1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.07.08

Svenska LP-skivor #57 Ulf Lundell – Vargmåne

Posted in Min blogg at 2:47 f m

ULF LUNDELLS GENERATIONSBESKRIVANDE MEN OCKSÅ SENSATIONELLT STARKA DEBUT!!!

lundell.jpg

Sällan har väl en svensk debutplatta fått större betydelse för sin publik än Ulf Lundells första LP. Tillsammans med boken om Jack, som kom ut året därpå, så har skivan mer eller mindre kommit att symbolisera generationen från 1967, ”Summer of love”, och dess egen tillbakablickande på den ungdom som för var dag kommer längre och längre bort. Visst, Lundells övriga repertoar har behandlat samma ämne och även andra ämnen för den delen som har gått på djupet i lyssnarnas inre, som Den Vassa Eggen, men ingen annan skiva har kommit att just symbolisera så mycket som just Vargmåne.
Sjung ”sextisju, sextisju” till valfri medelålders man och chansen är stor att du direkt får ett ”vart har du tagit vägen nu!” till svar, tillsammans med en starkt nostalgisk blick och skevt leende i mungipan. Skivan har med sina klara och konkreta texter ett budskap till människor från Lundells generation som går rakt in hos de flesta. Även de skivköpare som aldrig läst och för den delen inte heller nån gång kommer att läsa Jack Kerouac kunde hitta en stor bit av sig själva i Lundells skildring av ett ytligt nöjesliv i Stockholms City.

Men Vargmåne är så mycket mer än det!
Till att börja med så är det en snudd på ofattbart välgjord, färdig och mogen skiva för att komma från en debutant. Helt obegripligt för mig att en kille som aldrig tidigare spelat med i ett band eller ens varit i en skivstudio kunde agera på ett så ledigt och respektlöst sätt som Lundell gör.
”Han har nog kommit för att stanna” tror jag var de flestas reaktion efter att ha hört Vargmåne. Ta bara Jag Går På Promenaden med Lundells makalösa bluesfraseringar där han mer eller mindre bara leker fram orden, uppenbarligen med ett stort brett leende på läpparna.
Utöver det så är Vargmåne – bortsett från texterna och hur fantastiskt Uffe nu än lät för att vara gröngöling – en väldigt behaglig platta att lyssna på. En kavalkad av olika genrer: rock, blues, folk, ballad m.m. allt spelat på ett mycket lyhört sätt av ett gäng fullblodsproffs. Finn Sjöberg, Mike Watson, Ola Brunkert för att nämna några.
En fråga i sammanhanget som jag inte kan besvara är hur i all sin dar han fick ihop alla dessa musiker till första skivan. Nån som vet? Visst var det EMI han spelade in på, men skickar dom gräddan till alla debutanter? Eller trodde dom så helhjärtat på stt nyförvärv att dom slog på den stora trumman redan från start?
Nåja, i ärlighetens namn så hade Ulf Lundell redan flera år tidigare satt några små pyttespår i svenkt musikliv. Denne, ambitiös redan från start, hade skickat in några av sina låtar till olika skivbolag och en av dessa nådde ingen mindre än Pugh Rogefeldt som 1971 spelade in Uffes En Gång Tog Jag Tåget Bort som hamnade som B-sida på en singel året därpå! Visste ni om det?
Ett par gånger hade även hans famösa heminspelningar nått ett radioprogram för just heminspelare.
Mer än så var det dock inte.

Här kommer skivan!

ULF LUNDELL – VARGMÅNE Utgiven på EMI 1975

1) Stockholms City
En låt som jag nog aldrig riktigt fastnat för. Av någon anledning så är det just den här låten som brukar dyka upp i mitt huvud när jag hör snacket från de människor som i det närmaste förlöjligar Ulf Lundell, (och dom finns…). Jo, visst, här finns alla de här egenskaperna som, om man nu inte gillar Lundell, kan bli ack så irriterande. Sluddrig, släpig röst, klichéfylld text och simpel, malande treackords-bluesrock. Låter mest som nån som har torskat på allt och alla på en gång och bett några polare att kompa honom.
Och ändå så är det inte så! Men det tog det mig lite tid att förstå.
Texten är ju helt enkelt genialisk med sin beskrivning av nåt som i dag direkt skulle associeras till Stureplan, för att sen i sista versen svänga om i etthundraåttio grader och i stället handla om Bullshit City, staden där allt det falskt glamorösa snabbt förvandlas till ren misär. Precis som i verkligheten och en ganska så pricksäker beskrivning. Ingen symbolik, bara pang på!
Musikaliskt så är det fortfarande ingen sensation, men ändå väldigt välspelat och välarrat.
Sluddrig, släpig röst? Jo Uffe hörs lite otydligt, han har hamnat rätt långt ner i mixen, för lyssnar man bara så gör han en utmärkt insats med en tolkning som definitivt passar låtens text och med en klar och tydlig frasering. Men, tyvärr, han är lite låg i mixningen.

2) Då Kommer Jag Och Värmer Dig
Väldigt mycket Dylan i det bluesiga musikaliska upplägget men inte direkt påtagligt i Lundells sång. Överhuvudtaget så är nog Dylan mer en inspiration än en förebild för Lundell, tror jag.
Texten inte så mycket att orda om.
Snyggt gitarrspel av Finn Sjöberg.

3) Sniglar Och Krut
Enligt mig en av de bättre spåren på plattan. Finstämt, laidback och en Lundell som gör en utmärkt sånginsats. Naivt sjunget, men precis det som den här låten mår bäst av. Den som påstår att Lundell är en taskig sångare har inte lyssnat på det här.

4) Sextisju, Sextisju
En aningens uttjatad låt, men glöm fotbollsklacks-refrängen så är det likt förbaskat en lysande episk rocklåt med en utmärkt text som är precis lika aktuell 2008 som då. Att han Lundell sen gör en fenomenal sånginsats gör ju näppeligen saken sämre.

5) När Duellen Är Över
Och så avslutas sida ett med ännu en finstämd ballad – hela tiden kontraster till låtarna på spåret innan skivan igenom – och med en text om komplicerade relationer två människor emellan.
Helt klart en av de absolut bästa spåren på hela plattan med en Lundell – skivdebutant – som sjunger som om han celebrerade sitt tjugofemårsjubileum som artist.

lundell2.jpg

SIDA 2

1) Jag Går På Promenaden
En mycket välspelad och välsjungen blues. Texten är helt lysande med ett par rim som man är så enkla men samtidigt så genialiska att ingen ens har tänkt tanken att man kan rimma så. ”Louise” med ”kis”. ”Fyra trappor upp” med ”läser en pin up”. ”Sitt blonda lurv” med ”bjuder på en kurv”.

2) Bente
Här möts vi av betydligt mörkare både ton och text. Dom flesta av oss som bor i Stockholm eller någon annan storstad kan nog känna igen situationen, den där när man upptäcker man har en nära vän som står på avgrundens rand och man bara inte vet vad man ska göra eller ens hur man ska göra det man ska göra.
Dramatiskt och sorgligt men en väldigt vacker melodi, allt i en bjärt kontrast till låten innan, Jag Går På Promenaden.

3) Jesse James Möter Kärleken
En fantasifull text, helt klart inspirerad av Dylans lite längre episka låtar. Uttrycksmässigt så låter det däremot väldigt mycket mera Springsteen om det här, t.o.m. förbluffande mycket med tanke på att Lundell enligt egen utsaga aldrig hade hört Springsteen före Born To Run. Den skivan släpptes i stort sett samtidigt med Vargmåne, och plattorna innan hade inte gjort mycket väsen av sig i Sverige så det stämmer nog.
Texten är självklart helt makalös. Alltså, att rimma ”Putte Wick” med ”nån som gick” är helt enkelt lysande. (Vad säger du om det Basse? Hade du kunnat komma på det själv?!).

4) Nu Har Jag Förpackat Min Längtan
En mycket finstämd och vacker avslutning på en väldigt, väldigt bra LP. Piano, bas och tvärflöjt i ackompanjemanget vilket understryker den brokiga palett som Uffe använde sig av på sin allra första skiva.
Tvetydig text. Menar Lundell att det är bäst att inte ha några förväntningar alls på livet? Eller är det bara ironi? Om denne vid den här tidpunkten förpackade all sin längtan så vart han nog i allra högsta grad förvånad och överraskad, för efter Vargmåne och 33 år framöver så har han kunnat få allt som en normal man velat ha: Pengar, hus, kvinnor, skivkarriär, författarkarriär, film på ens egen bok, berömmelse, bekräftelse, applåder osv. För det var väl det som du längtade efter Uffe, eller…?

Summa summarum en oerhört imponerande debutskiva av en artist som här visar upp en enorm mognad och musikalitet på ett väldigt tidigt stadium av sin karriär. Den suveränt lediga pratsången med sina ständiga rytmiska fraseringar ger en tolkning av hans egna texer som är sällan skådad i vårt land över huvudtaget och i stort sett aldrig hos en man som – jag upprepar det för säkerhets skull – för första gången i sitt liv befinner sig i en riktig inspelningsstudio och dessutom aldrig tidigare har spelat i ett band!
Slutomdömet måste bli högt, det finns egentligen inget alternativ. Det är en utmärkt skiva utan ett enda svagt spår. Ni som tvivlar eller fnyser, ta en till lyssning i lugn och ro på Vargmåne, koppla bort alla fördomar om människan Ulf Lundell och inse att det här är riktigt bra, och inte bara det, det är äkta också!

Slutbetyg: en tveksam men ändå Femma av fem möjliga!!!

lundell3.jpg

Popularity: 62% [?]

14 Comments »

  1. sir doug said,

    04.07.08 at 6:08 e m

    jag plockade upp lundell i 80-talets mitt, och införskaffade följdaktligen vargmåne mer än 10 år efter den utkom, var lite tveksam till den då minns jag, speciellt om man jämför ljudbilden på eggen och vargmåne…men den växte sig stark, bente är kanske de bästa herr lundell skrivit…men jag håller med dig, det är en femma och en skiva som kanske kommer att utpekas som lundells störtsa stund när han en gång ska summeras…

  2. Peter Johansson said,

    04.07.08 at 10:35 e m

    Här snackar vi debut! Och ändå tog det några år innan en hormonstinn, popälskande tonåring som jag, fattade hur bra den var.
    Nu har jag för länge sedan tappat greppet om Uffes makalösa produktion, men hans skatt i form av text och musik saknar motstycke i svensk historia, tycker jag. Han är odödlig och kommer i framtiden få samma status som Bellman och Taube.
    Uffe är kung!
    Peter

  3. Micke said,

    04.07.08 at 11:04 e m

    Tack sir doug och Peter för erat stöd. Det ÄR ju inte helt korrekt hos många att tycka att Uffe är kanon, så jag var lite osäker på vilken reaktion som skulle dyka upp. De som inte tycker så bra om Lundell verkar dock ofta vara dom som inte har lyssnat så mycket på honom. Om jag bara kunde förstå sammanhanget…

  4. sven said,

    04.08.08 at 10:27 f m

    Kan du inte recensera något annat Micke än alkisuffe, 60-tal, pugh och abba?

  5. Lena Wärmé said,

    04.08.08 at 11:54 f m

    Hej Micke!
    Det känns så bra att du ger Ulf Lundell det beröm han förtjänar. Hans texter ger ju så mycket och man kan lyssna på dom om och om igen och hitta ny inspiration och glädje hela tiden. Han står verkligen i en klass för sig.

  6. Lena Wärmé said,

    04.08.08 at 12:00 e m

    Kommentar till Sven:
    Vad har Lundells alkoholproblem med hans kvaliteter som artist att göra?
    Att nedlåtande kalla honom ”alkisuffe” tyder på att du har en människosyn som är mycket obehaglig och du verkar dessutom inte ha så mycket känsla för musik med tanke på ditt torftiga inlägg.

  7. Micke said,

    04.08.08 at 3:14 e m

    Några förslag Sven?
    Det är faktiskt så att det är just dom som ger mest feedback. Kolla antal kommentarer! KSMB har NOLL kommentarer! Tror du att jag fortsätter med deras övriga två skivor då? Nix!
    Och…snart finns det inga ABBA kvar att skriva om…

    Och till er andra, Sven är faktiskt en bekant till mig, hans lite hårda ordval är inte så illa ment som det kan låta.

  8. RonnyBGoode said,

    04.08.08 at 4:47 e m

    Innan jag uttalar mig om ”Vargmåne” så ska jag lyssna igenom den grundligt på nytt. Jag kan ha missat något. Men dessförinnan så kan jag meddela att hemma-hos-reportaget nu ligger ute på min blogg http://ronnybgoode.blogspot.com/.

  9. Martin said,

    04.08.08 at 9:34 e m

    Jag gillar ju en hel del med Lundell men har faktiskt inget starkare förhållande till Vargmåne. Skulle nog snarare lägga Törst på skivtallriken av de två av hans plattor du skrivit om men ännu troligare senare skivor som 12 Sånger, Evangeline eller Xavante. Förstår att det är tråkigt att skriva om plattor som ingen kommenterar men om jag får önska så är jag lite nyfiken på vad du tycker om till exempel (hoppas att jag inte missat att du redan skrivit om någon av dem): Strindbergs: Bombpartyt, Kajsa & Malena: Historier från en väg, Per Gessle (solodebuten), Creeps: Now dig this,
    Imperiet (debuten)

  10. Stjofön Presley said,

    04.08.08 at 9:57 e m

    Här fyller en annan i åt Martin: ”För te å inte nämna Strictly Instrumental med The Shanes! Gösse lelle, vicka solon ’n drar på guran, Berggrens grabben!”

  11. Micke said,

    04.09.08 at 12:37 f m

    Ett flertal av dem kommer, Martin!

  12. Martin said,

    04.15.08 at 12:06 e m

    Kul! Hoppas du får tillgång till en dator snart.

  13. Fredrik said,

    04.19.08 at 10:56 e m

    Jag har lyssnat på Lundell sedan 79-80 och har alltid hållit ”Vargmåne” som en av hans fem bästa plattor. Speciellt med tanke på att det är hans debut! Som du skriver så är det svårt att förstå att det är första gången han står i en skivstudio. Låtmaterialet är sensationellt starkt och personligt, produktionen har kanske inte åldrats med värdighet, men altt som allt är det en platta som förtjänar större uppskattning och uppmärksamhet i hans katalog än många av hans senare alster. Mina favoriter är ”Sniglar och krut”, ”När duellen är över”, ”Bente” och ”Jesse James…”.

  14. Erik said,

    04.21.08 at 12:59 e m

    Jösses, Creeps andra… Vicken platta!!! Hur länge sen var det inte den snurrade på tallriken? Coolare än coolast var de då i slutet av 80-talet, Krypen. Sen gick det väl sådär tycker jag… Som ett tips på artikelserien om band som aldrig gjorde en LP måste jag i sammanhanget bara nämna Jim-Jams. De lirade samma stuk som Creeps gjorde på just Now Dig This, och gav ut en EP ’91 med fyra spår. Någon som har hört den? Borde vara ruggigt svår att hitta idag. Har gjort MP3-or av mitt ex om någon skulle vara intresserad…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *