Comments on: Hur recensionerna blir till…och lite mera!

By: Olle

Olle — Tue, 01 Apr 2008 14:01:46 +0000

Flyttade hem från USA för några år sedan. Skilde mig, hade trööökigt på jobbet och helt plötsligt dog mitt intresse för musik och tom lusten att sätta på en skiva. Nu när man suttit på avbytarbänken ett tag och är med i startelvan igen har man fått tillbaka aptiten på tillvaron. Då blir det gärna gamla beprövade kort. Mycket tack vare Micke som gett bl a mina Tagesskivor en ny dimension. Har ibland suttit med en glas vin och en utskrift av en recension och lyssnat igenom låt för låt på t ex Extra Extra. Det har varit goda stunder i livet.

Samtidigt vill man ju inte bli alltför insnöad på 60-talsmusik utan gärna botanisera lite bland ny musik. Så gjorde jag fram till mogen ålder. Men var sjutton hittar man ny bra musik idag? Finns det något bra radioprogram jag missat? De enda gångerna jag hör något som låter spännande så är det på TV och då i någon dansk kriminalserie eller liknande.

Har nyligen haft faktor X upplevelser (tror jag) i form av soloskivor med förre Byrdsmedlemmen Gene Clark som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Han var en husgud hos mig och mina kompisar i början av 70-talet. Plockade fram en av skivorna för första gången på säkert 30 år - och oj - jag minns plötsligt hur Helens mörka hår kändes mellan fingrarna. Vad gör hon idag? Har Danne kvar sin gamla rostiga Volvo P 1800? Nä, knappast. Eller…? Man kanske skulle ringa honom?

Har jag fattat det rätt att det är en faktor X upplevelse?

(Alla Gene Clarks soloskivor är inte bra).

By: Stjofön Presley

Stjofön Presley — Tue, 01 Apr 2008 09:36:57 +0000

Micke, och alla ni andra som gör detta bloggande till en alldeles makalös upplevelse! Tänk att det finns sådana som ni… När jag läser er tänker jag att Louis Armstrong hade rätt när han sjöng What a wonderful world! Ett ord i rättan tid kan göra livet mycket, mycket ljusare. Se bara vad som hände med bartendern i Kevin Ayers inrökta Stranger in blue suede shoes!

By: Micke

Micke — Tue, 01 Apr 2008 09:27:56 +0000

Tack allra varmast Erik, Lena och RonnyBGoode!
Tre mycket intressanta inlägg som talar för sig själva men som i allra högsta grad berör det jag skrev om i natt!
Tack för erat stöd och uppskattning! Det värmer något oerhört!

By: Erik

Erik — Tue, 01 Apr 2008 09:15:07 +0000

Håller med föregående talare: Bränn inte ut dig! Vi vill ju ha dig livs levandes i butiken många år till. När det gäller diskussionen om vuxen- och känsloliv så har jag en teori: Upp till dess att man är 15 år ungefär läggs någon slags grund för ens intresse och smak. Det må vara föräldrarnas skivsamling, lyssnande på P2, polarnas påverkan eller vad som helst. Mellan 15 och 30 breddar man sig. Nyfiket går man vidare, oavsett om det är bakåt (vem är den där W. Dixon egentligen?), åt sidan (jaha, kallas den där basrytmen baktakt? reggae sa du att det hette sa du?) eller framåt (jag måste bara ha koll på det senaste före alla andra!). Efter 30 blir det en annan grej. Det är en tid som framförallt handlar om cementering. Och det har sin förklaring. Dels BLIR det rent praktiskt mindre tid för annat (ex.vis skivspelande) när man är småbarnsförälder, dels tror jag det helt enkelt är inbyggt att det ska vara på det viset, inte bara när det gäller musik. Vi är ju trots allt samma sorts varelser som för 10 000 år sedan, och då levde man i många fall kanske bara till 30-årsåldern. Man var helt enkelt klar! Men eftersom läkekonsten har gjort framsteg och de sabeltandade tigrarna har minskat radikalt i antal, så har förutsättningarna för ett längre liv ändrats något. Och då ska man komma ihåg att man har ett val. Valet att fortsätta vara nyfiken även efter 30. Så en uppmaning till er alla: Fortsätt att vara nyfikna på annan (den behöver inte vara ny) musik än den som stått i hyllan sedan tonårstiden. Jag försöker varje dag. Nu ska jag på sammanträde :-(

By: Lena Wärmé

Lena Wärmé — Tue, 01 Apr 2008 09:02:39 +0000

RonnyBGoode!
Tack för ditt inlägg - jag tänkte en stund att mitt inlägg var litet förvirrat och inte så väl underbyggt.

By: RonnyBGoode

RonnyBGoode — Tue, 01 Apr 2008 08:24:14 +0000

Jag förstår vilket arbete du måste lägga ner på dina recensioner men jag lovar att de är uppskattade av mig och många andra. Sedan är det nog också viktigt att inte bränna ut sig. När bloggandet känns som ett krav i stället för något lustfyllt så är det fara å färde. Men jag vill än en gång ge dig en eloge för alla intressanta och välskrivna recensioner och det roliga är att jag återupptäckt många av mina skivor som faktiskt funnits i samlingen i många år men som jag inte spelat på år och dag. Det är lite som att gå på skattjakt i skivhyllorna efter att ha läst dina recensioner.

Jag håller också med dig, Lena, om att många tyvärr stänger av sitt känsloliv när de går in i “vuxenlivet” och förlorar mycket av det glada, lekfulla, naturliga som musiken en gång gav. Det är nog ingen tillfällighet att nostalgi blivit så stort. Kanske är det en längtan tillbaka till en lyckligare tid, före de vardagsproblem som möter oss idag. En sak som jag har noterat är hur musikentusiaster och skivsamlare på något underligt sätt lyckas hålla sig ungdomliga även om åren rullar på. Ja, musik är som ett livselixir och samlaraspekten ger en ytterligare dimension åt det hela. Nog är det tusan så mycket roligare att hitta gamla vinyler man vill ha än att ladda ner låtarna från nätet?

By: Lena Wärmé

Lena Wärmé — Tue, 01 Apr 2008 07:08:28 +0000

Micke!
Tack! Intressant att få veta hur du du tänker och hur du går till väga med dina recensioner. Faktor X är verkligen mycket betydelsefull och likaså under vilken period i en liv man hör viss musik. Det tangerar ju faktor X förstås. Fick just nu en idé om varför så många människor tappar sitt musikintresse när de sugs upp av “vuxenlivet” med alla möjliga tröttsamheter och problem. En del säger att dom inte “har tid” att lyssna på musik. Märkligt. Att städa och diska mm blir ju mycket mindre tråkigt om man lyssnar på musik under tiden. Min teori är att vissa människor stänger till om sitt känsloliv och behovet av att lyssna på musik förtvinar. Musik går ju direkt in i känslolivet och det kan uppfattas som ett hot. Risken finns att tankar och känslor man inte vill kännas vid gör sig påminda. Det är kanske är så att vi är mer känslomässigt öppna och levande när vi är unga och upplever musiken väldigt intensivt och då får vi många förknippningar. Det märker man tydligt på fester med människor mellan 50-60 där man hör musik från 60-70-talet. Många ropar “åh, den här minns jag så väl”
och sedan kommer olika minnen som alltid har med intensiva känsloupplevelser att göra. Att de flesta som ropar detta har druckit alkohol gör ju också att kontrollbehovet släpper. Jag kanske överdriver litet nu, det är kanske fler än jag tror som fortsätter att hålla sitt musikintresse levande. Jag tror nog att de som är unga nu har mer förutsättningar att hålla kvar intresset, beroende på alla tekniska möjligheter, mp3 mm.

Du behöver inte besvära dig med att skriva ner hela texten till “After all”
du har sannerligen nog att göra ändå! Mycket snällt tänkt! Jag fick ju mycket av texten av “Stjofön” och jag tänkte faktiskt beställa den av dig om den finns på cd.