och från en höjd såg ner på havet med ett par öar dränkta i blod från den nergående solen. Då sa jag spontant, efter en hel dags resande: “Den här synen är värd hela resan…
    Mitt näst starkaste minne är händelsen med tjejen på bussen tillbaka in till Göteborg ett par dar senare…men det är väl inget att älta i dag, för det är väl preskiberat vid det här laget?

  7. Stjofön Presley said,

    04.24.08 at 9:33 pm

    Bussen? Vad hände på den? Nu är man nyfiken!

  8. Micke said,

    04.24.08 at 11:02 pm

    Oj då! Vad har jag ställt till med nu då?
    Bussen?
    Tja…det här var ju för en hel del år sen…Jag uppvaktade helt enkelt en tjej på ett lite retsamt sätt så att hon till slut, efter kanske 20 minuter – till min stora munterhet – blev riktigt arg. När hon klev av bussen med sin väninna ett par hållplatser före Göteborgs centrum så bad hon mig fara och flyga. Det roliga var att mina reskompisar inte fattade ett smack av vad som hände och trodde att hon bara blev förbannad över att dom inte flyttade på sig tillräckligt snabbt när tjejerna skulle gå av. Det drogs upp då och då i vårt gäng under den kommande tiden som ett mått på hur otrevliga en del människor kan vara.
    Ett par år senare så berättade jag sanningen för mina kompisar. Joodå…det bor en retsticka i oss alla, och han tittade fram i mig just då. Va? Om jag uppfattade tjejen som söt? Jag minns inte men jag utgår nog från det…
    Minns nu bara, gott folk, att jag var i tjugoårsåldern när det här hände…

  9. AW i Skottland said,

    04.24.08 at 11:10 pm

    Det var helt fantastisk läsning. Som sagt, vi har alla varit med om sådana situationer. Själv får jag ibland fortfarande ibland svettningar när jag tänker på ett misslyckat sammaträffande med en fotbollsidol på Arosvallen i Västerås 1976. Men det är inte många som kan skriva om dem på det sättet.

    För övrigt har jag och min skotska flickvän under ett par år diggat CDn med Blond. Dessutom är CDn med Doris, som innehåller alla spåren från “Did you give…” plus en del annat, en stor favorit för oss båda. Ser mycket fram emot att läsa dina tankar kring den. Och Åke Eriksson, han spelar väl på de spåren från Wasa Express’ första LP som vi ofta lyssnar på. Adventure (hade ett tag en status som lite påminde om Smoke on the Water — alla trodde de kunde spela den men de flesta hade fel…) och January Man, båda helt suveräna.

    But the boat won’t sink!

    Hälsningar AW

  10. Anders Lundquist said,

    04.26.08 at 1:15 am

    Kände igen mig i allt! Been there, done that. Har även läst en del tidigare recensioner och uppskattar din kombination av kunskap och ärlighet, en mix som inte längre är så vanlig i vårt lands publikationer, där flockbeteendet blir allt tydligare…
    Kom ihåg: man tar till sig av sina misstag. Därför känner man igen dem när man begår dem igen. /AL

  11. Peter Johansson said,

    04.26.08 at 1:29 pm

    Underbar historia! Tyvärr missade jag Egba när de var i Karlstad för några veckor sen. Fast å andra sida hade jag ju säkert gjort en “micke” då, jag med…

    Minns en gång när jag satt och drack whiskey med Wee Willie Harris på ett hotellrum och på min medtagna grammofon spelade jag “Jag Vet” med Hep Stars och försökte få Mr. Harris att fatta vilken jävla bra rockgrupp Hep Stars var. Om jag åtminstone hade försökt med “Farmer John”…
    Peter

  12. Stjofön Presley said,

    04.26.08 at 6:00 pm

    Håller med dig om att Jag vet är en snygg snyftare… med Gunnar Wiklund, BD:s stolthet på nästan Shanesnivå. Minns jag rätt var den på samma platta som Nu tändas åter ??? i vår lilla stad. Bör ha varit omkring 1959, om minnet inte sviker mig. Hade just fått mina första jeans, svarta med gula dragkedjor på bakfickorna, och insett att det var Little Richard, inte Elvis, som var grejen. Verkligheten skulle komma att visa att min teori höll streck.
    Hep Stars? Var kommer de in i bilden? Bara för att man spelar blöjraggarmusik är man inte per automatik rockmusiker.

  13. Åke Eriksson said,

    10.01.08 at 11:12 am

    Ha Ha en mycket lustig beskrivning av denna incident på Sjöhästen. ja det gäller att ha ordning på plattorna Micke !

    / Åke

  14. Micke said,

    10.01.08 at 9:03 pm

    Lustigt Åke hur våra vägar ständigt korsas! Nu hamnade vi till och med i samma band…bara det att du la av i våras innan jag kom med…
    Hur som helst så är det nog bäst att när man väl en gång har gjort bort sig – mycket eller lite grann – att lägga upp korten på bordet:
    “Jag är en åsna.”
    Alltså, bara för att säga det först innan nån annan berättar det för en…det tar ju förhoppningsvis udden av det hela…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *