1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.23.08

Svenska LP-skivor #47 Shanes – Shanes Again 1967

Posted in Min blogg at 12:22 f m

NORRLANDS STOLTHETER MED SIN TREDJE LP

Här kommer grabbarna från Toullovaara med sitt tredje LP-släpp ridandes på en framgångsvåg med fem hitsinglar på två år i bagaget. Staffan Berggren är sedan ett år tillbaka historia, in har i stället Kit Sundquist rullit in med sin orgel och sin sång. På det vokala så har Shanes vid det här laget tagit ett par kliv framåt jämfört med den första LPn. Allt här i världen kostar dock, ut med en sak in med en annan, det Shanes fick betala var att bli av med en av Sveriges främsta gitarrister och kompositörer och en råhet i fernissan som man definitivt inte hade med sig här på den här skivan. Väger jag in allting för och emot så kan jag nog inte hjälpa att den här skivan låter väldigt mycket mer genomarbetad och mogen än den första och detta framför allt för att sången här är bättre, även om det fortfarande fanns saker att jobba på…

shanes-again.jpg

SIDA 1

1) Why Should I Cry
I min beskrivning ovanför så berömmer jag killarnas framsteg på sången, men lägger till att det fanns att jobba på. Här exempelvis, på öppningsspåret…
Bra ”hook” och mycket bra stämsång men på tok för vek solosång. Synd, det här hade annars lätt kunnat bli en hit. Borde kanske inte ha varit LPns öppningsspår, då den som den nu blev är långt ifrån någon av plattans bättre spår. Hursomhelst en väldigt fin komposition.

2) Don’t Get Around Much Anymore
Men vad är det här då? Shanes goes Duke Ellington! Snacka om överraskning!
Ett ovanligt lyckat experiment dessutom, nästan sanslöst av grabbarna att ens försöka sig på nåt sånt här. Jazzigt och bluesigt i Georgie Fames och Alan Prices anda. Faller dock återigen aningen på lite svajig sång.

3) Dreamgirl
Återigen en klart godkänd Sundquist-komposition. Minimalistiskt arrangemang som andas väldigt mycket slutet på 50- början på 60-talet. Återigen dock en aningen tveksam sånginsats. B-sida på Hi-Lili, Hi-Lo.

4) The Game Of Love
En hit för Wayne Fontana and the Mindbenders 1965. Här en förvånansvärt stark version av Kirunagrabbarna!

5) Hi-Lili, Hi-Lo
Tja, vad ska man säga om det här pretentiösa tramset. Bara jag slipper att lyssna så går det väl bra. Här hade man väl ändå kommit ganska så långt från Staffan Berggrens vison när gruppen en gång i tiden bildades…
OK, de allra sista tio sekunderna på låten är helt OK med sina stämmor, det är de övriga två minuterna vi kan glömma.
Märkligt nog så är det här den enda singeln som släpptes från den här skivan. Nummer två på Tio-I-Topp dessutom…
Och visst, självklart, jag tycker som jag gör mest för att låten är så sanslöst uttjatad, jag tröttnade på den redan 1966…

6) Justine
Sanslös rock-rökare. Märkligt, det är som om att det helt plötsligt kommit in ett helt annat band in i studion. Sanslös kvaliteteshöjning. För mig plattans klart bästa spår. Borde utan tvekan ha släppts på singel!

SIDA 2

1) When Love Is Gone
B-sida på en singel med det så gott som helt okända engelska bandet Soulmates. Varifrån kan grabbarna ha hittat det guldkornet? För ett guldkorn är det onekligen, och det här är en klart bra version. Här sitter leadsång och stämmor helt lysande.

2) Lonely Boy
Paul Anka-cover. Känns väl lite onödigt ärligt talat, men versionen är hur som helst väldigt egen och klart godkänt framfört. Godkänt, inte mer.

3) Leavin’
En, för att vara Shanes, ovanligt lågmäld och mellankolisk låt. Stråkar och smäktande sång. Förmodligen den mest udda Shanes-låten överhuvudtaget. Kompositörsparet Thokon/Akon a.k.a. T. Bergman/Anders Henriksson ledde väl en del till att det lät som det lät…Återigen så går det att ha åsikter om sånginsatsen, men som helhet så är den klart godkänd, precis som låten som helhet!

4) Lucky Lady Buck
Och så var vi där vi kanske inte skulle vara igen. Visst, det låter tätt och proffsigt. Sången är det heller absolut inte nåt fel på. Det låter som ett ordinärt engelskt popband som huserade på englandslistorna runt -66. Alltihopa känns bara så lättviktigt jämfört med annat på skivan.
Men…sången sitter väldigt bra på den här låten, det medger jag villigt.

5) I Love The Way You Walk
Singel med Tony Rivers från 1964. Självklart så är hela låten en rip-off på John Lee Hookers ”Dimples”, men bluesen har väl fått ge vika här för det lite mer rockiga. Helt O.K. men återigen aningens lättviktigt.

6) Sha La La La Lee
Monsterhit med Small Faces tidigare samma år. Orginalets klass når man inte, men det är en riktigt bra version från Shanes och en avslutning på skivan med flaggan i topp.

Summa summarum en riktigt bra svensk 60-tals-LP! Här kryllar det av bra låtar, både egna och covers. Det som snudd på känns mest positivt är det faktum att det knappt finns ett svagt spår. Tveksamma låtar skulle väl vara Hi-Lili, Hi-lo, Lucky Lady Buck och Why Should I Cry, men dom är å andra sidan proffsigt genomförda, så att kalla dom svaga är heller inte adekvat.
Än annan intressant och även imponerande aspekt är den stora variationen på material som lyssnaren bjuds på. Pop, vemod, jazz, blues, rock och smäktande stråkar och utan, som tidigare sagt, att så värst mycket faller ur ramen.
Material fanns dessutom för ett par singelsläpp till förrutom Hi-Lili…Exempel på singel-ämnen är Justine, When Love Is Gone, The Game Of Love och Sha La La La Lee. Kanske till och med Lucky Lady Buck, även om jag personligen inte är så förtjust i den.

Något av akilleshälen är dock fortfarande det vokala, även om, som tidigare sagt, förbättringar har gjorts. Här satsas det ambitiöst med stämsång och låtar som kräver mycket av sångsolisten. För det mesta så går det bra…men inte alltid…En del stämsång är tyvärr på nivå med fotbollsklackar…

Tommy Wåhlberg beskrivs på LPns baksida som en ”stor supersologitarrist”, men – utan att på något sätt förringa Tommys kompspel och sång – det är en ocean mellan honom och den sparkade Staffan Berggren…Tänk om gruppen kunde fortsatt med Lennart Grahn, Kit Sundquist OCH Staffan!

Som helhet så pratar vi ändå här en platta som står flera trappsteg ovanför övriga Shanes-plattor som jag tidigare skrivit om – Ssss Shanes och Let Us Show You. Det finns en helt annan stabilitet i bandet här än tidigare. Uttryck och spel andas ett stort självförtroende och en slags vetskap om vad man pysslar med.
Snarast är det lite märkligt att plattan efter Ssss Shanes är så pass påtagligt ojämnare än sin föregångare. Ska inte saker och ting bli bättre och bättre ju längre man håller på?
Här är det dock bitvis riktigt bra!

Slutbetyg: en tveksam men ändå FYRA av fem möjliga!

Popularity: 44% [?]

2 Comments »

  1. Lennart Wrigholm said,

    03.24.08 at 8:54 e m

    Bara en liten kommentar till Shanes goes Ellington. Här handlade det om pianisten/sångaren Mose Allison vilken under några år blev lite av en favorit hos svenska popgrupper.¨
    Förmodligen var det Mayall´s version av Parchman Farm som stod för väckelserörelsen.

    Annars tycker jag att det här albumet är en tidstypiskt album för sin tid. Att man plockade med Sha la la la lee var säkert just för att Small Faces just då var mycket ”inne” hos den svenska pop-pressen.
    Låten gick säkert bra hem under liveframträdanden också. Problemet med album var ju att de skulle innehålla tolv låtar. Inte tusan hann det med att komponeras särskilt mycket när gängen turnerade tolv månader om året.

  2. Micke said,

    03.24.08 at 9:25 e m

    Naturligtvis, Lennart!
    Jag vet faktiskt inte varför jag inte gjorde den kopplingen. Det var faktiskt inte så länge sen som jag lyssnade på just den plattan…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *