03.19.08

Svenska LP-skivor #45 The Spotnicks – In The Groove 1968

Posted in Min blogg at 1:37 f m

EN AV DET SVENSKA 60-TALETS MÄRKLIGASTE SKIVOR!!!

sotnicks.jpg

Jo ni läste alldeles rätt, en av de svenska 60-talets mest vrickade skivor!
Vän av ordning frågar sig säkert direkt hur det kan komma sig att en LP med den svenska gruppen The Spotnicks kan betecknas som vrickad. Spotnicks var väl mycket, men utflippade var dom väl aldrig, snarare rätt så konventionella, städade.
Mitt direkta svar blir att den här LPn ändå inte är något annat än vrickad.
Jag blir bara inte klok på den.
Hur många gånger jag än lyssnar på den så klickar det inte.
Jag begriper ingenting.
Absolut ingenting.
En rent vokal Spotnicks-LP, med en närmast helt utraderad Bosse Winberg och dessutom med låtar så långt från vad som var populärt då som det bara gick att komma.
Varför? Det var ju alltid de INSTRUMENTALA spåren som var höjdpunkterna på deras tidiga plattor!
Det låter ju som ett kommersiellt självmord.
Det var det nog också…

Nåväl, låt oss börja med att gå tillbaka lite i tiden!

Nån gång i början på år 1999 så såg jag Spotnicks på Nalen i sällskap med min dåvarande flickvän Galina, min gamle vän Spotnicks-freaket Håkan och vår gemensamme bekant Mattias. Efter spelningen så pratade vi lite grann med bandet. De flesta medlemmarna var hur trevliga som helst att språka lite grann med. En var det inte. De flesta som läser det här förstår nog med ett litet leende i mjugg att det rör sig om Bosse Winberg själv som var på sitt vanliga lite vresiga humör. Hur som helst, för att provocera honom lite grann – helt enkelt för att se hur han skulle komma att reagera – så berättade jag för Bosse med lite lätt spelad andäktighet att just LPn In The Groove är min favorit med Spotnicks och att jag ansåg den som deras Sgt. Pepper. Reaktionen blev dubbel: Bosses vän som satt bredvid honom vid bardisken flög ut i ett rått, elakt gapskratt och Bosse själv stirrade mig stint in i ögonen och sa med stark och stadig stämma, på ren göteborgska: ”Du, den skivan va, den gjorde vi i protest mot vårat skivbolag,den!!!”
Inte speciellt snällt sätt att behandla sina fans på direkt. Nåja, jag hade ju medvetet retats lite grann och fick väl också skylla mig själv lite grann, jag var ju inte ärlig när jag sa så där, med handen på hjärtat.
Hur som helst, sant eller inte – protest mot skivbolaget eller inte – så var det ändå ett indicium på att Bosse Winberg själv inte var speciellt stolt över skivan. Och dennes bekant på barstolen såg det tydligen som nånting oerhört komiskt att jag hade valt just den skivan av alla till favorit.
OK, kanske ni nu börjar tänka, hur låter det nu då?
Jo, det spretar åt alla tänkbara håll på en och samma gång, med en myriad av influenser hela tiden. Men särskilt bra är det sannerligen inte. Det mest frapperande är dessutom att det inte låter ett uns Spotnicks om skivan. Ingenting helt enkelt. Bosse Winbergs rymdgitarr är och förblir försvunnen på den här LPn. Inte bara den, det är knappt nån gitarr alls på skivan. I stort sett alla låtar är vokala från början till slut och med ett minimum av gitarr. De gånger det är gitarr med så har jag noterat det i recensionen, det rör sig dock inte om mer än sammanlagt kanske 1½ minut…på en hel LP.

Sida 1

1) Enchanted Elusive
Ett slags partyfunkjam med hammondorgel.
Det är ändå inte tuffare än att det hade platsat i det där TV-programmet från 60-talet, som gick under namnet Partaj.

2) Stay Cool
Nån slags tidig latinpop med yxigt arrangemang och lite lätt träig sång.
Nåja, det här är ganska så njutbart och innehåller dessutom en liten dos av Bosses gitarr, (utrotningshotad på den här skivan) även om det den här gången är i taggtrådsform.
Easy Listening är dock den gängse beteckningen på den här typen av musik…

3) You Left Me So Alone
Börjar med ensam bas, in ramlar en stråkkvartett innan vi hamnar i en märklig vals med dragspel och stråkar på refrängen. Solopartiet tas av stråkkvartetten. Dragspelaren plottrar iväg som om det vore en hastighetstävling. Bosse verkar ha varit på Mallis under inspelningen av det här spåret.
Om man är snäll så kan man kalla den här smörjan för fascinerande…

4) Because I’m A Travelling Man
Här har vi ett av plattans bättre spår – inte liktydigt med att det är bra – med ett både hyfsat spännande och intressant arrangemang.
Låten i sig är inget annat än renodlad Burt Bacharach med sjysst bossa-komp, men sånginsatsen håller tyvärr inte riktigt. Det som höjer det hela är som sagt var det klart godkända arret. Så här genomarbetad borde nog hela skivan ha varit!
Men tyvärr, mer än easy-listening är det inte i vilket fall som helst…

5) Querida
Lite väl hög sång i mixen, annars en hyfsad låt med ett lite lätt hypnotiskt komp. Tyvärr ett märkligt svagt break i mitten med bedrövlig sång som bara kör ner allt i ett svart hål. För säkerhets skull så upprepas breaket mot slutet på låten…
Minimalistiskt gitarrsolo på ungefär 4 (fyra) sekunder från Bosse efter första breaket…Orgelsolot fick vara desto längre i stället. Märkligt, mycket märkligt.

6) Walk On
Låter som en kombination av Dee Dee Sharps ”I Know”, Fågeldansen och Klaus Wunderlich. Vedervärdigt.

SIDA 2

1) You Don’t Have To Be Pretty
En av de tyngre numren på hela plattan. Banne mig om det inte låter lite Tages om alltihopa! Kanske inte så konstigt med tanke på att gamle Tagestrummisen T.T. – Tommy Tausis – står som kompositör tillsammans med gruppens dåvarande basist Magnus Hellsberg.

2) Do It
Märklig kombination av psyk-garage-Zappa. Inte speciellt bra, möjligtvis var det ett lovvärt försök till att göra nåt intressant…som dock misslyckades.
De enskilda byggstenarna i collaget är helt enkelt inte tillräckligt bra. Bitvis bara mediokert. Vi begåvas ändå med ett av Bosses korta solon på det här spåret.
En liten detalj: på slutet av låten, vid nertoningen, så hör vi 15 sekunders baklänges-gitarr från Bosse! Första och enda gången?

3) Once And Again
Totalt meningslös dansbands-countrylåt fylld med trista sliskstråkar. Den typ av komposition som det tar c:a 3 minuter att tota ihop…
Det enda av värde att notera är ett kort wha-wha-solo från Bosse. Första och enda gången här också?

4) Every Day – Every Night
Kunde kanske funkat med aningen bättre produktion. Ändå utan tvekan en av de bättre kompositionerna på plattan.

5) I’m Gonna Make You Love Me
Här börja skivan faktiskt känns helt urspårad. Visst, röjigt och funkigt, men melodin låter som en barnramsa och sånginsatsen som om det rörde sig om ett skämt. Därtill en helt bedrövlig produktion.
Dock så fick vi med ett riktigt taggtråds-solo från Bosse, som dråpligt nog – eller medvetet – slutar på en helt felaktig ton. Miss, finess eller för att säga att det här det ger jag blanka f-n i? När solo nummer två startar så tonas låten ut. Så viktig var Bosse tydligen på den här skivan.

6) Now Is The Time
Som titeln fortsätter ”…for us to say goodbye!” och tyvärr så gör man det inte med flaggan i topp direkt. OK, det här väl inte nåt av de svagare numren, det känns bara helt oinspirerat.

Summa summarum en riktigt vrickad skiva helt utan inriktning och utan en antydan till möjlighet för ett singelsläpp. Nu nsläppte man visserligen en singel från skivan – You Don’t Have To Be Pretty / I’m Gonna Make You Love Me, naturligtvis hamnade den ingenstans utom i reabackarna.
Om man ska försöka sig på en helhetsbeskrivning av skivan så blir det enligt mig med uttrycket ”Easy-Listening”. Bensinmacksskiva med lite softa låtar att lyssna på under resan…
Jag fattar inte ett smack, som jag skrev i inledningen, till varför man spelade in det här och – när man nu ändå gjorde det – gav ut det på skiva. Den gavs följdaktligen heller aldrig ut utanför Sverige under just titeln ”In The Groove”. Av någon anledning så dök den ändå upp på lågpriseticketten Interdisc ett par år senare. Skulle det ha kommit en ny marknad för plattan helt plötsligt?

För att vara fair så kan jag säga som så att ett flertal av låtarna skulle kunna funka bättre i ett annat sammanhang. Det är just det här extrema spretandet i stilar som gör att varje enskild låt verkar rätt utanför de ramar som ändå inte fanns. Nånstans känns det som en ”Worst of…” där man har samlat det sämsta från en grupp, vilket gör att varje enskilt spår bara låter ännu värre…

Det allra märkligaste med hela plattan är nog ändå, som jag redan skrivit, den nästan totala frånvaron av Bosse Winbergs gitarr och att de få, få korta ögonblick då den faktiskt dyker upp helt saknar den särprägel som den ända till i dag alltid har haft. Det är snudd på att jag tvivlar på att det är Bosse som spelar på skivan, så pass skiljer den sig från spelet på samtliga övriga Spotnicksplattor.
Men, en annan sak som sätter myror i huvudet på mig är varför man i hela fridens dar inte utnyttjade den inneboende kraften som bandet besatt i stämsången, nämligen Tommy Tausis, trummisen. Efter Tausis inhopp i Tages så steg ju deras stämsång till en snudd på magisk nivå. Crazy ’Bout My Baby, Dancin’ In The Street och Mohair Sam innehåller ju stämmor så att man ryser var gång man hör dem, men var finns dom på den här skivan? Kanske på hans egen ”You Don’t Have…”. Jag tycker mig skönja den där, men i övrigt lyser den enbart med sin frånvaro. Det verkar snudd på som om ingen brydde sig helt enkelt…och allra minst då Bosse, gruppens självskrivne ledare som knappt hörs på plattan överhuvudtaget…
Kanske grabbarna helt enkelt bara var trötta. Året innan hade man släppt inte mindre än fyra plattor, och den här kom tidigt -68. Ett konstant turnerande under drygt sju år kan också ha tagit ut sin rätt, som det gjort för väldigt många.

En intressant jämförelse tycker jag skulle kunna vara Bob Dylan och hans LP Selfportrait från 1970. Även den plattan var ju så gott som helt befriad från det som publiken tidigare varit van vid från sin idol och dessutom mest ett fladdrigt collage av helt olika stilar huller-om-buller. (Vilket i sig inte hindrade den från att ändå innehålla ett par guldkorn.)

Min gode vän och flitige kommentatör på denna blogg, Lennart Wrigholm, vet jag har en helt annan uppfattning om den här skivan. Då jag minst sagt högaktar Lennarts övriga inställning till den epokens musik så är jag inte så lite förvånad över den recension som han själv skrev för tre år sedan på musiklandets nätsida. För mig så är den In The Groove som Lennart beskriver den LP som jag hoppas få höra varje gång som jag sätter på den på skivspelaren, så där en gång vart femte år, men jag blir varje gång lika grundligt besviken. Ledsen Lennart, det här är och förblir ointressant, oengagerat och oinspirerat skräp!

(Kan det trots allt ändå ha varit en protest mot skivbolaget? Nja…så infantila kan dom väl ändå inte ha varit, va…?)

Låter jag hård? Betänk då att Spotnicks är ett av mina absoluta favoritband…
Slutomdömet blir inte lägsta tänkbara på grund av ett ändå fläckvis proffsigt framförande och kanske tre låtar – Because I’m A Travelling Man, You Don’t Have To Be Pretty och Every Day Every Night – som ändå håller.

Slutbetyg: En svag TVÅA av fem!!!

Popularity: 48% [?]

03.17.08

Svenska LP-skivor #44 Blond – The Lilac Years 1969

Posted in Min blogg at 10:36 e m

DEN FÖRSTA OCH ENDA LP-SKIVAN MED BLOND, ELLER TAGES 6:e OCH SISTA OM NI SÅ VILL

blond.jpg

Tages igen!
Fast den här gången under det nya namnet Blond! Utan Tommy Blom men nu med en Anders ”Henkan” Henriksson som på The Lilac Years mer och mer kom att agera som en fast medlem i bandet. På inte mindre än elva av de tolv spåren har Anders varit med och komponerat.

Tages bytte alltså namn till Blond, något som främst berodde på att man gjorde ett (sista) försök till att lansera sig i utlandet. Man utgick från att Blond lät lite smidigare för en engelsktalande än Tages.
Tommy Blom hade redan tackat för sig, han försökte sig på en, inte alltför framgångsrik, solokarriär som heller inte kom att bli mer än en handfull singlar lång.

Men raskt in till kärnpunkten! Faktum är att The Lilac Years låter väldigt lite Tages, något som ju i och för sig ger namnbytet en viss poäng. Borta är här nästan allt av rythm & blues, ren blues och soul men framför allt den för Tages så omisskänneliga svenska prägel på kompositioner och arrangemang. Undantag finns självklart att hitta, som The Lilac Years och There’s A Man Standing In The Corner, men de är få.
In kom i stället ett internationellt, proffsigt sound där allt som tidigare varit ”typiskt Tages”, blivit bortslipat. Här serveras vi i stället ett smörgåsbord av välproducerad pop starkt influerad av dåtida amerikansk och engelsk musik.
Vad vi däremot inte får är klassiska Tages-låtar i stil med Crazy ’Bout My Baby, In My Dreams, I’m Going Out, Seeing With Love eller Fantasy Island. Alltså det som var Tages signum, ett sound som var ruffigt, kantigt men hela tiden inget annat än lysande och som alltid innehöll en stor dos av j-ar anamma!
The Lilac Years är alltså betydligt mer polerad än vad Tages skivor nånsin var, och jag tycker att det blev på bekostnad av den naiva tonårsentusiasm och leklusta som präglade den musik som gruppen tidigare hade producerat. Det behöver ju inte vara ensidigt negativt, jag noterar bara att ett element har tillkommit som fick något som hade funnits med tidigare att stryka på foten.

The Lilac Years är faktiskt en ganska udda skiva, jag har genom åren aldrig blivit riktigt klok på den. Plattan innehåller i stort sett allt man kan tänka sig. Från tung rock till folkmusik. Från pyskedelia till snudd på melodifestival. En minst sagt märklig utveckling.
Musiken vi bjuds på är ändå hela tiden på en mycket hög nivå, tro inget annat. Det som förbryllar mig är bara, återigen, att det inte låter speciellt mycket Tages om det!

1) Six White Horses
Ett perfekt öppningsspår. Borde nog ha varit ett givet singelsläpp, men av någon anledning så hamnade den i stället som b-sida på singeln The Lilac Years.
Ett enormt driv i Görans bas och Lasses trumspel. Gitarrsolo av Anders Nordh som kort senare kom att bli fast medlem i gruppen.
En av de få låtar som andas Tages, men…det är en helt annan nivå på produktion och finslipning.

2) Deep Inside My Heart
En mycket vacker pop-ballad i högsta internationella topp-klass, om möjligt ett ännu starkare spår än det föregående.
Jag förstår att bara tanken är snudd på hädande, men…det här låter faktiskt en hel del melodifestivalen. Må vara hur det vill med det, det här är inget annat än lysande!
Deep Inside My Heart släpptes som singel i USA och England, dock utan någon större framgång, tyvärr.

3) Sailing Across The Ocean
Inleds med bar-piano, fortsätter som en poplåt i blues-ton, något som följs upp av ett folkmusiktema. Sen så tas allt om från början igen…och igen…
Med andra ord: ett lapptäcke av olika saker och inget som helst tema att hålla sig fast vid. Känns ganska så splittrat, och en Göran som inte är riktigt vän med de höga tonerna den här gången.

4) This Is Mine
Tung men melodisk pop. Återigen ett väldigt splittrat intryck. Lite väl skramliga trummor men rätt så snygg stämsång här och var.
Väldigt stort och ambitiöst arrangerat så länge det varar… För innan låten har riktigt format sig så tonas den ut efter 2 minuter…

5) The Girl I Once Had
Poplåt av amerikanskt, lite tyngre slag. Inte helt olikt Chicago eller Blood Sweat & Tears. Betydligt bättre än föregående låt, även om trummorna även här är lite väl slamrande. Även denna låt tonas ut innan man vet ordet av. Märkligt…

6) The Lilac Years
De Sålde Sina Hemman fast på svenska.
Vad säga, en vacker låt från början med ett mycket fint arrangemang. Göran tar i för kungen och det gamla fosterlandet.
Men, ändå …det blir kanske inte riktigt det monumentala mästerverk som det hade kunnat bli. Det är måhända lite för ambitiöst, lite för snyggt arrangerat för att jag ska vara bekväm med det. Och Görans sång sen…På sätt och vis så sjunger han bättre än någonsin här, men låten kräver så oerhört mycket att det egentligen bara är ett fåtal sångare överhuvudtaget som skulle ro den här uppgiften i hamn. Göran gör det i alla händelser väldigt bra, inget snack om den saken.
Ändå så frågar jag mig när jag hör det här om det är Sveriges Radios Underhållningsorkester i en paus i ett underhållningsprogram på 60-talet som jag hör, eller… Hur bra det än är så känns det bara inte som att det är Tages…vilket det i och för sig inte är…

SIDA 2

7) Wake Up And Call
En närmast perfekt poplåt. Det spår på skivan vid sidan av Six White Horses som mest minner om gamla Tages.
Om det hade funnits någon som helst rättvisa här i världen så hade Wake Up And Call blivit en monsterhit, i stället kom den sist när den testades till Tio-I-Topp. (Tvåa den veckan kom Hep Stars med Speedy Gonzales…)
För övrigt den enda låten som har stämsång typ Tages, mycket, mycket fin sådan också.
Tänk om hela skivan hade låtit så här..

8) Sun In Her Hand
En vacker pop-ballad i klassisk ”slutet-på-60-talet”-anda. Mycket snyggt arrangemang och en väldigt fin melodi. En av plattans klara höjdpunkter, men återigen, på något mystiskt sätt, alldeles för kort.

9) I Pick Up The Bus
Återigen en mycket väl komponerad, genomförd och arrangerad pop-låt som mycket väl hade kunnat bli en internationell hit med rätt marknadsföring.
Snyggt gitarrspel, tungt basspel men kanske lite väl intensivt trumspel. Möjligtvis så hade en mindre trallig refräng också suttit bättre.

10) There’s A Man Standing In The Corner
Väldigt genomarbetat och gediget, utan tvekan en av plattans bästa spår. Mycket snyggt stråkarrangemang bakom Görans sång som den här gången sitter riktigt bra. Och återigen: den kunde mer än väl ha varit lite längre än sina knappa två minuter!

11) (I Will Bring You) Flowers In The Morning
Doris gjorde den här ungefär samtidigt, vem som var först vet jag inte. Drygt 30 år senare så dök den hux flux upp på Agneta Fälthskogs senaste skiva My Colouring Book!
Det jag vet är att Blonds version är överlägsen alla övriga försök. Något säger mig att Göran aldrig – vare sig förr eller senare – låtit bättre. Låten är krävande men ändå inom Görans ramar och slutresultatet är inget annat än helt lysande. Låten har ett mycket snyggt arrangemang och har en härlig Hammondorgel mellan verserna.
Frågan som jag då och då ställt mig är: vem gjorde egentligen orginalversionen? Blond, Doris eller någon innan dessa två gjorde sina versioner?
Låten är hur som helst skriven av samme man som arrangerade skivans stråkar, nämligen John Cameron – som senare blev medlem i CCS – och är den enda kompositionen på plattan där musiken inte är undertecknad herrar Henriksson – Lagerberg.
Texterna på skivan stod däremot mestadels en Adrian Moar för.

12) Caroline
Tyvärr så avslutas hela skivan med det minst genomarbetade och det mest oinspirerade ögonblicket. Caroline är ett långt jam utan vare sig dynamik, mening eller mål.
Sju minuters tomgång. Även om det här kanske upplevdes som en kul grej för grabbarna när det spelades in så drar det obönhörligen ner slutintrycket.

blond-2.jpg

Summa summarum en splittrad och lite lätt förvirrande LP, sin polerade yta till trots.
Tages hade två år tidigare stått i avantgardet i popvärlden med sin totalt unika blandning av pop på högsta internationell nivå och svensk folkmusik. Här, två år senare, så har man mera blivit ett band i mängden. Allt är hela tiden väldigt kompetent. Spelet, sången, kompositionerna och arrangemangen är oftast mycket fina, men det originella och genialiska lyser alltför ofta med sin frånvaro, även om det glimrar till här och var.
Det kan dessutom bli lite tjatigt med enbart Göran på leadsång, trots att denne sjunger bättre än någonsin, i stället för som på Tages-tiden då både Tommy och Danne hoppade in framför mikrofonen. Det gav alltid en hälsosam variation.
Ingenstans lyser heller stämsången, den som tidigare hade varit gruppens adelsmärke, upp det lite enahanda på den vokala sidan. Stämsång finns, men mycket sparsmakat. (Det lysande undantaget är I Wake Up And Call.)

Bortsett från allt det negativa som jag nu dragit upp så är det här en lysande skiva, utan tvekan en av de bättre svenska i epoken när den kom, i slutet på sextio-talet. (Nåja, uppriktigt talat så var just då den svenska konkurrensen inte speciellt stor. 1969 var något av ett mellanår för svensk pop.)
För att vara riktigt uppriktig så har jag ändå aldrig riktigt fryst på den här plattan, något som jag har gjort så mycket till nästan alla andra Tages-plattor. Ja – det finns sånt som är väldigt bra och extremt kompetent på den här skivan, men felet är nog att den är mer opersonlig än de övriga.
Jag vet att Blond fick en på sin tid väldigt stor budget för att spela in den här LPn, det märks, man har inte sparat på krutet någonstans. Men där det på Studio två år tidigare rörde sig om en enorm leklusta och experimentvilja så känns det som att pengarna till The Lilac Years gick till att göra musiken internationellt anpassad. Inget större fel i det, vem kan sätta handen på hjärtat och säga att han INTE vill slå igenom i USA och England? Konsekvensen har blivit en klar utslätning.

Den stora frågan som jag ställer mig varje gång som jag hör den här skivan och dessutom ställt mig till och från i cirka 40 år är: VARFÖR slutade Göran Lagerberg att skriva och sjunga pop??? Sett till helheten så är han enligt mig den allrra störste vi hade på 60-talet. Enorm kompositör, sångare och inte minst instrumentalist. Så vad hände? Om jag har förstått det hela rätt så tog det ända till Grymlings 1990 innan vi fick höra Göran sjunga igen på den enda låten som han bidrog med…och då lät han som en kraxande skugga av sitt forna jag. Basist i olika grupper har han ju varit med den äran i gräddan av svensk progressiv rock ock jazz-fusion under alla år, även så en prominent studiomusiker. Men varför upphörde sången och poplåteskrivandet?

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 45% [?]

03.15.08

En ny kort liten paus…

Posted in Min blogg at 2:43 f m

EN SPÅDOM SOM KAN TYDAS LITE HUR SOM HELST

Nånting som verkligen är roligt i mitt jobb är att det mest oberäkneliga kan dyka upp när som helst. Musik jag missat, dråpliga människomöten, klasskompisar från gymnasiet som bara dyker upp utan förvarning, världsstjärnor turistandes i Stockholm före en konsert m.m.
Ungefär som att texten på en kinesisk lyckokaka som lyder ”Get ready for a daring adventure”! Just en sån lapp fick jag idag i min lyckokaka efter lunchen på Helens sushi tvärs över gatan.
Naturligtvis så kan det oväntade, stora, fantastiska ske när som helst, i vilken given sekund som helst. Det ena ögonblicket är lika troligt som det andra.
Men chansen att det ska ske, det där när nåt bara dyker upp framför ens näsa när man minst anar det, ÖKAR den möjligtvis efter att man har hittat en sån lapp i en lyckokaka?
Var det en ovanligt löjlig fråga?

OK! Då kan jag ta följande lilla story!
I torsdags så åt jag även då lunch på Helens som ligger tvärs över den stora butiken. Vad jag åt minns jag inte, det jag minns är att jag fick en lyckokaka efter maten, med åtföljande papperslapp med ett budskap i. Där stod på ett ungefär, inte exakt ord för ord men ungefär: ”Soon your moment of glory will come!” Dagen därpå – helt utan att jag hade en aning om det på förhand – så var jag på omslaget av tidningen City som sprids i hela Storstockholm.
Vad sägs om det? Ett rungande bevis på att kinesiska lyckokakor bara förmedlar sanningar, eller…?

Dessutom, på samma restaurant så fick jag ett annat meddelande för ungefär två år sen. Denna gången så stod det: ”Soon you will meet the love of your life!”
Jaha, tänkte jag efter att ha läst texten och ryckte på axlarna.Klart att det ju inte skulle sitta helt fel. ”Hmm” hann tankarna gå, ”kanske jag ser henne nu när jag lämnar lokalen, här ute på trottoaren?”
Jag öppnar dörren ska precis ta ett steg ut på gatan, men innan jag hinner göra det så ser jag, alldeles förbi dörröppningen ute på gatan, en av de vackraste kvinnor som jag sett i hela mitt liv!

Nej, jag ska inte beskriva henne!
Nej, jag ska inte tala om vem det var!
Nej, jag ska inte tala om vad som hände sen!
Nej, jag ska inte tala om vad hon gör idag!
Nej, men visst, inte kunde jag bara låta en sån sak slinka ur fingrarna på mig inte, det var ju ödet…Och återigen ett fantastiskt bevis för att de kinesiska lyckokakorna inte berättar någonting annat än rena sanningen, eller…?

Och nu, då jag fick lappen idag, citerad ovanför, vad ska då hända?

Med andra ord, om ni nu inte läser en blogg från mig på en vecka, så finns det en liten risk att jag t.o.m. kan ha hamnat på nordpolen…Med sådant facit på tidigare spådomar så kan jag inte annat än tro att det kommer att stämma in den här gången också.

Vänta förresten, det där med tjejen…att kalla henne för mitt livs kärlek var väl ändå att ta i. Rannsakar jag mig själv så var det nog en två år sen jag överhuvudtaget pratade med henne sist. Det var ju inte mycket till livskärlek!

Och ”…your moment of glory”. Nää…det var ju inte omslaget på Classic Rock, så det har nog inte kommit än det ögonblicket…

Med andra ord, det blir nog inget större äventyr den här gången heller…Ska till Södertälje i morgon (lördag) för att träffa några barndomskamrater för första gången på 40 år. Det blir nog inte mer spännande än så. Nja, det kan säkert vara nog så spännande det också!

På tal om spådomar; jag läste en gång om en italienare från Neapel som råkat ut för en olycka av nåt slag. Pang bom samma dag så hade alla hans bekanta snabbt som ögat lämnat in lottorader som bestod av de befintliga nummer som gick att utläsa runt olyckan: datum, klockslag, nummer på fastigheten där det hände o.s.v. Självklart slog alltihopa in och samtliga hans vänner och bekanta blev förmögna på hans olycka, utom han själv som låg skadad och bitter på sjukhuset. Tror ni att det var nån som delade med sig av sin vinst…?

I morgon så kommer det en recension igen!!!

Popularity: 39% [?]

03.14.08

Svenska LP-skivor #43 Tom & Mick & Maniacs – Tom & Mick & Maniacs 1967

Posted in Min blogg at 1:21 f m

EN TYVÄRR ALLTFÖR KORTLIVAD SVENSK VERSION AV RIGHTEOUS BROTHERS MED TOMMY KÖRBERG OCH MICHAEL JOHANSSON LÄNGST FRAM

tom-mick.jpg

Vad kan jag skriva om Tommy Körberg som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Tja, möjligtvis då att han solodebuterade redan 1968 med LPn Nature Boy och att hans första engelskspråkiga hit var Dear Mister Jones – Judy Min Vän på engelska. Det kanske ni inte kände till.
Vad kan jag sen skriva om Michael Johansson som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Massor, självklart, då Michael försvann bort från rampljuset i mitten av 70-talet och att sedan dess inte mycket har blivit sagt om denne skönsjungande gosse.

Jag nöjer mig hur som helst med att gå en medelväg och säga att popguppen Maniacs var en för sin tid osedvanligt skicklig och mångsidig svensk grupp vars bana startade 1965. Två år och en hel del medlemsbyten senare så har Maniacs i stort sett blivit ett kompband till ovan nämnda herrar Tom och Mick alias Tommy Körberg och Michael Johansson. Efter ett litet namnbyte så hette de nu Tom & Mick & Maniacs.
Tillsammans så blev de ytterligare en sak: popstjärnor! Somebody’s Taken Maria Away låg etta både på Tio I Topp, i sex veckor, och Kvällstoppen hösten det året.
(En liten fotnot: Somebody’s Taken Maria Away låg sammanlagt sju veckor på Tio-I-Topp. Sex veckor på första och en på åttonde plats! Sen alltså inge mer…Det var tydligen bara den högsta placeringen som riktigt dög för grabbarna.)

En LP skulle egentligen ha dykt upp alldeles efter succén med Somebody’s Taken Maria Away. Efter en del mindre strul med förkylningar och annat trivialt så dröjde det till nån gång runt årsskiftet innan gruppens första, och enda, LP kom ut i handeln. Fylld mestadels med covers som ofta var arrade på ett eget personligt sätt, men även med en handfull egna alster.
En del på skivan är snudd på sensationellt bra, annat kanske inte riktigt lika lyckat. Det är ändå hela tiden en mycket njutbar LP, framför allt för den som gillar den här typen av välsjungen, snyggt arrangerad och framförd sextiotalspop.

TOM & MICK MANIACS – TOM & MICK MANIACS 1967 Utgiven på Columbia

tommy.jpg

SIDA 1

1) You Don’t Know Like I Know
You Don’t Know Like I Know, jättehit för Sam & Dave från året innan, är en riktigt läcker öppningslåt. Tom & Mick kanske inte har Sam & Daves naturliga pondus, deras version är kanske inte heller jättelyckat mixad, det är ändå som helhet klart godkänt.
Det här bör ha varit en låt som satt perfekt under grabbarnas liveframträdanden.

2) I Who Have Nothing
En hit 1963 med Ben E. King, fem år senare även en hit med just Tom och Mick 1967. 8:e plats på Tio-I-Topp.
Och vilken låt sen! Grabbarna gör en kanonversion som står sig mycket väl mot både Kings original och övriga coverversioner som gjorts under årens lopp.
Men…låter det inte en hel del PJ Proby om nån av killarna nånstans i mitten på låten på sticket…eller inbillar jag mig…? Nej, jag tror inte att jag gör det.

3) Surrender
En härlig låt, typisk för tiden runt 1966-67. Välarrangerad och väl sjungen. Även den en av plattans bättre stunder.
Och se där…dök inte Probys ande upp igen nånstans i mitten med ett omisskännligt wailande…?
(Surrender blev en hit med Diana Ross 3 år senare…men det är en helt annan låt! Ändå så är det samma kompositörspar, Ashford & Simpson(!). Skillnaden är att det i det här fallet är duon plus deras dåvarande samarbetspartner Armstead som knåpat ihop en låt med namnet Surrender. Men ändå…varför skriva två låtar med samma titel med nåt års mellanrum.)

4) Red Red Wine
En låt som blev en ofantlig hit med UB40 prick 20 år senare. Från början är Red Reed Wine skriven av Neil Diamond och först utgiven på dennes LP Just For You 1967.
Killarna gör här en helt lysande version med ett personligt utarbetat arrangemang.
Här är det Tommy som sjunger solo hela låten igenom. Jag vet inte varför det blev så. Enligt mig så hade lite stämsång på sista versen kanske höjt låten ytterligare ett par snäpp. I vart fall hade det inte suttit fel.
I alla händelser så är det här en kanonversion av som sopar Neil Diamonds egen helt av banan. Tommy är helt klart en betydligt bättre sångare än Neil Diamond. Inget att snacka om!
Onekligen så hade man här också en väldigt fin fingertoppskänsla för bra låtar, Neil Diamond släppte nämligen inte sin version på singel förrän året därpå, och denne var inte alls någon etablerad artist vid den tidpunkten.

5) In Love
En egen komposition. Bitvis hyfsad, bitvis lite offside. Lite halvtaskigt mixad då sången ligger långt bak i ljudbilden. Delar av melodin är dessutom tagen från Gläns Över Sjö Och Strand (!). Som helhet ändå en klart godkänd låt som växer efter ett par lyssningar, om än lite väl plottrig i olika teman.
Och här kryper PJ Proby in alldeles på slutet av låten…igen!

6) Can I Get To Know You Better
Skriven av PF Sloan (som en gång författade Eve Of Destruction för Barry McGuire), men ursprungligen inspelad av Betty Everett (främst känd för The Shoop Shoop Song) 1964. Även en mindre hit i USA med Turtles 1966, det är troligtvis den versionen som killarna hört.
T & M & Ms version är snudd på formidabel. Mycket märkligt nog så missade den här låten Tio-I-Topp med ett brak! Femtonde och sista plats i sitt enda försök att komma in! Den troliga orsaken till det resultatet var nog att Turtles lyckades ta sig in veckan innan på listan med sin version…(Det tog ibland tid för låtar att komma till Sverige på den tiden.)

SIDA 2

1) Pandemonium
Helt plötsligt så får vi lyssna på uppspeedad sång, någonting som känns helt onödigt, för det förstör i grunden en låt som skulle ha kunnat vara hur bra som helst.
Jag har förgäves försökt komma på poängen…men hittar den inte. Ett urläckert arrangemang, en riktigt bra låt och så två Kalle Anka-röster…

2) Free
Free är en ganska så ambitiös låt som lånat en hel del från God Only Knows av Brian Wilson. Resultatet är väl inte så där jättelyckat. Mer inspirerade moment är lätta att hitta på skivan. Det stora problemet är att det fattas både vers och refräng, allt rullar bara på…Snudd på bottennapp.

3) Instant Sorrow
Instant sorrow är aningens bättre än projektet innan. Proffsigt framfört, bra sjunget, kanske bara lite opersonligt och profillöst. Inget man kommer ihåg efter en genomlyssning.

4) I Never Loved A Girl
Här är pojkarna så djärva att de tar något av det svåraste som överhuvudtaget går att försöka sig på, nämligen Aretha Franklin.
Uppriktigt talat så är det här inte heller det mest magiska ögonblicket under plattan. Det siktas väldigt högt, och funkade säkert live, men här låter det mera överpretentiöst och tråkigt. Faktum är väl att det egentligen i sig inte är nån speciellt märklig låt, den kräver helt enkelt en väldigt pricksäker tolkning för att man ska nå ända fram.

5) Girl, You’ll Be Woman Soon
Mycket, mycket bättre än föregående spår, främst på grund av att det här är material som passar bandet så bra.
Återigen en cover på en Neil Diamond-låt.
Även om man håller sig nära originalet så är det på intet vis en blek kopia. Bitvis så är det inget snack om att Maniacs har betydligt mera krut i nävarna än vad Neil Diamond har! (Det är bara att lyssna och jämföra!) Då var ändå Diamonds version en stor hit i USA våren -67!

6) Project X-Ray
Och så avslutas alltihopa med en Lasse Samuelsson / Anders Henriksson-komposition. Och visst andas det väl en hel del senare Tages om det här?
Lösryckta partier i ett märkligt men mycket spännande collage med både vokala och instrumentala inslag, och där de instrumentala partierna stundtals är till förväxling likt Tages sound!
Lite grann samma grundidé som Old Man Wafer på Tages LP studio.
Mycket bra är det i alla händelser, möjligtvis lite kort bara. Klockar in på tre minuter. För min del så hade fått hålla på i fem…
Men återigen: någon av sångarna låter omisskännligt som PJ Proby både här och där…

Summa summarum en mer än godkänd platta som är proffsigt framfört nästan hela vägen. Jo, det smyger sig in lite lätt sur stämsång här och var, men det är så lite att det lätt går att bortse ifrån. Det mesta från Tommy och Michael är helt sanslöst bra, ren världsklass.
Där finns det absolut inget att klaga på skivan igenom.
Något att anmärka på är istället det ojämna låtaterialet. Ett faktum är att det någonstans går en skiljelinje: bra låtar och mindre bra låtar. Tyvärr så är det överlag de egna kompositionerna som inte håller måttet. De är mestadels alldeles för ambitiösa och plottriga med hundra ackord och nittionio teman i varje låt. Här borde de onekligen ha tagit lärdom av den enkelhet som finns i de låtar som funkar bäst på skivan. Ta Red Red Wine. Hur enkel som helst men bara så effektiv. Jämför den med låten som kommer direkt efteråt – In Love – så förstår ni vad jag menar…Det drar tyvärr ner helhetsomdömet ett pinnhål.
Men skivan innehåller verkligen ett par riktiga fullträffar!
Så, en mer en klart godkänd svensk popplatta med så gott som genomgående utsökta arrangemang , spel i världsklass och två unga sångare som båda vid den här tiden förutspåddes lysande karriärer.
Det fick de väl också, men på lite olika sätt kanske. Nåja, att undervisa musik i ett klassrum i en skola i Gävle med en jättegullig klass en solig vårmorgon kan säkert vissa stunder vara minst så givande som att genomföra ett musikalnummer på en av de stora scenerna i Europa…för fyrahundrafemtiofjärde gången! Vem vet!
För, jo, Michael Johansson fortsatte efter Tom & Mick med först en renodlad solokarriär och sedan med sitt eget band Michael, Salt och Peppar i ett par år innan han så gott som helt drog sig tillbaka artistlivet för att i stället undervisa i musik som lärare.

En betraktelse som jag inte har kunnat hålla inne med är grabbarnas glasklara influenser från min personlige favorit PJ Proby. Det har väl varit ganska lätt att gissa sig till i Körbergs karriär, men främst Michael J. verkar såld på PJ. Här, på den här LPn, är det faktiskt fråga om hela fraser i ett flertal låtar sjungna ganska precis så som Proby själv skulle ha gjort det om han hade stått där i studion framför mikrofonen. Denne hade ju också alldeles innan denna skiva på kort tid släppt fem formidabla skivor så jag misstänker starkt att Tommy K. och Michael J. hade lyssnat en hel del på dom nånstans i mitten på 60-talet…
Absolut inget fel i det, jag är bara glad över att Tom & Micks uppenbart väldigt goda smak.

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 65% [?]

03.11.08

Svensk LP-skivor #42 Ola & The Janglers Pictures & Sounds 1967

Posted in Min blogg at 1:56 f m

IDOL-KLABBE OCH OLA HÅKANSSONS SÅ FRAMGÅNGSRIKA GRUPP MED FILMMUSIKEN TILL FILMEN OLA & julia!!!

ola.jpg

Claes ”Clabbe” af Geijerstam var ett av svensk sextiotals-pops allra största namn…tyvärr utan att så många vet om det idag.
”Jaha”, säger då en del som jag pratat med om det.
”Clabbe! Vad var det för bra med honom då? Rakt över disc? Var han musiker också?”
Jodå, en förbålt duktig gitarrist och en suverän kompositör. En av de allra största profilerna som vi hade i Sverige under popens gyllene decennium.

Tyvärr så är inte alla som fortfarande lyssnar på svenskt 60-tal medvetna om att Clabbe skrev en stor del utav Ola och Janglarnas material. Hits som Alex Is A Man, Juliet, Bird’s Eye Wiew Of You, Love Was On Your Mind, Strolling Along var samtliga nedtecknade från herr Geijerstams penna. Men förutom Tio i topp-hits skrev Clabbe också mängder med låtar till gruppens LP-skivor.
Samtliga spår från den LP som vi nu ska gå igenom, Pictures & Sounds, är skrivna av denne gigant (190 cm. lång…).

Och även om inte allt på skivan är världsomstörtande så är det i alla händelser en imponerande spännvidd på materialet och rakt igenom väldigt väl genomarbetat och framfört. Inget från Pictures & Sounds känns som något som har kommit till som utfyllnad för att täcka en hel LP. Enligt mig så finns det faktiskt inte en låt på hela plattan som faller ur ramen.

Tråkigt nog så tycker jag att Clabbe generellt, på de flesta håll, ytterst sällan har tillmätts någon större betydelse för svensk pophistoria. Inte ens i albumtexten till den förnämliga samlings-LPn ”Ola & The Janglers, 1964-1971” så står Clabbes kompositörssnille nämnt. Visst, ett litet erkännande finns: ”…(Klabbe) kallades ofta hjärnan i gruppen. Den musikaliska hjärnan.”
Mer än så blev det dock inte om Klabbe på ungefär fyra stycken A4-sidor om gruppens historia, och inte så mycket annat heller på de flesta andra håll under årens lopp.
I pressen i dag så nämns han som på sin höjd som Idoljury-medlem (alternativt ex-medlem) eller helt enkelt bara som en DJ.

Om möjligt så nämns han fortfarande som medlem i duon Malta vilken representerade Sverige i Eurovisionsschlagern 1973, (men mest nog på grund av att låten innehöll en rad om bröst som liknar svalor som häckar. Fortfarande lika fascinerande).
Därutöver på den musikaliska fronten blott tystnad.

Bokförlaget Premiums uppslagsverk ”Stora Popboken” från 1995 ger härligt nog Clabbe, i kapitlet om Ola & The Janglers, det erkännande som han ju bara SKA ha: ”Vad de (Ola & Janglers) inte kunde veta var att denne (Clabbe) skulle bli gruppens låtleverantör (och kanske den bästa kompositören av alla under den svenska popvågen).”
Tack för de orden, Premium…

En tröst och tanke är väl att den gode Claes nog har haft fullt upp av jobb, pengar och bekräftelse ändå under de senaste 35 för att inte alltför mycket sörja att han blev hånad av pressen under sin tid i Idol med fraser som ”Men vad har du själv gjort då i ditt liv då???” Han ler nog hela vägen till banken och i mjugg hemma när han bläddrar bland sina digra pärmar med tidningsurklipp från en karriär som startade redan 1965 och sedan aldrig stannat upp!
En ödets ironi är att Clabbe följde med ABBA på deras turné i Australien 1977 som ljudtekniker. Det borde väl ha varit tvärtom med Björn och Benny som råddare och Clabbe som artist!
Nä, nu skojade jag, men enligt mig så är Clabbe minst lika talangfull som dessa två prominenta herrar.

Någon som undrar huruvida det fanns fler medlemmar i gruppen?
Jodå: Ola Håkansson sång
”Jonte” Olsson orgel
Åke Eldsäter bas
Leif Johansson trummor

OLA & THE JANGLERS – PICTURES & SOUNDS – 1967 utgiven på Gazell

SIDA 1

1) This Ring
En lysande inledningslåt!
B-sida på Juliet. Borde absolut ha släppts som egen a-sida!

2) Behind Every Clever Woman There’s Always A Man
En bluesigare sida av gruppen med ståltråds-gitarrsolo av Clabbe.

3) Time Will Go By
En lite mer ovanlig typ av låt. Är det pop, är det ballad? Svårt att säga. Udda och smäktande på samma gång. Klart intressant melodi och fina harmonier.

4) Call Me Tomorrow
En gedigen sextiotals-låt med en refräng som sätter sig i huvudet direkt! Därmed inte sagt att det är plattans höjdpunkt, lite tjatigt blir det efter ett tag med en fras som upprepas om och om. Snyggt arrangemang och fin sång av Ola hur som helst.

5) My Girl Wants To Be
Ett till pop-örhänge. Återigen en fin komposition med snygga melodier och med harmonier som vindlar sig än hit, än dit.
Än en gång en mycket fin vokalinsats från Ola.

6) Today’s The Day
Återigen en närmast lysande komposition. Mycket fin sångmelodi!

7) Strolling Along
Väldigt väl genomfört. Som bäst femma på Tio-I-Topp, och en av gruppens hits. Ändå är Strolling Along ingen låt som jag någonsin fastnat för. Det är helt enkelt för mycket kabaré och för lite pop.

SIDE 2

1) Juliet
Sliskig så det stör om man vill halka in på det spåret, men det gör inte jag! En av svenskt 60-talspops vackraste kärlekssånger om man bara öppnar sitt hjärta lite,lite grann.
Var gång jag hör Juliet så transporteras jag med ilfart tillbaka till hösten -67.

2) Your Melody
Typisk upptempo-Ola & The Janglers! En riktigt bra komposition med ett flertal intressanta harmonigångar och med ett finurligt arrangemang. Fullt ös på kompet, men tyvärr är den aningen för kort.

3) Mystic Man
Flört med den psykedeliska vågen som rullade över popvärlden i ett halvår eller så och gav oss bland mycket annat låtar som denna. Kan synas lite banalt i dag, men taget ur sitt sammanhang så är det här faktiskt en klart njutbar liten pärla. Väl genomförd av kompmusikerna – vilka de nu var – och en klart godkänd insats av Ola, trots att det inte direkt var vad han var van vid att sjunga.

4) Story Of Glory
Kanonlåt. En av plattans absolut bästa låtar. Påminner faktiskt en hel del om Benny Anderssons skapelser på Hepstars tredje platta som jag recenserade här för nån vecka sen.

5) Hands
Och här också. En snudd på genialisk komposition med enbart orgel, bas och tamburin i kompet. Låter som en kombination av en Bach-fuga och ett tidigt Benny Andersson-verk. På tok för kort bara.

6) Talk To Me
Tillbaka till det Ola & The Janglers som vi är vana vid att höra dem. Klassisk sextiotals-pop med andra ord. En bra framförd låt med väldigt snygg stämsång.

7) Mary Jones
Och här det fullt ös, och en Ola som vi ofta hörde honom runt 65-66!!! En av plattans absoluta höjdpunkter. Bland mycket annat att gotta sig åt så har vi ett mycket fint orgelsolo och ett snyggt congas-komp.

Summa summarum en klart helgjuten LP. Inte ett svagt spår, inte en låt som inte håller måttet och ett brett spektrum av stilar i komponerande och utförande En leadsångare – Ola Håkansson som visar upp sig som en helgjuten frontman med en förmåga att ta sig an de utmaningar som hans ställs inför när han ska tolka alla de stilar som finns på Pictures & Sounds.

Problemet, om det nu finns ett sådant, skulle kunna vara att det trots allt är…tja…hur ska jag säga det…lite för snällt. Det saknas nåt helt enkelt. Man brukar ibland prata om nåt som kallas för j-r anamma och det är nog det som är den eventuella bristvaran.
Grabbarna i Tages körde ledigt och lätt över Ola & Co som en ångvält när det gällde tyngd, kraft och pondus. Inget att ens snacka om.
Men bortsett från det så står sig den här gruppen sig mycket bra mot samtliga sina konkurrenter från den svenska 60-talsvågen. Kompositionerna, leadsången och arrangemangen borgade för det. Lyssna själva, men gör det noga. Janglarnas finlir är lätt att missa vid första mötet, den här skivan kräver ett par genomkörningar för att lossna!
Och återigen: hatten av för Clabbe som skrev 14 låtar till den här plattan vilka nästan alla hade kunnat bli hitlåtar utifall de hade släppts på singel.
En fenomenal prestation!

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 48% [?]

03.09.08

Svenska LP-skivor #41 The Spotnicks – In The Middle Of Universe 1983

Posted in Min blogg at 11:06 e m

SVENSKA LEGENDARER MED EN AV SINA BÄTTRE PLATTOR OCH MED EN MEDLEM – JURI WIIK – SOM PÅ DEN HÄR SKIVAN GLÄNSER RIKTIGT ORDENTLIGT!!!

spotnicks.jpg

Som många av de som känner mig något så när redan vet så är den svenska gruppen Spotnicks något av favoriter för mig. När jag nu tar mig an uppgiften att skriva om just Spotnicks så ställs jag inför ett litet problem.
Vilket?
Jo, då de från starten 1961 har producerat omkring 50 album med orginalmaterial plus en ofattbar massa samlingsskivor så är det minst sagt svårt att veta i vilken ände man ska börja i när det gäller att recensera göteborgarna. Ehuru Spotnicks numera mest åtnjuter ett slags legendstatus, fjärran från de topplistor världen över som de kunde hittas på för 35-45 år sen, så har de självklart en given plats i den här serien.
Frågan är då alltså:vilken LP ska jag ta?
Mitt val av första recensionsobjekt kom, efter långt övervägande, till slut att bli en av mina favoriter med gruppen och – enigt mig – den överlägset bästa som dom släppt efter 60-talet: nämligen LPn från 1983, den med det kryptiska namnet In The Middle Of Universe.
The Spotnicks har genom åren genomgått ett otal medlemmsskiften, det exakta antalet inkarnationer de haft fram till idag går nog knappt att föreställa sig…Uppsättningen vid tiden för den här skivan var: Bosse Winberg; sologitarr
Juri Wiik sologitarr, sång
Arne Österlind steel guitar
Kenth Andersson basgitarr
Benkt Andersson trummor

Den nye gitarristen och sångaren Juri Wiik imponerar nåt helt grymt på den här skivan! Han visar upp ett register, kunnande och precision i sitt gitarrspel – och är dessutom en alldeles utmärkt sångare – så att man inte kan låta bli att undra över hur det är möjligt att den här klenoden kunde vara dold för pop-Sverige så länge som den var. Jo, jag vet att Juri redan i mitten av 60-talet spelade i Göteborgsgruppen Shakers, så någon nykomling var han då rakt inte. Men ändå…det han presenterar på den här skivan som gitarrist och sångaren är smått fenomenalt! Och vart tog han vägen sen? Jag vet han dök upp i gruppen igen runt 1997, men vad hände i perioden emellan?

Det tråkigaste med den här skivan är två saker: dels låten Spanish Eyes, dels att Spotnicks inte lyckades hålla den här sättningen nån längre tid. Det dom här gubbarna hade kunnat åtstadkomma om de hade fått tio år till med samma sättning kan man bara drömma om!

SPOTNICKS – IN THE MIDDLE OF UNIVERSE 1983 utgiven på Mill Records

SIDA 1

1) Drop Me In The Middle Of Universe
Plattans första låt väcker direkt en fråga: varför heter skivan som den heter och varför heter den första låten som den gör när Juri Wiik helt klart sjunger frasen: ”Drop me in the middle of THE universe???
För övrigt en lätt tveksam discoflört. Hur sjysst hooken på refrängen än är så kan jag tvivla på vad Spotnicks hade på diskoteken att göra 1983.

2) Time Is Tight
Booker T and the MG’s gamla hit från 1969 i Spotnickstappning. Klart godkänt!

3) Still The One
Lysande boogierock där Juri Wiik visar både vilken fin sångare och lysande gitarrist han är. Kompositionen, spelet, arrangemanget och framförandet är faktiskt snudd på makalöst här. Visst, det är mycket dansgolvsfrieri här, men på ett mästerligt sätt. Med lite drag i rätt trådar så hade det här blivit en monsterhit på sin tid.

4) Boat On The River
Tillbaka till det instrumentala och med Bosse Winbergs gitarr i förgrunden. En väldigt fint framförd vemodig liten historia.

5) My Love Will Never Change
En kanonlåt nertecknad av Juri Wiik och Hans Sidén! Både spel och sång är här på allra högsta nivå. Visst, det är mycket simpel boogierock a lá Status Quo men gjord med en sån finess och med så pass mycket melodi att man stundtals häpnar. Återigen en tunn tråd mellan det suveräna och ett svängigt dansband dock…

6) Space Truck
Nyinspelning av en gammal Spotnicksdänga från 1965. Minst lika tung som orginalet och med Juri Wiik i färd med att få Albert Lee att blekna…

SIDA 2

1) Spanish Eyes
Hmm…den här kändes väl ändå lite överflödig…Ärligt talat, Spanish Eyes har jag alltid hoppat över när jag har spelat In The Middle Of Universe. Vedervärdigt.

2) Don’t Stop
Och hur följer man upp ett magplask från 10meters-svikten? Jo med ett kanonnummer såklart!
Här är en version som lätt knäcker Fleetwood Macs orginal, tro det eller ej! Spotnicks version har mycket mera tryck i kompet, betydligt vassare gitarrist och avsevärt bättre sång! Lyssna själva och förstå!!!

3) Gina Lola Breakdown
Någonting så udda som en cover på en Dixie Dregs-låt! (För den oinitierade så är det nuvarande Deep Purple-gitarristen Steve Morses första etablerade band i karriären.)
Juri Wiik visar att han är en totalt sanslös gitarrist, här är det fråga om ren världsklass och ingenting annat. Detta gäller för övrigt även gruppen som helhet. Lyssna bara på Kenth Anderssons basspel på den här låten. Sanslöst tungt!

4) Help Me Make It Through The Night
Återigen en låt som – hur väl genomförd den än är – känns väldigt umbärlig i en tappning av Spotnicks…Kris Kristoffersson i reggaetappning. Gärna på dansbanan men inte hemma i myshörnan. Nej tack.

5) Sign Radio
39 sekunder lång instrumental. Signaturmelodi till ett radioprogram, var det så det var tänkt? Hursomhelst så är det väldigt njutbara 39 sekunder…

6) No Such Luck
En mäktig avslutning med en plattans bästa låtar. En för den tiden tidstypisk presumtiv radiohit. Lätt dramatisk ton och med en Juri Wiik som sjunger som vilken amerikansk FMradio-stjärna som helst. Lysande produktion som skulle ha fått Hall & Oates nyfikna på vad det här var för nåt. Kunde ha blivit en monsterhit om bara – återigen – rätt person hade ryckt i dom rätta trådarna…

Summa summarum en skiva som liknar en berg-och-dalbana! Kanonlåtar varvas med rejäla bottennapp, även om i det här fallet bottennappen säkert funkade på sitt sätt live. Mycket kan säkert för många i dag avfärdas som kompetent men trist flirt med mogen danspublik, men det tycker jag inte att det är. Det här är musik som även funkar i allra högsta grad hemma i lyssnarvrån. Nåt mästerverk är det inte, även om alltihopa är framfört på ett makalöst fint sätt. Lite väl många blindskär som Spanish Eyes och Help Me Make It Trough The Night sätter nog lite för många pinnar i hjulen för att det ska kunna bli allra högsta betyg.
Det intressantaste med den här skivan är dock, som tidigare nämnt, Juri Wiik. Vart han tog vägen efter Spotnicks fram till att han kom tillbaks i slutet på nittiotalet är helt okänt för mig. Nån som vet?

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 100% [?]

03.08.08

Svenska Skivor #40 Jerry Williams 21 – 1963

Posted in Min blogg, Svenska Lp-skivor at 9:41 e m

EN HYFSAD DEBUT FRÅN SVENSK ROCK ’N ROLLS STÅLFARFAR!!!

jerry-n21.jpg

Jerry Williams, denne evige, alltid aktuelle rockfarfar, hur många plattor hann han göra under decenniernas lopp? Ja säg det? Svaret beror lite grann på hur man räknar, om man ska ta med samlingar eller inte. Någonstans mellan 40 och 50 rör det sig nog om, beroende på hur man räknar.

En sak är dock odiskutabel – plattan 21 var den då tjugoett år unge Jerry Williams allra första LP.
Plattan 21, vars titel alltså syftade på Jerrys ålder vid tiden för skivans utgivning, är en ojämn men helt godkänd debut av en ung ambitiös sångare som, utan att han då visste om det, just då stod i början på en snudd på osannolik karriär.
Redan året innan, 1962, så hade Jerry släppt inte mindre än 4 singlar varav 3 tog sig in på Tio-I-Topp. Endast Lolita missade listan, medans däremot samtliga 4 tog sig in på Kvällstoppen – dåtidens försäljningslista.

Singlarna var:
Darling Nelly Grey: 4:a på Tio-I-Topp – 15:e på Kvällstoppen
Twistin’ Patricia: 2:a på Tio-I-Topp – 1:a på Kvällstoppen
Lolita: (Ej in på Tio-I-Topp) – 17:e på Kvällstoppen
Goodnight My Love: 8:a på Tio-I-Topp – 18:e på Kvällstoppen

Ingen tokig start på karriären med andra ord!

I samband med LP-släppet kom även en femte singel: Number One/Feelin’ Blue.
Då samtliga nämnda singlars både a- och b-sidor fanns med på Jerrys debut så betydde det att inte mindre än tio låtar av fjorton på LPn redan fanns tillgängliga på singel. Snudd på att det rörde sig om en rekordtidig ”Best Of…”…

Hur låter det då?
Tja…Jerry hade alltid en mäktighet och pondus i det han gjorde som förlåter de tekniska brister som kan skönjas både här och där.
Det som var hans styrka som sångare är det faktum att han var just Jerry Williams och aldrig skämdes för det. Fraseringarna, självklarheten och den uppenbara glädjen över det som han höll på med kompenserar ofta mer än väl för de mindre svagheter som kan dyka upp lite varstans på hans skivor. För, nog svajar det betänkligt i precisionen allt som oftast…

Men musiken då?
Jo här får vi ett suveränt spelande Violents med gitarrfantomen Hasse Rosén i spetsen. Men – inte är det rock ’n roll de spelar på den här skivan. Det låter mer som schlager, kabaré eller möjligtvis filmmusik med ett lättare rockkomp. Som bäst, i sina röjigaste stunder, kanske man kan kalla det för party-musik, men inte mer än så.

Nu hoppas jag verkligen att jag inte trampade alltför mycket på ömma tår, men jag står för vad jag säger. Det positiva är att Jerry redan från start tog ut svängarna ordentligt utan att vara rädd för att tappa nån ”cred”. Han gjorde det som han ville göra med stor entusiasm och med en omisstagligt äkta sångglädje, vare sig det var En Sjöman Älskar Havets Våg på engelska eller Feelin’ Blue och Number One. Svensk folkhemsrock ’n roll? Ja, det är väl just det som det rör sig om.

SIDA 1

1) Feelin’ Blue
Lp-debut med en delvis egen komposition. Feelin’ Blue passar Jerry som hand i handske, borde tveklöst ha släppts som en separat a-sida i stället för att som nu hamnat som baksida på singeln Number One.
Och så får vi ett urläckert gitarrspel av Hasse Rosén!

2) Forty Days
En hit från -59 med Ronnie Hawkins. Inte lika övertygande som Feelin’ Blue, främst beroende den inte helt rena sången, vare sig från Jerry eller kören.
Det är ändå en av skivans få renodlade rockrökare. Bandet spelar tajt och svängigt och Jerry sjunger med full entusiasm. Men det ständiga problemet hela låten igenom med att sjunga ”forty da-a-a-ys” rent (frasen upprepas så där en 25ggr. under låtens lopp) blir till slut en smula irriterande.

3) I Won’t Be Satisfied
En rockare men absolut inte nån av det tyngre slaget. Ganska så skaplig komposition, nästan i Liverpoolrock-anda. I Won’t Be Satisfied skulle ha kunnat vara ett spår på en av Gerry and the Pacemakers tidiga LP.

4) Twistin’ Patricia
Mexikanska Cielito Lindo i Jerry Williams rock-tappning. Mycket bra spel från Violents och Hasse Rosén. Jerry själv har uppenbara problem med de lägre tonerna låten igenom. Skulle man kanske ha höjt det hela en tonsteg? Nja, nu är jag kanske lite orättvis, därför att för övrigt så gör Jerry en klart godkänd tolkning av denna gamla mexikanska schlager. Det hela är dock nog fortfarande mera väldigt mycket mera schlager än rock ’n roll…
För övrigt så presenteras vi återigen ett formidabelt gitarrspel av Hasse Rosén.

5) Dream Of You
Riktigt bra låt. Andas en hel del Roy Orbison, skulle också ha kunnat vara tagen från soundtracket till någon av Elvis 60-talsfilmer. Dream Of You skulle kanske ha getts ett lite mer genomarbetat arrangemang. Här fanns definitivt potentiell, tyvärr så blir det halvdana genomförandet att det blir ett av de svagare korten på skivan.

6) Wedding Bells Make Me Run
En riktig kanonlåt, återigen en som gömdes/glömdes på en b-sida – den klart svagare Goodnight My Love var på framsidan den här gången.
Allt är faktiskt mer eller mindre lysande här, från Hasse Roséns flagioletter i inledningen – härmandes kyrkklockor – via Violents tunga komp, Kerstin Bagges sångprat och i hennes tur imiterande av kyrkklockor till Jerrys i detta fall magnifika sångpresentation.
Det här är inte rock ’n roll, väldigt långt ifrån. Det är mera kabaré med nån form av rockkomp, snarast som taget ur en 50-talsfilm med Frank Sinatra och Gene Kelly. Strålande är det dock i alla händelser och, som tidigare sagt, definitivt värt en a-sida på singelsläppet!

7) Allez Allez
Som titeln antyder så är det här mer lättviktig schlager från sydligare breddgrader med engelsk text än något som har det minsta med r&r att göra.
Känns väldigt umbärligt sånär som på ett läckert stick där låten går över i moll, men den här typen av låt passar utan tvekan Jerrys röst väldigt bra.

SIDA 2

1) Number One
Dramatisk popballad i moll. Skulle kanske ha förtjänat en bättre text som ytterligare kunde ha förstärkt dramatiken. Låten och framförandet är bland det bättre på hela listan. Det här låter mycket den Jerry Williams som skulle komma. När ni hör Number One: blunda och tänk er att det är år 1973! Sen så faller allt på plats. Stil och röst är här det som i det långa loppet kommit att bli vägvinnande för den gode Jerry.
För mig så är det här utan tvekan ”number one” på plattan som helhet.

2) Hound Dog
Jerry försöker och han tar också i för kung och fosterland, men hans lätt veka röst förmår inte riktigt att göra en klassiker som Hound Dog rättvisa. Sett i perspektiv så blir kontrasten med den nakna chose-fria sånginsatsen på spåret innan ganska bjärt. Kort sagt, det här låter inte bra, framför allt inte jämfört med originalet.

3) Go Home Little Girl
En ballad, återigen i stil med Elvis 60-tal. Klart bra komposition, hade lätt kunnat hamna på ett soundtrack till en av Elvis filmer. Go Home Little Girl är som gjord för Jerrys röst, som här kommer helt till sin rätt. Enda problemet i sammanhanget är att Elvis vid den här tiden började ses som en relik från en avlägsen epok. Marknaden för den här typen av låtar var nog inte längre så ljus när Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks och Animals lurade runt hörnet för att erövra världen?

4) Darling Nelly Grey
Riktig röjrockare med fullt ös från början till slut, med ett Violents som får det att låta som om alla instrumenten ramlar nerför en spiraltrappa men på något mirakulöst sätt i takt med varann. Det tveksamma kommer nog från Jerry själv som både här och där verkar ordentligt ur fas.

5) Lolita
Ock så återigen en snyggt komponerad och framförd rockballad. För övrigt den enda ballad på skivan som belönades med en a-sida.

6) Nobody’s Darling But Mine
En hit med Frankie Ifield alldeles innan samma år, här i ett snyggt framförande av Jerry och hans kompgrupp. En av plattans absoluta höjdpunkter.

7) Goodnight My Love
En sjöman älskar havets våg på engelska…tja, t.o.m. Elvis drog ju fram i stort sett vad som helst (O Sole Mio, Sorriento, Blue Hawaii m.m., m.m.) från det gamla visarkivet och gjorde rock och pop på det, så varför skulle inte Jerry också få göra det?
Väldigt fint spel av Violents, snudd på lysande helt enkelt, dock så avslutar Jerry sin LP-debut med sin kanske svagaste insats på hela skivan.

Summa summarum så är det här en sisådär-skiva. En del funkar, annat inte. Jag har svårt att hitta några riktiga toppinsatser, även om det mesta är proffsigt framfört. Jerry kämpar för att dölja sina brister men, som jag redan poängterat, kompenserar han med ett hos omvärlden sällan funnet j-a anamma! Och så fort som det är material som passar hans röst – lugnare ballader – så låter det nästan alltid helt okej. Paradoxalt nog så är det just i rockarna som det nästan hela tiden blr tveksamt…

Violents spelar hela skivan igenom på en sällsynt hög proffessionell nivå. Gruppen hade en världsgitarrist i Hasse Rosén, en ung gigant som vid den tiden i Sverige bara hade sin jämlike i Staffan Berggren i Shanes. (Och det var i just Violents som Staffan senare hamnade i stället för Hasse Rosén…)
Men hur häftigt var det då att släppa den här skivan sommaren -63 alldeles innan Beatles släppte She Loves You?
Inte speciellt.
Jerry hade haft fyra hits på kort tid alldeles innan LPn släpptes. När plattan väl kom hade marknaden redan börjat förändras och blott några månader senare var den helt upp-och-ner-vänd för att sen aldrig mer bli sig riktigt lik. Jerry fick vänta 6 långa år på en ny hit – Keep On sommaren 1969 – och hade det inte varit för dennes seghet hade det garanterat blivit rörpulande på heltid fram till pensionen år 2007 för ”Jerka” Williams. Jag och många med mig är glada för att det inte blev så, men den här plattan, vilka kvaliteter den än besatte, kunde ha blivit både början och slutet för en hörnpelare i svensk pop- och rock-historia.

I dag innehar Jerry Williams en helt unik position i svensk musikhistoria. Så sent som igår så pratade jag i butiken med en tjej som föddes prick 20 år efter Darling Nelly Grey, Jerrys första singel, och hon tyckte att Jerry var den främste rocksångaren vi nånsin haft i det här landet.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 51% [?]

03.07.08

Svenska LP-skivor #39 Tages – 2 1966

Posted in Min blogg at 2:31 f m

SVERIGES GENOM TIDERNA FRÄMSTA GRUPP MED SIN LP NUMMER 2 SOM GÅR UNDER NAMNET ”2”!!!

tages100.jpg

Hav förtröstan alla ni som tycker att det är väl mycket Tages i den här serien: det finns nämligen inte så mycket kvar nu! LPn som ska tröskas igenom den här gången är deras andra och då jag i det här fallet har gått i baklänges kronologisk ordning så kommer det efter det här bara att fattas deras första…och så plattan under namnet Blond så klart!
Så alla ni 60-talsfreaks som vill ha mer utav Ola & The Janglers, Fabolous Four, Jerry Williams, Spotnicks och så vidare: det kommer, jag lovar!
För övrigt så har jag ännu inte hittat en bra bild på LP-skivan för idag, den kommer så smångingom!

SIDA 1

1) Dancing In The Street
En cover gjord på Martha & The Vandellas hit från -64. En riktigt bra sådan också, med utmärkta sånginsatser och med ett arrangemang som är ganska så eget och inte plankar orginalet rakt av. Kanske inte Tages mest helgjutna inspelning eller den mest välproducerade, men spel- och sångglädjen väger mycket väl upp eventuella tekniska brister.

2) I Still Remember
En omisskännligt Beatles-influerad komposition.
Personligen så tycker jag faktiskt att det här är en av gruppens mer bortglömda pärlor. Den fanns aldrig med på nån singel eller EP, och missades tyvärr på den annars utmärkta samlingen ”Tages, 1964-68”. I Still Remember påminner faktiskt här och där om en del äldre, lite svagare, Tagesmaterial. Det är exempelvis svårt att inte tänka på I Should Be Glad, men det här är väldigt mycket bättre. Sparsamt arrangerat, men det som finns där är utsökt framfört med både finess och smak. Danne Larsson sjöng inte mycket leadsång i Tages, men här gör han det och med den äran! Lustigt nog så är det en sång som hade passat Tommy perfekt…Det kan vara svårt att ha så pass mycket talang i en och samma grupp. Tages fixade det galant på nåt märkligt sätt.

3) Guess Who
Ytterligare en egenhändigt komponerad låt. Guess Who, är det nån som undrat över om det finns ett samband mellan att just den låten med den titeln är den som gruppen gjorde som mest liknar engelska samtida storheten The Who?
För övrigt: är det avgående trummisen Freddie Skantze på den här låten? Vem det nu än är så gör han verkligen ett helt fenomenalt jobb på trummorna! Virvlarna låter som åskknallar och sitter som om dom vore ditslagna med slägga! Personligen tycker jag att det mest påminner om TT, men alla källor och skivomslaget samt Lennart Persson skriver att det är Skantze. I så fall Freddie: hatten av, du var en suverän trummis!

4) Get Out Of My Life, Woman
Lee Dorsey igen, han som Tages även lånade Ride Your Pony Ifrån. Dorsey hade en mindre hit i USA med Get Out Of… tidigt -66 och tagarna var inte sena att snappa upp den. Inget för mig dock, jag tycker att låten helt saknar det flyt och sväng som ju alltid var något av Tages signum under karriären. Plattans svagaste kort enligt mig, men mest för att det är en trist komposition, Tages gör verkligen det bästa möjliga av den. Nye mannen på trummor, Tommy Tausis, ges knappast en uppgift som får honom att visa vad han går för…Låten är bara såå trist och trälig…

5) Jealous Girl
Kanonversion på en låt tidigare inspelad av Johnny Kidd and the Pirates. Makalöst bra sånginsats av dels Göran men även Tommy Tausis. (Du har så rätt Lennart W.,Tommy Tausis var en j-el på stämsång.) Här hade ju Tages helt plötsligt fått ytterligare ett trumfkort med i leken. Stämsången på skivan blir näst intill sensationell så fort som Tommy T. griper in!
Som helhet så är det en härligt röjig låt som kanske kunde ha släppts på singel.

6) In My Dreams
En både Tio-I-Topp- och Kvällstoppsetta för Tages och därmed, får man väl anse, deras största hit i karriären! (Miss McBaren kom ett halvår senare att toppa Kvällstoppen, vilket gjorde McBaren till Tages allra sista listetta överhuvudtaget, men In My Dreams blev den andra och sista ettan på Tio-I-Topp! Vilken som var den första? Jodå, det var Sleep Little Girl…)
Det är en – framförallt för att vara Tages – osedvanligt lugn och finstämd låt, därtill med det minst sagt icke-poppiga instrumentalbreaket i mitten med både flöjter och klarinetter. Och ändå så blev det deras största hit, men det blev den därför att det är just en så grymt bra låt. Det är framför allt en komposition som passar Tommys lite lätt sköra röst helt perfekt. (Faktum är att det är snudd på svårt att tänka sig nån sjunga det här bättre än vad Tommy här presterar. I det här fallet så blir sångaren ett med låten, en tekniskt bättre sångare skulle bara verka överpretentiös. Tommy gör helt enkelt låten!)
För övrigt så är det en av svensk pops milstolpar. Nordman, kom igen! Här gjordes svensk folkmusik i poptappning av rockmusiker på ett helt autentiskt och otvunget manér 25 år innan det återigen kom att toppa hitlistorna. Om något negativt ska sägas så är den aningan för kort, 2 minuter prick.

SIDA 2

1) Crazy ’Bout My Baby
En av Tages bästa låtar någonsin!!! En cover på Robert Mosleys singel från 1963. Den blev ju inte hit nånstans så hur hittade grabbarna den då? Var det Doris och skivaffären med det där krångliga namnet igen? (Waidele?)
Hur som helst så har jag inte hört orginalet, jag gör det gärna men kan för mitt liv inte inbilla mig att Mosley skulle kunna spöa Tages, för här pratar vi verkligen världsklass.
Här hade exempelvis Tommy Tausis verkligen på ingen tid alls vuxit in som en riktig klippa! Fantastiskt trumspel och makalös stämsång! Även kompgitarr och bas driver på något helt sanslöst. Detta måste bara höras för den som ännu inte gjort det.
Testades till Tio-I-Topp i november -66…och kom på femtonde och sista plats!!! Helt ofattbart, det var ju i en epok när gruppens popularitet i stort sett var i zenit. Crazy ’bout…släpptes även precis emellan In My Dreams och Miss McBaren som båda blev jättehits så… Ibland så förstår jag ingenting…

2) I Got You (I feel good)
Tommy som James Brown. Visst det här är skapligt hela vägen, med det är ändå inte riktigt Tages…Funkade säkert bra live men på skiva så blir det en smula opersonligt.

3) Dirty Mind
Det här är inte heller vad jag vill förknippa med gruppen. Känns som något som killarna slängde ihop för att fylla ut skivan. Inte tokigt alls, oerhört mycket bättre än vad de flesta andra samtida svenska grupperna producerade, men det låter lite för jammigt…
(Inom parentes så låter Görans bas i början på låten förbluffande lik Stu Cooks bas på Creedence ”Walk On The Water” som kom två år senare. Garanterat en tillfällighet, men ändå lite lustigt.)

4) Those Rumours
En ösig låt som kanske dock inte mynnar ut i något av gruppens starkare prestationer.

5) Leaving Here
Här däremot så är det ös så det förslår. Tommy gör sin tredje soloinsats och det gör han alldeles utmärkt. Fullt drag på trummor, bas och gitarr.
För övrigt en cover på en minihit av Eddie Holland från sångmakartrion Holland-Dozier-Holland.

6) Go
Tja…enligt baksidestexten på LPn så är det den ”krumelurigaste” låten på plattan…vad som nu menades med det. I mina öron så är det den simplaste med nästan inga instrument alls. Låter därmed mest som ett utkast en som en färdig låt, märkligt kort dessutom. Skulle kunnat ha blivit något av värde men så här är den mest bara som en lite behaglig avrundning på en i övrigt väldigt innehållsrik, spännande och givande musikalisk resa med Göteborgs flaggskepp Tages!

tages-antik.jpg

Summa summarum en lite ojämn platta. Man får hålla i minnet att gruppen vid det här laget inte hade mer än ett och ett halvt år bakom sig i studio. Att tro att allt redan här skulle vara i världsklass vore nog att lite för hög tilltro till tonårskillarnas förmåga. Det som är bra är dock enormt bra – som Crazy ’Bout My Baby, In My Dreams, Guess Who, Jealous Girl, I Still Remember och ett par till. Bottennappet Get Out Of My Life Woman är ju faktiskt även den en helt OK genomförd låt. Så slutomdömet blir faktiskt riktigt bra ! Den får samma betyg som Extra Extra, men jag sätter den dock ändå ett l-i-t-e-t snäpp under…
Som liten slutfundering så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Tommy Blom ändå. När han får en låt som passar hans röst så blir det ofta väldigt bra. Han var begränsad, ja, men borde inte hans resurs ha kunnat använts på ett lite bättre sätt. Tommy höll trots allt ändå ut i tre plattor till, så jag får förmoda att han ändå tyckte att gruppen var viktigare än internt käbbel. Det Tommy kunde glädja sig åt här är att hans insats på In My Dreams blev skivans mest ihågkomna…

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 39% [?]

03.06.08

Svenska LP-skivor #38 ABBA – ABBA 1975

Posted in Min blogg at 2:07 f m

ABBAS TREDJE SKIVA FÖR, DEN SOM FÖR MÅNGA VAR DERAS STORA KLIV IN PÅ POPENS VÄRLDSKARTA!

abba4.jpg

Vi kör vidare på ABBA-spåret!
Turen har nu kommit till deras tredje skiva.

abba1.jpg

SIDA 1

1) Mamma Mia
Fantastisk öppning med en låt som verkligen är genialisk i komposition, arrangemang, uppbyggnad, stämsång mm! Stundtals bländande bra låt!
Mamma Mia gick också mycket riktigt upp till första platsen på engelska hitlistan, medans den dock i USA inte blev högre än 32:a.
En reflektion bara: låter det inte lite Sparks om det här…?

2) Hey, Hey Helen
Inte ens en hälften så bra som Mamma Mia, knappt godkänd. Ganska tråkig melodi vilket dock – som vanligt – vägs upp av Agnetha och Fridas sånginsats. Överhuvudtaget en alldeles för stor flört med disco…utan att vara speciellt mycket disco! Trist låt.

3) Tropical Loveland
Och så vidare til! en riktig flopp! Frida får ett solo-nummer, men var det här verkligen vad hon ville göra? Här är vi tillbaka till tyskshclager-träsket från de två första skivorna. Om något så t.o.m. aningen sämre än de bedrövelser som de bestod av där.

4) SOS
Också ett singelsläpp men inte alls lika vass som Mamma Mia. Den har en vers som stundtals snuddar vid pekoral, men där finns onekligen en väldigt snygg refäng med ett par riktigt starka harmonier och återigen en fenomenal sånginsats från damsidan med Agnetha i spetsen som sjunger solo på verserna.
Aldrig någon större favorit för mig, men vad betyder det vad jag tycker? Låten blev 6:a i England på englandslistan och 15:e på USAs Billboardlista.

5) Man In The Middle
Hmmm…hade inte gruppen inte insett att ABBA är en grupp där grabbarna komponerar och tjejerna sjunger?
Tummen ner med besked!

6) Bang-A-Boomerang
En låt med en klockren hitkänsla! Det är bara att kapitulera! Ett collage på ett dussin glamrock-hits, visst, men förbålt bra gjort!

abba2.jpg

SIDA 2

1) I Do, I Do, I Do, I Do, I Do
Ingemar Nordströms? Det här är en låt som jag aldrig har gillat…även om den onekligen har en väldigt snygg melodi och sången sitter på ett fenomenalt sätt så är det alldeles oerhört för mycket av svensk dansbana och svenskt dansband över den för att jag ens ska fundera på om det finns något av värde i den!
En femtondeplats och femton veckor blev det i alla fall på USA-listan, medans den i England fick nöja sig med en 38:e plats. Andra länders kopplingar till Ingemar Nordströms Saxpartyn var nog – för dom – befriande obefintliga…

2) Rock Me
Nej, man kan inte kalla en låt för Rock Me, det går bara inte om man vill bli tagna för de nya Beatles!
En bedrövlig glamrockspastisch dessutom. Björn låter som Noddy Holder i Slade!!!
OK, ett par snygga harmonier finns det onekligen i kompositionen, kanske det hade blivit hyfsat om tjejerna hade sjungit hela vägen. Men nu så gjorde dom inte det, och då låter det som det låter!
Gick nog hur som helst hem som gjutet på deras konserter.

3) Intermezzo No. 1
Bach, Mozart…? Nja snarare Electric Light Orchestra, Ekseption eller kanske allra närmast Mike Oldfield!
Kanske rent av någon obskyr filmmusik till en sen länge bortglömd alternativ 70-talsfilm.
Inte dåligt men helt umbärligt. Djärvt i alla händelser och – framför allt – en stor hint mot vad som skulle komma 10 år senare, nämligen Chess!

4) I’ve Been Waiting For You
En av plattans få tillfällen där man tycker sig skönja åtminstone någon form av djup.
En ballad väldigt vackert sjunget av Agneta. Inte någon av de allra största av gruppens kompositioner, men inte långt ifrån!
Efter Mamma Mia min personliga favorit på skivan.

5) So Long
Garanterat ett riktigt kanonnummer på konserter! Det är onekligen ett riktigt drag på både komp och sång. Inte min påse men helt OK, proffsigt framfört med ett för genren ovanligt intressant arrangemang. Notera exempelvis övergången till moll på versen och det lätt filmmusiksinspirerade temat alldeles vid uttoningen.

abba3.jpg

Summa summarum återigen en onödigt ojämn skiva från en grupp som hursomhelst på den tiden nämndes och fortfarande nämns bland de stora inom popen från den epoken.
Toppar som Mamma Mia varvas med smörja som Tropical Loveland…
SOS följs upp med Man In The Middle…
Slutomdömet kan bara inte bli speciellt högt den här gången heller även om den genomsnittliga nivån onekligen hade höjts jämfört med skivorna innan.
Det som skiljer den främst åt är att allting känns mycket mer genomarbetat. Det finns inga låtar längre där man får känslan av allt nog kunde ha blivit bra bara man hade lagt lite mera tid på det hela. Här verkar budgeten vara närmast obegränsad! Även de låtar som mest känns som utfyllnad har en helt fullödig produktion. Det går dock inte att koka soppa på en spik även om heter Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid…en del låtar är helt enkelt dödsdömda från start.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 30% [?]