1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.24.08

Svenska LP-skivor #49 Ulf Lundell – Natten Hade Varit Mild Och Öm 1977

Posted in Min blogg at 4:28 e m

EFTER TVÅ STUDIOALBUM SÅ TYCKTE ULF LUNDELL ATT DET VAR DAGS FÖR EN LIVEPLATTA!!!

images1.jpg

I mångt och mycket så har Ulf Lundell under årens lopp gått sina egna vägar, å andra sidan absolut inte.
Musikaliskt som ett läskpapper som suger åt sig allt som ramlar framför honom. De större karriärsdragen har däremot ibland varit minst sagt svårförutsägbara och knappast följt några givna mönster.
Om det kan ju diskuteras fram och tillbaka, hit och dit och ska kanske inte behandlas till fullo här och nu. Men det faktum att Lundell efter två i allra högsta grad kritikerrosade,välproducerade, genomarbetade studioalbum väljer att ge ut en grötig, rörig, ruffig, taskigt inspelad live-skiva som bland annat innehåller Route 66 (!) och My Generation (!!) – dessa två dessutom sjugna av Mats Ronander(!!!) – är ju så här i ett 30-årigt perspektiv kanske inte det mest givna draget. Att sen Lundells röst på skivan, när han väl sjunger, är så långt bak i mixen att det knappt är möjligt att utan stor ansträgning höra något alls av texten gör det hela ännu märkligare. Det är ju nu en gång för alla så att det är texterna som är grunden till Ulf L.s popularitet bland fansen, om man då inte kan höra texten så faller väl ändå det mesta av poängen med en ny Lundell-skiva?
Vad tyckte Uffe själv när han hörde det färdiga resultatet med den här skivan? Jublade han av lycka över att framstå som en fylltratt som skrålar fram texter som ingen hör, dessutom med några av sveriges främsta musiker som kompband som dock för kvällen blivit reducerade till ett lokalt pub-band?
Viktigt att ha i minnet är att Lundell vid den här tiden INTE var den etablerade artist som han är i dag, han var mer ett nytt lovande stjärnskott.
Jo, hans skivor hade fått ett bra bemötande, hade blivit väl omskrivna i media. Jack hade blivit en succé som roman och precis hunnit bli en på förhand mycket omtalad film när den här skivan släpptes.
Men, det var inget som sa att det hela skulle vara för evigt bara för det. De två första plattorna hade sålt skapligt men inte toppat några försäljningslistor, ganska långt ifrån. En skiva till av den här kalibern och Lundells karriär hade kunnat bli som det ibland blir – inga exempel – upp som en sol, ner som en pannkaka.
Nu är ju den tuffe Uffe av ett sånt segt virke att en eller annan motgång mest stärker honom, och, vad jag än skriver här, den här skivan sålde ganska skapligt den med. MEN, hade han fortsatt med så här pass slarviga och nonchalant ihopsatta skivor så hade karriären kunnat sluta kvickt, vare sig Uffe hade tänkt sig det eller ej!

lundell-live.jpg

SIDA 1

1) Stockholms City
En av Lundells klassiska låtar. Här går texten fram och det är hyfsad balans mellan instrumenten. Godkänt, men med tvekan.

2) Som En Syster
En helt ny komposition, balladliknande med sedvanligt bra text. En av plattans höjdpunkter.

3) Lismare
Bortsett från ett fullkomligt bländande gitarrrspel från Lasse W. så är det inte så mycket mer av musikaliskt värde här. Det här är klockren punk a lá Clash en liten stund innan någon ens visste om att dom fanns.
Tur att det finns ett insert i skivan, för då kan man upptäcka att bakom allt slammer och bröl finns en knivskarp och brutalt naken text om hur det känns att på någon månad gå från att bli sedd som en luffare till att bli inbjuden på societetens cocktailparty. Att inte låta texten framgå bättre blir onekligen som att kasta pärlor för svinen.

4) Om Vi Vill Och Törs
Betydligt bättre musikaliskt, man skulle väl kunna kalla det för klassiskt Lundell, även om nu hans influenser inte är direkt svåra att spåra. Fortfarande taskigt inspelat med en väldigt murrig mix. Men, hur som helst, så länge som texten går fram så känns det ändå passabelt.

5) Sextiosju, Sextiosju
Så var vi tillbaka till pre-Clash med en fotbolls-hejarklack till kör.
Sanning att säga, om man inte känner till texten till den här låten i förväg så blir det här fullständigt meningslöst då det inte går att höra ett ord av texten förutom refrängens ”sextisjuu-sextisjuu!!!”.
Jag kanske för en del verkar tråkig och inskränkt som inte fattar det häftiga med det här, men…i min värld så frågar jag mig direkt när jag hör det här:VARFÖR ger man ut en sån här låt på en skiva för?
Det skulle möjligtvis vara för dom redan frälsta då, men tänk då på dom som fick sitt första möte med Lundell här. Vad tänkte dom då?

SIDA 2

1) Lilla Anette
Tänk att det finns dom som inte tycker Kenta var bra för att det var för mycket fyllgubbeskrål över det. Jaha…
Lysande gitarrspel av Lasse Wellander och tungt blueskomp från de övriga, men vad hjälper det när sången låter som den gör och man inte kan höra texten?

2) Route 66
Mats Ronander tar över sång-micken, ett litet lyft, men det räcker inte. Visst, det svänger stundtals riktigt bra, men med den miserabla ljudkvaliteten så dränks allting i allt annat. Sologitarren är lyckligtvis en aning separerad. Tack Lasse, du är plattans obestridlige stjärna.

3) Jonny Gitarr
Och…vad ville man med det här då? Party…? Nja…framför allt så känns det här väldigt, väldigt passé i dag.

4) My Generation
Jättesnygg instrumental inledning.
Resten då?. Jo,det var säkert kul för en del av dom som var där, för övriga är det mest bara en plåga. Sorry. Som en förlaga till den punkvåg som nån månad senare skulle komma att rulla in över västvärlden så är det väl kanske adekvat, men det skriver jag inte som nåt positivt, bara för att illustrera hur genomuselt det är…

5) Och Gott Öl Kom
Från början en dikt av en skotsk nationalpoet, Robert Burns, här med översättning av Lundell. Ett lyft jämfört med de flesta andra låtarna på skivan då man åtminstone kan höra texten, vilket inte betyder att det är någon njutning att lyssna på det här, för det är det inte.

Summa summarum en i dag näst intill olyssbar skiva. Jag gillade den här LPn när den kom för 30 år sen drygt, nu så känns det näst intill ofattbart att jag överhuvudtaget satte på plattan mer än en gång. Rannsakar jag mig själv så var det nog främst Lasse W.s gitarrspel som tjusade mig…
Visst, det finns nån slags klubbkänsla, live-feeling över alltihopa, men då det är så taskigt inspelat och mixat så försvinner hela poängen ut i nån avloppsvask.
Alltså: Ulf Lundells storhet ligger i hans texter, det är nog nästan alla eniga om, och hör man inte dom på grund av en urusel mix så blir det ju inte så mycket kvar, eller hur?
När sen det kompet är inspelat så dåligt så att allt bara blir en gröt av alltihopa så börjar vi nästan stava katastrof.
Nåja, riktigt så illa är nu inte det här, men ett långt steg tillbaka från plattan in – Törst.

Slutbetyg: en svag TVÅA av fem möjliga…

Popularity: 49% [?]

4 Comments »

  1. Peter Johansson said,

    03.25.08 at 8:09 e m

    Lundell är ju egentligen i en klass för sig själv på gott och ont. Definitivt en av de artister vars musik jag skulle släpa med mig på en öde ö. Men visst, denna platta är kass och en av de största besvikelserna i min samling.
    Dock en härlig titel och skön energi ibland. Har jag för mig…
    Peter

  2. Tobbe said,

    03.25.08 at 11:19 e m

    Katastrofen före Nådens År.
    70-talet det var hårt för Lundell.
    Han kan nog vara glad han kom igenom det både som artist och människa. Nu -76 när stjärnans karusell
    snurrade som värst skulle det göras liveskiva.
    Nature spelar bra även om Lundell aldrig valde själv att spela med dem och jag tror inte han hittade på detta med liveskiva heller.
    Detta är troligen en kommersiell idé och produkt av skivbolaget. Men det kunde blivit bra.
    Rock-poeten live med ett tungt rockband.

    Men det blev så här. Teknisk katastrof.
    Det låter som en bootleg inspelad med en enda mic i luften. Var det meningen ?
    Lundell hörs här knappt alls.
    Lite livekänsla blir det ändå och som tidsdokument med snyggt omslag och vacker titel fyller den sin arkivplats med en viss heder.
    Sextisju var redan då länge sen…….

  3. Micke said,

    03.25.08 at 11:28 e m

    Jag är lättad över att de flesta verkar hålla med mig om den här skivan.
    Fans har en tendens att tycka att allt som idolen har gjort är bra.

  4. Per said,

    01.08.09 at 12:26 f m

    Tjena grabbar
    Jag tycker faktiskt det här är en av Lundells bästa plattor. Köpte den som tonåring när den var ny. Visst – det var andra tider då. Chuck Berry var det som räknades som riktig rock. Jag tycker fortfarande att de rockiga versionerna av Stockholm city och Sextiosju lyfter låtarna till en högre nivå. Originalinspelningarna är för ordentliga, live-versionerna är mer i stil med vad låtarna handlar om: röj och party. Ljudkvalitén är helt ok och antagligen otroligt mycket bättre än hur bandet lät i verkligheten (vilket jag minns att recensenterna påpekade då LP:n släpptes). Texterna stod ju dessutom tryckta på innerpåsen. Och viktigast framför allt: DET SVÄNGER om låtarna. Jämförelsen med Clash tycker jag haltar. Nature är ju riktiga finlirare och Clash…just det…punkare.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *