1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.26.08

Svenska LP-skivor #50 Hounds – From The Hounds With Love – 1967

Posted in Min blogg at 2:03 am

HOUNDS UPPFÖLJARE TILL SIN FÖRSTA PLATTA

hounds.jpg

Hounds kom att göra två LP-skivor under sin korta levnad. Efter det så packade killarna ihop väskorna och drog åt varsitt håll. Sex Tio-I-Topp-hits han man även med, liksom ett otal spelningar över hela Sverige under de inte mer än två år från det att gruppen slog igenom med Exodus till att man la ner.
Här är en kort liten recension på den andra och sista LP-skivan som Hounds fick till innan det var tack och good-bye.

THE HOUNDS – FROM THE HOUNDS WITH LOVE 1967 Utgiven på Gazell

SIDA 1

1) I Can’t Grow Peaches On A Cherry Tree
Ojdå. Det här är snudd på så överpretentiöst så att det spricker totalt. Alldeles för sött och lulligt, inget lämpligt startspår alls. Faktiskt snudd på plattans svagaste spår. Borde nog ha gömts in i mitten på sida 2, eller kanske ännu hellre glömts bort.
Är det här ett pop-band? Det låter mera Hootenanny Singers än Shanes, den saken är helt klar!
Vedervärdiga stråkar!!!

För övrigt så hade den här låten året innan, 1966, varit en USA-hit för den minst sagt bortglömda gruppen Just Us. Just Us var en duo där 50% utgjordes av Chip Taylor, mannen som skrev Wild Thing, Troggs monsterhit…
(Visste ni förresten att denne Chip Taylor har en bror som heter Jon Voigt? Jo, precis, samme Voigt som bl.a. hade huvudrollen i Midnight Cowboy…
Det gör alltså denne Chip Taylor till farbror åt Angelina Jolie! Är inte världen liten ändå…)

Nej, tummen ner ordentligt här!

2) The Gipsy Cried
Betydligt bättre, mycket bättre t.o.m. men så var det en hit också, fjärde plats på Tio-I-Topp. Definitivt en av plattans bästa låtar.
Janne Önneruds falsett sitter faktiskt klockrent, borde kanske varit nåt man skulle satsat lite mer på.

Även denna låt hade tidigare slagit i USA. Denna gång så var det Lou Christie som 1963 hade banat väg för Hounds. Samme Christie som även gjorde Two Faces Have I som New Generation hade en jätte-hit med 67-68…Nån som minns vad sångaren i den gruppen hette?

3) If Time Stood Still
Egen komposition – Henrik Salander/Anders Henriksson. Släpig och aningen intetsägande, det hela räddas av en osedvanligt läcker wha-wha-gitarr, och snygga basgångar från Janne B. Jo, även det övriga är välspelat och oklanderligt, jag medger det, men det räcker inte!

4) Old Man In New York
Återigen eget, denna gång helt och hållet från Salanders penna. Var det månne sig själv han lekte orakel om? Henrik har ju bland annat varit ambassadör i just New York…
Hur låter det då? Tja, kanske ett av de bättre spåren på hela plattan, men…det här är hela tiden alltför pretentiöst. Det börjar sprida sig en liten känsla av Bror Duktig över skivan som jag har svårt att ignorera. Jo, det är kompetent, men tar man sig inte på ett litet för stort allvar ändå? Att hela tiden ösa på med allt som går kräver ju att det är något riktigt ordentligt både i grund och i topp. Är det inte en riktigt bra komposition och om inte sången, i det här fallet stämsången, är helt ren så blir fyrverkeriet missriktat. Tyvärr.
Less is (sometimes) more…
För övrigt så var den här låten B-sida på The Gipsy Cried.

5) A Day In The Life Of A Fool
Mäktigt, smäktande och bra framfört, men kanske inte vad så många förväntar sig på en svensk pop-platta från 1967…
Ärligt talat, nånstans så känns det som om gruppen här är på väg att glida av banan. Hounds var ju trots allt en pop-grupp med en publik som i huvudsak befann sig i lägre ton-åren. Ville man hitta nya fans eller trodde man på allvar att det här skulle funka?
Jag fryser inte alls på det här som jag än idag gör när jag hör Exodus. Det är för pompöst helt enkelt, man vill bli tagna på allvar.
Den här låten, som från allra första början kommer från en musikal – Black Orpheus – har gjorts av ett antal entertainers under årens lopp. En hit var den 1966 i USA med Jack Jones. (Samme Jack Jones som på slutet av sextiotalet var gift med Jill St. John, en av de allra sötaste Bond-tjejerna. Diamonds Are Forever var filmen där hon själv gled in i evigheten…)

6) What’s He Got That I Ain’t Got
En upp-tempo!!! Här sitter det mesta bra även om det kanske inte är den mest spännande eller unika kompositionen som gjorts, men här känns det ändå som om man vill hitta någon slags enkelhet. Godkänt med råge.
En Salander/Henriksson-komposition igen.

SIDA 2

1) I’ll Take You Where The Music’s Playing
Hit med Drifters från 1965, här i en hyfsad version med ett godkänt arrangemang. Problemet är att det låter mer tysk schlager än pop, rock eller schlager om det. Alltså…det här känns i dag väldigt lättvindigt och umbärligt.
Hur som helst en hit på Tio-I-Topp 67-68, med en fjärde placering som högsta plats.

2) A Summer Song
En hit och en i och för sig riktigt, riktigt bra låt. Inte tu tal om det.
Problemet är att det blir lite väl mycket av den här varan på skivan för att man ska hoppa upp av glädje när den här låten dyker upp.
En paralell: ta en valfri Simon & Garfunkel-skiva, vilken som helst, och du finner betydligt mera drag och ös på den plattan än det som vi erbjuds här. Deras kompband röjde oftast vilt, och tempot på låtarna är högre än man kanske först tror.Här blir det mest bara en slö jämntjock sirap.
Jag njuter varje gång jag hör den här låten på radio, tagen ur sitt sammanhang, men här drunknar den i mängden, så är det bara.
Det här var också en hit hösten – inte sommaren – 1967 med en peak på 6:e plats på Tio-I-Topp.

3) Feelin’ Groovy
Ocn när vi ändå pratar om killarna från Queens, New York, här en cover på en av deras låtar, (som dock bara var en hit med gruppen Harpers Bizarre…)
Orginellt eget arrangemang på denna Simon & Garfunkel b-sida, om jag nu ska uttrycka mig snällt…Ska jag vara elak så är det här smörja och ett lustmord på en i början bra låt…Kallas för “overkill”, det där när man ska få med så mycket som möjligt på en gång. När sen inte beståndsdelarna alltid låter så där riktigt helgjutna så sluter det bara med pannkaka…Tyvärr.

4) The Office Girl
Här däremot har vi förmodligen plattans bästa spår! Det känns som om man på Office Girl la mera tid och omsorg på arrangemang och stämsång än på de flesta andra låtarna på skivan. Mycket Beach Boys över hela kompositionen, men det är riktigt, riktigt bra gjort, återhållsamt och laid-back utan att vara sliskigt eller inställsamt.
Den här gången mycket fin stämsång och återigen väldigt snyggt gitarrspel. Även ett par riktigt läckra bas-riff från Janne B.
Komponerad av Henrik Salander. Tummen upp, ambassadören! (Det här skulle ha varit ribban för hela skivan…inte skiten som vi hörde på spåret innan!)
B-sida på I’ll Take You Were The Musics Playing.

5) Never Try To Catch The Sun
Och så ytterligare en Henke-låt som inte är så tokig. Betydligt bättre som låt och betydligt mer lämpad för Hounds än ett flertal av de covers som man valde. Inte lika bra som The Office Girl, men klart godkänd.
B-sida på A Summer Song.

6) Hi-Ho Silver Lining
OK, till slut så kom det en rockare, en cover på Jeff Becks hit från 1967 men det är försent. Taskig produktion och slarvigt, hafsigt spel gör att man dessutom får intrycket av att de inte tog det här på något större allvar.
Åtminstone kul med duellen mellan Lasse på gitarr och Janne B. på trombon.

Summa summarum en ganska trist skiva jämfört med föregångaren. Det är alldeles för lungt, långsamt och släpigt. Det är som om Hounds hade upptäckt att det är dom lugna, mellankoliska låtarna som funkar bäst och därför – kanske undermedvetet – kom att välja den typen av låt om och om till den här skivan. Grabbarna kanske inte såg helheten innan allt var klart. Eller så var det precis så här som dom ville ha det…vad vet jag?
Lite grann blir det som en bootleg-LP jag hade en gång i världen med Elvis Presley där ena sidan var Can’t Help Falling In Love tagning 1-10 och andra sidan tagning 11-20. Nej, nu överdriver jag! Men ni förstår nog vart jag vill komma.
Jag kan bara konstatera att det här är en platta vars helhet definitivt blir sämre än de enskilda beståndsdelarna! Oundvikligen så blir det segt och långtråkigt efter ett tag. Det överpretetiösa patos med dessa eviga överarbetade stämmor som bjuds blir ganska snabbt också lite väl mycket…
Hounds popularitet gick här också ner, och efter att ha lyssnat på den här skivan så kan jag nog förstå det. Här försöker man, i stället för att känna efter vad publiken vill ha, att visa hur duktiga och kompetenta man är hela tiden.
Jo, dom var klart bra på det mesta som dom gjorde, inget snack om det, men varför visa upp det i varenda liten fras med alla dessa la-la-la-la-la-körer i bakgrunden? Säkert jättekul i studion, men det finns ju något som heter lyssnare också.

En sista sak: Som tidigare nämnts, Henrik Salanders kompositioner är klart bättre än de flesta covers gruppen gör…Alltså: jämför The Office Girl med A Day In The Life Of A Fool…Vem behöver göra en sån cover när det finns en kompetent låtskrivare i gruppen?

Men…sorry grabbar, det blir i alla händelser ett lägre betyg än vad eran platta innan fick! Jag kanske verkar hård, men ni verkar en aning ha tappat kompassriktningen på den här skivan…

henrik.jpg

Slutbetyg: en stark TVÅA av fem möjliga…

Popularity: 62% [?]

13 Comments »

  1. Tobbe said,

    03.26.08 at 2:17 am

    Peter Holm, sjöng i den nya generationen vid denna tid.

  2. Micke said,

    03.26.08 at 2:39 am

    Domaren säger att svaret är rätt!!!

  3. Olle said,

    03.26.08 at 11:06 am

    Kan väl tillägga att Peter Holm var gift med författarinnan Joan Collins och gjorde bort sig rejält under detta äktenskap. Peter Holm hade en solohit med Monia efter tiden med New Generation.
    Lite hårt omdöme om Hounds. Gillar deras “A summer song” och I’ll take you where the music…” skarpt. Men gruppen förknippas väl med “Lion sleeps tonight” för de flesta. Har för mig att den toppade Tio-i-Topp under sex veckor sommaren 1967, även känd som Summer of love.

  4. Micke said,

    03.26.08 at 12:28 pm

    Det är då så här angående Hounds andra LP att jag tycker att – som jag skrev – den är sämre än sina beståndsdelar. En låt här och var, då och då – fine – men inte som nu en hel LP med pompöst, pretentiöst material av samma slag. Talang fanns uppenbarligen, men den missriktades. I stället för att börja från botten – grunden – försökte man täcka eventuella brister – i exempelvis låtval (You Can’t Grow…) – med stämsång in absurdum. När inte den sen var direkt klockren så blev slutresultatet inte mer än ett jätteambitiöst försök. Ärligt talat, inte ens Beach Boys – stämsångens mästare – hade sån overkill på stämmor som Hounds har på sin andra LP.
    Är jag hård? Förmodligen, men jag försvarar mig med att jag gillade deras första skiva…

  5. Stjofön Presley said,

    03.26.08 at 2:06 pm

    Var tog en sådan som Jan Bråthe vägen? Han var ju en rätt skaplig basist. För visst var det han som skötte den detaljen? Den andre gitarristen, han som spelade på en Gibson om jag minns rätt, var ju också rätt säker. Vad hände med honom?

  6. Micke said,

    03.26.08 at 3:00 pm

    Janne Bråthe gick väl med i Bamboo, om jag minns rätt. Han har dessutom dykt in i min butik ett par gånger för att köpa singlar från 60-talet, Lite tyst men väldigt sympatisk herre. Klart duktig basist också.

  7. Olle said,

    03.26.08 at 3:25 pm

    Inte många band under 60-talet höll väl egentligen för en hel LP. Hounds var väl inget undantag. Jan Btråthe gick mycket riktigt tll Bamboo vars sångare var på glid till Tages. Allt var egentligen klart vad jag har hört men herr Rickfors ville inte bli göteborgare och ångrade sig i sista stund.
    På tal om Tages, ett av de få undantagen enligt ovan, så skulle det vara kul att se Micke recensera deras singlar som aldrig kom med på någon LP. Lite utanför det ambitiösa projektet med en LP recension om dagen men ett litet sidoprojekt kanske…?

  8. Peter Johansson said,

    03.26.08 at 9:54 pm

    P Holm var mycket riktigt gift med Joan Collins men hon var skådis och syrran hennes författare.
    Alla jag kände då när det begav sig hade “Monia” på singel den måste sålt som tusan. På en massa språk dessutom.
    Peter

  9. Lennart Wrigholm said,

    03.26.08 at 10:12 pm

    Peter Holm skulle sedermera bli känd för helt andra aktiveteter än sång. Bl.a sysslade han med diamantimport. Helt utan tullverkets kännedom. Då Peter hade goda vänner i den högre sociteten berättas bl.a att en viss dam fick en infattad diamant som halssmycke i så kallad morgongåva.
    Enligt min källa så skulle nog damen i fråga inte haft smycket så nära näsan om hon vetat vart diamanten hållit hus under transporten genom tullen.

  10. sandra said,

    12.30.08 at 10:13 pm

    Vill bara säga att Janne Bråthe är världens skönaste människa!
    Han är så himla snäll och verkligen jätteduktig!
    Han har hjälp mig mycket, och vi har verkligen haft skitkul!

    Stor puss och kram till Janne från Sandra :)

    Gott nytt år på alla :)

  11. helen said,

    09.23.09 at 10:09 am

    Vet nån mer om var Peter Holm är nu, vad han gör??
    Two faces have I med New generations är otroligt bra, den finns på youtube i orginal
    Jag söker alla låtar med dom.

    Ha det bra!

  12. svante said,

    09.28.09 at 2:32 pm

    Håller med om att to faces have I FRÅN 67/68 var bra. Ingen kunde gå upp så högt som Peter Holm.Låter lite som en Enuck som sjunger. Beträffande Hounds, Bästa låten var Exudus. Där grabbarna sjunger i stämma villken njutning. Låten skrevs till Filmen med samma namn. Tyvärr kan jag inte säga kopositörernas namn. (Står på skivan). Har sett filmen två gånger en gång på Bio, Och en gång på TV. 1994. Om jag minns rätt. Får Gåshud av att höra låten. Utan att lägga några politiska aspekter. Men filmen utspelar sig i Israel 1948. Under sexdagarskriget.

  13. Johan said,

    10.24.10 at 11:41 pm

    Är det någon som vet om The lion sleeps tonight finns utgiven som live? Jag hittade nämnligen en sådan version på band, jag undrar var den kommer ifrån.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *