03.14.08

Svenska LP-skivor #43 Tom & Mick Maniacs - Tom & Mick Maniacs 1967

Posted in Min blogg at 1:21 am

EN KORTLIVAD SVENSK VERSION AV RIGHTEOUS BROTHERS MED TOMMY KÖRBERG OCH MICHAEL JOHANSSON LÄNGST FRAM

Vad kan jag skriva om Tommy Körberg som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Tja, möjligtvis då att han solodebuterade redan 1968 med LPn Nature Boy och att hans första engelskspråkiga hit var Dear Mister Jones - Judy Min Vän på engelska!
Vad kan jag sen skriva om Michael Johansson som ännu inte har skrivits och som de flesta inte vet?
Massor, självklart, då Michael försvann bort från rampljuset i mitten av 70-talet och inte mycket har blivit sagt om denne skönsjungande gosse sen dess.

Jag nöjer mig hur som helst med att gå en medelväg och säga att Maniacs var en osedvanligt skicklig och mångsidig svensk grupp vars bana startade 1965. Två år och högvis med medlemsbyten senare så har Maniacs mer eller mindre blivit ett kompband till ovan nämnda herrar Tom och Mick alias Tommy Körberg och Michael Johansson. Efter ett litet namnbyte så har de följdaktligen även bokstavligen blivit Tom & Mick Maniacs.
Tillsammans så har dessutom dom blivit ytterligare en sak: popstjärnor! Somebody’s Taken Maria Away toppade både Tio-I-Topp - sex veckor (!) - och Kvällstoppen hösten det året.
(En liten fotnot: Somebody’s låg sju veckor på Tio-I-Topp. Sex veckor på första och en på åttonde plats! Sen alltså inge mer…Det var tydligen bara den högsta placeringen som dög för grabbarna!)

En LP skulle vara klar alldeles efter Somebody’s…. Den gjorde nu inte det. Efter en del mindre strul med förkylningar och annat trivialt så dök den i alla fall upp nån gång runt årsskiftet, gruppens första men även sista självbetitlade LP. Fylld mestadels med covers - ofta arrade på ett klart personligt sätt - men även med en handfull egna alster. En del snudd på sensationellt bra, annat kanske inte riktigt lika lyckat, men ändå hela tiden en klart njutbar LP, framför allt för den som gillar just den här typen av manlig, välsjungen 60-talspop sjungen på duo.

TOM & MICK MANIACS - TOM & MICK MANIACS 1967 Utgiven på Columbia

SIDA 1

1) You Don’t Know Like I Know
Hit för Sam & Dave från 1966. Riktigt läcker öppningslåt. Kanske inte med Sam & Daves naturliga pondus, kanske heller inte så där jättelyckat mixad. Allt är ändå som helhet klart godkänd. Måste ha suttit som gjuten live!
Sjysst whawha-gitarrlir.

2) I Who Have Nothing
En hit 1963 med Ben E. King, fem år senare även en hit med just Tom och Mick 1967. 8:e plats på Tio-I-Topp.
Och vilken låt sen! En kanonversion som står sig mycket väl mot både orginalen och de mångtaliga övriga coverversioner som gjorts under årens lopp. Men…låter det inte en hel del PJ Proby om nån av killarna nånstans i mitten på låten på sticket…eller inbillar jag mig…? Nej, det gör jag absolut inte!

3) Surrender
En sjysst låt typisk för tiden runt 1966-67. Välarrangerad och väl sjungen. Även den en av plattans bättre stunder.
Och se där…dök inte Proby upp igen nånstans i mitten mitt omisskännligt wailande…?
(Surrender blev en hit med Diana Ross 3 år senare…men det är en helt annan låt! Ändå så är det samma kompositörspar, Ashford & Simpson!!! Skillnaden är att det i det här fallet är duon plus deras dåvarande samarbetspartner Armstead som knåpat ihop en låt med namnet Surrender. Men ändå…varför skriva två låtar med samma titel med nåt års mellanrum.)

4) Red Red Wine
En låt som blev en ofantlig hit med UB40 prick 20 år senare. Från början skriven av Neil Diamond och först utgiven på dennes LP Just For You 1967.
Killarna gör här en helt lysande version med ett personligt utarbetat arrangemang.
Här är det Tommy som sjunger solo hela låten igenom. Jag vet inte varför det blev så. Enligt mig så hade lite stämsång på sista versen kanske höjt låten ytterligare ett par snäpp. Hur som helst så hade det inte suttit fel.
I alla händelser så är det här en mycket fin låt och en kanonversion av Tom och Maniacs som sopar Diamonds egen helt av banan. Tommy är helt klart en betydligt bättre sångare än Neil Diamond! Inget att snacka om!
Onekligen så hade man här också en väldigt fin fingertoppskänsla för bra låtar, Neil Diamond släppte nämligen inte sin version på singel förrän året därpå, och denne var inte alls någon etablerad artist vid den tidpunkten.
Och UB40s exempellösa framgångar - etta i både USA och England - pekar väl bara åt samma håll, Maniacs hörde en låt med potential och spelade in den!

5) In Love
En egen komposition. Bitvis hyfsad, bitvis lite offside. Lite halvtaskigt mixad - sången långt bak i ljudbilden och delar av melodin är tagen från Gläns Över Sjö Och Strand (!). Som helhet ändå en klart godkänd låt som växer efter ett par lyssningar, om än lite väl plottrig i olika teman.
Och här kryper Proby in alldeles på slutet av låten…igen!

6) Can I Get To Know You Better
Skriven av PF Sloan (som en gång författade Eve Of Destruction för Barry McGuire), men ursprungligen inspelad av Betty Everett (främst känd för The Shoop Shoop Song) 1964. Även en mindre hit i USA med Turtles 1966, det är troligtvis den versionen som killarna hört.
T & M & Ms version är snudd på formidabel. Mycket märkligt nog så missade den här låten Tio-I-Topp med ett brak! Femtonde och sista plats i sitt enda försök att komma in! Den troliga orsaken till det resultatet var nog att Turtles lyckades ta sig in veckan innan på listan…

SIDA 2

1) Pandemonium
Uppspeedad sång. Totalt onödigt, för det förstör i grunden en låt som annars skulle ha kunnat vara hur bra som helst.
Jag har förgäves försökt komma på poängen…men hittar den inte. Kanonarr, kanonlåt och så två Kalle Anka-röster…

2) Free
Enligt inläggsbladet så är det här en egen komposition. I så fall så är Öske - Fusp som står som kompositörer tillsammans med Akon ( Anders Henriksson) en psedonym för Johansson - Körberg. Korrekt? Lennart W., Hans Sidén, vad vet ni?
Hur som helst en ganska så ambitiös låt som lånat en hel del från God Only Knows av Brian Wilson. Resultatet är väl inte så där jättelyckat. Mer inspirerade moment är lätta att hitta på skivan. Det stora problemet är att det fattas både vers och refräng, allt rullar bara på…Snudd på bottennapp.

3) Instant Sorrow
Också detta en egen låt. Den här gången bara Öske - Akon. Aningen bättre än projektet alldeles innan. Proffsigt framfört, bra sjunget, kanske bara lite opersonligt och profillöst. Inget man kommer ihåg efter en genomlyssning.

4) I Never Loved A Girl
Här är pojkarna så djärva att dom tar något av det svåraste som överhuvudtaget går att försöka sig på, nämligen Aretha Franklin.
Uppriktigt talat så är det här inte heller det mest magiska ögonblicket under plattan. Det siktas väldigt högt, och funkade säkert live, men här låter det mera överpretentiöst och tråkigt. Faktum är väl att det egentligen i sig inte är nån speciellt märklig låt, den kräver helt enkelt en väldigt pricksäker tolkning.

5) Girl, You’ll Be Woman Soon
Mycket, mycket bättre än föregående spår, främst på grund av att det är en låt som passar bandet så bra.
Även om man håller sig nära orginalet så är det på intet vis en blek kopia. Bitvis så är det inget snack om att Maniacs har betydligt mera krut i nävarna än vad Neil Diamond har! (Det är bara att lyssna och jämföra!) Då var ändå Diamonds version en stor hit i USA våren -67!

6) Project X-Ray
Och så avslutas allt ihopa med en Lasse Samuelsson / Anders Henriksson-komposition. Och visst, visst andas det väl en hel del senare Tages?
Lösryckta partier i ett märkligt men mycket spännande collage med både vokala och instrumentala inslag, och där de instrumentala partierna stundtals är till förväxling likt Tages sound!
Lite grann samma grundidé som Old Man Wafer på Tages LP studio.
Mycket bra är det i alla händelser, möjligtvis lite kort bara. Klockar in på tre minuter. För min del så hade fått hålla på i fem…
Men återigen: någon låter omisskännligt som PJ Proby både här och där fragmentariskt…

Summa summarum en mer än godkänd debutskiva för Tom & Mick Maniacs! Proffsigt framfört nästan hela vägen. Jo, visst smyger det sig in lite lätt sur stämsång här och var, även på ställen där man absolut inte vill ha det (som i I Who Have Nothing), men det är så lite att det går att bortse ifrån.
En intressant observation är dock onekligen det faktum att det nånstans går en skiljelinje: bra låtar och mindre bra låtar. Och det är överlag de egna kompositionerna som inte håller måttet! Dom är mestadels alldeles för ambitiösa och plottriga med hundra ackord och nittionio teman i varje låt. Här borde dom enekligen tagit lärdom av den enkelhet som finns i dom låtar som går bäst på skivan. Ta Red Red Wine. Hur enkel som helst men bara såå effektiv. Jämför den med låten efter - In Love - så förstår ni vad jag menar…Det drar tyvärr ner helhetsomdömet ett pinnhål. Annars så innehåller skivan ett par stycken prickar över ina!
Hur som helst, med sina tillgångar och svagheter, en mer en klart godkänd svensk pop-platta med utsökta arrangemang på nästan varje låt, spel i världsklass och två unga sångare som båda vid den här tiden förutspåddes lysande karriärer. Det fick dom väl också, men på lite olika sätt kanske. Nåja, att undervisa musik i ett klassrum i en skola i Gävle med en jättegullig klass en solig vårmorgon kan säkert vissa stunder vara minst så givande som att genomföra ett musikalnummer på en av de stora scenerna i Europa…för fyrahundrafemtiofjärde gången! Vem vet!
Hur som helst så fortsatte Michael Johansson med först en renodlad solokarriär och sen med sitt eget band Michael, Salt och Peppar i ett par år innan han så gott som helt drog sig tillbaka från den proffessionella sidan av musikutövande…såvida det inte var som lärare då!

En betraktelse som jag inte har kunnat hålla inne med är grabbarnas glasklara influenser från min store favorit PJ Proby. Det har väl varit ganska lätt att gissa sig till i Körbergs karriär, men även Michael J. verkar såld på PJ. Här, på den här LPn, är det faktiskt fråga om hela fraser sjungna ungefär så som Proby skulle ha gjort det om han hade stått där i studion framför mikrofonen. Denne hade ju också alldeles innan denna skiva på kort tid släppt fem formidabla skivor så jag misstänker starkt att Tommy K. och Michael J. hade lyssnat en hel del på dom nånstans i mitten på 60-talet…
Absolut inget fel i det!!! Jag är bara glad över att Tom & Micks uppenbart väldigt goda smak! Proby är störst, så är det bara!

Slutbetyg: en FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 86% [?]

Permalink