1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (5 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

03.30.08

Svenska LP-skivor #52 Pugh Rogefeldt – (Ja, dä ä dä!) 1969

Posted in Min blogg at 2:57 f m

EN SVENSK KLASSIKER MED TRE LEGENDARER INOM SVENSKT NÖJESLIV PUGH, JOJJE OCH LOFFE UNDER ETT OCH SAMMA TAK!!!

ja-da-a-da.jpg

Pugh Rogefeldt LP-debuterade som många av er säkert vet 1969 med LPn (Ja, dä ä dä!). Men, visste ni att skivdebuten skedde redan året innan med singeln Har’u Vart’ På Cirkus? Så var det i alla fall.
Musikutövandet i sig startade faktiskt långt tidigare än så. Redan som barn så sjöng Pugh i gosskör, och hans första band startades så pass tidigt som i början på sextio-talet, så det var ingen nykomling som äntrade Metronomstudion i Juni -69 tillsammans med Georg ”Jojje” Wadenius, bas och elgitarr och Janne ”Loffe” Carlsson, trummor.

För många så har den här skivan gått till historien som den allra första rockskivan med text på svenska. Kan så vara, men för mig så har den gått till historien som en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts…

Om Pugh kommer jag att skriva mycket i framtiden – nu när Tagesskivorna börjar ta slut – och jag ska inte slösa bort allt krut på en gång. Alla historier ska inte tas ut i förskott. Det finns väldigt mycket kvar att berätta, men det tar vi en nästa gång. Jag går pang på rödbetan till recensionen i stället. Det finns i alla fall så mycket skrivet om varje låt ändå så det blir nog läsning så det räcker ändå!

pugh-jojje-loffe.jpg

PUGH ROGEFELDT – (Ja, dä ä dä) 1969 Utgiven på Metronome

1) Love, Love, Love
Ruffig, stökig nästan replokalsliknande inledning på plattan…tills Pughs sång kommer in! Så fort som man hör den så förstår man att det här är nånting utanför de vanliga allfartsvägarna. En unik röst men med en osedvanlig kontroll även i de mer gymnastiska partierna. En av de få rena rocklåtarna på skivan. Allt mynnar ut i ett snudd på Hendrix-liknande psykedeliskt jam.
(Paradoxalt nog så börjar den här plattan med en låt som heter Love, Love, Love. Paradoxalt, jo, som jag skrev upptill så ska ju det här vara den första svenskspråkiga rock-LPn någonsin, och så har ändå, likt förbaskat, det första spåret en engelsk titel! Nåja, texten är ju på svenska så det spelar ju ändå ingen större roll.)

2) Här Kommer Natten
En i raden av de många låtar där Pugh ordentligt visar vilken snudd på fantastisk sångare han är, något som ytterst sällan nämns!
För övrigt så är det här en helt makalös komposition, inbäddad i ett snyggt, känsligt och följsamt arrangemang. Som så mycket från Pugh i den här vevan så är det svårt att peka med fingret och säga: ”Aha! Det där, det fick han minnsan från den och den plattan!” Det går inte att säga så för det här är snudd på helt unikt. Det är självklart inspirerat av den nya rocken sprungen ur San Fransisco-vågen med löst improviserande både i solo och ackompanjemang, men det finns ändå inte en speciell grupp därifrån som Pugh skulle ha lyssnat sig torsk på och ”snott” sitt koncept ifrån. Nix.
Alla tre inblandade musiker spelar på som vore dom i trans. Intensivt men tillbakahållet, helt utan tillstymmelse till flummeri. Allt är löst och knivskarpt på en och samma gång.
Ja, jag går så långt som att säga att det här musikaliskt är ren magi, och lika kraftig magi idag som för trettionio år sen. Det är sällan jag tar till så pass stora ord, men när jag gör det så menar jag det verkligen.
Och texten…visst är den helt sanslös!

3) Surabaya Johnny
Och så följer vi upp det hela med ytterligare ett mästerverk, en omarrangering av Berthold Brechts Surabaya Johnny!
Ett lika mycket orginellt som genialiskt arrangemang som är svårt att överhuvudtaget genrebestämma. Pop, rock, blues, visa, kuplett, psykedelia??? Lite av varje faktiskt.
Inledningen liknar mest en indisk raga – spelad på akustisk gitarr – som snabbt glider över i en kuplettliknande tango (sångfraseringarna är inte helt olika Povel Ramels!) som på ett utsökt elegant sätt åker in i ett rent hårdrockskomp. Mästerligt,lysande, genialiskt!
Hela vägen lika snyggt komp som tidigare. Stundtals makalöst hur Jojje och Loffe svänger och hur alla tre klockrent hittar varann.

Happy End, uppföljaren till Tolvskillingsoperan är namnet på det spel där Surabaya Johnny dök upp.

4) Små Lätta Moln
En låt som måhända med åren blivit lite väl uttjatad, få låtar har väl kommit att förknippas med Pugh som Små Lätta Moln. Det spelar ju nu ändå ingen roll. Det här är – återigen – förbålt bra. Snygg melodi, snyggt komp, lång härlig coda där låten tonar ut medans en kvinnoröst lite mystiskt dyker upp nånstans i bakgrunden…

5) Dä Ä Bra, Dä Ä Fint
Munspelsinledning innan en akustisk bluesgitarr dyker upp. Snart ansluter en tung gitarr en bas och Loffes trummor. En av plattans tyngre låtar. Här är det onekligen ren rock som gäller. Röjig, skräning gitarr. Är det Pugh som spelar den? Det låter inte som Jojje Nämligen.
Mot slutet så brakar allting ihop fullständigt, innan Pughs munspel bryter av. En röst konstaterar ”Ja, dä ä dä.
Texten känns som nån form av uppgörelse med ett ex. Svårtydd…

SIDA 2

1) Jag Sitter Och Gungar
Börjar som ett laidback-jam där musikerna mest verkar känna av stämningarna. In kommer Pugh som nån slags harlekin sjungandes en barnramseliknande text, innan låten svänger om helt till ett bluesjamsliknande komp. Pugh kommer loss för fullt ”Jag ser på min själ!!!…osv”, innan låten tonar ut i ett kaotiskt jam med Jojjes fuzz-gitarr i full anarki.

2) Signe
Låter som cello i inledningen, (fast inget står nämnt om nån cello på skivomslaget.) Mynnar snabbt ut i en av de trevligare låtarna på skivan. Först en visliknande vers som övergår i ett halvpsykedeliskt jam med en Pugh sjungandes lite ovanpå. Cellon tillbaka, och så raskt över i ett tungt bossaliknande komp med en Pugh som helt exploderar i en sanslös ordlös sångkaskad.
Jag hoppas nu att jag inte låter hädande men det här är ju absolut ingenting annat än en Povel Ramel i rocktappning. Vad ni än säger om det så är det så det är. Jag har rätt!
Helt suveränt givetvis. Lysande. Otroligt. Fantastiskt. Nej, jag saknar faktiskt ord.

3) Colinda
Lite folkinspirerat där Pugh visar vilken riktigt duktig gitarrist han faktiskt är. Det kom han att visa en hel del i framtiden, men – som sagt – även här. Allt börjar lugnt och sansat innan avslutningen med sina bombplansliknande fuzz-gitarrer dyker upp och med en Pugh som släpper lös allting – igen.
Inte det starkaste spåret på skivan, men tillräckligt bra för att vara helt godkänd.
Hur som helst en helt obegriplig text.

4) Haru Sett Mej Va…
Flagiolettinledning och sen huvudstupa in i en ultrasnabb jazz-bossa med en Pugh som återigen på ett förtjänstfyllt sätt förvaltar ett arv från Povel. Mycket imponerande driv i Pughs akustiska gitarr, fullt ös även på de övriga två, men framförallt en i allra högsta grad imponerande röstgymnastik från Pugh! Det är märkligt hur lite ”cred” han under åren fått som sångare, när det låter så här så är det ju fråga om ren ekvilibrism.

5) Du Tände Lyset Andersson
Akustisk blues-inspirerad avslutning på skivan. Kryptisk text…

pugh-frimarke.jpg

Summa Summarum en skiva som det är omöjligt att sammanfatta i några få ord. Hundrade gången man lyssnar på den så upptäcker man likt förbaskat nya saker och vinklingar. Det musikaliska spektrat är enormt. Även inom de enskilda låtarna så förekommer det en brokig fauna av stilar.
Pugh verkar stundtalhelt vansinnig, galen, ja som om han vore nyss lössläppt från hispan. Helt gränslös, men han vet självklart i varje tiondels sekund exakt vad det är som han pysslar med. Och han gör det så oerhört bra!!! Redan på sin LP-debut så är han ett fullfjädrat proffs.
För mig så har det här, som tidigare skrivet, en slående likhet med Povel Ramel. Musikaliskt dels med melodierna som klättrar upp och ner ibland i expressfart ibland i snigeltempo, men även i det gränslösa i ackordsväxlingar och tempobyten. Kanske inte lika tydligt textmässigt sett, möjligtvis i det ständigt okonventionella sättet att skriva och med ständiga ordlekar.
Ta exempelvis låten Signe, hur mycket Povel är det inte över den om ni lyssnar riktigt noga? Det är ju t.o.m. Povel Ramel över fraseringarna i Pughs sång där! Ta även den ordlösa sången på slutet: det är ju Povel helt enkelt, en rockig Povel!

Att det musikaliskt låter som det gör på den här skivan beror självklart väldigt mycket på att det är fråga om en vädigt speciell, unik frontfigur och två väldigt skickliga kompmusiker. Men inte bara det! Deras samspel är frapperande, makalöst helt enkelt och det är det som sätter den där pricken över i:et som gör den här skivan så otroligt bra som den nu är.
ALLTSÅ: här är det fråga om ett band som spelar in i stort sett allting på en och samma gång. Sång, bas, trummor och akustisk gitarr är lagt på en och samma gång och det är därför som det låter så levande som det gör – hela skivan igenom! Hur många sådana rock-skivor tror ni att ni har hört i era dar? Inte många, det töra jag lova! Ja, pålägg har gjorts, lite el-gitarr, lite sång här och där, men på det hela stora taget så är det rakt av in i bandaren!

Ytterligare en sak att värd att nämna är spännvidden hos de tre musikernas utövande. Loffe spelar med en jazzbakgrund, Jojje en snudd på helt unik rock-bas och Pugh en akustisk gitarr som är i stort sett hans egen stil och ingenting annat. Det kan verka klichéartat men den blandningen borgar onekligen för ett helt unikt slutresultat.

För den oinvigde kan den typen av ackordsspel på akustisk gitarr som Pugh spelar kanske verka lite simpelt, men så är det inte. Det här kräver i allra högsta grad sin man. Pugh har en mycket fin rytmik i stt spel som hela tiden klockrent följer övriga musiker. Mycket imponerande även om hans gitarr sällan är framträdande i ljudbilden.

Och så Jojje då, världsgitarristen som blott några år senare skulle komma att lämna Sverige för USA och Blood, Sweat & Tears men som på den här skivan spelar bas. Och som han då spelar! Jag vet en del basister som tycker att han var bättre som basist än han någonsin kom att bli som gitarrist!

Sist ut Janne ”Loffe” Carlsson som är ihågkommen för så oerhört mycket annat än som trummis. Att han vid den här tiden var en av sveriges bästa jazz- och rocktrummisar bevisar den här skivan med all tänkbar tydlighet.

Slutomdömet kan ju bara bli ett, det förstår ju alla och envar…

Slutbetyg: en solklar FEMMA av fem möjliga!!!

Popularity: 59% [?]

13 Comments »

  1. Tobbe said,

    03.30.08 at 6:21 f m

    Härlig avslutning på natten att läsa detta.
    Att Pughs första album är unikt vet de flesta.
    Men hur och varför kan vara svårt att förklara.
    Jag tycker du, Micke, har lyckats lysande.
    Ja så ä dä !

    PS. Pugh som sångare. Javisst. Jag har alltid tänkt på
    också som TYDLIG sångare. Man hör vad Pugh
    sjunger.
    Att spela in tillsammans (och inte mixa för mycket) är en gammal god metod. Jag tror samma gubbar gjorde så nu då man spelade in det senaste albumet som kom i veckan. Det gjordes på en vecka.

  2. Mia said,

    03.30.08 at 6:26 f m

    Bra skrivet Micke!

    Måste säga att jag är imponerad av fakutmet att trots Pugh har skrivit många bra låtar sen dess, så håller många av dessa låtar än idag. Under de fyra år jag jobbade med Pugh under 2000-talet (eller vad man nu kallar detta årtionde..) så spelades Här kommer natten, Surabaya Johhny och Små lätta moln under stort jubel varje gig.

  3. Erik said,

    03.31.08 at 9:28 f m

    Halloj,
    Kul att se resultatet av vårt lilla samtal i lördags kring Pugh, Påvel å kupletter. Vilket även ledde till att jag äntligen tog mig tid att checka din sajt. Har surfat runt lite och kan bara konstatera att jag gillar vad jag hittills sett. Jag får genast känslan av ett frändskap med Julian Copes sajt http://www.headheritage.com. Antar att du (och en del av er andra kanske…) känner till den, men om inte: Den är oxå värd att kollas och läsas. Hur som helst: Håller med om vartenda ord i Pughrecensionen. Lustigt dock att den illustreras av en bild på den andra LP:n. Som för övrigt är bra den med…
    Lev väl

  4. Micke said,

    03.31.08 at 9:54 f m

    Tack Erik för dels din kommentar, dels ditt påpekande om fel bild…
    Jo, bilden blir ofta sista pusselbitan i arbetet, i det här fallet runt två halv tre på lördagskvällen. Fel uppstår lätt vid den tidpunkten. På morgonen brukar jag korra det jag skrivit dan innan, men vem tänker på att korra en bild?
    Tack än en gång, allt är nu i sin ordning!

  5. Micke said,

    03.31.08 at 9:57 f m

    Hej Mia!
    Kommer du ihåg nyårsafton 2005/06 då jag försökte pumpa dig och övriga sällskapet på vad man kallar det här årtiondet för?
    Ingen hade då ett bra svar att komma med, de verkar fortfarande fundera på saken. Det gör jag själv också!

  6. Lena Wärmé said,

    03.31.08 at 11:45 f m

    Hej Micke! Vilken härligt entusiastisk och vederhäftig recension av Pugh!
    Jag köpte skivan när den kom ut och har spelat den hur många ggr som
    helst och som du skriver, man hör alltid något nytt och inspirerande.
    Min skivspelare är konstig så är det så att den finns på cd vill jag gärna
    härmed beställa den om det går bra.

  7. Micke said,

    03.31.08 at 11:58 f m

    Lena, saken ska ordnas omgående!

  8. Lena Wärmé said,

    03.31.08 at 12:12 e m

    Stort TACK – tittar förbi den vanliga tiden om några dagar!

  9. Olle said,

    03.31.08 at 1:25 e m

    Tobbe; att Pughs första skiva är unik kan väl närmast förklaras av att det var den första popskivan som kom ut med sång på svenska.

  10. ANDERS said,

    04.03.08 at 11:34 e m

    Tjena Micke!
    Jag är ju inte den typen som sitter och läser vad folk sitter och bloggar om,faktum är att jag aldrg läst någon annan än din.Jag måste erkänna att det inte heller blir särskilt ofta men när det händerså läser jag ”ifatt” det jag missat (se det som ett betyg som inte är kattskit direkt).
    På tal om betyg (kan man säga så när man skriver?Ord som skrivs är väl ljudlösa,eller?) som har en ganska framträdande roll på bloggen sä släs jag av tanken att du någon gång i livet har burit på en tanke att bli lärare.Är det så eller är betygen bara en förutsättnng för att kunna skapa en lista?
    Vad jad ville säga var att det bästa med alltihopa är att det handlar om den svenska musiken som aldrig nått den status den förtjänar delvis för att texten och själva ordens fraseringar får en så stor betydelse för helhetsintrycket. Du ska ha all heder över din mission.
    Jag vet ju att vi gillar samma sorts musik även om mitt gillande inte präglas av ett lika musiktekniskt kunnande som ditt.Jag gillar helt enkelt när det framkallar en känsla som på något sätt träffar en punkt i själen.Oj!Oj!Oj!
    Det där begrep jag inte riktigt själv men jag tror att åtminstone en liten känsla av igenfinnande dyker upp hos dig när du läser det här.
    För att återgå till den första meningen i ovanstående stycke så måste jag säga att jag blev förvånad över din recension av Törst:Det är väldigt sällan man hör att någon överhuvudtaget nämner den utan ett spår av likgiltighet i rösten.Själv så spelade jag sönder skivan när den kom ut lika förvånad varje gång över att den inte var särskilt bra men ändå var den så bra.Den var lika dubbelbottnad som texterna på något vis.
    Avslutningsvis ska det bli spännande att se vilken/vilka av Anders F.
    du tar upp(för det lär väl hända misstänker jag).
    Vi ses!
    P.S Glöm inte bort att ta några dagars sammanhängande ledighet någon gång.Koppla av-inte bort!

  11. Micke said,

    04.04.08 at 12:50 f m

    Tja, lärare…kanske det, kanske inte.
    Onekligen så är det just det där momentet med betygssättning som är svårast. Övriga bedömningar kan man lämna lite svävande med ett par reservutgångar typ: ”Men stundtals så är det en riktigt hyfsad platta om än med sina skönhetsfläckar.” Ett slutbetyg blir ju definitivt. Och det är ju stört omöjligt att jämföra Hounds med Ulf Lundell eller Marie Fredriksson med Hep Stars (fast Per Gessle skulle nog gillat den frågeställningen!) osv. Men det är samtidigt lite framprovocerande, jag kan inte längre gömma mig bakom svepande, generella formuleringar. Här konkretsiseras det hela klart och tydligt: gillar jag plattan eller inte?
    Jag försöker hela tiden att gå på nån slags magkänsla, utan att blanda i för mycket av gamla värderingar. Det var det som fick Hounds andra att få ett lågt betyg trots ett sjuhelsikes ambitiöst jobb av hela gänget. Det kändes lite för präktigt helt plötsligt. Präktigt och överambitiöst. Svårbedömt, för på sätt och visst var det ju samtidigt – som jag skrev – taget låt för låt här och var väldigt bra, men magkänslan sa mig att det som helhet egentligen inte var så värst lyckat. Utan betygsättningen hade jag kunnat komma undan betydligt mer smärtfritt. Nu gjorde jag säkert en och annan ledsen, men jag hade klart och konkret visat vad jag till syverne och sist tyckte!

    Jodå, Anders F. kommer så småningom…
    Vi ses inom kort.
    Hej och tack för berömmet!

  12. Spiring said,

    09.29.09 at 9:32 f m

    Kanonplatta, och mycket bra recension (liksom de flesta i denna recensioner i denna blogg). Ett par kommentarer:

    Det som låter som cello tror jag är Pugh som spelar gitarr med stråke.

    Texten på ”Andersson” har jag alltid tolkat som en grej i stil med Cornelis tranvestitäventyr… ”Du tände lyset och se, vi två kan aldrig bli tre” – ”Så tager man ett skamgrepp som man tror att man har rätt till, och får nånting i handen som man inte vill ha”.

  13. Johnny said,

    01.27.10 at 2:00 e m

    Jag letar som en besatt efter denna skiva på vinyl, det blir allt svårare att hitta i ett alltmer tynande utbud, visst finns det drivor av beg.LP, men pärlorna lyser mer och mer med sin frånvaro, har dock lyssnat en del på cd-albumet, och håller med dig i din eminenta rescension. Kanske är det bland de hitills bästa skivor som gjorts på svenska språket, kanske tom bland de bättre ifrån LP-historien

    Tack för en läsvärd blogg

    J

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *