Mick Green från The Pirates är mycket riktigt en av de bästa gitarrister som England någonsin frambragt. Hans sätt att spela komp och solostämma samtidigt är helt fantastiskt.
Men som han själv sa, när jag hade nöjet att träffa honom för några år sedan: “Det är inte så svårt när man väl kan det!”

Att du inte kände igen de övriga Hermiterna, Olle. Det är inte så konstigt. Men faktum är att Peter Noone aldrig jobbat tillsammans med gänget sedan de skildes åt i början av 70-talet.

Diskussionen om vem som spelar vad när det gäller den här typen av engelska band har hållit på hur länge som helst. Den blir stundtals också ganska löjlig. Har man spelat tusentals timmar på olika klubbscener så kan man givetvis fixa till det i studion också.
Jag har aldrig sett någon uppgift om att något av Liverpool´s eller Manchester´s olika grupper använde sej av studiomusiker. Då med undantag av Hermans Hermits då Mickie Most hade en viss vana att använda sej av en ung Jimmy Page och en lika ung John Paul Jones på sina inspelningar. Att exempelvis Jimmy Page spelar gitarr på Hermans Hermits My Reservations Been Confirmed torde vara helt klarlagt. Detta beroende på att där finns en fuzzad gitarr och mr Page var just då den ende i England som var i besittning av detta gitarrkomplement.
Det hindrar dock inte låten från att vara en av de bästa i gruppens hela, inspelade, repertoar.

Jimmy Page befann sej i studion när Kinks satte sitt första album också. Men enligt hans egen uppgift gjorde han knappast någonting under dessa sessions. Det räckte gott med Dave Davies insatser för att det skulle bli tillräckligt med överstyrt oväsen.

Vissa, självutnämda, experter vill gärna överdriva såväl Richie Blackmoore´s som Jimmy Page´s insatser under de här åren. Mest för att sälja gamla singelplattor till en yngre generation för dyra pengar.

Märk väl, det uttalandet handlar inte om en viss Micke! Den mannen har alltid åtnjutit det största förtroende från undertecknads sida.

Eftersom Hermans Hermits hade den goda smaken att lira in några kompositioner av P. F. Sloan, har dom för evigt en hedersplats i min skivhylla.
Peter

Döda fiskar flyter medströms

;)

En av mina absoluta favoriter som 11 åring.
Och…………..idag också.
(Olivia håller med också)

Till saken hör också att när engelska Record Collector recenserade CD-utgåvan av den här plattan för några år sedan. Då vägrade de tro att det var ett riktigt live-album. Recensenten var helt övertygad om att man gjort inspelningarna i studio och sedan lagt på publikljud.

Att det sedan finns med en del låtar typ Only you och annat med på plattan beror enligt Svenne Hedlund på att gruppens liveshow denna sommar var för kort för en LP.
Man plockade därför en del låtar man tidigare spelat när man körde helkvällar som spelats så länge att de fortfarande satt kvar i ryggmärgen.

Man kan tycka vad man vill om den här plattan. Men den är ett odödligt tidsdokument. Det var verkligen så här det lät under den riktiga “skrikperioden” av svensk pop från 60-talet.
Janne Frisks gitarrsolo på en sträng i Whole lotta shaking going on är fortfarande fullständigt oöverträffat i svensk musikhistoria.