1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

04.04.08

Svenska LP-skivor #56 Hep Stars – Hep Stars On Stage

Posted in Min blogg at 3:42 f m

SVENSK 60-TALS FRÄMSTA LIVESKIVA…JA KANSKE 60-TALETS FRÄMSTA LIVESKIVA ÖVERHUVUDTAGET!!!

on-stage.jpg

Två LPn med Hep Stars på raken i serien! I går hepparnas första alster We And Our Cadillac och så pang på direkt på med On Stage!
Ja vad ska man säga om det? Tja, att jag väldigt snabbt frångick mina principer, som jag skrev om för ett par dar sen. Alltså det där om att inte upprepa mig genom ha två skivor med ett och samma band för nära inpå varandra. Och så blev det ändå lik förbaskat två Hep Stars LPn efter varann.
Men – det är väl ändå inte hela världen, vi får se det som en snabb chans för hepparna att revanschera sig från min sågning från i går! Och det är just precis vad dom gör…

Det här albumet brukar då och då nämnas som ”en av de bästa live-skivor som någonsin gjorts”. Den amerikanska garagerocktidningen Bomp hade för c:a trettio år sen en liten artikel om svensk 60-talsmusik då även den här plattan kom med. Den beskrevs med orden ” one of the best ever!” Och det har citerats om och om igen i svenska poptidningar.
Jaha, alltså, om EN amerikansk journalist på en amerikansk tiding som, ärligt talat, mest liknar ett fanzine skriver det…då måste det ju förstås vara så, eller? Patetiskt. Varför skulle den mannens ord väga så mycket tyngre än så väldigt många andra människors?
Det lustiga med det hela är att det nu är precis så det ligger till. Det här är en RUGGIGT bra live-skiva!

scenbild.jpg

Här kommer recensionen:

HEP STARS – HEP STARS ON STAGE 1965 Utgiven på Olga

1) Cadillac
En tung och – banne mig – en ännu bättre version än orginalet! Svenne känner sig helt klart hemma med låten vid det här laget. Han glider skickligt på fraserna och utstrålar till fullo att han njuter väldigt mycket av sin plats i tillvaron som sångare i Sveriges just då populäraste band framförandes sin populäraste låt inför en smockfull Folkets Park. Väl unnt!
Fullt drag även på Bennys orgel! Två mäktiga solon som känns klart tyngre och intressantare än orginalets mera ”safety first”.

2) What I’d Say
Ray Charles-komposition som densamme hade en hit med 1959. I Sverige var det dock Roy Orbison som 1964 låg på listan med What I’d Say. Vilken version som hade inspirerat hepparna är svårt att säga, men väldigt många brittiska och amerikanska grupper körde den här låten under sina livespelningar i Sverige på den tiden. Det kan vara där dom snappat upp den.
I alla händelser får hepparna till ett drag och tempo som är smått sanslöst. Få liveskivor kan förmedla en livekänsla som man känner på det här spåret. Det är så att man riktigt kan se Svenne ståendes framför publiken uppmuntrandes den till att härma det som han sjunger.
Sanslöst ös på samtliga musiker!
Lelle Hegland på bas har fått stå ut med mycket under sitt långa liv. Bland annat att mer eller mindre förlöjligas som basist, något som jag absolut inte förstår då jag alltid upplevt Lelles basspel som väldigt ösigt och rytmiskt. De som kom med den kritiken vet kanske nåt som jag inte vet…Allt jag kan säga att Lelle Hegland spelar bas som en Gud på den här skivan.
Du har haft ett tufft liv, jag hoppas innerligt att du mår så bra du kan i din nuvarande situation Lelle! Tack för allt du en gång gav!

3) Donna
Richie Valens från 1958. En låt som hepparna gjorde betydligt bättre än Valens orginal redan på studiosingeln (och det är ett mysterium att denna inte fick plats på den första LPn till förmån för annat av väsentligt lägre kvalitet!)
Även den här versionen är helt klockren…ända tills Bennys dansbandsorgel dyker upp. Nåja, det kan väl passera för den här gången då.

4) What Do You Want To Make Those Eyes At Me For?
Emile Ford från 1959. Hep Stars version utklassar Fords orginal. Punkt slut.

5) So Mystifying
Här börjar det så smått att koka så att man börjar bli rädd för att det snart kommer att koka över!
Kinks var helt klart ett mycket hett band för svenska grupper runt -65! Det formligen vimlar utav coverversioner på låtar från Kinks tidiga LPn gjorda utav svenska popband runt den tiden. Här är en till…och ytterligare en som sopar britterna helt av scenen! Alltså, ni som tvivlar, kan ni verkligen mena att Kinks skulle överträffa röjet på det här spåret?
Jag skulle kalla det här för snudd på sensationellt bra! Den Svenne som verkade gå på valium under LP-inspelningen tidigare samma år har likt Fågeln Fenix stigit upp ur sin egen aska och dominerar scenen totalt! Han har ett självförtroende större än universum, publiken skriker för varenda liten gest han gör, han glider på fraseringarna som bara den gör som vet precis vad han gör.
Här är han kungen helt enkelt!
Sen så har vi den grymt förbisedde trummisen Krille Pettersson som tillsammans med Lelles bas skapar ett dynamiskt komp med ett helt sanslöst sväng. Janne gör samtidigt i allra högsta grad sitt jobb på gitarren.
Världsklass.

6) Only You
Min pappa sa en gång till mig när vi i bilen en gång lyssnade på en tidig Dylanplatta – The Times They Are A-Changing – att felet med Bob Dylan på den skivan var att han varvade ett toppnummer med ett nytt toppnummer, vilket man enligt tusenåriga teaterteser inte ska göra. Man måste få hämta andan nån gång.
Det kände också hepparna till som här lät Janne komma fram till micken för en temposänkande ballad från Platters repertoar. Men, Janne sjunger här bara n-ä-s-t-a-n bra, men det räcker inte. Här så låter dom återigen – som på den första plattan – som dansbandet på Möjas midsommarfest sommaren -65…
Bennys hemska orgel gör också allt för att förstärka den känslan. Tempot sjönk inte, det var ett blysänke som föll till botten.
Kanske bra ändå, som sagt, att hämta andan lite grann.

7) Wear My Ring Around Your Neck
Tillbaka till extasen…och vilken extas sen. Det här är snudd på helt galet. Kokade det nyss över så är det här snudd på vulkanutbrott. Lyssna bara på Lelles sanslösa basspel! Fenomenalt, ja helt enkelt oöverträffbart!

SIDA 2

1) Surfin’ Bird
Krilles plats i spotlighten. Tyvärr så har väl saker som det här gett honom ett oförtjänt anseende som en spelevink. (Det är han kanske inte ensam om bland trummisar i popvärlden å andra sidan…). Det är väldigt lätt att glömma bort att Krille var en väldigt duktig musiker som hade sin del i hepparnas sound när man hör det här.
Den här låten brukade jag hoppa över när jag spelade den här skivan. Säger det mesta om vad jag tycker om den…

2) Talahassie Lassie
Och så tillbaka till fronten, och det med ytterligare en rockare – givetvis!
Det här var en hit 1959 med Freddy Cannon och grabbarna gör en riktigt bra version fullt i klass med originalet.

3) No Response
Mycket bra – och snabb – version på den singel som ännu inte hade släppts men som snart skulle ta sig in på Tio i topp.

4) If You Need Me
Nej, den här skivan är inte Jannes stora triumftåg…Så fort tempot ska dras ner en liten aning så kommer han fram till micken, och gör det inte speciellt bra nu heller. Som sagt…midsommarafton på Möja, dansbana, 1965…

5) Farmer John
En version minst lika bra som studioversionen. Fullt drag igen med andra ord!

6) Bald Headed Woman
En kanonversion på deras dåvarande hit på Tio i topp. Snabbare och otåligare, inte lika hypnotisk som orginalet, men om möjligt ännu röjigare.
Fotnot: Lägg märke till Bennys lilla ”tivolifras” i början på det snabba partiet!

7) Whole Lot-ta Shak-in’ Goin’ On
Ståndsmässig och värdig avslutning på skivan.
Fullt drag och fullt ös från samtliga inblandade.
Den här låten och även det där schablonmässiga avslutet på en konsert där man på nåt sätt ska dra ut på det hela genom att maximera allting har aldrig tilltalat mig, men killarna gör det ju ändå bara såå bra!

Summa summarum en riktigt bra LP från ett band som här visste hur en slipsten skall dras!
Helt klart så var grabbarna vid det här laget riktigt samspelta. Det är lätt att tro att allt bara går av sig självt när man lyssnar på en sån här skiva, men självklart så finns det ett ytterst väloljat lagmaskineri bakom det här, skapat av ytterst kompetenta musiker. Inbilla inte mig att det här sanslösa draget kom till så där…ja bara så där av en slump, inflygandes en morgon genom fönstret kanske! Nix, det här är grabbar som spelar på yttersta knivspetsen hela tiden, men väl där så ställer dom sig på ett ben och börjar skaka i takt med musiken. Med andra ord, en del av det här är nånting som man sällan stöter på inom rocken nånstans överhuvudtaget, killar som lirar på toppen av sina förmåga men ändå tar tre kliv till framåt. Och lyckas!
Mycket av det här är frukten av det utsökta trum- och basspelet från Krille och Lelle. Den som imponerar mest på mig nu så här fyrtiotre år senare är faktiskt Lelle. Hans driv och attack i basen, men ändå hela tiden med en otrolig precision, är det bara att buga sig ner och ödmjukt tacka för. Heders Lelle!

EN invändning kanske skulle kunna vara att det här är musik som här levde på lånad tid. Många av låtarna kom från en helt annan epok i rockens historia och de flesta i publiken hade absolut inte växt upp till det här. Popstjärnor och långhåriga som de var så hade de inte fått överta nån större del av rock ’n rollpubliken som mestadels fnös åt allt vad pop och ovårdade popband hette. Följdaktligen så var killarna bokstavligen tvungna att slå in i sin publik hur bra det här var… och det lyckades man med minst sagt.
Men, och det insåg man nog själva, den här musiken var på väg bort med expressfart. En förändring behövdes, men att den skulle komma så snart och så radikalt var det ganska så svårt att förstå. För det blir onekligen en smula schizofrent med dom minst sagt tvära kasten mellan de olika skivorna!
We And Our Cadillac går stundtals på valium medans den här skivan närmast är turbomatad. Plattan som kom att följa upp On Stage – den tredje, som bara heter Hep Stars, och som jag gick igenom här för ungefär en månad sen – verkar ju i stort sett vara inspelad av ett helt annat band. Åtminstone så låter det så. Inte en siffra stämmer! Inte en upptempolåt på hela LPn, och detta efter en internationellt hyllad liveskiva som enbart innehöll rock ’n roll! I sanning mycket märkligt…
Och vad följer man sen upp trean med? Jo, en julskiva! Hade man inte kommit ganska så långt bort från Talahassie Lassie vid det laget? Nåja, sålde skivor, det gjorde dom vid den tidpunkten, mer än någonsin dessutom…
Slutomdömet måste bli högt, även om det musikaliska djupet nog inte tål någon mer ingående analys. Det här är ändå – vad olyckskraxarna än säger – en fenomenalt bra framförd liveskiva med en feeling som sällan eller aldrig har hörts varken förr eller senare på platta i rockhistorien. Det negativa som drar ner den här gången är vad som drog upp den den förra gången: Jannes sång… och så Surfin Bird!

Slutbetyg: en klar FYRA av fem möjliga!!!

studio.jpg

Popularity: 64% [?]

32 Comments »

  1. RonnyBGoode said,

    04.04.08 at 2:13 e m

    Visst är det en suverän live-LP! Undrar just om The Sweet tagit intryck av introt när de gjorde ”Ballroom blitz”?
    Jag har förresten lagt upp ett par versioner till av ”Cadillac” på min blogg, varav en med the Renegades. Några planer på att recensera deras LP?

  2. Lennart Wrigholm said,

    04.05.08 at 4:20 e m

    Amerikanen Greg Shaw, mannen bakom Bomp Magazine, skrev en gång en hel artikelserie om svenska 60-talsband. (Faktalämnare var Lennart Perrsson).
    Greg utnämde då Hep Stars Live till ”the best live punk album ever”: Det ligger onekligen något i det.

    Till saken hör också att när engelska Record Collector recenserade CD-utgåvan av den här plattan för några år sedan. Då vägrade de tro att det var ett riktigt live-album. Recensenten var helt övertygad om att man gjort inspelningarna i studio och sedan lagt på publikljud.

    Att det sedan finns med en del låtar typ Only you och annat med på plattan beror enligt Svenne Hedlund på att gruppens liveshow denna sommar var för kort för en LP.
    Man plockade därför en del låtar man tidigare spelat när man körde helkvällar som spelats så länge att de fortfarande satt kvar i ryggmärgen.

    Man kan tycka vad man vill om den här plattan. Men den är ett odödligt tidsdokument. Det var verkligen så här det lät under den riktiga ”skrikperioden” av svensk pop från 60-talet.
    Janne Frisks gitarrsolo på en sträng i Whole lotta shaking going on är fortfarande fullständigt oöverträffat i svensk musikhistoria.

  3. Micke said,

    04.05.08 at 4:33 e m

    Kul Lennart att du håller med mig om Hep Stars On Stage! Om du inte visste det tidigare så kan jag säga att dina ord väger tungt.
    Och…visst kan man ha invändningar mot musiken på On Stage. För den som inte uppskattar en enorm energiurladdning typ att bli överkörd av en ångvält så är ju självklart On Stage helt fel platta.
    Per automatik så gäller också tvärtom: ingen älskare av snabb, svängig, ösig rock ’n roll kan låta bli att än idag entusiasmeras av den här legendariska skivan.
    Ironin blir ju sedan rent ätickssur när man sedan lyssnar på live-LPn som kom tre år senareSongs We Sang 68…
    Vad hände…???

  4. Peter Johansson said,

    04.06.08 at 12:39 e m

    Jag kan väl bara instämma i det som redan sagts.
    Men ingen gör ”Donna” som R. Valens. Samspelet mellan hans sång och gungiga gitarr har alltid gett mig ståpäls. Men Hepparnas liveversion är ändå godkänd. Tycker också att Bennys orgelsolon tillför låtarna något här, känns inspirerat, till skillnad från Cadillac Lp-n.
    Emile Ford låten kunde dom skippat.
    Vad det gäller ”Surfin bird” så fick ju ofta trummisen en låt,precis som Ringo, Dennis Wilson etc. och hellre det än som på 70-talet när dom fick 15-minuters trumsolon.
    Peter

  5. Lennart Wrigholm said,

    04.07.08 at 9:33 e m

    Ja, vad som hände innan Songs We Sang – 68 är fortfarande ett mörker i svensk musikhistoria.
    Men framgångarna för albumet Hep Stars På Svenska har väl lite att göra med det hela.

  6. Lennart Wrigholm said,

    04.12.08 at 9:44 f m

    Ber bara att få instämma i vad Peter skrev ovan. Som en av världens bästa rocktrummisar, Keith Moon, brukade säga ”drumsolos are boring”!
    Den som upplevt Ginger Baker´s liveversioner av Toad vet vad jag menar.

  7. Olle said,

    04.12.08 at 10:00 f m

    Greg Shaw skrev i sin artikel också väldigt lovordande om Tages och menade att de var det överlägset bästa 60-tals bandet i Sverige – och vem kan protestera? Hep Stars var och förblev ett raggarband för min del men jag kan så här, några år efter det begav sig, villigt erkänna att det var ett hiskla ös på på den här liveskivan.

  8. Lennart Wrigholm said,

    04.14.08 at 1:14 e m

    Instämmer helt med ovanstående talare.

  9. Galento said,

    04.23.08 at 7:18 e m

    Vad är det för fel på SURFIN BIRD ?

    En av mina absoluta favoriter som 11 åring.
    Och…………..idag också.
    (Olivia håller med också)

  10. Micke said,

    04.24.08 at 3:11 f m

    Jaaa, Tommy och Olivia, vad ska jag säga…? Det är ju inte direkt nåt FEL med Surfin Bird…den är bara inte i världsklass som det mesta av det övriga på skivan är…

  11. Olle said,

    04.24.08 at 11:20 f m

    Galento! Är lite nyfiken. Var kommer signaturen ifrån? Rit-Olas figur från Biffen och Bananen? Använder mig själv av signaturen Galento på en hemsida men min Galento har inget med Biffens kompis att göra.

  12. Stjofön Presley said,

    04.24.08 at 12:57 e m

    Det är väl lika bra att knipa käft i det här sällskapet. Men nu har jag tigit länge nog: Hep Stars var ett uruselt band, med bristfälliga musiker och en blek kopia av Snoddas på sång. Ett riktigt risigt blöjraggarband. Ja, jag tänkte bara påpeka hur det ligger till, egentligen.
    Signaturen
    I like my bike

  13. Olle said,

    04.24.08 at 3:33 e m

    Raggarimagen förstärktes av den usla klädsmaken och att bandet gärna lät sig fotograferas framför en jänkemaskin eller turnévanen. Frisyrerna, typ gotländskt utegångsfår, ändrade man inte på under hela karriären. Man undrar; bläddrade aldrig killarna i några mode- eller poptidningar eller fick impulser från omvärlden när det gällde ”look”…?
    Signaturen
    I got my mojo working

  14. Micke said,

    04.24.08 at 6:59 e m

    Stjofön, vi har alla saknat dig och dina rakbladsvassa kommentarer!
    Och…Hep Stars var bara två LPn och några singlar. Ett år huserade dom…men dom huserade rätt bra under det året!
    Raggarband? Consolation? Knappast…
    Och om dom nu var ett raggarband så var dom i så fall världens okrönta raggarbandskungar!
    Svenne en popens Snoddas? Jo, Svenne har ju alltid varit en minst sagt udda figur inom svensk pop. Rösten är helt egenartad och minst sagt svår att sätta i ett fack. Spröd men fylld av energi på samma gång och som evigt färgad av menthol, vare sig det är rock eller Lilla Sofi…Klart att han är kontroversiell, anting köper man paketet eller inte, personligen så har jag alltid gillat Svenne men bara gillat Hep Stars från vintern -65 till våren -66.
    Allt annat är skräp. Tyvärr.

  15. Stjofön Presley said,

    04.24.08 at 9:31 e m

    Kan inte annat än hålla med i fråga om Consolation. Tänk hur den skulle låtit i Elvis strupe! Tidigt 70-tal!! Den är lite för fjesig i Svempas stil, tycker jag. Och visst var väl Elvis i princip i raggarsångare? I alla fall med den tidens öron…

  16. Peter Johansson said,

    04.26.08 at 1:15 e m

    Hep Stars hade för mycket rockenroll i sig för att bli ännu en fjollig Liverpoolkopia. Förutom några fina Kinkscovers körde dom sitt eget rejs och gjorde det desutom bra!

    Döda fiskar flyter medströms

    ;)

  17. Stjofön Presley said,

    04.26.08 at 5:53 e m

    Hep Stars rock’n’roll? Var finns likhetstecknen mellan dem och Little Richard, Peter?
    Döda fiskar sjunker till botten

  18. Micke said,

    04.26.08 at 6:23 e m

    Men snälla Stjofön, så illa är det väl ändå inte? Bald Headed Woman med Hep Stars har ju en attityd – som om det verkligen vore på allvar – som var svår att hitta hos andra band i Sverige på den tiden. Den tuffheten kändes instinktivt redan när jag var nio år gammal. Att det sen ganska snabbt gick ordentligt utför – med besked dessutom – förändrar ju inte det faktum att dom fick till det rätt bra ibland i början!

  19. Stjofön Presley said,

    04.27.08 at 12:44 f m

    Äre bennys orgel du tänker på? Du-du-du-du-du-du-du-du? Det var ju så det lät. Eller trumkompet som lät likadant hela tiden så fort det skulle handla om uptempolåtar? Basen som enbart mullrade, men inte som blixt och dunder, utan mer likt en diskmaskin på låga varv? Gitarren som inte ens är värd att kalla gitarr? Sången som lät som en skitnödig Gunnar Wiklund? Nej, ta och låna örat till Kinks. Ett band med både attityd och humor. Hep Stars var bara skräp. Från början till slutet. Vilket infann sig i det ögonblick The Five Heps släpptes in i en studio. Skillnaden mellan dig och mig, Micke, är att jag var vuxen, enligt den tidens sätt att se på saken, när jag hörde fjantarne. Du var ett barn.

  20. Peter Johansson said,

    04.28.08 at 3:19 e m

    Och redan som litet barn var man ju skeptisk mot de vuxnas musiksmak;)
    Peter

  21. Stjofön Presley said,

    04.28.08 at 3:35 e m

    Nä nu …. Snart kommer väl en lovsång till Freddie & The Dreamers, om man inte passar sig!

  22. Lennart Wrigholm said,

    04.28.08 at 9:54 e m

    Freddie & The Dreamers? Tja, varför inte! Även om den huvudpersonen numera är död så har han ju alla fall fixat till Do The Freddie!
    För att inte tala om musikhistoriens sämsta cover av Some other guy.
    Men gräver vi tillräckligt länge kanske vi hittar något positivt.
    Freddie ligger i alla fall bakom en vansinnigt rolig version av Brown And Porters (Meat Exporters) Lorry. Det är väl mera engelsk music hall än rockmusik men under det fjärran 60-talet var det en vansinnig blandning av alla stilar. Tar vi sats kanske vi snart till och med kommer fram till Hermans Hermits.
    Dessa två grupper bevisar ju, om inte annat, att Manchesters rykte som popexportstad var synnerligen överdrivet.

  23. Peter Johansson said,

    04.30.08 at 3:35 e m

    Freddy Garrity, R.I.P

    Eftersom Hermans Hermits hade den goda smaken att lira in några kompositioner av P. F. Sloan, har dom för evigt en hedersplats i min skivhylla.
    Peter

  24. Stjofön Presley said,

    04.30.08 at 8:17 e m

    Den smaken hade ju grabben från New Christy Minstrels också, Barry McGuire. Han är däremot värd all aktning. Apropå Freddies, var fasen tog Freddy Marsden vägen? Och brorsan hans? Det är sådana funderingar som lockar fram grå hår på öronen. Och i dem!!!
    Ett tillägg: Freddys Dreames version av Feel so blue, en rytm’n’blueslåt som var baksida till något av deras första singlar, var jädrigt bra. Undrar om det var de själva som spelade på den? Tvivlar.
    Och ännu etttillägg då man är på gång. No milk today och Silhouttes gjorde eremiterna bra, men det är väl samma sak där. Grabben från Zepelin knogade väl med basen, och de andra ingick knappast heller i gruppen, Tack och lov!!! Då hade det knappast låtit som det lät.
    Hur fasen hamnade vi här? Det var ju Knäpp Stars vi börjad med? Och sedan säger de att bollen inte är rund!!!

  25. Peter Johansson said,

    05.01.08 at 8:29 e m

    Zeppelin ja, va det inte en zeppelinare på gura på Kinks första plattor? Och deras första LP innehåller ju bl a So mystifing åsså var vi helt plötsligt tillbaks igen.
    Fan va allt hänger ihop!
    Peter

  26. Stjofön Presley said,

    05.02.08 at 2:01 e m

    Som en klase bananer! Hoppsan, nu var vi ju inne på Kana Kapila!!! Det var inte meningen, men så kan det gå när inte skalet är på. Whooops!, där halkade man iväg…

  27. Olle said,

    05.03.08 at 11:24 f m

    Nu kanar en go’ götborgare in på ett bananskal i diskussionerna kring Herman’s Hermits. Såg bandet på Konserthuset i Gbg för ett par år sedan. Samtliga originalmedlemmar var med förutom Peter Noone. Jäkligt sympatiska killar. Nu var det sagt. Snacka om bananinlägg.

  28. Lennart Wrigholm said,

    05.03.08 at 4:24 e m

    Eftersom det var undertecknad som startade upp den här holmgången om gamla, fast uppenbarligen inte, bortglömda beatgrupper får jag väl försöka summera ovanstående frågställningar.
    Ja, Hermans Hermits spelade in PF Sloan´s låtar och inte nog med det. De var både ett kompetent och charmigt beatband. (Jag har deras samtliga album i vinylhyllan).
    Deras otroliga genombrott i USA torde ju vara Peter Noone´s likhet med en ung John F Kennedy. Det ansåg i alla fall producenten Mickie Most när han skrev kontrakt med dem.
    Den ende kvarvarande medlemmen i den grupp som idag kallar sej Hemans Hermits är dock trummisen, Barry Whitman.
    Det förhindrar säkert inte gänget från att göra ett kompetent scenframträdande med gängets alla hits. Något som garanterar att de kan spela både en och två timmar. För många hitlåtar är krediterade till det här gänget.

    Diskussionen om vem som spelar vad när det gäller den här typen av engelska band har hållit på hur länge som helst. Den blir stundtals också ganska löjlig. Har man spelat tusentals timmar på olika klubbscener så kan man givetvis fixa till det i studion också.
    Jag har aldrig sett någon uppgift om att något av Liverpool´s eller Manchester´s olika grupper använde sej av studiomusiker. Då med undantag av Hermans Hermits då Mickie Most hade en viss vana att använda sej av en ung Jimmy Page och en lika ung John Paul Jones på sina inspelningar. Att exempelvis Jimmy Page spelar gitarr på Hermans Hermits My Reservations Been Confirmed torde vara helt klarlagt. Detta beroende på att där finns en fuzzad gitarr och mr Page var just då den ende i England som var i besittning av detta gitarrkomplement.
    Det hindrar dock inte låten från att vara en av de bästa i gruppens hela, inspelade, repertoar.

    Jimmy Page befann sej i studion när Kinks satte sitt första album också. Men enligt hans egen uppgift gjorde han knappast någonting under dessa sessions. Det räckte gott med Dave Davies insatser för att det skulle bli tillräckligt med överstyrt oväsen.

    Vissa, självutnämda, experter vill gärna överdriva såväl Richie Blackmoore´s som Jimmy Page´s insatser under de här åren. Mest för att sälja gamla singelplattor till en yngre generation för dyra pengar.

    Märk väl, det uttalandet handlar inte om en viss Micke! Den mannen har alltid åtnjutit det största förtroende från undertecknads sida.

  29. Stjofön Presley said,

    05.03.08 at 4:34 e m

    Richie Blackmoore, du säger… hmm… Kapten Svartfot… hmmm… Handen på hjärtat; är han inte en av de mest överskattade gitarristerna? Jag menar, att ta melodislingan från hitlåten Istanbul, Konstantinopel, göra den till ett gitarriff och bygga en låt på det, är det så tungt egentligen. Låten? Smoke on der wasser, för fasicken! Har alltid tyckt han är duktig, men tråkig. Förmodligen är jag väl näst intill ensam om den uppfattningen. Ja, förutom du då, Micke. Du är inte heller så lättimponerad.
    Mick Green däremot, han är skarp. En lirare! Men det får vi ta en annan gång.

  30. Olle said,

    05.04.08 at 11:29 f m

    Jaha, där ser man. nu fick man rejält smisk på fingrarna av herr Wrigholm. Det var just trummisen i Hermits jag talade med efter konserten i Göteborg. Kände väl igen honom från otaliga singlekonvolut från samlingen hemma. Hade för mig att de andra originalmedlemmarna var med med viss förstärkning av en yngre förmåga på gitarr. Kan jag ha haft så fel?
    Var det inte så att Peter Noone medverkade i en amerikansk TV-serie under en period vilket gjorde honom så omåttligt poulär i USA?

  31. Lennart Wrigholm said,

    05.04.08 at 12:59 e m

    Richie Blackmoore var gitarrist i gruppen The Outlaws under det tidiga 60-talet. Ett gäng som ofta anlitades av producenten Joe Meek. Inte nog med att de gjorde ett gäng instrumentallåtar under eget namn. Det är också Richie ni hör spela lead på bl.a Heinz Just Like Eddie.
    Jimmy Page hör ni på bl.a inspelningar med The Bachelors, Nico, Fifth Avenue, The Lancastrians och Carter-Lewis & The Southeners. Page medverkar också i kompet på många av PJ Proby´s inspelningar. Här spelar han också ibland munspel.

    Mick Green från The Pirates är mycket riktigt en av de bästa gitarrister som England någonsin frambragt. Hans sätt att spela komp och solostämma samtidigt är helt fantastiskt.
    Men som han själv sa, när jag hade nöjet att träffa honom för några år sedan: ”Det är inte så svårt när man väl kan det!”

    Att du inte kände igen de övriga Hermiterna, Olle. Det är inte så konstigt. Men faktum är att Peter Noone aldrig jobbat tillsammans med gänget sedan de skildes åt i början av 70-talet.

  32. Stjofön Presley said,

    05.04.08 at 3:40 e m

    Då måste jag få rekommendera följande klipp. Där visar Gamle Svarten vad han går för: http://www.youtube.com/watch?v=Rmu8eS1ThsA

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *