1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.01.08

Hur recensionerna blir till…och lite mera!

Posted in Min blogg at 3:07 am

agneta-narbild.jpg

frida.jpg

Jaha, min lyriska kärleksförklaring till ABBA, ska vi kalla den för politiskt lite…inkorrekt.
Nåja, det blev som det blev igår, och det av ett par olika orsaker, mer om det lite senare.

Till att börja så kan jag meddela att i kväll så blir det ingen recension, jag orkar helt enkelt inte. För trött. I går så jobbade jag i 11 timmar i sträck i butiken – utan vare sig lunch eller middag – för att sen omedelbart sätta mig bakom datorn för tre timmars skrivande av Arrival-recensionen.
Resultat: jag hade svårt att sova. Jag fick sån ångest över vad jag hade…nej då, det fick jag inte alls det! Tvärtom, jag var hypernöjd med det som jag hade skrivit, det var bara det att hjärnan fortsatte att snurra långt in på morgontimmarna, hela tiden med låten That’s Me i öronen. Jag kunde inte sova helt enkelt!
Därför så tänkte jag att nu i kväll, istället för att skriva OM en platta skriva lite kort om HUR jag tänker och gör när jag skriver en recension. Det kan ju kanske finnas ett litet intresse i det, måhända.

Jo, i början på den här serien så tog jag faktiskt bara en skiva på måfå, ofta den första jag stötte på som var en skiva med en svensk artist eller grupp, och skrev sen om den. Factory med Efter Plugget var en sån skiva. Det roliga med det var ju onekligen att det kunde bli precis vad som helst, nackdelen att vissa skivor brydde sig inte en kotte om… Så gör jag inte nuförtiden. Nu så väljer jag med en viss planering i huvudet. Det går inte ut på att hitta bra eller dåliga skivor, det skulle bli alldeles för förutsägbart. Nej, jag försöker helt enkelt att ringa in ett område som kan vara av intresse, sen beta av det skiva för skiva, men under en utsträckt tid för att förhindra att upprepa mig alltför mycket. Har jag tagit en Shanes och det blev uppskattat så kommer den närmaste tiden flera Shanes, men inte allt på en gång. Skrev jag om Marie Fredrikssons första och ingen reagerade så blir det nog inte mera där, åtminstone på ett tag, osv. Men, om jag nu skrev om Shanes och det vart uppskattat så kanske det blir en Lenne and the Lee Kings innan den nästa Shanes-LPn kommer. Båda dessa två grupper varvas kanske också med två ABBA-LPn osv…
Med andra ord: jag försöker tänka ut vad som kan passa, intressera men även överraska. “Pepparn” går väl under sektionen överraskning…

Så gott som samtliga skivor som jag skriver om har jag hört tidigare, ibland för ett halvår sen, ibland för fyrtio år sen, i något enstaka fall så är det första gången. I vart fall så lyssnar jag på skivan säkerligen fem, kanske fler gånger samma dag som jag skriver och ofta nån gång dagarna före.
När jag väl skriver så är det nästan alltid väldigt sent, ofta slutar jag runt 2-3 på morgonen.
Innan jag börjar skriva något om en låt så vill jag att den ska sitta ordentligt i mitt huvud. Ibland så lyssnar jag på samma låt tre-fyra gånger om förutom de nämnda 4-5 gångerna so jag lyssnar på hela skivan! Ofta har jag börjat med ett negativt utkast som jag sen helt har förkastat tre lyssningar senare!
Ett exempel på en skiva som växte något enormt var Roxettes första. Den hörde jag när den var ny och gillade den inte. De första två gångerna innan jag skrev så var jag helt inställd på en tvärsågning, men…långsamt så började låtarna krypa in under skinnet på mig, och, till slut så var jag såld. Det var bara att kapitulera. Det ÄR en bra skiva!
Nåja, i viss mån så understryker det något som vi alla vet, ju mer man lyssnar på nånting ju större chans att man kommer att gilla det. Å andra sidan, tänk vad mycket musik som vi nonchalant dissar som vi kanske, med lite ansträngning, skulle komma att uppskatta, ja till och med älska, bara vi gav den lite tid…

Sen så har vi då faktor X.
Va, faktor X? Vad är det för nåt?
Jo, den finns där och vi vet alla vad den innebär. Den där perfekta sommarkvällen nere vid bryggan, med alla goda vännerna runt omkring, och så en bergssprängare som spelar en skiva som vi varit helt likgiltiga för tidigare, och som helt plötsligt blir magisk! Och vi kommer ihåg situationen varje gång – även trettio år senare – som vi sen hör den skivan!!!
Och det kallar jag faktor X, när en skiva som tidigare bara passerat helt plötsligt blir som ett bevis på Guds existens!

skargard.jpg

Så var det för mig i söndags kväll med Arrival, fast på nåt sätt tvärtom. Jag var utarbetad, less, ville egentligen inte alls skriva men beslutade mig för att göra det ändå. Var dessutom klart ledsen efter en känslosam dispyt tidigare under dagen med en gammal flamma (odramatiskt, men ändå väldigt trist). När jag sen ändå satt där i butiken för mig själv, sent in på natten, lyssnandes på Arrival – en skiva som inte har betytt ett smack för mig i mitt liv, vare sig negativt eller positivt – på min eminenta ljudanläggning, så upplevde jag helt plötsligt ABBA som jag aldrig tidigare upplevt gruppen. Vad jag tyckte i bokstäver har jag ju redan skrivit så det behöver jag ju inte upprepa. MEN! Det hände plötsligt en grej, som i och för sig händer då och då när jag lyssnar på musik som jag verkligen tycker om, inget märkligt med det, men att det en gång i mitt liv skulle ske med ABBA, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Vad jag vill säga är att jag runt halv tvåtiden på natten, medans jag lyssnade och skrev, helt spontant kände tårar som rann nerför mina kinder. Så starkt upplevde jag musiken! Inget nytt för mig, viss musik sätter effektivt fart på mina tårkanaler, men att det skulle ske till Dancing Queen det var en riktig högoddsare!!!

dancing-queen.jpg

Med andra ord: som alla förstår, inte kan jag ge en platta som just gett mig tre timmars lyrisk upplevelse – om än lite otippat – ett medelmåttigt betyg? Nej, just det! Man måste gå på sina känslor!

I morgon kommer det musik!!!

Popularity: 50% [?]

7 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    04.01.08 at 9:08 am

    Micke!
    Tack! Intressant att få veta hur du du tänker och hur du går till väga med dina recensioner. Faktor X är verkligen mycket betydelsefull och likaså under vilken period i en liv man hör viss musik. Det tangerar ju faktor X förstås. Fick just nu en idé om varför så många människor tappar sitt musikintresse när de sugs upp av “vuxenlivet” med alla möjliga tröttsamheter och problem. En del säger att dom inte “har tid” att lyssna på musik. Märkligt. Att städa och diska mm blir ju mycket mindre tråkigt om man lyssnar på musik under tiden. Min teori är att vissa människor stänger till om sitt känsloliv och behovet av att lyssna på musik förtvinar. Musik går ju direkt in i känslolivet och det kan uppfattas som ett hot. Risken finns att tankar och känslor man inte vill kännas vid gör sig påminda. Det är kanske är så att vi är mer känslomässigt öppna och levande när vi är unga och upplever musiken väldigt intensivt och då får vi många förknippningar. Det märker man tydligt på fester med människor mellan 50-60 där man hör musik från 60-70-talet. Många ropar “åh, den här minns jag så väl”
    och sedan kommer olika minnen som alltid har med intensiva känsloupplevelser att göra. Att de flesta som ropar detta har druckit alkohol gör ju också att kontrollbehovet släpper. Jag kanske överdriver litet nu, det är kanske fler än jag tror som fortsätter att hålla sitt musikintresse levande. Jag tror nog att de som är unga nu har mer förutsättningar att hålla kvar intresset, beroende på alla tekniska möjligheter, mp3 mm.

    Du behöver inte besvära dig med att skriva ner hela texten till “After all”
    du har sannerligen nog att göra ändå! Mycket snällt tänkt! Jag fick ju mycket av texten av “Stjofön” och jag tänkte faktiskt beställa den av dig om den finns på cd.

  2. RonnyBGoode said,

    04.01.08 at 10:24 am

    Jag förstår vilket arbete du måste lägga ner på dina recensioner men jag lovar att de är uppskattade av mig och många andra. Sedan är det nog också viktigt att inte bränna ut sig. När bloggandet känns som ett krav i stället för något lustfyllt så är det fara å färde. Men jag vill än en gång ge dig en eloge för alla intressanta och välskrivna recensioner och det roliga är att jag återupptäckt många av mina skivor som faktiskt funnits i samlingen i många år men som jag inte spelat på år och dag. Det är lite som att gå på skattjakt i skivhyllorna efter att ha läst dina recensioner.

    Jag håller också med dig, Lena, om att många tyvärr stänger av sitt känsloliv när de går in i “vuxenlivet” och förlorar mycket av det glada, lekfulla, naturliga som musiken en gång gav. Det är nog ingen tillfällighet att nostalgi blivit så stort. Kanske är det en längtan tillbaka till en lyckligare tid, före de vardagsproblem som möter oss idag. En sak som jag har noterat är hur musikentusiaster och skivsamlare på något underligt sätt lyckas hålla sig ungdomliga även om åren rullar på. Ja, musik är som ett livselixir och samlaraspekten ger en ytterligare dimension åt det hela. Nog är det tusan så mycket roligare att hitta gamla vinyler man vill ha än att ladda ner låtarna från nätet?

  3. Lena Wärmé said,

    04.01.08 at 11:02 am

    RonnyBGoode!
    Tack för ditt inlägg – jag tänkte en stund att mitt inlägg var litet förvirrat och inte så väl underbyggt.

  4. Erik said,

    04.01.08 at 11:15 am

    Håller med föregående talare: Bränn inte ut dig! Vi vill ju ha dig livs levandes i butiken många år till. När det gäller diskussionen om vuxen- och känsloliv så har jag en teori: Upp till dess att man är 15 år ungefär läggs någon slags grund för ens intresse och smak. Det må vara föräldrarnas skivsamling, lyssnande på P2, polarnas påverkan eller vad som helst. Mellan 15 och 30 breddar man sig. Nyfiket går man vidare, oavsett om det är bakåt (vem är den där W. Dixon egentligen?), åt sidan (jaha, kallas den där basrytmen baktakt? reggae sa du att det hette sa du?) eller framåt (jag måste bara ha koll på det senaste före alla andra!). Efter 30 blir det en annan grej. Det är en tid som framförallt handlar om cementering. Och det har sin förklaring. Dels BLIR det rent praktiskt mindre tid för annat (ex.vis skivspelande) när man är småbarnsförälder, dels tror jag det helt enkelt är inbyggt att det ska vara på det viset, inte bara när det gäller musik. Vi är ju trots allt samma sorts varelser som för 10 000 år sedan, och då levde man i många fall kanske bara till 30-årsåldern. Man var helt enkelt klar! Men eftersom läkekonsten har gjort framsteg och de sabeltandade tigrarna har minskat radikalt i antal, så har förutsättningarna för ett längre liv ändrats något. Och då ska man komma ihåg att man har ett val. Valet att fortsätta vara nyfiken även efter 30. Så en uppmaning till er alla: Fortsätt att vara nyfikna på annan (den behöver inte vara ny) musik än den som stått i hyllan sedan tonårstiden. Jag försöker varje dag. Nu ska jag på sammanträde :-(

  5. Micke said,

    04.01.08 at 11:27 am

    Tack allra varmast Erik, Lena och RonnyBGoode!
    Tre mycket intressanta inlägg som talar för sig själva men som i allra högsta grad berör det jag skrev om i natt!
    Tack för erat stöd och uppskattning! Det värmer något oerhört!

  6. Stjofön Presley said,

    04.01.08 at 11:36 am

    Micke, och alla ni andra som gör detta bloggande till en alldeles makalös upplevelse! Tänk att det finns sådana som ni… När jag läser er tänker jag att Louis Armstrong hade rätt när han sjöng What a wonderful world! Ett ord i rättan tid kan göra livet mycket, mycket ljusare. Se bara vad som hände med bartendern i Kevin Ayers inrökta Stranger in blue suede shoes!

  7. Olle said,

    04.01.08 at 4:01 pm

    Flyttade hem från USA för några år sedan. Skilde mig, hade trööökigt på jobbet och helt plötsligt dog mitt intresse för musik och tom lusten att sätta på en skiva. Nu när man suttit på avbytarbänken ett tag och är med i startelvan igen har man fått tillbaka aptiten på tillvaron. Då blir det gärna gamla beprövade kort. Mycket tack vare Micke som gett bl a mina Tagesskivor en ny dimension. Har ibland suttit med en glas vin och en utskrift av en recension och lyssnat igenom låt för låt på t ex Extra Extra. Det har varit goda stunder i livet.

    Samtidigt vill man ju inte bli alltför insnöad på 60-talsmusik utan gärna botanisera lite bland ny musik. Så gjorde jag fram till mogen ålder. Men var sjutton hittar man ny bra musik idag? Finns det något bra radioprogram jag missat? De enda gångerna jag hör något som låter spännande så är det på TV och då i någon dansk kriminalserie eller liknande.

    Har nyligen haft faktor X upplevelser (tror jag) i form av soloskivor med förre Byrdsmedlemmen Gene Clark som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Han var en husgud hos mig och mina kompisar i början av 70-talet. Plockade fram en av skivorna för första gången på säkert 30 år – och oj – jag minns plötsligt hur Helens mörka hår kändes mellan fingrarna. Vad gör hon idag? Har Danne kvar sin gamla rostiga Volvo P 1800? Nä, knappast. Eller…? Man kanske skulle ringa honom?

    Har jag fattat det rätt att det är en faktor X upplevelse?

    (Alla Gene Clarks soloskivor är inte bra).

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *