03.23.08
Posted in Min blogg
at 12:22 am
NORRLANDS STOLTHETER MED SIN TREDJE LP
Här kommer grabbarna från Toullovaara med sitt tredje LP-släpp ridandes på en framgångsvåg med fem hitsinglar på två år i bagaget. Staffan Berggren är sedan ett år tillbaka historia, in har i stället Kit Sundquist rullit in med sin orgel och sin sång. På det vokala så har Shanes vid det här laget tagit ett par kliv framåt jämfört med den första LPn. Allt här i världen kostar dock, ut med en sak in med en annan, det Shanes fick betala var att bli av med en av Sveriges främsta gitarrister och kompositörer och en råhet i fernissan som man definitivt inte hade med sig här på den här skivan. Väger jag in allting för och emot så kan jag nog inte hjälpa att den här skivan låter väldigt mycket mer genomarbetad och mogen än den första och detta framför allt för att sången här är bättre, även om det fortfarande fanns saker att jobba på…
SIDA 1
1) Why Should I Cry
I min beskrivning ovanför så berömmer jag killarnas framsteg på sången, men lägger till att det fanns att jobba på. Här exempelvis, på öppningsspåret…
Bra “hook” och mycket bra stämsång men på tok för vek solosång. Synd, det här hade annars lätt kunnat bli en hit. Borde kanske inte ha varit LPns öppningsspår, då den som den nu blev är långt ifrån någon av plattans bättre spår. Hursomhelst en väldigt fin komposition.
2) Don’t Get Around Much Anymore
Men vad är det här då? Shanes goes Duke Ellington! Snacka om överraskning!
Ett ovanligt lyckat experiment dessutom, nästan sanslöst av grabbarna att ens försöka sig på nåt sånt här. Jazzigt och bluesigt i Georgie Fames och Alan Prices anda. Faller dock återigen aningen på lite svajig sång.
3) Dreamgirl
Återigen en klart godkänd Sundquist-komposition. Minimalistiskt arrangemang som andas väldigt mycket slutet på 50- början på 60-talet. Återigen dock en aningen tveksam sånginsats. B-sida på Hi-Lili, Hi-Lo.
4) The Game Of Love
En hit för Wayne Fontana and the Mindbenders 1965. Här en förvånansvärt stark version av Kirunagrabbarna!
5) Hi-Lili, Hi-Lo
Tja, vad ska man säga om det här pretentiösa tramset. Bara jag slipper att lyssna så går det väl bra. Här hade man väl ändå kommit ganska så långt från Staffan Berggrens vison när gruppen en gång i tiden bildades…
OK, de allra sista tio sekunderna på låten är helt OK med sina stämmor, det är de övriga två minuterna vi kan glömma.
Märkligt nog så är det här den enda singeln som släpptes från den här skivan. Nummer två på Tio-I-Topp dessutom…
Och visst, självklart, jag tycker som jag gör mest för att låten är så sanslöst uttjatad, jag tröttnade på den redan 1966…
6) Justine
Sanslös rock-rökare. Märkligt, det är som om att det helt plötsligt kommit in ett helt annat band in i studion. Sanslös kvaliteteshöjning. För mig plattans klart bästa spår. Borde utan tvekan ha släppts på singel!
SIDA 2
1) When Love Is Gone
B-sida på en singel med det så gott som helt okända engelska bandet Soulmates. Varifrån kan grabbarna ha hittat det guldkornet? För ett guldkorn är det onekligen, och det här är en klart bra version. Här sitter leadsång och stämmor helt lysande.
2) Lonely Boy
Paul Anka-cover. Känns väl lite onödigt ärligt talat, men versionen är hur som helst väldigt egen och klart godkänt framfört. Godkänt, inte mer.
3) Leavin’
En, för att vara Shanes, ovanligt lågmäld och mellankolisk låt. Stråkar och smäktande sång. Förmodligen den mest udda Shanes-låten överhuvudtaget. Kompositörsparet Thokon/Akon a.k.a. T. Bergman/Anders Henriksson ledde väl en del till att det lät som det lät…Återigen så går det att ha åsikter om sånginsatsen, men som helhet så är den klart godkänd, precis som låten som helhet!
4) Lucky Lady Buck
Och så var vi där vi kanske inte skulle vara igen. Visst, det låter tätt och proffsigt. Sången är det heller absolut inte nåt fel på. Det låter som ett ordinärt engelskt popband som huserade på englandslistorna runt -66. Alltihopa känns bara så lättviktigt jämfört med annat på skivan.
Men…sången sitter väldigt bra på den här låten, det medger jag villigt.
5) I Love The Way You Walk
Singel med Tony Rivers från 1964. Självklart så är hela låten en rip-off på John Lee Hookers “Dimples”, men bluesen har väl fått ge vika här för det lite mer rockiga. Helt O.K. men återigen aningens lättviktigt.
6) Sha La La La Lee
Monsterhit med Small Faces tidigare samma år. Orginalets klass når man inte, men det är en riktigt bra version från Shanes och en avslutning på skivan med flaggan i topp.
Summa summarum en riktigt bra svensk 60-tals-LP! Här kryllar det av bra låtar, både egna och covers. Det som snudd på känns mest positivt är det faktum att det knappt finns ett svagt spår. Tveksamma låtar skulle väl vara Hi-Lili, Hi-lo, Lucky Lady Buck och Why Should I Cry, men dom är å andra sidan proffsigt genomförda, så att kalla dom svaga är heller inte adekvat.
Än annan intressant och även imponerande aspekt är den stora variationen på material som lyssnaren bjuds på. Pop, vemod, jazz, blues, rock och smäktande stråkar och utan, som tidigare sagt, att så värst mycket faller ur ramen.
Material fanns dessutom för ett par singelsläpp till förrutom Hi-Lili…Exempel på singel-ämnen är Justine, When Love Is Gone, The Game Of Love och Sha La La La Lee. Kanske till och med Lucky Lady Buck, även om jag personligen inte är så förtjust i den.
Något av akilleshälen är dock fortfarande det vokala, även om, som tidigare sagt, förbättringar har gjorts. Här satsas det ambitiöst med stämsång och låtar som kräver mycket av sångsolisten. För det mesta så går det bra…men inte alltid…En del stämsång är tyvärr på nivå med fotbollsklackar…
Tommy Wåhlberg beskrivs på LPns baksida som en “stor supersologitarrist”, men - utan att på något sätt förringa Tommys kompspel och sång - det är en ocean mellan honom och den sparkade Staffan Berggren…Tänk om gruppen kunde fortsatt med Lennart Grahn, Kit Sundquist OCH Staffan!
Som helhet så pratar vi ändå här en platta som står flera trappsteg ovanför övriga Shanes-plattor som jag tidigare skrivit om - Ssss Shanes och Let Us Show You. Det finns en helt annan stabilitet i bandet här än tidigare. Uttryck och spel andas ett stort självförtroende och en slags vetskap om vad man pysslar med.
Snarast är det lite märkligt att plattan efter Ssss Shanes är så pass påtagligt ojämnare än sin föregångare. Ska inte saker och ting bli bättre och bättre ju längre man håller på?
Här är det dock bitvis riktigt bra!
Slutbetyg: en tveksam men ändå FYRA av fem möjliga!
Popularity: 67% [?]
Permalink
03.22.08
Posted in Min blogg
at 1:15 am
EN UNG DRAGSPELSGIGANT MED EN ALLDELES FÖR KORT KARRIÄR…
Jaha, nu tror ni väl att det har brunnit för gott uppe i huvet på mig…Det har det kanske gjort också, vem är jag att bedöma det, men jag tycker ändå att den gode Pepparn har sin plats i svensk musikhistoria!
In kom han dansande rakt in i den svenska folksjälen 1973, Leif “Pepparn” Pettersson, via det numera legendariska TV-programmet Nygammalt med Bosse Larsson som programledare.
En Bombi Bitt-liknande figur med slokhatt, axellångt otvättat, stripigt hår, snusprilla under läppen, vit skjorta, svart väst och stövlar. Knappt tjugo år fyllda, redan erfaren skogsarbetare, verkligen urtypen för en bygdens son. Eller en riktig bonnläpp om man så vill…Men som han spelade! Med en oerhörd rytmik och med en helt omisskännelig spelglädje kastade han sig in i dragsspelsdängor nya och gamla med en sjävlklarhet som om Calle Hjularbo blivit reinkarnerad.
Nja…han var nog dessutom ett par snäpp vildare än sin föregångare. Slet, drog och slog gjorde han på bälgaspelet, så att verkligen varje fras kom att betyda någonting, och allt med en sällsynt stark rytmik i botten och ett sanslöst flyt i hela framförandet.
Mitt i det vilda och svängiga så blev det väl en och annan feltryckning på nån knapp, men här var det uttrycket och vad han ville säga som var det viktiga. Som när en bluesgitarrist i extas halvmissar en ton så ses det av kännarna mest bara som ett tecken på att musikern spelar på gränsen av sin förmåga. Och sån var Pepparn, och inte bara det. “Bonnläppen” var inget annat än ett fenomen.
Tänk er nu: mitt i den tid när rockmusikens svans började sätta sina främsta instrumentalister på piedestal för hjältedyrkan - typ: Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jack Bruce, John McLaughlin, Keith Emerson, Ginger Baker osv så kommer det fram en svensk tjugoårig dragspelarfantom som verkligen har all utstrålning av en proggrock-stjärna men som spelar Calle Jularbo-musik. Hippt? Knappast, men Pepparn var född att bli stor, kanske inte stor stjärna men stor musiker. En stor musiker med ett stort hjärta och som samtidigt var en uppenbart karismatisk figur. Han formligen flög in i det svenska folkhemmet som nån slags Jularbo-pirat, en kulturell rebell som var väldigt svårplacerad men helt omöjlig att förneka. Aldrig någonsin hörde jag någon yttra ett negativt ord om Pepparn, vare sig som musiker eller som person. Självklart så spåddes han också en lysande framtid.
Tyvärr så blev det nu inte så. Sex LP-skivor har jag lyckats forska mig fram till som Pepparn hann med innan spriten helt tog över hans liv. Efter ett helt oförtjänt mycket hårt liv avled Leif “Pepparn” Pettersson 1988, blott 34 år gammal. Hade han levt i dag så hade han alltså inte varit mer än 54 år och med många fina dragspelsår framför sig, vilket ödet däremot inte verkade ha nån lust med.
Härunder så tänkte jag skriva lite om Pepparns andra LP, gjord tillsammans med Calle Jularbos yngre bror Ebbe och gruppen Skäggisarna.
Då jag inte vet nånting om de tekniska termerna vad gäller dragspelande så ska jag ge blott en ytlig beskrivning av låtarna spår för spår här nedanför. Jag förstår mycket väl att det här för många känns som i bästa fall överkurs, men Pepparn var verkligen nånting alldeles extra, det tror jag alla som någon gång såg honom ledigt kan intyga. En sorgligt bortglömd svensk legendar som gick bort alldeles för tidigt.
PEPPARN - NÄÄ, NU JÄSICKEN! 1973 Utgiven på Round Up
SIDA 1
1) Hälsingborgskamraten
Raketstart på skivan med en sanslöst svängig polka. För övrigt en gammal komposition arrad av Pepparn.
2) Midnattssol Över Pajala
En Calle Jularbo-klassiker komponerad av denne tillsammans med brodern Ebbe…som ju är med och spelar på skivan.
En av de få lite vemodiga melodierna på skivan.
3) Hipp Och Hopp
Hambo skriven av Björn “Nalle” Halldén. Låten dök upp i den svenska filmen Janne Vängmans Bravader. I en film ett par år senare - Janne Vängman I Farten så dyker Calle Jularbo själv upp och spelar…sig själv!
4) Te’ Dans Me’ Karlstatöserna
Mest känd som en av Sven-Ingvars allra tidigaste inspelningar.
5) Luddes Vals
Vals av Nisse Lindström.
6) Trolleboschottis
Schottis en gång i världen - på femtio-talet - framförd av Sigge Furst!
7) Min Första Komposition
Legendarisk Jularbo-komposition stilenligt framförd av Pepparn och hans gubbar.
SIDA 2
1) Muckarpolkan
Svängigt och ekvilibristiskt på samma gång.
2) Ubåtsvalsen
Gammalt örhänge från 1926 av Fred Winter.
3) Lappsnuvan
Calle Jularbo-komposition som denne spelade in redan 1919.
4) Finska Polkan
Gammalt folkörhänge i Pepparns egen tappning. Glatt, svängigt och medryckande.
5) I Granskogen
Svängig vals av Oscar Rudberg.
6) Ölandstöser
Schottis av Otto Hultner. Samma låt dök upp 1945 i den svenska komedin Bröderna Östermans Huskors!
7) Finska Valsen
Vals som även den är gammal filmmusik. Dök upp i dramat Flickan Från Fjällbyn från 1948. För att vara en tragisk film så är musiken osannolikt gladmodig.
Summa summarum så är det här ändå ingenting annat än en dragsspelsskiva och främst för den som gillar dragspel! Man blir glad av att lyssna på det här, ingen tvekan om det, och Pepparn imponerar hela tiden med sin intensitet även i de lugnare melodierna. Men är man inte mer eller mindre uppvuxen med blåsbälg så kan det nog vara svårt att 2008 ta det till sig så där pang-bom!
Anledningarna till att skivan hamnade här var ett par stycken:
Det är alltid roligt att överraska.
Jag upptäckte att det fanns i stort sett INGENTING skrivet om Pepparn på nätet, fotot högst upp är det enda fotot som jag kunde uppbringa!
Jag tycker att det är en legend med alldeles för stor musikalisk tyngd bakom sig för att han bara ska glömmas bort, kan jag bidra med något så gärna för mig.
OCH, om någon som läser detta som känner till Pepparns liv och öde lite bättre vill skriva en kommentar - kort eller lång - så är han eller hon välkommen att göra det.
Slutbetyg: Tja vad ska jag jämföra med? Det får väl bli en TREA av fem möjliga!!!
Popularity: 81% [?]
Permalink
03.19.08
Posted in Min blogg
at 1:37 am
EN AV DET SVENSKA 60-TALETS MEST VRICKADE SKIVOR!!!
Jo ni läste alldeles rätt, en av de svenska 60-talets mest vrickade skivor!
Vän av ordning frågar sig säkert direkt hur det kan komma sig att en LP med den svenska gruppen The Spotnicks kan betecknas som vrickad. Spotnicks var väl mycket, men utflippade var dom väl aldrig, snarare rätt så konventionella, städade.
Mitt direkta svar blir att den här LPn ändå inte är något annat än vrickad.
Jag blir bara inte klok på den.
Hur många gånger jag än lyssnar på den så klickar det inte.
Jag begriper ingenting.
Absolut ingenting.
En rent vokal Spotnicks-LP, med en närmast helt utraderad Bosse Winberg och dessutom med låtar så långt från vad som var populärt då som det bara gick att komma.
Varför? Det var ju alltid de INSTRUMENTALA spåren som var höjdpunkterna på deras tidiga plattor!
Det låter ju som ett kommersiellt självmord.
Det var det nog också…
Nåväl, låt oss börja med att gå tillbaka lite i tiden!
Nån gång i början på år 1999 så såg jag Spotnicks på Nalen i sällskap med min dåvarande flickvän Galina, min gamle vän Spotnicks-freaket Håkan och vår gemensamme bekant Mattias. Efter spelningen så pratade vi lite grann med bandet. De flesta medlemmarna var hur trevliga som helst att språka lite grann med. En var det inte. De flesta som läser det här förstår nog med ett litet leende i mjugg att det rör sig om Bosse Winberg själv som var på sitt vanliga lite vresiga humör. Hur som helst, för att provocera honom lite grann - helt enkelt för att se hur han skulle komma att reagera - så berättade jag för Bosse med lite lätt spelad andäktighet att just LPn In The Groove är min favorit med Spotnicks och att jag ansåg den som deras Sgt. Pepper. Reaktionen blev dubbel: Bosses vän som satt bredvid honom vid bardisken flög ut i ett rått, elakt gapskratt och Bosse själv stirrade mig stint in i ögonen och sa med stark och stadig stämma, på ren göteborgska: “Du, den skivan va, den gjorde vi i protest mot vårat skivbolag,den!!!”
Inte speciellt snällt sätt att behandla sina fans på direkt. Nåja, jag hade ju medvetet retats lite grann och fick väl också skylla mig själv lite grann, jag var ju inte ärlig när jag sa så där, med handen på hjärtat.
Hur som helst, sant eller inte - protest mot skivbolaget eller inte - så var det ändå ett indicium på att Bosse Winberg själv inte var speciellt stolt över skivan. Och dennes bekant på barstolen såg det tydligen som nånting oerhört komiskt att jag hade valt just den skivan av alla till favorit.
OK, kanske ni nu börjar tänka, hur låter det nu då?
Jo, det spretar åt alla tänkbara håll på en och samma gång, med en myriad av influenser hela tiden. Men särskilt bra är det sannerligen inte. Det mest frapperande är dessutom att det inte låter ett uns Spotnicks om skivan. Ingenting helt enkelt. Bosse Winbergs rymdgitarr är och förblir försvunnen på den här LPn. Inte bara den, det är knappt nån gitarr alls på skivan. I stort sett alla låtar är vokala från början till slut och med ett minimum av gitarr. De gånger det är gitarr med så finns det noterat, sammanlagt kanske 1½ minut…
Sida 1
1) Enchanted Elusive
Ett slags partyfunkjam med hammondorgel.
Det är ändå inte tuffare än att det hade platsat i TV-programmet från 60-talet Partaj.
2) Stay Cool
Nån slags tidig latinpop med yxigt arrangemang och lite lätt träig sång.
Nåja, det här är ganska så njutbart och innehåller dessutom en liten dos av Bosses gitarr, utrotningshotad på den här skivan, även om det den här gången är i taggtrådsform.
Easy Listening är dock den gängse beteckningen på den här typen av musik…
3) You Left Me So Alone
Börjar med ensam bas, in ramlar en stråkkvartett innan vi hamnar i en märklig vals med dragspel och stråkar på refrängen. Solopartiet tas av stråkkvartetten. Dragspelaren plottrar iväg som om det vore en hastighetstävling. Bosse verkar ha varit på Mallis under inspelningen av det här spåret.
Om man är snäll så kan man kalla den här smörjan för fascinerande…
4) Because I’m A Travelling Man
Här har vi ett av plattans bättre spår - inte liktydigt med att det är bra - med ett både hyfsat spännande och intressant arrangemang.
Låten i sig är inget annat än renodlad Burt Bacharach med sjysst bossa-komp, men sånginsatsen håller tyvärr inte riktigt. Det som höjer det hela är som sagt var det klart godkända arret. Så här genomarbetad borde nog hela skivan ha varit!
Men tyvärr, mer än easy-listening är det inte i vilket fall som helst…
5) Querida
Lite väl hög sång i mixen, annars en hyfsad låt med ett lite lätt hypnotiskt komp. Tyvärr ett märkligt svagt break i mitten med bedrövlig sång som bara kör ner allt i ett svart hål. För säkerhets skull så upprepas breaket mot slutet på låten…
Minimalistiskt gitarrsolo på ungefär 4 (fyra) sekunder från Bosse efter första breaket…Orgelsolot fick vara desto längre i stället. Märkligt…
6) Walk On
Låter som en kombination av Dee Dee Sharps “I Know”, Fågeldansen och Klaus Wunderlich. Vedervärdigt.
SIDA 2
1) You Don’t Have To Be Pretty
En av de tyngre numren på hela plattan. Banne mig om det inte låter lite Tages om alltihopa! Kanske inte så konstigt med tanke på att gamle Tagestrummisen T.T. - Tommy Tausis - står som kompositör tillsammans med gruppens dåvarande basist Magnus Hellsberg.
2) Do It
Märklig kombination av psyk-garage-Zappa. Inte speciellt bra, möjligtvis var det ett lovvärt försök till att göra nåt intressant…som dock misslyckades.
De enskilda byggstenarna i collaget är helt enkelt inte tillräckligt bra. Bitvis bara mediokert. Vi begåvas ändå med ett av Bosses korta solon på det här spåret.
En liten detalj: på slutet av låten, vid nertoningen, så hör vi 15 sekunders baklänges-gitarr från Bosse! Första och enda gången?
3) Once And Again
Totalt meningslös dansbands-countrylåt fylld med trista sliskstråkar. Den typ av komposition som det tar c:a 3 minuter att tota ihop…
Det enda av värde att notera är ett kort wha-wha-solo från Bosse. Första och enda gången här också?
4) Every Day - Every Night
Kunde kanske funkat med aningen bättre produktion. Ändå utan tvekan en av de bättre kompositionerna på plattan.
5) I’m Gonna Make You Love Me
Här börja skivan faktiskt känns helt urspårad. Visst, röjigt och funkigt, men melodin låter som en barnramsa och sånginsatsen som om det rörde sig om ett skämt. Därtill en helt bedrövlig produktion.
Dock så fick vi med ett riktigt taggtråds-solo från Bosse, som dråpligt nog - eller medvetet - slutar på en helt felaktig ton. Miss, finess eller för att säga att det här det ger jag blanka f-n i? När solo nummer två startar så tonas låten ut. Så viktig var Bosse tydligen på den här skivan.
6) Now Is The Time
Som titeln fortsätter “…for us to say goodbye!” och tyvärr så gör man det inte med flaggan i topp direkt. OK, det här väl inte nåt av de svagare numren, det känns bara helt oinspirerat.
Summa summarum en riktigt vrickad skiva helt utan inriktning och utan en antydan till möjlighet för ett singelsläpp. Nu nsläppte man visserligen en singel från skivan - You Don’t Have To Be Pretty / I’m Gonna Make You Love Me, naturligtvis hamnade den ingenstans utom i reabackarna.
Om man ska försöka sig på en helhetsbeskrivning av skivan så blir det enligt mig med uttrycket “Easy-Listening”. Bensinmacksskiva med lite softa låtar att lyssna på under resan…
Jag fattar inte ett smack, som jag skrev i inledningen, till varför man spelade in det här och - när man nu ändå gjorde det - gav ut det på skiva. Den gavs följdaktligen heller aldrig ut utanför Sverige under titeln “In The Groove”. Av någon anledning så dök den ändå upp på lågpriseticketten Interdisc ett par år senare. Skulle det ha kommit en ny marknad för plattan helt plötsligt?
För att vara fair så kan jag säga som så att ett flertal av låtarna skulle kunna funka bättre i ett annat sammanhang. Det är just det här extrema spretandet i stilar som gör att varje enskild låt verkar rätt utanför de ramar som ändå inte fanns. Nånstans känns det som en “Worst of…” där man har samlat det sämsta från en grupp, vilket gör att varje enskilt spår bara låter ännu värre…
Det allra märkligaste med hela plattan är nog ändå, som jag redan skrivit, den nästan totala frånvaron av Bosse Winbergs gitarr och att de få, få korta ögonblick då den faktiskt dyker upp helt saknar den särprägel som den ända till i dag alltid har haft. Det är snudd på att jag tvivlar på att det är Bosse som spelar på skivan, så pass skiljer den sig från spelet på samtliga övriga Spotnicksplattor.
Men, en annan sak som sätter myror i huvudet på mig är varför man i hela fridens dar inte utnyttjade den inneboende kraften som bandet besatt i stämsången, nämligen Tommy Tausis, trummisen. Efter Tausis inhopp i Tages så steg ju deras stämsång till en snudd på magisk nivå. Crazy ‘Bout My Baby, Dancin’ In The Street och Mohair Sam innehåller ju stämmor så att man ryser var gång man hör dem, men var finns dom på den här skivan? Kanske på hans egen “You Don’t Have…”. Jag tycker mig skönja den där, men i övrigt lyser den enbart med sin frånvaro. Det verkar snudd på som om ingen brydde sig helt enkelt…och allra minst då Bosse, gruppens självskrivne ledare som knappt hörs på plattan överhuvudtaget…
Kanske grabbarna helt enkelt bara var trötta. Året innan hade man släppt inte mindre än fyra plattor, och den här kom tidigt -68. Ett konstant turnerande under drygt sju år kan också ha tagit ut sin rätt, som det gjort för väldigt många.
En intressant jämförelse tycker jag skulle kunna vara Bob Dylan och hans LP Selfportrait från 1970. Även den plattan var ju så gott som helt befriad från det som publiken tidigare varit van vid från sin idol och dessutom mest ett fladdrigt collage av helt olika stilar huller-om-buller. (Vilket i sig inte hindrade den från att ändå innehålla ett par guldkorn.)
Min gode vän och flitige kommentatör på denna blogg, Lennart Wrigholm, vet jag har en helt annan uppfattning om den här skivan. Då jag minst sagt högaktar Lennarts övriga inställning till den epokens musik så är jag inte så lite förvånad över den recension som han själv skrev för tre år sedan på musiklandets nätsida. För mig så är den In The Groove som Lennart beskriver den LP som jag hoppas få höra varje gång som jag sätter på den på skivspelaren, så där en gång vart femte år, men jag blir varje gång lika grundligt besviken. Ledsen Lennart, det här är och förblir ointressant, oengagerat och oinspirerat skräp!
(Kan det trots allt ändå ha varit en protest mot skivbolaget? Nja…så infantila kan dom väl ändå inte ha varit, va…?)
Låter jag hård? Betänk då att Spotnicks är ett av mina absoluta favoritband…
Slutomdömet blir inte lägsta tänkbara på grund av ett ändå fläckvis proffsigt framförande och kanske tre låtar - Because I’m A Travelling Man, You Don’t Have To Be Pretty och Every Day Every Night - som ändå håller.
Slutbetyg: En svag TVÅA av fem!!!
Popularity: 73% [?]
Permalink
03.17.08
Posted in Min blogg
at 10:36 pm
DEN FÖRSTA OCH ENDA LP-SKIVAN MED BLOND…ELLER TAGES 6:e OCH SISTA OM NI SÅ VILL!!!
Tages…igen!
Fast den här gången under den omsminkade benämningen Blond! Utan Tommy Blom men nu med en Anders Henriksson som mer och mer kom att agera som en fast medlem i bandet med sitt medkomponerande i elva av de tolv spåren.
Just det, Tages, allas vår stora favorit - eller hur? - bytte namn till Blond, detta främst som ett försök till att lansera sig i utlandet. Tommy Blom tackade för sig och försökte sig i stället på en - som det nu blev - kortlivad solokarriär som kom att innehålla en handfull singlar.
Faktum är att den här skivan låter väldigt lite Tages, något som till viss del illustreras av namnbytet. Borta är nästan allt av rythm & blues, ren blues, soul men framför allt den svenska prägeln på kompositioner och arrangemang. Undantag fanns givetvis som The Lilac Years och There’s A Man Standing In The Corner men - det rörde sig om undantag.
In kom i stället ett fullödigt internationellt, proffessionellt sound där allt som tidigare varit lite orginellt eller kantigt - ehuru på en musikaliskt hög nivå - blivit bortslipat. Följden är att vi här serveras ett smörgåsbord med välproducerad, proffsigt framförd pop i amerikansk eller engelsk modell - med, som tidigare sagt, ett par undantag. Vad vi inte får är nya låtar typ Crazy ‘Bout My Baby, Dancin’ In The Street, I’m Going Out, Seeing With Love eller Fantasy Island, alltså dett som vi så väl förknippade med Tages. Ruffigt, kantigt men genialiskt på en och samma gång, och hela tiden med ett otroligt j-ar anamma!
Det här är rakt igenom betydligt mer välproducerat - och med betoning på VÄL - än vad Tages skivor nånsin var och det på bekostnad av den naiva tonårsentusiasmen och leklustan som präglade musiken som gruppen producerade. Det behöver ju inte vara ensidigt negativt, jag noterar bara att ett element har tillkommit som fick något som hade funnits med tidigare att stryka på foten. Stundtals så låter det som snudd på underhållningsmusik, en minst sagt märklig utveckling. Allt är ändå hela tiden på en mycket hög nivå, tro inget annat. Det är bara det att, återigen, det inte låter speciellt mycket Tages om det!
1) Six White Horses
Perfekt öppningsspår! Borde ha varit ett givet singelsläpp, men av någon obegriplig anledning så hamnade den som b-sida på singeln The Lilac Years.
Ett enormt driv i Görans bas och Lasses trumspel. Gitarrsolo av Anders Nordh som senare kom att bli fast medlem i gruppen.
En av de få låtar som andas Tages, men…det är en helt annan nivå på produktion och finslipning.
2) Deep Inside My Heart
Om möjligt ett ännu starkare spår än det föregående. En mycket vacker pop-ballad i högsta internationella topp-klass.
Bara tanken är snudd på absurd, men…det här låter faktiskt en hel del schlagerfestivalen, men då menar jag som den än gång var när den var som bäst, dvs kring slutet på 60-talet. Hur som helst, inget annat än lysande!
Låten släpptes som singel i USA och England, dock utan någon större framgång, tyvärr.
3) Sailing Across The Ocean
Inleds med bar-piano, fortsätter som en poplåt i blues-ton. Fortsätter dubbelt så snabbt och tyngre, vilket följs upp av ett folkmusiktema. Sen så tas allt om från början igen…och igen…
Med andra ord: ett lapptäcke av olika saker och inget som helst tema att hålla sig fast vid. Känns ganska så splittrat, och en Göran som inte är riktigt vän med de höga tonerna den här gången.
4) This Is Mine
Tung men melodisk pop. Återigen ett väldigt splittrat intryck. Lite väl skramliga trummor men rätt så snygg stämsång här och var.
Väldigt stort och ambitiöst arrangerat så länge det varar… För innan låten har riktigt format sig så tonas den ut efter 2 minuter…
5) The Girl I Once Had
Poplåt av amerikanskt, lite tyngre slag. Inte helt olikt Chicago eller Blood Sweat & Tears. Betydligt bättre än föregående låt, även om trummorna även här är lite väl slamrande. Även denna låt tonas ut innan man vet ordet av. Märkligt…
6) The Lilac Years
De Sålde Sina Hemman fast på svenska.
Vad säga, en vacker låt från början med ett mycket fint arrangemang. Göran tar i för kungen och det gamla fosterlandet.
Men, ändå …det blir kanske inte riktigt det monumentala mästerverk som det skulle ha kunnit bli. Kanske lite för ambitiöst, lite för snyggt arrangerat. Och Görans sång…på sätt och vis så sjunger han bättre än någonsin här, men låten kräver så pass mycket att det egentligen bara är ett fåtal sångare överhuvudtaget som skulle ro den här uppgiften i hamn. Göran gör det i alla händelser väldigt bra, inget snack om den saken.
Ändå så frågar jag mig när jag hör det här om det är Sveriges Radios Underhållningsorkester i en paus i ett underhållningsprogram på 60-talet som jag hör, eller… Hur bra det än är så känner jag en viss allienation…
SIDA 2
7) Wake Up And Call
En närmast perfekt poplåt. Den som vid sidan av Six White Horses mest minner om gamla Tages.
Borde absolut ha blivit en monsterhit, i stället kom den sist när den testades till Tio-I-Topp. (Tvåa den veckan kom Hep Stars med Speedy Gonzales…)
Tänk om hela skivan hade låtit så här…
För övrigt den enda låten som har stämsång typ Tages, mycket, mycket fin sån också.
8) Sun In Her Hand
En mycket vacker pop-ballad i klassisk “slutet-på-60-talet”-anda. Mycket snyggt arr och en väldigt fin melodi. En av plattans klara höjdpunkter, men återigen lite mystiskt kort.
9) I Pick Up The Bus
Återigen en mycket väl komponerad, genomförd och arrangerad pop-låt som mycket väl hade kunnat bli en hit i England med rätt marknadsföring.
Snyggt gitarrspel, tungt basspel men lite väl intensivt trumspel. Kanske en mindre trallig refräng också hade suttit bättre.
10) There’s A Man Standing In The Corner
Väldigt genomarbetat och gediget, utan tvekan en av plattans bästa spår. Mycket snyggt stråkarrangemang bakom Görans sång som den här gången sitter väldigt bra. Och en gång till: den kunde mer än väl ha varit lite längre än sina knappa två minuter!
11) (I Will Bring You) Flowers In The Morning
Doris gjorde den här ungefär samtidigt, vem som var först vet jag inte. Drygt 30 år senare så dök den hux flux upp på Agneta Fälthskogs senaste skiva My Colouring Book!
Det jag vet är att Blonds version är helt överlägsen de övrigas. Något säger mig att Göran aldrig - vare sig förr eller senare - låtit bättre. Låten är krävande men ändå inom Görans ramar. Snyggt arr med en härlig Hammondorgel mellen verserna.
Frågan som jag då och då ställt mig är: vem gjorde egentligen orginalversionen? Blond, Doris eller någon innan dessa två gjorde sina versioner?
Låten är hur som helst skriven av samme man som arrangerade skivans stråkar, nämligen John Cameron - senare medlem i CCS och är den enda kompositionen på plattan där musiken inte är undertecknad herrar Henriksson - Lagerberg. Texterna stod däremot mestadels för en Adrian Moar.
12) Caroline
Tyvärr så avslutas hela skivan med det klart minst genomarbetade och till råga på allt det mest oinspirerade ögonblicket, ett långt jam utan dynamik, mening eller mål.
Sju minuters tomgång. Även om det här kanske upplevdes som en kul grej för grabbarna när det spelades in så drar det obönhörligen ner slutintrycket.
Summa summarum en splittrad och ofokuserad LP sin polerade yta till trots.
Tages hade två år tidigare stått i avantgardet i popvärlden med sin totalt unika blandning av pop av högsta internationell kvalitet och svensk folkmusik. Här - två år senare - så har man mera blivit ett band i mängden. Allt är hela tiden väldigt kompetent. Spelet, sången, kompositionerna och arrangemangen är oftast lysande, men det orginella och genialiska lyser alltför ofta med sin frånvaro, även om det glimrar till här och var.
Det kan dessutom - trots att denne sjunger bättre än någonsin - bli lite tjatigt med enbart Göran på leadsång i stället för som på Tages-tiden då inte bara Tommy alternerade utan även Danne ibland hoppade in framför mikrofonen. Det gav alltid en hälsosam variation.
Ingenstans lyser heller stämsången - den som tidigare hade varit gruppens adelsmärke - upp det lite enahanda på den vokala sidan. Stämsång finns, men mycket sparsmakat. Det lysande undantaget är I Wake Up And Call!
Bortsett från allt det negativa som jag nu dragit upp så är det här en lysande skiva, utan tvekan en av de bättre svenska i epoken när den kom, i slutet på sextio-talet. (Nåja, uppriktigt talat så var just då den svenska konkurrensen inte speciellt stor. 1969 var ett klart mellan år för svensk pop.)
Sanning att säga så har jag ändå aldrig direkt fryst på den här plattan, som jag har gjort så mycket till samtliga andra Tages-plattor. Ja, det finns sånt som är väldigt bra och extremt kompetent på den här skivan, men felet är nog att den är mer opersonlig än de övriga.
Jag vet att Blond fick en på sin tid väldigt stor budget för att spela in den här LPn, det märks, man har inte sparat på krutet i arrangemangen. Men där det på Studio två år tidigare rörde sig om en enorm leklusta och experimentvilja så känns det som att pengarna till The Lilac Years gick till att göra musiken internationellt anpassad. Inget större fel i det, vem kan sätta handen på hjärtat och säga att han INTE vill slå igenom i USA och England? Konsekvensen har blivit en lätt utslätning. Jag kan ha fel…det kan även vara fem års ständigt turnerande och inspelande som börjar ta ut sin rätt. Kanske grabbarna ändå spillde sitt bästa krut i och med Studio?
Den stora frågan som jag ställer mig varje gång som jag hör den här skivan och dessutom ställt mig till och från i c.a 35 år är: VARFÖR slutade Göran Lagerberg att skriva och sjunga pop??? Sett till helheten så är han enligt mig den störste vi hade på 60-talet. Enorm kompositör, sångare och instrumentalist. Så vad hände??? Om jag har förstått det hela så tog det till Grymlings 1990 innan vi fick höra Göran sjunga igen på den enda låten som han bidrog med…och då lät han som en kraxande skugga av sitt forna jag. Basist i olika grupper har han ju varit med den äran i gräddan av svensk progressiv rock ock jazz-fusion under alla år, även så en prominent studiomusiker. Men varför upphörde sången och popskrivandet? Någon som vet?
Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 69% [?]
Permalink
03.15.08
Posted in Min blogg
at 2:43 am
EN SPÅDOM SOM KAN TYDAS LITE HUR SOM HELST
Nånting som verkligen är roligt i mitt jobb är att det mest oberäkneliga kan dyka upp när som helst. Musik jag missat, dråpliga människomöten, klasskompisar från gymnasiet som bara dyker upp utan förvarning, världsstjärnor turistandes i Stockholm före en konsert m.m.
Ungefär som att texten på en kinesisk lyckokaka som lyder “Get ready for a daring adventure”! Just en sån lapp fick jag idag i min lyckokaka efter lunchen på Helens sushi tvärs över gatan.
Naturligtvis så kan det oväntade, stora, fantastiska ske när som helst, i vilken given sekund som helst. Det ena ögonblicket är lika troligt som det andra.
Men chansen att det ska ske, det där när nåt bara dyker upp framför ens näsa när man minst anar det, ÖKAR den möjligtvis efter att man har hittat en sån lapp i en lyckokaka?
Var det en ovanligt löjlig fråga?
OK! Då kan jag ta följande lilla story!
I torsdags så åt jag även då lunch på Helens som ligger tvärs över den stora butiken. Vad jag åt minns jag inte, det jag minns är att jag fick en lyckokaka efter maten, med åtföljande papperslapp med ett budskap i. Där stod på ett ungefär, inte exakt ord för ord men ungefär: “Soon your moment of glory will come!” Dagen därpå - helt utan att jag hade en aning om det på förhand - så var jag på omslaget av tidningen City som sprids i hela Storstockholm.
Vad sägs om det? Ett rungande bevis på att kinesiska lyckokakor bara förmedlar sanningar, eller…?
Dessutom, på samma restaurant så fick jag ett annat meddelande för ungefär två år sen. Denna gången så stod det: “Soon you will meet the love of your life!”
Jaha, tänkte jag efter att ha läst texten och ryckte på axlarna.Klart att det ju inte skulle sitta helt fel. “Hmm” hann tankarna gå, “kanske jag ser henne nu när jag lämnar lokalen, här ute på trottoaren?”
Jag öppnar dörren ska precis ta ett steg ut på gatan, men innan jag hinner göra det så ser jag, alldeles förbi dörröppningen ute på gatan, en av de vackraste kvinnor som jag sett i hela mitt liv!
Nej, jag ska inte beskriva henne!
Nej, jag ska inte tala om vem det var!
Nej, jag ska inte tala om vad som hände sen!
Nej, jag ska inte tala om vad hon gör idag!
Nej, men visst, inte kunde jag bara låta en sån sak slinka ur fingrarna på mig inte, det var ju ödet…Och återigen ett fantastiskt bevis för att de kinesiska lyckokakorna inte berättar någonting annat än rena sanningen, eller…?
Och nu, då jag fick lappen idag, citerad ovanför, vad ska då hända?
Med andra ord, om ni nu inte läser en blogg från mig på en vecka, så finns det en liten risk att jag t.o.m. kan ha hamnat på nordpolen…Med sådant facit på tidigare spådomar så kan jag inte annat än tro att det kommer att stämma in den här gången också.
Vänta förresten, det där med tjejen…att kalla henne för mitt livs kärlek var väl ändå att ta i. Rannsakar jag mig själv så var det nog en två år sen jag överhuvudtaget pratade med henne sist. Det var ju inte mycket till livskärlek!
Och “…your moment of glory”. Nää…det var ju inte omslaget på Classic Rock, så det har nog inte kommit än det ögonblicket…
Med andra ord, det blir nog inget större äventyr den här gången heller…Ska till Södertälje i morgon (lördag) för att träffa några barndomskamrater för första gången på 40 år. Det blir nog inte mer spännande än så. Nja, det kan säkert vara nog så spännande det också!
På tal om spådomar; jag läste en gång om en italienare från Neapel som råkat ut för en olycka av nåt slag. Pang bom samma dag så hade alla hans bekanta snabbt som ögat lämnat in lottorader som bestod av de befintliga nummer som gick att utläsa runt olyckan: datum, klockslag, nummer på fastigheten där det hände o.s.v. Självklart slog alltihopa in och samtliga hans vänner och bekanta blev förmögna på hans olycka, utom han själv som låg skadad och bitter på sjukhuset. Tror ni att det var nån som delade med sig av sin vinst…?
I morgon så kommer det en recension igen!!!
Popularity: 67% [?]
Permalink
03.14.08
Posted in Min blogg
at 1:21 am
EN KORTLIVAD SVENSK VERSION AV RIGHTEOUS BROTHERS MED TOMMY KÖRBERG OCH MICHAEL JOHANSSON LÄNGST FRAM
Vad kan jag skriva om Tommy Körberg som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Tja, möjligtvis då att han solodebuterade redan 1968 med LPn Nature Boy och att hans första engelskspråkiga hit var Dear Mister Jones - Judy Min Vän på engelska!
Vad kan jag sen skriva om Michael Johansson som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Massor, självklart, då Michael försvann bort från rampljuset i mitten av 70-talet och inte mycket har blivit sagt om denne skönsjungande gosse sen dess.
Jag nöjer mig hur som helst med att gå en medelväg och säga att Maniacs var en osedvanligt skicklig och mångsidig svensk grupp vars bana startade 1965. Två år och högvis med medlemsbyten senare så har Maniacs mer eller mindre blivit ett kompband till ovan nämnda herrar Tom och Mick alias Tommy Körberg och Michael Johansson. Efter ett litet namnbyte så har de följdaktligen även bokstavligen blivit Tom & Mick Maniacs.
Tillsammans så har dessutom dom blivit ytterligare en sak: popstjärnor! Somebody’s Taken Maria Away toppade både Tio-I-Topp - sex veckor (!) - och Kvällstoppen hösten det året.
(En liten fotnot: Somebody’s låg sju veckor på Tio-I-Topp. Sex veckor på första och en på åttonde plats! Sen alltså inge mer…Det var tydligen bara den högsta placeringen som dög för grabbarna!)
En LP skulle vara klar alldeles efter Somebody’s…. Den gjorde nu inte det. Efter en del mindre strul med förkylningar och annat trivialt så dök den i alla fall upp nån gång runt årsskiftet, gruppens första men även sista självbetitlade LP. Fylld mestadels med covers - ofta arrade på ett klart personligt sätt - men även med en handfull egna alster. En del snudd på sensationellt bra, annat kanske inte riktigt lika lyckat, men ändå hela tiden en klart njutbar LP, framför allt för den som gillar just den här typen av manlig, välsjungen 60-talspop sjungen på duo.
TOM & MICK MANIACS - TOM & MICK MANIACS 1967 Utgiven på Columbia
SIDA 1
1) You Don’t Know Like I Know
Hit för Sam & Dave från 1966. Riktigt läcker öppningslåt. Kanske inte med Sam & Daves naturliga pondus, kanske heller inte så där jättelyckat mixad. Allt är ändå som helhet klart godkänd. Måste ha suttit som gjuten live!
Sjysst whawha-gitarrlir.
2) I Who Have Nothing
En hit 1963 med Ben E. King, fem år senare även en hit med just Tom och Mick 1967. 8:e plats på Tio-I-Topp.
Och vilken låt sen! En kanonversion som står sig mycket väl mot både orginalen och de mångtaliga övriga coverversioner som gjorts under årens lopp. Men…låter det inte en hel del PJ Proby om nån av killarna nånstans i mitten på låten på sticket…eller inbillar jag mig…? Nej, det gör jag absolut inte!
3) Surrender
En sjysst låt typisk för tiden runt 1966-67. Välarrangerad och väl sjungen. Även den en av plattans bättre stunder.
Och se där…dök inte Proby upp igen nånstans i mitten mitt omisskännligt wailande…?
(Surrender blev en hit med Diana Ross 3 år senare…men det är en helt annan låt! Ändå så är det samma kompositörspar, Ashford & Simpson!!! Skillnaden är att det i det här fallet är duon plus deras dåvarande samarbetspartner Armstead som knåpat ihop en låt med namnet Surrender. Men ändå…varför skriva två låtar med samma titel med nåt års mellanrum.)
4) Red Red Wine
En låt som blev en ofantlig hit med UB40 prick 20 år senare. Från början skriven av Neil Diamond och först utgiven på dennes LP Just For You 1967.
Killarna gör här en helt lysande version med ett personligt utarbetat arrangemang.
Här är det Tommy som sjunger solo hela låten igenom. Jag vet inte varför det blev så. Enligt mig så hade lite stämsång på sista versen kanske höjt låten ytterligare ett par snäpp. Hur som helst så hade det inte suttit fel.
I alla händelser så är det här en mycket fin låt och en kanonversion av Tom och Maniacs som sopar Diamonds egen helt av banan. Tommy är helt klart en betydligt bättre sångare än Neil Diamond! Inget att snacka om!
Onekligen så hade man här också en väldigt fin fingertoppskänsla för bra låtar, Neil Diamond släppte nämligen inte sin version på singel förrän året därpå, och denne var inte alls någon etablerad artist vid den tidpunkten.
Och UB40s exempellösa framgångar - etta i både USA och England - pekar väl bara åt samma håll, Maniacs hörde en låt med potential och spelade in den!
5) In Love
En egen komposition. Bitvis hyfsad, bitvis lite offside. Lite halvtaskigt mixad - sången långt bak i ljudbilden och delar av melodin är tagen från Gläns Över Sjö Och Strand (!). Som helhet ändå en klart godkänd låt som växer efter ett par lyssningar, om än lite väl plottrig i olika teman.
Och här kryper Proby in alldeles på slutet av låten…igen!
6) Can I Get To Know You Better
Skriven av PF Sloan (som en gång författade Eve Of Destruction för Barry McGuire), men ursprungligen inspelad av Betty Everett (främst känd för The Shoop Shoop Song) 1964. Även en mindre hit i USA med Turtles 1966, det är troligtvis den versionen som killarna hört.
T & M & Ms version är snudd på formidabel. Mycket märkligt nog så missade den här låten Tio-I-Topp med ett brak! Femtonde och sista plats i sitt enda försök att komma in! Den troliga orsaken till det resultatet var nog att Turtles lyckades ta sig in veckan innan på listan…
SIDA 2
1) Pandemonium
Uppspeedad sång. Totalt onödigt, för det förstör i grunden en låt som annars skulle ha kunnat vara hur bra som helst.
Jag har förgäves försökt komma på poängen…men hittar den inte. Kanonarr, kanonlåt och så två Kalle Anka-röster…
2) Free
Enligt inläggsbladet så är det här en egen komposition. I så fall så är Öske - Fusp som står som kompositörer tillsammans med Akon ( Anders Henriksson) en psedonym för Johansson - Körberg. Korrekt? Lennart W., Hans Sidén, vad vet ni?
Hur som helst en ganska så ambitiös låt som lånat en hel del från God Only Knows av Brian Wilson. Resultatet är väl inte så där jättelyckat. Mer inspirerade moment är lätta att hitta på skivan. Det stora problemet är att det fattas både vers och refräng, allt rullar bara på…Snudd på bottennapp.
3) Instant Sorrow
Också detta en egen låt. Den här gången bara Öske - Akon. Aningen bättre än projektet alldeles innan. Proffsigt framfört, bra sjunget, kanske bara lite opersonligt och profillöst. Inget man kommer ihåg efter en genomlyssning.
4) I Never Loved A Girl
Här är pojkarna så djärva att dom tar något av det svåraste som överhuvudtaget går att försöka sig på, nämligen Aretha Franklin.
Uppriktigt talat så är det här inte heller det mest magiska ögonblicket under plattan. Det siktas väldigt högt, och funkade säkert live, men här låter det mera överpretentiöst och tråkigt. Faktum är väl att det egentligen i sig inte är nån speciellt märklig låt, den kräver helt enkelt en väldigt pricksäker tolkning.
5) Girl, You’ll Be Woman Soon
Mycket, mycket bättre än föregående spår, främst på grund av att det är en låt som passar bandet så bra.
Även om man håller sig nära orginalet så är det på intet vis en blek kopia. Bitvis så är det inget snack om att Maniacs har betydligt mera krut i nävarna än vad Neil Diamond har! (Det är bara att lyssna och jämföra!) Då var ändå Diamonds version en stor hit i USA våren -67!
6) Project X-Ray
Och så avslutas allt ihopa med en Lasse Samuelsson / Anders Henriksson-komposition. Och visst, visst andas det väl en hel del senare Tages?
Lösryckta partier i ett märkligt men mycket spännande collage med både vokala och instrumentala inslag, och där de instrumentala partierna stundtals är till förväxling likt Tages sound!
Lite grann samma grundidé som Old Man Wafer på Tages LP studio.
Mycket bra är det i alla händelser, möjligtvis lite kort bara. Klockar in på tre minuter. För min del så hade fått hålla på i fem…
Men återigen: någon låter omisskännligt som PJ Proby både här och där fragmentariskt…
Summa summarum en mer än godkänd debutskiva för Tom & Mick Maniacs! Proffsigt framfört nästan hela vägen. Jo, visst smyger det sig in lite lätt sur stämsång här och var, även på ställen där man absolut inte vill ha det (som i I Who Have Nothing), men det är så lite att det går att bortse ifrån.
En intressant observation är dock onekligen det faktum att det nånstans går en skiljelinje: bra låtar och mindre bra låtar. Och det är överlag de egna kompositionerna som inte håller måttet! Dom är mestadels alldeles för ambitiösa och plottriga med hundra ackord och nittionio teman i varje låt. Här borde dom enekligen tagit lärdom av den enkelhet som finns i dom låtar som går bäst på skivan. Ta Red Red Wine. Hur enkel som helst men bara såå effektiv. Jämför den med låten efter - In Love - så förstår ni vad jag menar…Det drar tyvärr ner helhetsomdömet ett pinnhål. Annars så innehåller skivan ett par stycken prickar över ina!
Hur som helst, med sina tillgångar och svagheter, en mer en klart godkänd svensk pop-platta med utsökta arrangemang på nästan varje låt, spel i världsklass och två unga sångare som båda vid den här tiden förutspåddes lysande karriärer. Det fick dom väl också, men på lite olika sätt kanske. Nåja, att undervisa musik i ett klassrum i en skola i Gävle med en jättegullig klass en solig vårmorgon kan säkert vissa stunder vara minst så givande som att genomföra ett musikalnummer på en av de stora scenerna i Europa…för fyrahundrafemtiofjärde gången! Vem vet!
Hur som helst så fortsatte Michael Johansson med först en renodlad solokarriär och sen med sitt eget band Michael, Salt och Peppar i ett par år innan han så gott som helt drog sig tillbaka från den proffessionella sidan av musikutövande…såvida det inte var som lärare då!
En betraktelse som jag inte har kunnat hålla inne med är grabbarnas glasklara influenser från min store favorit PJ Proby. Det har väl varit ganska lätt att gissa sig till i Körbergs karriär, men även Michael J. verkar såld på PJ. Här, på den här LPn, är det faktiskt fråga om hela fraser sjungna ungefär så som Proby skulle ha gjort det om han hade stått där i studion framför mikrofonen. Denne hade ju också alldeles innan denna skiva på kort tid släppt fem formidabla skivor så jag misstänker starkt att Tommy K. och Michael J. hade lyssnat en hel del på dom nånstans i mitten på 60-talet…
Absolut inget fel i det!!! Jag är bara glad över att Tom & Micks uppenbart väldigt goda smak! Proby är störst, så är det bara!
Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 84% [?]
Permalink
03.11.08
Posted in Min blogg
at 1:56 am
IDOL-KLABBE OCH OLA HÅKANSSONS SÅ FRAMGÅNGSRIKA GRUPP MED FILMMUSIKEN TILL FILMEN OLA & julia!!!
Dags för Ola & The Janglers att träda in i ringen, och det gör dom med den äran!
Men, innan jag säger nånting mer så säger jag bara:
Claes af Geijerstam.
Claes “Clabbe” af Geijerstam var ett av svensk 60-talspops allra största namn…tyvärr utan att så många ens begrep det!
“Jaha”, säger då väldigt många som jag pratat med i det här ämnet! “Clabbe! Vad var det för bra med honom då? Rakt över disc…öhhh…va? Eller? Var han nåt, han?”
Tja, helt enkelt en förb-t bra kompositör rätt och slätt, rakt upp och ner!!! En av de allra bästa dessutom!!!
Tyvärr så är ju inte så många 60-talsfreaks medvetna om att Clabbe faktiskt skrev en väldigt stor del utav Ola och Janglarnas material, och därtill många av deras allra största hits. Hitlåtar som Alex Is A Man, Juliet, Bird’s Eye Wiew Of You, Love Was On Your Mind, Strolling Along var samtliga nedtecknade från herr Geijerstams penna. Förutom dessa höjdpunkter från gruppens karriär så fanns det mängder med albumlåtar som denne storhet öste ur sitt ymnighetshorn.
Nio låtar av tolv från LPn Limelight var skrivna av Clabbe.
Eller spåren från den LP som vi nu ska gå igenom, Pictures & Sounds. SAMTLIGA dessa skrevs av denne gigant (190 cm. lång…).
Och även om inte allt på skivan är världsomstörtande så är det i alla händelser både en imponerande spännvidd på materialet och hela tiden väldigt genomarbetat och framfört. Inget från LPn känns som något som är ihoprafsat för att få till ett par utfyllnadslåtar för att täcka en hel LP. Nix nix.
Enligt mig så finns det faktiskt inte en låt på hela plattan som faller ur ramen.
Bokförlaget Premiums uppslagsverk “Stora Popboken” från 1995 ger härligt nog Clabbe, i kapitlet om Ola & The Janglers, det erkännande som han ju bara SKA ha: “Vad de (Ola & Janglers) inte kunde veta var att denne (Clabbe) skulle bli gruppens låtleverantör (och kanske den bästa kompositören av alla under den svenska popvågen).” Tack för dom orden, Premium…
Tråkigt nog så tycker jag att Clabbe generellt, på de flesta håll, ytterst sällan har tillmätts någon större betydelse. Inte ens i albumtexten till den förnämliga samlings-LPn “Ola & The Janglers, 1964-1971″ så står Clabbes kompositörssnille nämnt. Visst, ett litet erkännande finns: “…(Klabbe) kallades ofta hjärnan i gruppen. Den musikaliska hjärnan.”
Mer än så blev det dock inte om Klabbe på ungefär fyra stycken A4sidor om gruppens historia, och inte så mycket annat heller på de flesta andra håll under årens lopp.
I pressen i dag så nämns han som på sin höjd som Idoljury-medlem (alternativt ex-medlem) eller helt enkelt bara som en DJ.
Spekulationer kring Clabbes sexuella läggning har dessutom säkerligen lockat fram 100 gånger mera spaltcentimeter än det som skrivits om dennes musikskapande.
Om möjligt så nämns han fortfarande som medlem i duon Malta vilken representerade Sverige i Eurovisionsschlagern 1973, (men mest nog på grund av att låten innehöll en rad om bröst som liknar svalor som häckar. Fortfarande lika fascinerande).
Därutöver tystnad.
En tröst och tanke är väl att den gode Claes nog har haft fullt upp av jobb, pengar och bekräftelse ändå under de senaste 35 för att inte alltför mycket sörja att han blev hånad av pressen under sin tid i Idol med fraser som “Men vad har du själv gjort då i ditt liv då???” Han ler nog hela vägen till banken och ler säkerligen i mjugg hemma när han bläddrar bland sina digra pärmar med tidningsurklipp från en karriär som startade redan 1965 och aldrig stannat upp!
En ödets ironi är att Clabbe följde med ABBA på deras turné i Australien 1977 som ljudtekniker…Det borde ju ha varit tvärtom med Björn och Benny som råddare och Clabbe som artist!!! Nä, nu skojade jag, men enligt mig så är Clabbe minst lika talangfull som dessa två prominenta herrar…
Va? Om det fanns fler medlemmar i gruppen? Jodå: Ola Håkansson sång
“Jonte” Olsson orgel
Åke Eldsäter bas
Leif Johansson trummor
OLA & THE JANGLERS - PICTURES & SOUNDS - 1967 utgiven på Gazell
SIDA 1
1) This Ring
En lysande inledningslåt! B-sida på Juliet. Borde absolut ha släppts som egen a-sida!
2) Behind Every Clever Woman There’s Always A Man
En bluesigare sida av gruppen med ståltråds-gitarrsolo av Clabbe.
3) Time Will Go By
En lite mer ovanlig typ av låt. Är det pop, är det ballad? Svårt att säga. Udda och smäktande på samma gång. Klart intressant melodi och fina harmonier.
4) Call Me Tomorrow
En gedigen 60-talslåt med en refräng som sätter sig i huvudet direkt! Därmed inte sagt att det är plattans höjdpunkt, lite tjatigt blir det efter ett tag med en fras som upprepas om och om. Snyggt arrangemang och fin sång av Ola hur som helst.
5) My Girl Wants To Be
Ett till pop-örhänge. Mycket fin komposition med återigen snygga melodier och harmonier som vindlar sig än hit, än dit. Dessutom än en gång en mycket fin vokalinsats från Ola.
6) Today’s The Day
Återigen en närmast lysande komposition. Mycket fin sångmelodi!
7) Strolling Along
Väldigt väl genomfört. Femma på Tio-I-Topp. Ändå ingen låt som jag någonsin fastnat för. Helt enkelt för mycket kabaré och för lite pop.
SIDE 2
1) Juliet
Sliskig så det stör om man vill halka in på det spåret, men det gör inte jag! En av svenskt 60-talspops vackraste kärlekssånger om man bara öppnar sitt hjärta lite,lite grann.
Får mig att omedelbart med ilfart transporteras bak till puberteten och tiden för när man sprang efter tjejer för första gången. Hösten -67 och med den här låten i huvudet.
2) Your Melody
Typisk upptempo-Ola & The Janglers! Lysande komposition med många intressanta harmonigångar och finurligt arrangemang. Fullt ös på kompet, men tyvärr aningen för kort.
3) Mystic Man
Flört med den psykedeliska vågen som rullade över popvärlden i ett halvår eller så och gav oss bland mycket annat låtar som denna. Kan synas lite banalt, men taget ur sitt sammanhang, dvs att det är Ola Håkansson som sjunger en låt av “Idol-Klabbe” kompad av sitarer (alltså…bara tanken…), så är det här faktiskt en klart njutbar liten pärla. Väl genomförd av kompmusikerna - vilka dom nu var - och en klart godkänd insats av Ola, trots att det inte direkt var vad han var van vid att sjunga.
4) Story Of Glory
Kanonlåt. En av plattans absolut bästa låtar. Påminner faktiskt en hel del om Benny Anderssons kompositioner på Hepstars tredje platta som jag recenserade här för nån vecka sen.
5) Hands
Och här också. Otroligt fin låt med så enbart orgel, bas och tamburin i kompet. Låter som en kombination av en Bach-fuga och en tidig Benny Andersson-komposition. På tok för kort bara.
6) Talk To Me
Tillbaka till det Ola & The Janglers som vi är vana vid att höra! Klassisk 60-talspop. En fin låt, bra framförd av Janglarna med bland annat väldigt snygg stämsång.
7) Mary Jones
Och här det fullt ös, och en Ola som vi var vana vid att höra honom runt 65-66!!! En av plattans absoluta höjdpunkter. Bland mycket annat ett mycket fint orgelsolo med snyggt congas-komp.
Summa summarum en klart helgjuten LP. Inte ett svagt spår. En inte en låt som inte håller måttet. Ett brett spektrum av stilar i komponerandet. En leadsångar - Ola Håkansson som visar upp sig som en helgjuten frontman med en förmåga att tolka alla de stilar som hans ställs inför.
Och?
Hmmm…problemet skulle kunna vara att det trots allt är…tja…hur ska jag säga det…lite för snällt helt enkelt. Det saknas nåt helt enkelt. Man brukar ibland prata om nåt som kallas för j-r anamma och det är nog det som är den eventuella bristvaran.
Grabbarna i Tages körde ledigt och lätt över Ola & Co som en ångvält när det gällde tyngd, kraft och pondus. Inget att ens snacka om.
Men bortsett från det så står sig den här gruppen sig mycket bra mot samtliga sina konkurrenter från den svenska 60-talsvågen. Kompositionerna, leadsången och arrangemangen borgade för det. Tro ni mig inte så lyssna själva! Men lyssna noga. Janglarnas finlir är lätt att missa vid första mötet, den här skivan kräver ett par genomkörningar för att lossna!
Men…återigen: hatten av för Clabbe som skrev 14 låtar till den här plattan vilka nästan alla hade kunnat bli hitlåtar bara de hade släppts på singel! En fenomenal prestation!
Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 74% [?]
Permalink
03.09.08
Posted in Min blogg
at 11:06 pm
SVENSKA LEGENDARER MED EN AV SINA BÄTTRE PLATTOR OCH MED EN MEDLEM - JURI WIIK - SOM PÅ DEN HÄR SKIVAN FRAMTRÄDER SOM EN AV SVENSK POP OCH ROCKS STORA!!!
Som många av de som känner mig något så när redan vet så är den svenska gruppen Spotnicks något av favoriter för mig. När jag nu tar mig an uppgiften att skriva om just Spotnicks så ställs jag inför ett litet problem.
Vilket?
Jo, då de från starten 1961 har producerat omkring 50 album med orginalmaterial plus en ofattbar massa samlingsskivor så är det minst sagt svårt att veta i vilken ände man ska börja i när det gäller att recensera göteborgarna. Ehuru Spotnicks numera mest åtnjuter ett slags legendstatus, fjärran från de topplistor världen över som de kunde hittas på för 35-45 år sen, så har de självklart en given plats i den här serien.
Frågan är då alltså:vilken ska jag ta?
Mitt val av första recensionsobjekt kom, efter långt övervägande, till slut att bli en av mina favoriter med gruppen och - enigt mig - den överlägset bästa som dom släppt efter 60-talet: nämligen LPn från 1983 med det kryptiska namnet In The Middle Of Universe.
Gruppen har genom tiderna genomgått ett otal medlemmsskiften, antal inkarnationer fram till idag går nog knappt att föreställa sig…Uppsättningen vid tiden för den här skivan var: Bosse Winberg; sologitarr
Juri Wiik sologitarr, sång
Arne Österlind steel guitar
Kenth Andersson basgitarr
Benkt Andersson trummor
Den nye gitarristen och sångaren Juri Wiik imponerar nåt helt grymt på den här skivan! Han visar upp ett register, kunnande och precision i sitt gitarrspel och är dessutom en alldeles utmärkt sångare så att man inte kan låta bli att undra över hur det är möjligt att den här klenoden kunnat vara dold för mänskligheten så länge som den har varit. Jo, jag vet att Juri redan i mitten av 60-talet spelade i Göteborgsgruppen Shakers, så någon nykomling var han då rakt inte. Men ändå…det han presenterar på den här skivan som gitarrist och sångaren är smått fenomenalt! Och vart tog han vägen sen? Jag vet han dök upp i gruppen igen runt 1997, men vad hände i perioden emellan?
Det tråkigaste med den här skivan är två saker: dels låten Spanish Eyes, dels att Spotnicks inte lyckades hålla den här sättningen nån längre tid. Det dom här gubbarna hade kunnat åtstadkomma efter tio år med samma uppsättning kan man bara drömma om!
SPOTNICKS - IN THE MIDDLE OF UNIVERSE 1983 utgiven på Mill Records
SIDA 1
1) Drop Me In The Middle Of Universe
Plattans första låt väcker direkt en fråga: varför heter skivan som den heter och varför heter den första låten som den gör när Juri Wiik helt klart sjunger frasen: “Drop me in the middle of THE universe???
För övrigt en lätt tveksam discoflört. Hur sjysst hooken på refrängen än är så kan jag tvivla på vad Spotnicks hade på diskoteken att göra 1983.
2) Time Is Tight
Booker T and the MG’s gamla hit från 1969 i Spotnickstappning. Klart godkänt!
3) Still The One
Lysande boogierock där Juri Wiik visar både vilken fin sångare och lysande gitarrist han är. Kompositionen, spelet, arrangemanget och framförandet är faktiskt snudd på makalöst här. Visst, det är mycket dansgolvsfrieri här, men på ett mästerligt sätt. Med lite drag i rätt trådar så hade det här blivit en monsterhit på sin tid.
4) Boat On The River
Tillbaka till det instrumentala och med Bosse Winbergs gitarr i förgrunden. En väldigt fint framförd vemodig liten historia.
5) My Love Will Never Change
En kanonlåt nertecknad av Juri Wiik och Hans Sidén! Både spel och sång är här på allra högsta nivå. Visst, det är mycket simpel boogierock a lá Status Quo men gjord med en sån finess och med så pass mycket melodi att man stundtals häpnar. Återigen en tunn tråd mellan det suveräna och dansgolvet dock…
6) Space Truck
Nyinspelning av en gammal Spotnicksdänga från 1965. Minst lika tung som orginalet och med Juri Wiik i färd med att få Albert Lee att blekna…
SIDA 2
1) Spanish Eyes
Hmm…den här kändes väl ändå lite överflödig…Ärligt talat, den har jag alltid hoppat över när jag har spelat den här skivan. Vedervärdigt!
2) Don’t Stop
Och vad följer man upp ett magplask från 10meters-svikten? Jo ett kanonnummer såklart!
Här är en version som lätt knäcker Fleetwood Macs orginal, tro det eller ej! Spotnicks version har betydligt mera tryck i kompet, betydligt vassare gitarrist och avsevärt bättre sång! Lyssna själva och förstå!!!
3) Gina Lola Breakdown
Någonting så udda som en cover på en Dixie Dregs-låt! (För den oinitierade så är det nuvarande Deep Purple-gitarristen Steve Morses första etablerade band i karriären.)
Juri Wiik visar att han är en totalt sanslös gitarrist, ren världsklass och ingenting annat. Detta gäller för övrigt gruppen som helhet. Lyssna bara på Kenth Anderssons basspel på den här låten. Sanslöst tungt!
4) Help Me Make It Through The Night
Återigen en låt som - hur väl genomförd den än är - känns väldigt umbärlig i en tappning av Spotnicks…Kris Kristoffersson i reggaetappning. Gärna på dansbanan men inte hemma i myshörnan. Nej tack.
5) Sign Radio
39 sekunder lång instrumental. Signaturmelodi till ett radioprogram, var det så det var tänkt? Hursomhelst så är det väldigt njutbara 39 sekunder…
6) No Such Luck
En mäktig avslutning med en plattans bästa låtar. En för den tiden tidstypisk presumtiv radiohit. Lätt dramatisk ton och med en Juri Wiik som sjunger som vilken amerikansk FMradio-stjärna som helst. Lysande produktion som skulle ha fått Hall & Oates nyfikna på vad det här var för nåt. Kunde ha blivit en monsterhit om bara - återigen - rätt person hade ryckt i rätt trådar…
Summa summarum en skiva som liknar en berg-och-dalbana! Kanonlåtar varvas med rejäla bottennapp, även om i det här fallet bottennappen säkert funkade på sitt live. Mycket kan säkert för många i dag avfärdas som kompetent men trist flirt med mogen danspublik, men det tycker jag inte att det är. Det här är musik som även funkar i allra högsta grad hemma i lyssnarvrån. Nåt mästerverk är det inte, även om alltihopa är framfört på ett mästerligt sätt. Lite väl många blindskär som Spanish Eyes och Help Me Make It Trough The Night sätter nog lite för många pinnar i hjulen för att jämföra LPn med Pet Sounds eller Sgt. Pepper…
Det intressantaste med den här skivan är dock, som tidigare nämnt, Juri Wiik. Vart han tog vägen efter Spotnicks fram till att han kom tillbaks i slutet på nittiotalet är helt okänt för mig. Nån som vet?
Slutbetyg: en stark TREA av fem möjliga!!!
Popularity: 84% [?]
Permalink
03.08.08
Posted in Min blogg
at 9:41 pm
EN HYFSAD DEBUT FRÅN SVENSK ROCK ‘N ROLLS EGEN STÅLFARFAR!!!
Jerry Williams, denne evige, fullkommligt oknäckbare svenske rockfarfar, hur många plattor har han hunnit göra egentligen under decenniernas lopp? Ja säg det, vem vet? Svaret beror ju lite grann på hur man räknar, huruvida man ska räkna med samlingar eller inte. Många är det hur som helst mer än för de flesta. Någonstans mellan 40 och 50, allt, som sagt, beroende på hur man räknar.
Men hur man nu än ser på den detaljen så är en sak klar: plattan med det kryptiska namnet 21 var hans allra första LP!
LPn 21, som helt enkelt syftade på Jerrys ålder vid tiden för skivans utgivning, är en hyfsad debut av en ung ambitiös sångare som vid det här laget hade en lång karriär framför sig.
Men det var ändå inte en debut av en nykomling. Redan året innan så hade Jerry släppt inte mindre än 4 singlar varav 3 tog sig in på Tio-I-Topp, endast Lolita missade den listan, medans däremot samtliga 4 tog sig in på Kvällstoppen!
Singlarna var:
Darling Nelly Grey/Nobody’s Darling But Mine: 4:a på Tio-I-Topp - 15:e på Kvällstoppen
Twistin’ Patricia/Allez, Allez: 2:a på Tio-I-Topp - 1:a på Kvällstoppen
Lolita/Dream Of You: Ej in på Tio-I-Topp - 17:e på Kvällstoppen
Goodnight My Love/Weddingbells Make Me Ring: 8:a på Tio-I-Topp - 18:e på Kvällstoppen
Ingen tokig start på karriären med andra ord!
I samband med LP-släppet kom så även en femte singel: Number One/Feelin’ Blue. Då samtliga nämnda singlars både a- och b-sidor fanns med på Jerrys debut så betydde det att inte mindre än tio låtar av fjorton på LPn redan fanns tillgängliga på singel! Snudd på att det rörde sig om en rekordtidig “Best Of…”…
Hur låter det då? Tja…Jerry har alltid haft en mäktighet och pondus i det han gör som i viss mån förlåter de tekniska brister som definitivt finns där.
För att jämföra med annan svensk rockare så är han inte Gert Lengstrands jämlike som renodlad rocksångare. Ni får säga precis vad ni vill alla Jerry-fans, tyvärr så har er idol lite för ofta aningen svårt att träffa tonerna rätt och en del uttal känns mer stockholmska än “memphiska”. (Den sistnämnda biten blev i ärlighetens namn med tiden betydligt bättre, ända tills Jerry nog blev en av landets bästa på att sjunga på engelska.)
Det som i stället är hans stora styrka som sångare är det faktum att han är just Jerry Williams och inte på något sätt skäms för det. Han bär helt klart på en stor kärlek till den musik som han framför. De snygga fraseringarna, självklarheten och den uppenbara glädjen över det som han håller på med kompenserar ofta mer än väl för de svagheter som finns. Men…visst svajar det betänkligt i precisionen allt som oftast…
Men musiken då? Ja, vad är det för nåt egentligen? Ett suveränt spelande Violents med fantomen Hasse Rosén på gitarr i spetsen, visst, men vad är det för nåt som de framför? Ja inte är rock ‘n roll i alla fall! Det låter mer som schlager, kabaré eller filmmusik med ett lättare rockkomp. Rock ‘n roll a lá Elvis Presleys 50-tal? Nix, snarare Cliff Richard då…
Möjligtvis kan vi hitta spår hos den Elvis vi fick dras med på 60-talets olika soundtracks. Dessa kunde fläckvis vara riktigt bra, men inget som jag skulle kalla för rock ‘n roll samma vecka som jag pratade om Heartbreak Hotel.
Samma sak med musiken på Jerrys debut-LP. Som bäst, i sina röjigaste stunder, kanske man kan kalla den för party-musik, men inte mer än så.
Nu hoppas jag verkligen att jag inte trampade alltför mycket på ömma tår, men jag står för vad jag säger. Det positiva i det som jag skriver blir ändå att den gode Jerry redan på den här skivan kunde ta ut svängarna ordentligt utan att riskera att tappa nån “cred”. Han gjorde det han gjorde med stor entusiasm och sångglädje, vare sig det var En Sjöman Älskar Havets Våg på engelska eller Feelin’ Blue och Number One. Svensk folkhemsrock ‘n roll? Ja möjligtvis det.
SIDA 1
1) Feelin’ Blue
Lp-debut med en delvis egen komposition. En låt som passar Jerry som hand i handske, borde tveklöst ha varit a-sida i stället för baksida på singeln Number One. Urläckert spel av Hasse Rosén!
2) Forty Days
En hit från -59 med Ronnie Hawkins. Inte lika övertygande som Feelin’ Blue, främst beroende den inte helt rena sången, vare sig från Jerry eller kören.
Det är ändå en av skivans få renaodlade rockrökare. Bandet spelar tajt och svängigt och Jerry sjunger med full entusiasm. Men det ständiga problemet hela låten igenom att sjunga “forty da-a-a-ys” rent (frasen upprepas så där en 25ggr. under låtens lopp) blir till slut en smula irriterande.
3) I Won’t Be Satisfied
En rockare men absolut inte nån av det tyngre slaget. Ganska så skaplig komposition, nästan i Liverpoolrock-anda, med andra skulle ha kunnat vara ett albumspår med Gerry and the Pacemakers.
4) Twistin’ Patricia
Mexikanska Cielito Lindo i Jerry Williams rock-tappning. Mycket bra spel från Violents och Hasse Rosén. Jerry själv har uppenbara problem med de lägre tonerna låten igenom. Skulle man kanske ha höjt det hela en tonsteg? Nja, nu är jag kanske lite orättvis, därför att för övrigt så gör Jerry en klart godkänd tolkning av denna gamla mexikanska schlager. Det hela är dock nog fortfarande mera väldigt mycket mera schlager än rock ‘n roll…
Formidabelt gitarrspel igen av Hasse Rosén!!!
5) Dream Of You
Riktigt, riktigt bra låt. Andas en hel del inte bara Roy Orbison utan också den typ av låtar som brukade dyka upp då och då i Elvis 60-talsfilmer. Skulle kanske ha getts ett lite mer genomarbetat arrangemang. Här fanns definitivt potentiell…tyvärr så blir det halvdana genomförandet att det blir ett av de svagare korten på skivan.
6) Wedding Bells Make Me Run
En riktig kanonlåt, återigen en som gömdes/glömdes på en b-sida - den klart svagare Goodnight My Love var på framsidan den här gången.
Allt är faktiskt mer eller mindre lysande här, från Hasse Roséns flagioletter i inledning härmandes kyrkklockor via Violents tunga komp, Kerstin Bagges sångprat och i hennes tur imiterande av kyrkklockor till Jerrys i detta fall magnifika sångpresentation.
Det här är inte rock ‘n roll, väldigt långt ifrån. Det är mera kabaré med rockkomp, snarast som taget ur en 50-talsfilm med Frank Sinatra och Gene Kelly. Strålande är det dock i alla händelser och, som tidigare sagt, definitivt värt en a-sida på singelsläppet!
7) Allez Allez
Som titeln antyder så är det här mer lättviktig schlager från sydligare breddgrader med engelsk text än något som har det minsta med r&r att göra.
Känns väldigt umbärligt sånär på ett ganska läckert stick där låten går över i moll, men den här typen av låt passar utan tvekan Jerrys röst väldigt bra.
SIDA 2
1) Number One
Dramatisk popballad i moll. Skulle kanske ha förtjänat en bättre text som ytterligare kunde ha förstärkt dramatiken. Låten och framförandet är bland det bättre på hela listan. Det här låter mycket den Jerry Williams som skulle komma. När ni hör den här låten: blunda och tänk er att det är år 1973! Sen så faller allt på plats. Stil och röst är här det som till syverne och sist kom att bli vägvinnande för den gode Jerry.
För mig så är det här utan tvekan “number one” på plattan som helhet.
2) Hound Dog
Jerry försöker och tar i för kung och fosterland, men hans lätt veka röst förmår inte riktigt att göra låten rättvisa. Sett i perspektiv så blir kontrasten med den nakna chose-fria sånginsatsen på spåret innan ganska bjärt. Kort sagt, det här låter inte bra, framför allt inte jämfört med orginalet.
3) Go Home Little Girl
En ballad återigen i stil med Elvis 60-tal. Klart bra komposition, hade lätt kunnat hamna på ett Elvis-soundtrack. Återigen en låt som är som gjord för Jerrys röst, som här kommer helt till sin rätt. Enda problemet i sammanhanget är att Elvis vid den här tiden sågs som en anakronistisk relik från en annan epok i människans historia, så hur stor marknad fanns det för den här produkten när Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks och Animals stod i startgroparna för att erövra världen?
4) Darling Nelly Grey
Riktig röjrockare med fullt ös från början till slut, med ett Violents som låter som om alla instrumenten ramlar nerför en spiraltrappa men på något mirakulöst sätt i takt med varann. Det tveksamma kommer nog från Jerry själv som både här och där verkar ordentligt ur fas…
5) Lolita
Ock så återigen en snyggt komponerad och framförd rockballad. Plattans enda ballad som belönades med en a-sida.
6) Nobody’s Darling But Mine
En hit med Frankie Ifield alldeles innan samma år, här i ett snyggt framförande av Jerry och hans kompgrupp. En av plattans höjdpunkter!
7) Goodnight My Love
En sjöman älskar havets våg på engelska…tja, t.o.m. Elvis drog ju fram i stort sett vad som helst (O Sole Mio, Sorriento, Blue Hawaii m.m., m.m.) från det gamla visarkivet och gjorde rock och pop på det, så varför skulle inte Jerry också få göra det?
Väldigt fint spel av Violents, snudd på lysande helt enkelt, dock så avslutar Jerry med sin kanske svagaste insats på hela skivan.
Summa summarum så är det här maximalt en sisådär-skiva. En del funkar, annat inte. Jag har svårt att hitta några riktiga toppinsatser, men det mesta är ju ändå proffsigt framfört. Jerry har svårt att dölja sina brister men, som jag redan poängterat, så kompenserar han det hela med ett hos omvärlden sällan funnet j-a anamma! Och så fort som det är låtar som passar hans röst - lugnare ballader - så låter det nästan alltid bra. Paradoxalt nog så är det just i rockarna som det nästan hela tiden låter tveksamt…
Violents spelar hela skivan igenom på en sällsynt hög proffessionell nivå. Gruppen hade på den tiden en världsgitarrist i Hasse Rosén, en klippa likt Staffan Berggren i Shanes. (Och det var i just Violents som Staffan senare hamnade i stället för Hasse Rosén…)
Men hur häftigt var det då att släppa den här skivan sommaren -63 alldeles innan Beatles släppte She Loves You?
Inge häftigt alls utom för de mest inpiskade fansen.
Jerry hade haft fyra hits på kort tid alldeles innan LPn släpptes, när den väl kom så hade marknaden redan börjat förändras. Blott några månader senare var den helt upp-och-ner-vänd… för att sen aldrig mer bli sig riktigt lik. Jerry fick vänta 6 långa år på en ny hit - Keep On sommaren 1969 - och hade det inte varit för dennes obestridliga seghet hade det kanske blivit rörpulande på heltid fram till pensionen år 2007 för “Jerka” Williams. Jag och många med mig är glada för att det inte blev så, men den här plattan, vilka kvaliteter den än besatte, kunde ha blivit både början och slutet för en hörnpelare i svensk pop- och rock-historia.
I dag så innehar Jerry i stället en helt unik position inom svenskt nöjesliv. Han kan nu blicka tillbaka på en karriär som sen första hiten med singeldebuten år 1962 aldrig har ens tagit paus även om popvågen på 60-talet satte honom ur fokus en längre tid. Så sent som igår så pratade jag med en söt liten tjej som föddes prick 20 år efter Darling Nelly Grey, Jerrys första singel, och hon tyckte att Jerry var den främste rocksångaren vi har haft i det här landet sett ur decenniernas perspektiv. Det om något säger väl vilket intryck han har gjort på den musikälskande delen för det här landet, generation efter generation.
Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!
Popularity: 76% [?]
Permalink
03.07.08
Posted in Min blogg
at 2:31 am
SVERIGES GENOM TIDERNA FRÄMSTA GRUPP MED SIN LP NUMMER 2 SOM GÅR UNDER NAMNET “2″!!!
Hav förtröstan alla ni som tycker att det är väl mycket Tages i den här serien: det finns nämligen inte så mycket kvar nu! LPn som ska tröskas igenom den här gången är deras andra och då jag i det här fallet har gått i baklänges kronologisk ordning så kommer det efter det här bara att fattas deras första…och så plattan under namnet Blond så klart!
Så alla ni 60-talsfreaks som vill ha mer utav Ola & The Janglers, Fabolous Four, Jerry Williams, Spotnicks och så vidare: det kommer, jag lovar!
För övrigt så har jag ännu inte hittat en bra bild på LP-skivan för idag, den kommer så smångingom!
SIDA 1
1) Dancing In The Street
En cover gjord på Martha & The Vandellas hit från -64. En riktigt bra sådan också, med utmärkta sånginsatser och med ett arrangemang som är ganska så eget och inte plankar orginalet rakt av. Kanske inte Tages mest helgjutna inspelning eller den mest välproducerade, men spel- och sångglädjen väger mycket väl upp eventuella tekniska brister.
2) I Still Remember
En omisskännligt Beatles-influerad komposition.
Personligen så tycker jag faktiskt att det här är en av gruppens mer bortglömda pärlor. Den fanns aldrig med på nån singel eller EP, och missades tyvärr på den annars utmärkta samlingen “Tages, 1964-68″. I Still Remember påminner faktiskt här och där om en del äldre, lite svagare, Tagesmaterial. Det är exempelvis svårt att inte tänka på I Should Be Glad, men det här är väldigt mycket bättre. Sparsamt arrangerat, men det som finns där är utsökt framfört med både finess och smak. Danne Larsson sjöng inte mycket leadsång i Tages, men här gör han det och med den äran! Lustigt nog så är det en sång som hade passat Tommy perfekt…Det kan vara svårt att ha så pass mycket talang i en och samma grupp. Tages fixade det galant på nåt märkligt sätt.
3) Guess Who
Ytterligare en egenhändigt komponerad låt. Guess Who, är det nån som undrat över om det finns ett samband mellan att just den låten med den titeln är den som gruppen gjorde som mest liknar engelska samtida storheten The Who?
För övrigt: är det avgående trummisen Freddie Skantze på den här låten? Vem det nu än är så gör han verkligen ett helt fenomenalt jobb på trummorna! Virvlarna låter som åskknallar och sitter som om dom vore ditslagna med slägga! Personligen tycker jag att det mest påminner om TT, men alla källor och skivomslaget samt Lennart Persson skriver att det är Skantze. I så fall Freddie: hatten av, du var en suverän trummis!
4) Get Out Of My Life, Woman
Lee Dorsey igen, han som Tages även lånade Ride Your Pony Ifrån. Dorsey hade en mindre hit i USA med Get Out Of… tidigt -66 och tagarna var inte sena att snappa upp den. Inget för mig dock, jag tycker att låten helt saknar det flyt och sväng som ju alltid var något av Tages signum under karriären. Plattans svagaste kort enligt mig, men mest för att det är en trist komposition, Tages gör verkligen det bästa möjliga av den. Nye mannen på trummor, Tommy Tausis, ges knappast en uppgift som får honom att visa vad han går för…Låten är bara såå trist och trälig…
5) Jealous Girl
Kanonversion på en låt tidigare inspelad av Johnny Kidd and the Pirates. Makalöst bra sånginsats av dels Göran men även Tommy Tausis. (Du har så rätt Lennart W.,Tommy Tausis var en j-el på stämsång.) Här hade ju Tages helt plötsligt fått ytterligare ett trumfkort med i leken. Stämsången på skivan blir näst intill sensationell så fort som Tommy T. griper in!
Som helhet så är det en härligt röjig låt som kanske kunde ha släppts på singel.
6) In My Dreams
En både Tio-I-Topp- och Kvällstoppsetta för Tages och därmed, får man väl anse, deras största hit i karriären! (Miss McBaren kom ett halvår senare att toppa Kvällstoppen, vilket gjorde McBaren till Tages allra sista listetta överhuvudtaget, men In My Dreams blev den andra och sista ettan på Tio-I-Topp! Vilken som var den första? Jodå, det var Sleep Little Girl…)
Det är en - framförallt för att vara Tages - osedvanligt lugn och finstämd låt, därtill med det minst sagt icke-poppiga instrumentalbreaket i mitten med både flöjter och klarinetter. Och ändå så blev det deras största hit, men det blev den därför att det är just en så grymt bra låt. Det är framför allt en komposition som passar Tommys lite lätt sköra röst helt perfekt. (Faktum är att det är snudd på svårt att tänka sig nån sjunga det här bättre än vad Tommy här presterar. I det här fallet så blir sångaren ett med låten, en tekniskt bättre sångare skulle bara verka överpretentiös. Tommy gör helt enkelt låten!)
För övrigt så är det en av svensk pops milstolpar. Nordman, kom igen! Här gjordes svensk folkmusik i poptappning av rockmusiker på ett helt autentiskt och otvunget manér 25 år innan det återigen kom att toppa hitlistorna. Om något negativt ska sägas så är den aningan för kort, 2 minuter prick.
SIDA 2
1) Crazy ‘Bout My Baby
En av Tages bästa låtar någonsin!!! En cover på Robert Mosleys singel från 1963. Den blev ju inte hit nånstans så hur hittade grabbarna den då? Var det Doris och skivaffären med det där krångliga namnet igen? (Waidele?)
Hur som helst så har jag inte hört orginalet, jag gör det gärna men kan för mitt liv inte inbilla mig att Mosley skulle kunna spöa Tages, för här pratar vi verkligen världsklass.
Här hade exempelvis Tommy Tausis verkligen på ingen tid alls vuxit in som en riktig klippa! Fantastiskt trumspel och makalös stämsång! Även kompgitarr och bas driver på något helt sanslöst. Detta måste bara höras för den som ännu inte gjort det.
Testades till Tio-I-Topp i november -66…och kom på femtonde och sista plats!!! Helt ofattbart, det var ju i en epok när gruppens popularitet i stort sett var i zenit. Crazy ’bout…släpptes även precis emellan In My Dreams och Miss McBaren som båda blev jättehits så… Ibland så förstår jag ingenting…
2) I Got You (I feel good)
Tommy som James Brown. Visst det här är skapligt hela vägen, med det är ändå inte riktigt Tages…Funkade säkert bra live men på skiva så blir det en smula opersonligt.
3) Dirty Mind
Det här är inte heller vad jag vill förknippa med gruppen. Känns som något som killarna slängde ihop för att fylla ut skivan. Inte tokigt alls, oerhört mycket bättre än vad de flesta andra samtida svenska grupperna producerade, men det låter lite för jammigt…
(Inom parentes så låter Görans bas i början på låten förbluffande lik Stu Cooks bas på Creedence “Walk On The Water” som kom två år senare. Garanterat en tillfällighet, men ändå lite lustigt.)
4) Those Rumours
En ösig låt som kanske dock inte mynnar ut i något av gruppens starkare prestationer.
5) Leaving Here
Här däremot så är det ös så det förslår. Tommy gör sin tredje soloinsats och det gör han alldeles utmärkt. Fullt drag på trummor, bas och gitarr.
För övrigt en cover på en minihit av Eddie Holland från sångmakartrion Holland-Dozier-Holland.
6) Go
Tja…enligt baksidestexten på LPn så är det den “krumelurigaste” låten på plattan…vad som nu menades med det. I mina öron så är det den simplaste med nästan inga instrument alls. Låter därmed mest som ett utkast en som en färdig låt, märkligt kort dessutom. Skulle kunnat ha blivit något av värde men så här är den mest bara som en lite behaglig avrundning på en i övrigt väldigt innehållsrik, spännande och givande musikalisk resa med Göteborgs flaggskepp Tages!
Summa summarum en lite ojämn platta. Man får hålla i minnet att gruppen vid det här laget inte hade mer än ett och ett halvt år bakom sig i studio. Att tro att allt redan här skulle vara i världsklass vore nog att lite för hög tilltro till tonårskillarnas förmåga. Det som är bra är dock enormt bra - som Crazy ‘Bout My Baby, In My Dreams, Guess Who, Jealous Girl, I Still Remember och ett par till. Bottennappet Get Out Of My Life Woman är ju faktiskt även den en helt OK genomförd låt. Så slutomdömet blir faktiskt riktigt bra ! Den får samma betyg som Extra Extra, men jag sätter den dock ändå ett l-i-t-e-t snäpp under…
Som liten slutfundering så kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Tommy Blom ändå. När han får en låt som passar hans röst så blir det ofta väldigt bra. Han var begränsad, ja, men borde inte hans resurs ha kunnat använts på ett lite bättre sätt. Tommy höll trots allt ändå ut i tre plattor till, så jag får förmoda att han ändå tyckte att gruppen var viktigare än internt käbbel. Det Tommy kunde glädja sig åt här är att hans insats på In My Dreams blev skivans mest ihågkomna…
Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 66% [?]
Permalink
Loading ...
