1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (4 votes, average: 3.75 out of 5)
Loading ... Loading ...

04.03.08

Svenska LP-skivor #55 Hep Stars – We And Our Cadillac

Posted in Min blogg at 4:13 am

ETT AV SVERIGES GENOM TIDERNA STÖRSTA POPBAND MED SIN INTE HELT IMPONERANDE DEBUT!!!

Efter att ha gått igenom debutskivorna från de tre stora popbanden i Sverige på sextio-talet, Tages, Ola & The Janglers och Hep Stars så anser jag att Ola & Co. gjorde klart bäst ifrån sig. Tages kom faktiskt inte ens i närheten.
Inte Hep Stars heller för den delen, långt ifrån dessutom.
Här kommer hepparnas debut, nermonterad låt för låt:

cadillac.jpg

HEP STARS – WE AND OUR CADILLAC 1965 Utgiven på Olga

SIDA 1
1) Cadillac
En av tidig svensk 60-talspops stora ögonblick! Cadillac! Ett oförglömligt minne för dom som var med på den tiden!
Enligt dom som säger sig känna till historien så snappade hepparna upp Cadillac under en turné i Finland då de råkade få höra det finska bandet The Renegades framföra det här mästerverket. Vem vet, historien kanske hade varit väldigt annorlunda om inte Hep Stars hade varit där, just den kvällen i Finland hörandes de finska rockarna framföra just Cadillac!
Men Cadillac var inte – som många felaktigt tror – Renegades låt från början. Låten kommer från en – idag – totalt okänd engelsk rock ‘n roll-artist vid namn Vince Taylor. Vince Taylor and the Playboys kallade sig gruppen för.
(Här skulle jag vilja göra en paus och skriva en lång, lång krönika bara om Vince Taylor, mannen som, i likhet med PJ Proby, hade hela världen framför sina fötter, men som, återigen i likhet med Proby, sjabblade bort alltihopa å det grövsta. För Vince Taylor borde – om det funnits ett uns av rättvisa här i världen – ha varit där uppe med Gene Vincent, Eddie Cochran, Elvis och Buddy Holly. Jag lovar, krönikan kommer, tills dess, om ni stöter på något nånstans om Vince Taylor: kolla upp det och häpna!)
Då det här nu ska handla om Hep Stars och inga andra så återvänder vi till deras version av Caddilac, den låt som dom är mest förknippade med.
För mig och för många så är och förblir singeln Cadillac ingenting annat än en milstolpe. Efter att ha sett hepparna 23 Mars 1965 i TV-programmet Drop-In så tog livet en ny vändning. Det skulle aldrig mer bli sig likt. Fem långhåriga tonåringar som rockade på ett sätt som ingen hade vare sig hört eller sett tidigare. Oförglömligt även idag hela fyrtiotre år senare! Och många är det som tänker som jag, jag vet!
Jag har skrivit om det här på annan plats två gånger tidigare och tänker inte bli tjatig så jag lämnar nostalgin här.
Hur låter “Caddan” i dag då, 2008? Tja, i likhet med Bald Headed Woman så är det ju fråga om en ganska speciell skapelse. Även om det bara är en vanlig treackords tolvtaktare så är det fråga om ett rätt unikt arrangemang med sina tvära kast från nästan total tystnad till fullt ös. Bara en sån sak som den inledande trumvirveln är ju unik. Hur många låtar kan ni direkt dechiffrera efter en inledande tresekunders trumvirvel?
Så handen på hjärtat, nämn EN låt som påminner om Cadillac! Just det, det är en ganska så unik låt, och dessutom, med den enorma betydelsen som Caddilac kom att få, så känns frågan “Är Caddilac en bra låt?” rätt svår, för att inte säga omöjlig att svara på. Ungefär som: är det gott med champagne på nyårsafton?
“Är det en bra låt?” “Va? Det är ju Cadillac!”
Den går bara inte att ifrågasätta.

2) Be My Baby
Sång av Janne Frisk, och jag tycker att han fixar det bra. Även körsången är helt godkänd. Överhuvudtaget en röjig om än kraftigt underproducerad – snudd på punkig(!) – version.
En sak som jag idag dock kan störa mig på när det gäller hepparnas tidiga inspelningar är det bedrövliga orgelljud som Benny hade. Kunde ingen ha skaffat fram en Hammond åt honom? Och varför var det bara orgelsolon?
Be My Baby var en listtvåa i USA och fyra i både England och Sverige för Ronettes 1963.

3) That’s When You’re Heartaches Begin
Janne Frisk verkar ha varit en tidig torsk på Phil Spector – Be My Baby och Then She Kissed Me – och Svenne likaledes på Elvis…tyvärr, för det här låter gräsligt. Bortsett från den lite udda avslutningen så är låten från den första till sista tonen en total katastrof. Ledsen Svenne, men det här är helt under din normala kapacitet.

4) Send Me Some Lovin
Mindre hit för Little Richard 1957, och här med en helt godkänd version av hepparna med Janne F. tillbaka vid micken. Ett gigantiskt lyft gentemot låten innan, för Janne gör det här faktiskt riktigt bra. Återigen ett orgelsound som borde ha förbjudits innan det ens tillverkades.

5) Young And Beautiful
Ytterligare en katastrof när Svenne vill leka Elvis en gång till. Det här är om möjligt ännu värre. Rakt ner i slasken med det bara!

6) Rockin’ Love
En låt inspelad och komponerad av rockabillystjärnan Carl Mann 1959. Hepparnas version är godkänd och Svenne gör en av sina bättre insatser på skivan. Det betyder inte att det är speciellt bra.

SIDA 2

1) No Response
En modern myt som det är svårt att förstå dels var den kommer ifrån, dels hur den har kunnat bestå är myten om att Benny Anderssons första komposition med hepparna var Sunny Girl. Det är något som jag läst både här och där. Enligt legenden så tog bandet så illa vid sig av kritiken som gick ut på att dom bara spelade andras låtar att Benny en dag hade suckat djupt och sagt “Jag får väl skriva en egen låt då!”, och gick iväg i en halvtimme och kom tillbaka med…Sunny Girl!
Alltså, det inser väl ändå vem som helst att han skrev No Response före Sunny Girl! Det skiljde ju minst ett halvår i tid mellan låtarna. Det är ju dessutom knappast en låt som har “tappats bort”, den var ju ändå en hit, tio veckor på Tio i topp med en tredjeplats som bästa placering. Nåja, även jag har nog gjort en och annan tabbe…

Just det ja, hur låter den då, No Response? Jo då, det är fortfarande en av bandets bättre låtar, en av alla de som en gång för alla borde ta bort den där onödiga “raggarband”-stämpeln över gruppen. Som komposition så är den väl inte så där världsrevolutionerande, men man måste ju starta nånstans.
Hepparna gör den dock väldigt bra!

2) I’ll Never Quite Get Over You
Billy Fury hade en hit i England med den här låten, har man hört dennes version så blir det här inte speciellt bra. Har man dock INTE hört Billy Fury så är det här faktiskt en ganska OK, lite annorlunda, lågmäld ballad.

3) Sweet Little Sixteen
Janne Frisk vid sångmicken och fullt ös igen. Röjigt och med ett omisskänneligt Hep Stars-sound på produktionen.

4) Oh! Carol
Svenne tillbaka i frontlinjen, och det låter väl ändå godkänt om hans sång den här gången.
I dag kan väl valet av Neil Sedakas monsterhit från -59 tyckas som lite diskutabel och det låter mer som ett taskigt dansband på midsommarafton ute i skärgården än som ett av sveriges genom tiderna största popband.

5) Then She Kissed Me
En hit med The Crystals under aningens annorlunda namn – Then He Kissed Me. Två år senare blev den inspelad av The Beach Boys under ytterligare en aningens annorlunda titel – Then I Kissed Her. Utgiven på singel med strandpojkarna 1967 och hit i både Sverige och England.

Hep Stars version är förvånansvärt bra. Janne gör den helt klanderfritt. Hade det bara varit aningens lite mer arrangemang och produktion på låten så hade det varit en liten pärla. Om det är något som stör så är det väl återigen Bennys brölande orgel som nog låg där den ligger i brist på en större produktion. Phil Spector skulle nog ha haft en del synpunkter på upplägget…

6) Baldheaded Woman
Etta i fyra veckor på Tio i topp sommaren -65. Ett härligt oförglömligt minne som minner om en ack så lycklig barndom.
Detta är en cover på en låt från Kinks första LP från 1964. Det intressanta är att Hep Stars version fullständigt blåser Kinks av banan. Matchen startar inte ens!
Jag vet att Harry Belafonte spelade in en låt med samma namn redan 1960, men jag känner inte till om det rör sig om samma komposition.
Hur som helst så är Bald Headed Woman en av Hep Stars allra starkaste låtar. Det är ju en väldigt speciell skapelse, en låt som är uppbyggd som väldigt få andra låtar, med sitt enda ackord som går på i en suggestiv, lätt hypnotisk takt ända tills upptempo-partiet kommer. Där drivs det hela snabbt till en extas som får sin upplösning i ett crescendo. Enkelt? Javisst, men gör om det själva då!
Nej, ärligt talat, Bald Headed Woman med Hep Stars är en av den tidiga svenska popens stora, unika och magiska ögonblick. Tung. Hypnotisk. Majestätisk. Stor.

Summa summarum en ganska så märklig platta som i mycket är i avsaknad av såväl en linje som en röd tråd. Singlarna Cadillac och Bald Headed Woman står ut som fundament – inledning och avslutning – som gör att det här inte helt kan ignoreras. No Response är också en mindre syredusch som gör att man vaknar till.
Resten är dock rätt så besynnerligt. Besynnerligt dels för att utfyllnadslåtarna går i en helt annan stil än vad de tre singlarna gör, dels för att Janne Frisk på nästan varenda ett av “icke-singel-spåren” i stort sett utklassar Svenne Hedlund som sångare! Jannes insatser på de fyra låtar som han sjunger på är helt oklanderliga medans Svenne på ett flertal av spåren skämmer ut sig å det grövsta.
Jag vet faktiskt inte hur det kunde bli så.
En teori är att Svennes “utfyllnadslåtar” samtliga var spår som slängdes ihop i sista sekund för att fylla ut plattan. Jannes låtar är också samtiga mer genomarbetade och arrangerade vilket kan tyda på att mer tid har lagts på dem.
Men ändå…jag finner det dråpligt att sitta och lyssna på det här och inse att Janne Frisks fyra sånginsatser krossar Svennes försök till Elvis, Neil Sedaka och Billy Fury. Det går inte ihop i min världsbild, ändå så är det just så! Grattis i efterskott, Janne!!!

Slutomdömet blir tungt att dela ut. Jag vill så gärna så gilla den här skivan, men det går bara inte. Dåligt inspelat, uruselt producerat, ingen som helst enhetlighet i låtval, stundtals katastrofala sånginsatser…och så ett par riktiga pärlor: singlarna! I övrigt så är det bara Janne Frisks låtar som håller för en granskning…men dom var ändå inte speciellt intressanta i sig då dom redan hade gjorts i mer välproducerade versioner flera år tidigare! Det är snudd på att det började växa mossa på dom…det var en ny tid som var här!
En fråga som man lätt kan ställa sig är varför man inte slängde in Farmer John, Donna eller t.o.m. Kana Kapila i stället för det helt undermåliga material som Svennes Elvis-pastischer utgjorde. Det hade onekligen höjt skivan enormt. Även Rented Tuxedo eller Lonesome Town hade varit fullvärdiga alternativ till Young And Beautiful och That’s When Your Heartaches Begin.
Att jämföra den här skivan med Ola and the Janglers debut från samma tid…ja det går bara inte, det är en ocean emellan.
På grund av allt detta så blir det ett riktigt lågt betyg…tyvärr!

Slutbetyg: en tveksam TVÅA av fem möjliga…

boken.jpg

Popularity: 66% [?]

18 Comments »

  1. RonnyBGoode said,

    04.03.08 at 12:11 pm

    När Hep Stars kom med sin version av “Cadillac” så hade jag nog inte hört Vince Taylors eget original överhuvudtaget. Men visst är det en klassiker! Har just lagt upp en live-videosnutt på bloggen. http://ronnybgoode.blogspot.com/2008/04/cadillac-rocknroll-car-och-vince-taylor.html

  2. Micke said,

    04.03.08 at 1:30 pm

    Tack, RonnyBGoode för ditt stöd!
    Och sjysst video med Vince Taylor också! Jag rekommenderar alla att klicka på RonnyBGoodes länk till Vince Taylor för att få se en fantastisk men i dag så sorgligt bortglömd rockare i högform. Visserligen så är det här lite på äldre dar, men det är ändå något.
    Att ha i minne är att Taylor gjorde – om jag minns rätt – blott tre singlar i sitt hemland England under hela sin karriär. Där han var något så när stor var i Frankrike.
    Vince Taylor gick f.ö. bort redan 1991.

  3. Lennart Wrigholm said,

    04.03.08 at 6:27 pm

    Vince Taylor var engelsmannen som drog till USA i mitten av 50-talet och kom åter till England. Fullt och fast besluten att bli rockstjärna. Till sina engelska kompisar meddelade han att han kommit hem bara för att USA inte var tillräckligt stort för två rocksångare av samma kaliber. Han själv och Elvis Presley.
    Taylor var en djäkel på att plocka medmusiker, klä dem och sej själva i läderoveraller och leverera en helsikes scenshow.
    Det fanns bara ett fel. Taylor kunde inte sjunga, han kunde inte hitta rätt tonart,ens under vapenhot.
    En bit in på 60-talet flyttade han sin verksamhet till Frankrike och Tyskland där han blev superstjärna av rang.
    Drogmissbruk gjorde att han sedermera blev mer eller mindre galen. De sista åren av sitt liv gick han runt på Londons gator och försökte intressera förbipasserande för en karta. Inte vilken karta som helst utan en som visade var den sjunkna ön Atlantis fanns.
    Det påstås att Davie Bowie plockade inspirationskällan till sin Zuggy Stardust från honom.
    Men oavsett om Taylor kunde sjunga heller inte. Hans Brand New Cadillac är en klassiker.
    Så långt Vince Taylor.

    Att Janne Frisck låter bättre än Hedlund på det här albumet kanske beror säkert på att han var förstesångare i gänget från början. Så han hade ju haft god tid på sej att finslipa de nummer som satt raggarklubbarna i Stockholm i brand.
    Att Benny Anderssons orgel låter för djäkligt kan vi alla vara överens om. Singelinspelningen av låten, där Benny faktiskt är ansvarig för gitarrspelet, är en miljon gånger bättre än den orgeltutande version som kom med på albumet.

    Vad gäller Bald Headed Woman var detta en låt som var skriven och förlagd av amerikanske Shel Talmy. Mannen som producerade bl.a The Kinks, The Who och The Creation under deras tidiga karriärer.
    Han prackade på sin låt på dem alla. Företrädesvis som singelbaksida eller albumspår. Detta för att maximera sin egen vinst om A-sidan skulle bli en hit.
    I The Kinks fall lyckades han till och med få med låten på deras debutalbum två gånger. Andra gången kallades låten I´ve been driving on a bald mountain. Snacka om födgeni?
    Men han måste ha häpnat över de royaltycheckar som nådde honom från den svenska marknaden. Han kan ju knappast haft en aning om Hep Stars existens.

  4. Micke said,

    04.03.08 at 10:24 pm

    Vince Taylor, Lennart…jag är väldigt glad över att du skrev så mycket om honom som du gjorde. Åskådligjorde mycket av det som jag själv tycker och känner men inte hade tid att skriva.
    Men…visst, det var ju inte en sångröst av Elvis eller Proby-kaliber, men såå illa sjöng han väl ändå inte…Det som han hade till sin fördel var ett makalöst showmanship med en sanslös timing i både sången och i rörelserna. Jag tror aldrig jag har sett så mjuka rörelser nån gång hos en rockartist som hos Vince Taylor.
    Jo, det är nog vad man kan gissa sig till, att Janne Frisks låtar är väldigt inkörda i gruppen sen tidigare. Arren där är mera utarbetade än på övriga låtar.
    MEN, Svenne hade ju inte dykt upp dan innan i Hep Stars. Det fanns ju singlar, både A- och B-sidor, inspelade tidigare med Svenne på sång som utklassade det dravel som Elvislåtarna utgjorde.
    Visst, Elvis-materialet var nytt, svårt att få till bra, men varför inte i så fall välja ytterligare lite mer av det gamla materialetr som ändå var så oerhört mycket bättre?

  5. Peter Johansson said,

    04.06.08 at 11:36 am

    Ja vad ska man säga..Denna klassiska svenska pop-platta är ju riktigt…kass. Men det var nog inte så många som kunde leverera så det räckte till en hel LP. Lyssnade häromdan på Beach Boys första plattor och precis som med Hep Stars och Tages första innehåller de ett par odödliga låtar och en jävla massa skit.
    Nej detta är singlarnas tidevarv och på sextiotalet staplade vi singlarna på en hög i en gammal radiogrammofon och slapp utfyllnadslåtar och mesiga B-sidor.
    Peter

  6. Peter Johansson said,

    04.06.08 at 11:52 am

    Om Hep Stars bara hört V. Taylors version av Cadillac hade de nog aldrig spelat in den. Nej mr. Taylor får nog finna sig i att bli ihågkommen för en bra scenshow och sina galenskaper. Men som sångare var han inget vidare.

    Förresten…när jag nu plockat fram LP:n Cadillac med Hep Stars slår det mig att ljudmixen är så jävla obehaglig med en dominerande djupbas. Den går fan i mig inta spela på min nuvarande anläggning.
    Peter

  7. Micke said,

    04.06.08 at 1:06 pm

    På pricken, Peter, jämförelsen med Beach Boys!
    Det man får ha i åtanke är ändå att ex. Beach Boys på Pet Sounds fyra år senare hade lika mycket budget på körpålägget på en låt som på hela första plattan ihop!
    Samma med Tages första jämfört med Studio eller Hep Stars första och deras tredje. Det är mycket som spökar där, Tages hade aldrig någonsin fått ihop Studio på det sätt som man fick med samma budget och tidsschema som på den första skivan. Alltså: inte ens i närheten! Men så är det i tillvaron i smått och i stort: framgång föder framgång.

  8. Peter Johansson said,

    04.06.08 at 2:51 pm

    Tack igen Micke för dina superintressanta recensioner! Jag fattar verkligen inte att du hinner! Själv hinner jag inte med att lyssna på plattorna ordentligt. Sitter fortfarande och plöjer “Cadillac”, On Stage” och “Tages” samtidigt som jag försöker få nåt grepp om Hounds…
    Jag hittade din blogg en kväll när jag satt och googlade på Tom&Mick (som så många gånger förr) och det plötsligt dök upp en ny träff! Letade info om deras LP och hittade en hel recension!!!
    Har aldrig tidigare hittat en blogg som jag återvänt till men din är beroendeframkallande.
    Peter

  9. Micke said,

    04.06.08 at 3:07 pm

    Tack allra mjukast Peter, det är sånt som ger inspiration! Hur jag hinner, ja det undrar jag också…Uppriktigt talat så slår det mig varje gång som jag går tillbaka och läser vad jag skrev för nån vecka sen hur mycket som det står på varje skiva! Hur hann jag med det?
    Tom & Mick ja, sorgligt bortglömd skiva. Tänk allt pretentiöst dravel helt utan djup som hamnar på omslagen till musiktidningarna när SAMMA musik – OBS, det handlar inte om generationsklyfta!!! – gjordes så mycket bättre för fyrtio år sedan. Men 60-talet, det är en skattkista som herrar journalister av idag inte ens har lust – eller tid – till att gräva i…
    Jag säger bara det, Somebodys Taken Maria Away, visa mig en svensk grupp som har gjort något av den kalibern de senast tio åren!

  10. Lennart Wrigholm said,

    04.06.08 at 4:13 pm

    Nej, det har sannerligen inte gjorts något med samma klass som Somebody´s taken Maria away i det här landet på många år. Men skicka då en tacksamhetens tanke till Lasse Samuelsson och dennes Dynamite Brass. För det var Lasse som låg bakom arrangemanget och hans gäng som levererade kompet-

  11. Peter Johansson said,

    04.06.08 at 8:18 pm

    Jag har precis upptäckt hur jäkla bra dom var, Lasse och Dynamite Brass. Dom spelar ju skjortan av det mesta från den här tiden. Det var när jag lyssnade på Tommy K’s första solo lp som jag förstod att han även låg bakom Tom&Micks sound.
    Annars är det väl mest Jerkas “Keep on” jag förknippar med Dynamiterna.
    Tips på fler plattor med dom mottages tacksamt.
    Peter

  12. Erik said,

    04.07.08 at 10:37 am

    Har aldrig varit någon Hep Starsfan direkt, men Cadillac har jag sen barndomen ansett vara en tuff låt. Stockholmsbandet The Joints (om nu någon kommer ihåg dem) lirade alltid den på sina gig. Visserligen mer i The Whos stil, men ändock i Hep Stars arr med den klassiska avslutningen som blev någon slags klimax. En annan cool anknytning: Hollands största rockband genom tiderna – Golden Earring – hedrar Vince T på sin platta Moontan (den med Radar Love ni vet – kom ’73) med låten Just Like Vince Taylor! Tjipp från
    /Erik

  13. bo said,

    01.12.09 at 5:37 pm

    Hepstars, Jerry W., Tommy K.

    Inte speciellt mycket av musikbegåvningar, men ett bra artisteri nästan på gränsen till skådespeleri.
    Covers, covers och åter igen covers artister i tron att de kunde prestera bättre än originalet. De hade verkligen tid till attlåta sig inspireras av de stora begåvningarna i popvärlden. Det gick hem i gamla svedala och konstigt nog så går dessa artister hem än idag. Inte hänt mycket sedan den tid då det kommersiella tog över och fullständigt tog död på den utvecklande musiken.

  14. Peter Johansson said,

    01.17.09 at 3:40 am

    Hep Stars gjorde covers men visst fan gjorde dom väl en del originallåtar också?
    Jerry W, Tommy K är dåliga exempel på det du snackar om. Clas Diedén – Da do run run…tycker jag passar bättre in på din beskrivning.

  15. Stjofön Presley said,

    01.17.09 at 12:19 pm

    Man har ju inte förstånd att hålla käften. Men hur någon kan tycka att något över huvud taget var ens i närheten av ett Bra, i samband med den sörja Hep Stars presterade, det begriper jag inte! De var ju ett sopband, helt i klass med ett rejält bottennapp. Vilken skit! Som någon påpekade beträffande basmullret. Teknikern måste ha gått för att hämta en kopp kaffe när inspelningarna gjordes, utan att först ha ens ha försökt ställa in ljudet. Därefter har nämnde tekniker upptäckt att kaffet var slut, gått ut för att handla, blivit upptagen av en polare som bad om en spänn, skänkt bort en tia och fått en vän, varefter de dragit ned till stadens kaj, där teknikern blivit bjuden på både öl och braj, innan han rödögd återvänt till studion, lyssnat igenom tejperna och suttit gapskrattande i timtal, med bandspelaren på evig Replay…
    Så kan det ha gått till. Hur det gick till med Cadillac begriper var och en: De snodde Renegades version. Till och med den inledande trumvirveln stals rakt av! Den hade Renegades i sin tur stulit från baksidan till Billy Furys hit Like I’ve Never Been Gone som landade, om jag minns rätt, vårvintern 1963, samtidigt som Beatles fick sitt stora genombrott på hemmaplan. Här i Sverige slog Beatles som bekant inte igenom förrän de visat upp sig på scen.
    Alltnog! Baksidan, varifrån virveln snoddes, heter What Do You Think You’re Doing Off. En salt låt från Billys egen penna, med vräkig sång, schysst orgelspel och -ljud, riktigt snitsig basgång och ett tufft trumspel som aldrig hördes i inspelningsstudiorna i Sverige den tiden.
    Nej, för att återknyta till ämnet: Hep Stars var verkligen ett dåligt skämt. Ett uselt skämt. Undrar om Lelle Hegland, frid över hans minne, spelade på någon enda låt sedan de slagit igenom? Eller om det var Fernholm som fick stå för liret, som han ju gjorde på turnéerna?

  16. Danne Landén said,

    07.24.09 at 2:48 pm

    As time goes by….Ibland kan det vara hälsosamt att låta tiden gå innan man hoppar in i en delvis – ibland – högljud debatt och div tvärsäkra inlägg modell Stofjön ( 17 Jan 2009) Jag tänker osökt på Penti Varg i Fablernas Värld när jag läser dina “finstämda” rader…

    Som medförfattare till Cadillac Madness – boken om just Hep Stars – är det säkert lite laddat att hoppa in i debatten när domaren redan borde blåst av matchen. MEN – då sommarstiltjen är som den är kunde jag inte låta bli.

    Jag blir glad o känner stor lycka över att folk som Micke finns o lever och utför sin gärning VARJE DAG! Vilken rapphet – vilka textinlägg och vika djärva vinklingar på saker o ting. Vi tycker garanterat inte samma i ditt o datt men det är ju det som är själva grejen. VILKEN `KILLE för att sammanfatta.

    Lika lyrisk blir jag när jag tänker på Wrigholm – dina radioserier o alla dessa texter o inlägg – det är då tusan också att inte fler har förstått STORHETEN i din kunskap o tajming! Helt klart lysande.

    MEN – när jag läser inlägg av samma – som JAG tycker (jag hör gamla citat av Voltaire ringande i öronen..) totala lågvattenmärke som Stofjön här i början av året – då undrar man om inte Norrbotten mörkret sänkt sig SAMTLIGA dagar under ett år. VARFÖR denna totala dissning? Varför denna ilska? Varför denna tvärsäkerhet? Lite av medelålders mäns PITTSTIM s debatt varning…..Debatt ÄR KUL men försök för jösses namn att vara LITE mer nyanserad…..

    VAD vet du EGENTLIGEN om hur inspelningen i den relativt nyinrättade Philipsstudion gick till? VAD vet du EGENTLIGEN om “Teknikern”? som du kallar Gert Palmcrantz här ( i o för sig rätt – han VAR tekniker på plattan men har faktiskt ett senarekommet rykte om sig att vara en mycket skicklig Ljudman.

    Om själva Hep Stars skall jag inte snacka så mycket – redan är mycket beskrivet (om än inte allt) i boken. Jag kan dock VERKLIGEN hålla med om väldigt många relevanta inlägg runt kvalité o avsaknad av kvalité o orginalitet och framför allt – ingen röd tråd i deras musikalisak resa under de 6 år de höll på. Helt klart som gjort att ha olika tycke o smak. Ser också Hr Stofjön att du gjort ett o annat BRA inlägg i denna debatt runt Hep Stars. Vackert så!

    TILL SIST – DET VIKTIGASTE – ! KÄNSLA O GLÄDJE!! Dvs 43 år efter att en ung kille eller tjej blev pulveriserad av exett trumintro – snott eller inte… – är det ibland viktigt att backa åter till vad som DÅ var viktigt. Det var då inte teknisk brillians – det var inte ljudbilden av för mycket basgång eller för många pålägg i studion som ev förorsakade brus mm. Det var själva euforin över KÄNSLAN i låten som drev fram ex en GLÄDJE or whatever…
    Det var bl a det som Hep Stars lyckades med – jag är den förste att fullkomligt hålla med om att de INTE var världsmästare i musikalisk utövning alla gånger.

    Min SLUTKLÄM – var lite förlåtande med nu upp till 45 år gamla vinylalster och inte så in i hoppsan tvärsäker på hur det eller eller andra var eller borde ha varit!
    As time goes by,,,,,,
    Hälsar Danne Landén –

  17. Stjofön Presley said,

    07.24.09 at 3:09 pm

    Heja Danne! Jaså, jag visste inte att det var Palmcrantz som skötte rattarna vid Stararnas inspelningar! Det var verkligen otippat, han har ju gjort helt andra grejer under åren. Det blir naturligtvis något att ta upp nästa gång vi möts – han har viss anknytning till Norrbotten, den gode P.
    Men i prinicp har du rätt. Det är ren och skär idioti att offra trycksvärta på skräp… Vi hörs!

  18. Danne Landén said,

    07.24.09 at 3:27 pm

    Härligt – alltid kul med energi, jag tror att du har mycket att falla tillbaka på rent erfarenhetsmässigt så diskussionen i sig är alltid spännande. Vad gäller Palmcrantz så kan du kolla på Hep Stars LP – som heter just o bara Hep Stars OLGA 04 – där ser du Palmcrantz på baksidan i full action
    /Danne L

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *