1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.19.08

Svenska LP-skivor #45 The Spotnicks – In The Groove 1968

Posted in Min blogg at 1:37 am

EN AV DET SVENSKA 60-TALETS MÄRKLIGASTE SKIVOR!!!

sotnicks.jpg

Jo ni läste alldeles rätt, en av de svenska 60-talets mest vrickade skivor!
Vän av ordning frågar sig säkert direkt hur det kan komma sig att en LP med den svenska gruppen The Spotnicks kan betecknas som vrickad. Spotnicks var väl mycket, men utflippade var dom väl aldrig, snarare rätt så konventionella, städade.
Mitt direkta svar blir att den här LPn ändå inte är något annat än vrickad.
Jag blir bara inte klok på den.
Hur många gånger jag än lyssnar på den så klickar det inte.
Jag begriper ingenting.
Absolut ingenting.
En rent vokal Spotnicks-LP, med en närmast helt utraderad Bosse Winberg och dessutom med låtar så långt från vad som var populärt då som det bara gick att komma.
Varför? Det var ju alltid de INSTRUMENTALA spåren som var höjdpunkterna på deras tidiga plattor!
Det låter ju som ett kommersiellt självmord.
Det var det nog också…

Nåväl, låt oss börja med att gå tillbaka lite i tiden!

Nån gång i början på år 1999 så såg jag Spotnicks på Nalen i sällskap med min dåvarande flickvän Galina, min gamle vän Spotnicks-freaket Håkan och vår gemensamme bekant Mattias. Efter spelningen så pratade vi lite grann med bandet. De flesta medlemmarna var hur trevliga som helst att språka lite grann med. En var det inte. De flesta som läser det här förstår nog med ett litet leende i mjugg att det rör sig om Bosse Winberg själv som var på sitt vanliga lite vresiga humör. Hur som helst, för att provocera honom lite grann – helt enkelt för att se hur han skulle komma att reagera – så berättade jag för Bosse med lite lätt spelad andäktighet att just LPn In The Groove är min favorit med Spotnicks och att jag ansåg den som deras Sgt. Pepper. Reaktionen blev dubbel: Bosses vän som satt bredvid honom vid bardisken flög ut i ett rått, elakt gapskratt och Bosse själv stirrade mig stint in i ögonen och sa med stark och stadig stämma, på ren göteborgska: “Du, den skivan va, den gjorde vi i protest mot vårat skivbolag,den!!!”
Inte speciellt snällt sätt att behandla sina fans på direkt. Nåja, jag hade ju medvetet retats lite grann och fick väl också skylla mig själv lite grann, jag var ju inte ärlig när jag sa så där, med handen på hjärtat.
Hur som helst, sant eller inte – protest mot skivbolaget eller inte – så var det ändå ett indicium på att Bosse Winberg själv inte var speciellt stolt över skivan. Och dennes bekant på barstolen såg det tydligen som nånting oerhört komiskt att jag hade valt just den skivan av alla till favorit.
OK, kanske ni nu börjar tänka, hur låter det nu då?
Jo, det spretar åt alla tänkbara håll på en och samma gång, med en myriad av influenser hela tiden. Men särskilt bra är det sannerligen inte. Det mest frapperande är dessutom att det inte låter ett uns Spotnicks om skivan. Ingenting helt enkelt. Bosse Winbergs rymdgitarr är och förblir försvunnen på den här LPn. Inte bara den, det är knappt nån gitarr alls på skivan. I stort sett alla låtar är vokala från början till slut och med ett minimum av gitarr. De gånger det är gitarr med så har jag noterat det i recensionen, det rör sig dock inte om mer än sammanlagt kanske 1½ minut…på en hel LP.

Sida 1

1) Enchanted Elusive
Ett slags partyfunkjam med hammondorgel.
Det är ändå inte tuffare än att det hade platsat i det där TV-programmet från 60-talet, som gick under namnet Partaj.

2) Stay Cool
Nån slags tidig latinpop med yxigt arrangemang och lite lätt träig sång.
Nåja, det här är ganska så njutbart och innehåller dessutom en liten dos av Bosses gitarr, (utrotningshotad på den här skivan) även om det den här gången är i taggtrådsform.
Easy Listening är dock den gängse beteckningen på den här typen av musik…

3) You Left Me So Alone
Börjar med ensam bas, in ramlar en stråkkvartett innan vi hamnar i en märklig vals med dragspel och stråkar på refrängen. Solopartiet tas av stråkkvartetten. Dragspelaren plottrar iväg som om det vore en hastighetstävling. Bosse verkar ha varit på Mallis under inspelningen av det här spåret.
Om man är snäll så kan man kalla den här smörjan för fascinerande…

4) Because I’m A Travelling Man
Här har vi ett av plattans bättre spår – inte liktydigt med att det är bra – med ett både hyfsat spännande och intressant arrangemang.
Låten i sig är inget annat än renodlad Burt Bacharach med sjysst bossa-komp, men sånginsatsen håller tyvärr inte riktigt. Det som höjer det hela är som sagt var det klart godkända arret. Så här genomarbetad borde nog hela skivan ha varit!
Men tyvärr, mer än easy-listening är det inte i vilket fall som helst…

5) Querida
Lite väl hög sång i mixen, annars en hyfsad låt med ett lite lätt hypnotiskt komp. Tyvärr ett märkligt svagt break i mitten med bedrövlig sång som bara kör ner allt i ett svart hål. För säkerhets skull så upprepas breaket mot slutet på låten…
Minimalistiskt gitarrsolo på ungefär 4 (fyra) sekunder från Bosse efter första breaket…Orgelsolot fick vara desto längre i stället. Märkligt, mycket märkligt.

6) Walk On
Låter som en kombination av Dee Dee Sharps “I Know”, Fågeldansen och Klaus Wunderlich. Vedervärdigt.

SIDA 2

1) You Don’t Have To Be Pretty
En av de tyngre numren på hela plattan. Banne mig om det inte låter lite Tages om alltihopa! Kanske inte så konstigt med tanke på att gamle Tagestrummisen T.T. – Tommy Tausis – står som kompositör tillsammans med gruppens dåvarande basist Magnus Hellsberg.

2) Do It
Märklig kombination av psyk-garage-Zappa. Inte speciellt bra, möjligtvis var det ett lovvärt försök till att göra nåt intressant…som dock misslyckades.
De enskilda byggstenarna i collaget är helt enkelt inte tillräckligt bra. Bitvis bara mediokert. Vi begåvas ändå med ett av Bosses korta solon på det här spåret.
En liten detalj: på slutet av låten, vid nertoningen, så hör vi 15 sekunders baklänges-gitarr från Bosse! Första och enda gången?

3) Once And Again
Totalt meningslös dansbands-countrylåt fylld med trista sliskstråkar. Den typ av komposition som det tar c:a 3 minuter att tota ihop…
Det enda av värde att notera är ett kort wha-wha-solo från Bosse. Första och enda gången här också?

4) Every Day – Every Night
Kunde kanske funkat med aningen bättre produktion. Ändå utan tvekan en av de bättre kompositionerna på plattan.

5) I’m Gonna Make You Love Me
Här börja skivan faktiskt känns helt urspårad. Visst, röjigt och funkigt, men melodin låter som en barnramsa och sånginsatsen som om det rörde sig om ett skämt. Därtill en helt bedrövlig produktion.
Dock så fick vi med ett riktigt taggtråds-solo från Bosse, som dråpligt nog – eller medvetet – slutar på en helt felaktig ton. Miss, finess eller för att säga att det här det ger jag blanka f-n i? När solo nummer två startar så tonas låten ut. Så viktig var Bosse tydligen på den här skivan.

6) Now Is The Time
Som titeln fortsätter “…for us to say goodbye!” och tyvärr så gör man det inte med flaggan i topp direkt. OK, det här väl inte nåt av de svagare numren, det känns bara helt oinspirerat.

Summa summarum en riktigt vrickad skiva helt utan inriktning och utan en antydan till möjlighet för ett singelsläpp. Nu nsläppte man visserligen en singel från skivan – You Don’t Have To Be Pretty / I’m Gonna Make You Love Me, naturligtvis hamnade den ingenstans utom i reabackarna.
Om man ska försöka sig på en helhetsbeskrivning av skivan så blir det enligt mig med uttrycket “Easy-Listening”. Bensinmacksskiva med lite softa låtar att lyssna på under resan…
Jag fattar inte ett smack, som jag skrev i inledningen, till varför man spelade in det här och – när man nu ändå gjorde det – gav ut det på skiva. Den gavs följdaktligen heller aldrig ut utanför Sverige under just titeln “In The Groove”. Av någon anledning så dök den ändå upp på lågpriseticketten Interdisc ett par år senare. Skulle det ha kommit en ny marknad för plattan helt plötsligt?

För att vara fair så kan jag säga som så att ett flertal av låtarna skulle kunna funka bättre i ett annat sammanhang. Det är just det här extrema spretandet i stilar som gör att varje enskild låt verkar rätt utanför de ramar som ändå inte fanns. Nånstans känns det som en “Worst of…” där man har samlat det sämsta från en grupp, vilket gör att varje enskilt spår bara låter ännu värre…

Det allra märkligaste med hela plattan är nog ändå, som jag redan skrivit, den nästan totala frånvaron av Bosse Winbergs gitarr och att de få, få korta ögonblick då den faktiskt dyker upp helt saknar den särprägel som den ända till i dag alltid har haft. Det är snudd på att jag tvivlar på att det är Bosse som spelar på skivan, så pass skiljer den sig från spelet på samtliga övriga Spotnicksplattor.
Men, en annan sak som sätter myror i huvudet på mig är varför man i hela fridens dar inte utnyttjade den inneboende kraften som bandet besatt i stämsången, nämligen Tommy Tausis, trummisen. Efter Tausis inhopp i Tages så steg ju deras stämsång till en snudd på magisk nivå. Crazy ‘Bout My Baby, Dancin’ In The Street och Mohair Sam innehåller ju stämmor så att man ryser var gång man hör dem, men var finns dom på den här skivan? Kanske på hans egen “You Don’t Have…”. Jag tycker mig skönja den där, men i övrigt lyser den enbart med sin frånvaro. Det verkar snudd på som om ingen brydde sig helt enkelt…och allra minst då Bosse, gruppens självskrivne ledare som knappt hörs på plattan överhuvudtaget…
Kanske grabbarna helt enkelt bara var trötta. Året innan hade man släppt inte mindre än fyra plattor, och den här kom tidigt -68. Ett konstant turnerande under drygt sju år kan också ha tagit ut sin rätt, som det gjort för väldigt många.

En intressant jämförelse tycker jag skulle kunna vara Bob Dylan och hans LP Selfportrait från 1970. Även den plattan var ju så gott som helt befriad från det som publiken tidigare varit van vid från sin idol och dessutom mest ett fladdrigt collage av helt olika stilar huller-om-buller. (Vilket i sig inte hindrade den från att ändå innehålla ett par guldkorn.)

Min gode vän och flitige kommentatör på denna blogg, Lennart Wrigholm, vet jag har en helt annan uppfattning om den här skivan. Då jag minst sagt högaktar Lennarts övriga inställning till den epokens musik så är jag inte så lite förvånad över den recension som han själv skrev för tre år sedan på musiklandets nätsida. För mig så är den In The Groove som Lennart beskriver den LP som jag hoppas få höra varje gång som jag sätter på den på skivspelaren, så där en gång vart femte år, men jag blir varje gång lika grundligt besviken. Ledsen Lennart, det här är och förblir ointressant, oengagerat och oinspirerat skräp!

(Kan det trots allt ändå ha varit en protest mot skivbolaget? Nja…så infantila kan dom väl ändå inte ha varit, va…?)

Låter jag hård? Betänk då att Spotnicks är ett av mina absoluta favoritband…
Slutomdömet blir inte lägsta tänkbara på grund av ett ändå fläckvis proffsigt framförande och kanske tre låtar – Because I’m A Travelling Man, You Don’t Have To Be Pretty och Every Day Every Night – som ändå håller.

Slutbetyg: En svag TVÅA av fem!!!

Popularity: 51% [?]

28 Comments »

  1. Lennart Wrigholm said,

    03.21.08 at 8:41 am

    När jag interjuade Bo Winberg och Bob Lander för en radioserie för ett antal år sedan så tog jag också upp det här albumet.

    Jag tycker faktiskt inte att det är så uselt. Men det är ju sannerligen inte något traditionellt Spotnicks-album. Men då ska man ju ha i åtanke att hela popsvängen vid den här tiden stod inför stora förändringar och man kan ju ha i åtanke att även dessa Göteborgare ville visa att man hängde med.
    Det gjordes ju exempelvis stort nummer i Bildjournalen av att Spotnicks gjorde Lumpy Gravy på singel.
    Dessutom så gav man parallellt ut den fejkade live-LP´n The Spotnicks By Request som innehöll hela den dåvarande scenshowen.

    När jag nämde In The Groove så skrockade Bosse Winberg och sa att han inte heller tyckte att albumet var heltigenom uselt. Det var bara annorlunda mot vad de brukade spela in. Det hade ju varit enkelt för honom att ha gjort instrumentallåtar av hela den dåvarande Top Tio – listan och givit ut det. Men när man redan då hållit på så länge som The Spotnicks gjort så kändes det skönt att ta ut svängarna lite.

    Att alla inblandade var ganska trötta på sin traditionella repertoar visade de ju dessutom några år senare. Detta när de spelade in “We don´t want to play Amapola no more!”

  2. Micke said,

    03.21.08 at 1:38 pm

    Jo Lennart!
    Jag la ju till i efterhand i slutet på min “avrättning” att du trots allt skrivit positivt om In The Groove på Musiklandets sida för tre år sen.
    Självklart respekterar jag till fullo din åsikt och önskar verkligen att jag kunde dela den, men jag kan bara inte göra det. Jag har försökt upprepade gånger sen jag första gången hörde plattan, och det var rätt så länge sen.

    En förändring – visst var det det – men en försämring på samma gång. Allt annat gruppen gjort innan var bättre. För mig så är till och med Spotnicks In Winterland en klart starkare skiva. Svängigare, rockigare och framför allt med Bosses gitarr.
    För mig är det en gåta att Bosse kan uppskatta en skiva med sitt eget band där han knappt ens hörs. Ett par av de solon han gör är så minimalistiska så att man tror att han gick hem mitt under solot, och det är inget som jag, och inte så många till heller, vill förknippa med Spotnicks.
    Visst, om det hade varit musik typ Lumpy Gravy på skivan, men det var ju precis just det som det INTE var. Som jag skriver så var det mer Easy-listening än pop eller rock.

    Distortion på solo-gitarren? Visst, på två låtar och dom få sekunder som dom solona varar…
    Vilt experimenterande med ljudeffekter? Jo, lite flanger på sången på ett eller två ställen, femton sekunders baklängesgitarr och tio sekunders wha-wha-pedal det är vad jag hittat.
    Jämför det med Tages LP Studio och det låter som att det är 20 år mellan de två produktionerna.

    Trötta på sin repertoar? Hmm…dom spelade ju in nya skivor hela tiden. Det var väl bara att plocka från dom nya plattorna utifall de ville ha variation.
    .
    Nej Lennart, mycket är vi ense om, men inte det här, men låt oss fortsätta vara vänner för det!!!

  3. Lennart Wrigholm said,

    03.21.08 at 7:39 pm

    Nej Micke! Du har så rätt. Något album man kan jämföra med Studio, det är sannerligen inte In The Groove.
    Och sanningen är väl att Spotnicks albumproduktion var något ojämn. Hoppas att du hittar Back Home In Gothenbourg i skivhögarna. För den vill jag gärna ha din uppfattning om.

  4. Micke said,

    03.21.08 at 7:49 pm

    Jodå, Lennart! Den finns där hemma och kommer om ett tag!
    Och…den är m-y-c-k-et bättre än In The Groove…

  5. Lennart Wrigholm said,

    03.22.08 at 9:32 am

    Visst, Back Home In Gothenbourg är en av Spotnicks verkliga kanonalster. Jag vet, jag och en kompis spelade den sönder och samman någon gång i mitten av 60-talet.
    Jag inväntar din uppfattning med spänning.

  6. Jan-Erik Malmberg said,

    04.05.08 at 6:08 pm

    Hej micke och andra. Sptonicks är bra vad dom än gör, men man kan väl ha synpunkter på produktionsarbetet och hur mycket man skall experimentera sig fram (det tar ju en hel del tid). Det finns ett flertal plattor med starkare vocala nummer, det är helt säkert!! Protest mot stereotyp musikuppfattning, djävlas med inte bara skivbolag och publik? Det är strongt i såfall och det kan bara riktigt stora artister kosta på sig?

  7. Jan-Erik Malmberg said,

    04.05.08 at 6:20 pm

    By the way
    undertecknad har kollat Spotnicks sedan 1962 och har upprepade gånger kommunicerat med Winberg under olika förklädnader och ibland går det ganska bra. Han är duktig på gitarr och andra instrument med för de delen, men man har efterlyst lite mer rock och ballader, gärna då med flera sångröster för då är dom bra, riktigt bra! Don´Stop – Still The One
    Jan-ERik Malmberg Fjälkinge, tidigare medlem 26 i fanklubben

  8. Micke said,

    04.05.08 at 6:47 pm

    Kul att höra från dig, Jan-Erik!
    Jo, som du säkert förstår, jag ÄR ett stort Spotnicks-fan, det är bara det att jag tycker In The Groove är en sån märklig skiva, utan att för den sakens skull vara det minsta intressant…
    Läste du vad jag skrev om In The Middle Of Universe???

  9. Jan-Erik Malmberg said,

    04.05.08 at 6:57 pm

    Ja, in the Middle oF… är väldigt bra och jag håller med dig helt. Jag kollade in dom in live vid flera tillfällen under den tiden med den sättningen!!
    In The Groove är bra!! Det är bra att kunna göra något så väldigt märkligt och avvika från det man brukar göra! Vid den tiden så fanns ett antal stora grupper bland annat the Shadows och i stort sett alla försökte ju göra små avvikelser från det normala. Bob Dylan hade väl inte kommit på det då? Spotnicks avvek ordentligt och det vågande inga andra!! Det är bra!! Varför? Jo en stor och säker grupp kan göra så, för den svenska publiken var ju bara en droppe i havet när det gällde deras totala publikmängd världen över och det fanns en anledning att trixa med tidningsredaktörer för pop m.m. Det fanns faktiskt många i Sverige som man kunde driva med och det gjorde Spotnicks! Deras fans blev ju kvar och inte bara Micke och jag? Man har fått fler fans sedan och varför göra en lp som By Request?? Nä det är nog mycket som inte är helt bra, men helheten inför 50 årsjubileet är mycket bra. Still going Strong!
    tycker Jan-Erik

  10. Jan-Erik Malmberg said,

    04.05.08 at 7:11 pm

    ursäkta alla stavfel men jag jobbar samtidigt och kollar personal och sjuklingar/Jan-Erik

  11. Micke said,

    04.05.08 at 8:57 pm

    Det är lungt Jan-Erik! Jag vet hur det känns…

  12. Lenah Winberg said,

    10.11.08 at 3:49 pm

    Jag har,så länge Bo och jag varit gifta, varit med på alla konserter med
    The Spotnicks. Jag säljer CD´s vid alla dessa tillfällen samt via nätet.
    In The Groove är omöjlig att sälja, kanske en liten del för att jag själv inte gillar den. Det finns ju faktiskt så mycket bra med dessa “grabbarna” så varför köpa det sämsta? Trots allt, vi har ju alla olika smak.
    Aloha
    Lenah

  13. Micke said,

    10.11.08 at 11:43 pm

    Tack Lenah för kommentar och att du mer eller mindre håller med mig!
    Mer kommer om Spotnicks i framtiden och MYCKET mer positivt! Jag lovar!!!
    Micke

  14. Jan-Erik Malmberg said,

    11.16.08 at 12:39 pm

    Hej igen Malmberg från Fjälkinge här.Ser att Lenah har kommunicerat med Micke angående In The Groove. Kanske inte konstigt att den är svår att sälja för det här gjorde man utanför alla förväntningar. Folk trodde att Spornicks var en ren instrumentalgrupp i vissa delar av landet! En annan grupp med vokal prägel hade kanske kunna göra den här plattan och sälja en hel del? Frågan är vad som egentligen var meningen med att göra In The Groove (se mitt tidigare inlägg). Var det för att känna på marknaden då i slutet av sextiotalet eller var det för att provocera?? Lenah kan ju intervjua herr Winberg och möjligen så småningom kan deklarera en förklalring??
    Jag tyckte det var lite bra eftersom det kändes spännande att höra något annat än de där 5-10 vanliga instrumentallåtarna som alla då spelade om och om igen?

  15. Jan-Erik Malmberg said,

    11.16.08 at 1:17 pm

    Malmberg här igen
    Tilläggas skall ju att det fanns en paralell problematik hos The Shadows förmodligen. Man gjorde under slutet av sextiotalet (bl a på inridan av Paul McCartney) några singlar med rent vokala nyskrivna låtar. Det lät väldigt bra enligt min mening, men det gick ju inte heller hem? Shadows var väl även dom lite betecknade som instrumentalgrupp. Livet i musikvärlden är nog inte lätt? Själv så håller jag mig nu för tiden bara till gitarrspel!

  16. Jan-Erik Malmberg said,

    01.01.09 at 10:40 am

    Gott nYtt År Micke och alla spotnicksdiggare!
    Ingen debatt här tydligen på några månader?
    Jan-ERik Malmberg

  17. Bar said,

    09.02.09 at 5:46 pm

    Hvis nogen har betydet noget for musikverdenen er det dem

  18. Lenah Winberg said,

    01.06.10 at 11:32 pm

    Jag gillar inte heller denna protest-produktion. Man kan protestera på intelligentare sätt.
    LW

  19. Micke said,

    01.08.10 at 11:08 pm

    Absolut!
    Jag tycker personligen att Spotnicks In Winterland är betydligt bättre än denna skiva som kanske aldrig borde blivit till. Tyvärr.

  20. Jan-Erik Malmberg said,

    02.22.10 at 8:26 pm

    Väldigt mycket negativt här om “in the groove”? Är det ingen som kan vara lite positiv? Det är ju skickligt att kunna göra något så här helt annorlunda! Bosse Winberg har ju gjort två bra låtar här (Stay cool och do it?) Sedan dansmusik alla Winsness som Once and again det kan man ju faktiskt undvara? Det hade varit spännande att höra om man inte bytt basist innan?? Finns det någon grupp som inte gjort någon dålig skiva under sin karriär?

  21. Micke said,

    02.22.10 at 10:42 pm

    Tja…Jan-Erik…jag har de senaste 30 åren ungefär en gång om året gett In The Groove en ny chans och med all vilja i världen att äntligen få förstå att det här är grabbarnas mästerverk, men nej. Plattan håller bara inte inte måttet. Det mest fascinerande är nog den snudd på totala frånvaron av Bosses gitarr.
    När den väl dyker upp så är det bara för några sekunder i taget och helt i avsaknad av glöd eller entusiasm.
    Julplattan slår In The Groove på alla punkter!!!

  22. AW i Skottland said,

    10.14.10 at 5:05 pm

    Efter att ha läst Mickes recension och den följande debatten blev jag nyfiken och lyckades efter en del om och men skaffa CDn. Som gammal Spotnicksfan blir man ju lite betänksam över att det inte finns en enda instrumentallåt med. Visst har Spotnicks gjort en del bra vokallåtar men det är som instrumentalgrupp man är riktigt stora, och de allra flesta lär ha upptäckt gruppen genom någon instrumentallåt. Dessutom är sånginsatserna på In the Groove är sämre än van man är van vid. Det engelska uttalet är inte bra, och de egenhändigt skrivna texterna har en del språkliga knepigheter. Man kunde betydligt bättre, det finns exempel från före såväl som efter In the Groove. Samtidigt finns det ett par små guldkorn. Själv gillar jag arret på Because I’m Travelin Man, Enchanted Elusive har en viss primitiv charm och även You Left me So Alone sätter sig på något sätt. Men helhetsintrycket är inte bra. Kanske det trots allt är som Bosse W sa till Micke? En ganska stor del av skivan verkar ju inte vara gjort på allvar.

  23. Micke said,

    10.15.10 at 12:37 am

    AW i Skottland, du verkar hålla med mig! Jo, det är märkligt att det vokala – något som alltid har varit ganska ackurat med Spotnicks, dvs kanske mer sällan direkt utstickande men alltid rent och stilsäkert – mestadels på In The Groove inte håller alls. Det vokala på exempelvis Spotnicks In Winterland är av en helt annan klass…något som onekligen förvånar.
    Nej, hjärtat var nog inte med här…

  24. Lenah Winberg said,

    11.27.10 at 10:17 am

    Som jag nämnt tidigare så är “In the Grove” svårsåld, men det finns de som
    frågar efter den. Det är väl bra att det finns så mycket att välja på, mer än
    50 produktioner, så om man gillar “The Spotnicks”, köp det Du tycker om.
    Jag skulle aldrig köpa något jag inte gillar, skulle jag utav misstag inhandla något så finns det alltid jul eller födelsedagar eller “loppis” där man kan bli av med det. Smaken är olika, första och enda gången jag lyssnade på “In the Grove” så var det 2(två) låtar som för mig var acceptabla. Utan att tittat på CD´n eller veta något om den, så var det Bo´s låtar. Alltså visar det ju att smaken är mycket varierande mellan oss människor.
    Anyway, jag gillar Barbara Streisands sång bättre, t.o.m. Barry Gibbs.

  25. Micke said,

    11.27.10 at 6:13 pm

    Men Lenah – märk väl att det är just den näst intill totala avsaknaden av Bosses gitarr som är det tristaste på hela skivan!
    Mer Spotnicks kommer snart, och mycket mer positiva ordalag, jag lovar!!!

  26. Malmberg Jan-Erik said,

    01.17.11 at 4:08 pm

    Här har debatten inte avstannat så tidigt tydligen? Jag har aldrig påstått att skivan In the Groove var bra utan att det var starkt att göra den och dessutom var det faktiskt intelligent gjort att vrida om huvudet på på de publik och framförallt popetablissemanget i Sverige, av vilka fler varit väldigt negativa till Spotnicks? Sedan håller jag med Lenah (vilket framgår av tidigare inlägg) att Bosses egna två låtar: Stay Cool och Do it är det bästa? Kan man spela någon av dessa på scenen någon gång framöver?

  27. Micke said,

    01.17.11 at 7:04 pm

    Mycket finns att fundera på ang. denna skiva.
    Några slumpmässigt valda frågor:
    Varför är Bosses gitarr så gott som totalt frånvarande (framför allt på de låtar som inte är hans egna).
    Varför är sången den sämsta under gruppens karriär?
    Och; varför går man från pop till easy-listening?

  28. Malmberg Jan-Erik said,

    01.18.11 at 10:50 am

    Hej Micke ser att du var snabbt framme igen med frågor kring denna märkliga LP? Du verkar ju alert och är kanske inte så nära pensionsåldern? Själv är jag snart 63 och har mycket musik bakom mig i olika former! Den utbildning som jag fick i barndomen har varit fantastisk och har lett till att jag har en väldigt speciell inställning? Är man seriöst skolad så kan det bli så att man ser ner på pop och dansmusik, framförallt om man själv försökt vara aktiv med detta. Spotnicks var en överraskning för mig då musiken innehöll så mycket mer? Varför kan man inte göra den här skivan om man är en stor grupp? Man kan ju visa att man vågar göra något helt annorlunda, faktiskt klarar av det rent musikaliskt och dessutom möjligen provocera alla tyckare lite som tenderar att stoppa in artister i specialla fack baserat på genré etc. ?? Föresten så känns det som om det var tur att Winberg och co dök upp för man kunde ju inte bara lyssna på André Segovia, Jörgen Ingman och Chet Atkins? “Corny” var det någon som sa till mig 1964 i maj månad? Därefter kollade jag Spotnciks i folkpark sedan i juni i visby!! Blev överväldigad och glömde sedan bort alla andra gitarrister! Men blev sedan corny igen efter några år!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *