03.08.08

Svenska Skivor #40 Jerry Williams 21 1963

Posted in Min blogg at 9:41 pm

EN HYFSAD DEBUT FRÅN SVENSK ROCK ‘N ROLLS EGEN STÅLFARFAR!!!

Jerry Williams, denne evige, fullkommligt oknäckbare svenske rockfarfar, hur många plattor har han hunnit göra egentligen under decenniernas lopp? Ja säg det, vem vet? Svaret beror ju lite grann på hur man räknar, huruvida man ska räkna med samlingar eller inte. Många är det hur som helst mer än för de flesta. Någonstans mellan 40 och 50, allt, som sagt, beroende på hur man räknar.

Men hur man nu än ser på den detaljen så är en sak klar: plattan med det kryptiska namnet 21 var hans allra första LP!
LPn 21, som helt enkelt syftade på Jerrys ålder vid tiden för skivans utgivning, är en hyfsad debut av en ung ambitiös sångare som vid det här laget hade en lång karriär framför sig.
Men det var ändå inte en debut av en nykomling. Redan året innan så hade Jerry släppt inte mindre än 4 singlar varav 3 tog sig in på Tio-I-Topp, endast Lolita missade den listan, medans däremot samtliga 4 tog sig in på Kvällstoppen!
Singlarna var:
Darling Nelly Grey/Nobody’s Darling But Mine: 4:a på Tio-I-Topp - 15:e på Kvällstoppen
Twistin’ Patricia/Allez, Allez: 2:a på Tio-I-Topp - 1:a på Kvällstoppen
Lolita/Dream Of You: Ej in på Tio-I-Topp - 17:e på Kvällstoppen
Goodnight My Love/Weddingbells Make Me Ring: 8:a på Tio-I-Topp - 18:e på Kvällstoppen

Ingen tokig start på karriären med andra ord!

I samband med LP-släppet kom så även en femte singel: Number One/Feelin’ Blue. Då samtliga nämnda singlars både a- och b-sidor fanns med på Jerrys debut så betydde det att inte mindre än tio låtar av fjorton på LPn redan fanns tillgängliga på singel! Snudd på att det rörde sig om en rekordtidig “Best Of…”…

Hur låter det då? Tja…Jerry har alltid haft en mäktighet och pondus i det han gör som i viss mån förlåter de tekniska brister som definitivt finns där.
För att jämföra med annan svensk rockare så är han inte Gert Lengstrands jämlike som renodlad rocksångare. Ni får säga precis vad ni vill alla Jerry-fans, tyvärr så har er idol lite för ofta aningen svårt att träffa tonerna rätt och en del uttal känns mer stockholmska än “memphiska”. (Den sistnämnda biten blev i ärlighetens namn med tiden betydligt bättre, ända tills Jerry nog blev en av landets bästa på att sjunga på engelska.)

Det som i stället är hans stora styrka som sångare är det faktum att han är just Jerry Williams och inte på något sätt skäms för det. Han bär helt klart på en stor kärlek till den musik som han framför. De snygga fraseringarna, självklarheten och den uppenbara glädjen över det som han håller på med kompenserar ofta mer än väl för de svagheter som finns. Men…visst svajar det betänkligt i precisionen allt som oftast…

Men musiken då? Ja, vad är det för nåt egentligen? Ett suveränt spelande Violents med fantomen Hasse Rosén på gitarr i spetsen, visst, men vad är det för nåt som de framför? Ja inte är rock ‘n roll i alla fall! Det låter mer som schlager, kabaré eller filmmusik med ett lättare rockkomp. Rock ‘n roll a lá Elvis Presleys 50-tal? Nix, snarare Cliff Richard då…
Möjligtvis kan vi hitta spår hos den Elvis vi fick dras med på 60-talets olika soundtracks. Dessa kunde fläckvis vara riktigt bra, men inget som jag skulle kalla för rock ‘n roll samma vecka som jag pratade om Heartbreak Hotel.
Samma sak med musiken på Jerrys debut-LP. Som bäst, i sina röjigaste stunder, kanske man kan kalla den för party-musik, men inte mer än så.

Nu hoppas jag verkligen att jag inte trampade alltför mycket på ömma tår, men jag står för vad jag säger. Det positiva i det som jag skriver blir ändå att den gode Jerry redan på den här skivan kunde ta ut svängarna ordentligt utan att riskera att tappa nån “cred”. Han gjorde det han gjorde med stor entusiasm och sångglädje, vare sig det var En Sjöman Älskar Havets Våg på engelska eller Feelin’ Blue och Number One. Svensk folkhemsrock ‘n roll? Ja möjligtvis det.

SIDA 1

1) Feelin’ Blue
Lp-debut med en delvis egen komposition. En låt som passar Jerry som hand i handske, borde tveklöst ha varit a-sida i stället för baksida på singeln Number One. Urläckert spel av Hasse Rosén!

2) Forty Days
En hit från -59 med Ronnie Hawkins. Inte lika övertygande som Feelin’ Blue, främst beroende den inte helt rena sången, vare sig från Jerry eller kören.
Det är ändå en av skivans få renaodlade rockrökare. Bandet spelar tajt och svängigt och Jerry sjunger med full entusiasm. Men det ständiga problemet hela låten igenom att sjunga “forty da-a-a-ys” rent (frasen upprepas så där en 25ggr. under låtens lopp) blir till slut en smula irriterande.

3) I Won’t Be Satisfied
En rockare men absolut inte nån av det tyngre slaget. Ganska så skaplig komposition, nästan i Liverpoolrock-anda, med andra skulle ha kunnat vara ett albumspår med Gerry and the Pacemakers.

4) Twistin’ Patricia
Mexikanska Cielito Lindo i Jerry Williams rock-tappning. Mycket bra spel från Violents och Hasse Rosén. Jerry själv har uppenbara problem med de lägre tonerna låten igenom. Skulle man kanske ha höjt det hela en tonsteg? Nja, nu är jag kanske lite orättvis, därför att för övrigt så gör Jerry en klart godkänd tolkning av denna gamla mexikanska schlager. Det hela är dock nog fortfarande mera väldigt mycket mera schlager än rock ‘n roll…
Formidabelt gitarrspel igen av Hasse Rosén!!!

5) Dream Of You
Riktigt, riktigt bra låt. Andas en hel del inte bara Roy Orbison utan också den typ av låtar som brukade dyka upp då och då i Elvis 60-talsfilmer. Skulle kanske ha getts ett lite mer genomarbetat arrangemang. Här fanns definitivt potentiell…tyvärr så blir det halvdana genomförandet att det blir ett av de svagare korten på skivan.

6) Wedding Bells Make Me Run
En riktig kanonlåt, återigen en som gömdes/glömdes på en b-sida - den klart svagare Goodnight My Love var på framsidan den här gången.
Allt är faktiskt mer eller mindre lysande här, från Hasse Roséns flagioletter i inledning härmandes kyrkklockor via Violents tunga komp, Kerstin Bagges sångprat och i hennes tur imiterande av kyrkklockor till Jerrys i detta fall magnifika sångpresentation.
Det här är inte rock ‘n roll, väldigt långt ifrån. Det är mera kabaré med rockkomp, snarast som taget ur en 50-talsfilm med Frank Sinatra och Gene Kelly. Strålande är det dock i alla händelser och, som tidigare sagt, definitivt värt en a-sida på singelsläppet!

7) Allez Allez
Som titeln antyder så är det här mer lättviktig schlager från sydligare breddgrader med engelsk text än något som har det minsta med r&r att göra.
Känns väldigt umbärligt sånär på ett ganska läckert stick där låten går över i moll, men den här typen av låt passar utan tvekan Jerrys röst väldigt bra.

SIDA 2

1) Number One
Dramatisk popballad i moll. Skulle kanske ha förtjänat en bättre text som ytterligare kunde ha förstärkt dramatiken. Låten och framförandet är bland det bättre på hela listan. Det här låter mycket den Jerry Williams som skulle komma. När ni hör den här låten: blunda och tänk er att det är år 1973! Sen så faller allt på plats. Stil och röst är här det som till syverne och sist kom att bli vägvinnande för den gode Jerry.
För mig så är det här utan tvekan “number one” på plattan som helhet.

2) Hound Dog
Jerry försöker och tar i för kung och fosterland, men hans lätt veka röst förmår inte riktigt att göra låten rättvisa. Sett i perspektiv så blir kontrasten med den nakna chose-fria sånginsatsen på spåret innan ganska bjärt. Kort sagt, det här låter inte bra, framför allt inte jämfört med orginalet.

3) Go Home Little Girl
En ballad återigen i stil med Elvis 60-tal. Klart bra komposition, hade lätt kunnat hamna på ett Elvis-soundtrack. Återigen en låt som är som gjord för Jerrys röst, som här kommer helt till sin rätt. Enda problemet i sammanhanget är att Elvis vid den här tiden sågs som en anakronistisk relik från en annan epok i människans historia, så hur stor marknad fanns det för den här produkten när Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Kinks och Animals stod i startgroparna för att erövra världen?

4) Darling Nelly Grey
Riktig röjrockare med fullt ös från början till slut, med ett Violents som låter som om alla instrumenten ramlar nerför en spiraltrappa men på något mirakulöst sätt i takt med varann. Det tveksamma kommer nog från Jerry själv som både här och där verkar ordentligt ur fas…

5) Lolita
Ock så återigen en snyggt komponerad och framförd rockballad. Plattans enda ballad som belönades med en a-sida.

6) Nobody’s Darling But Mine
En hit med Frankie Ifield alldeles innan samma år, här i ett snyggt framförande av Jerry och hans kompgrupp. En av plattans höjdpunkter!

7) Goodnight My Love
En sjöman älskar havets våg på engelska…tja, t.o.m. Elvis drog ju fram i stort sett vad som helst (O Sole Mio, Sorriento, Blue Hawaii m.m., m.m.) från det gamla visarkivet och gjorde rock och pop på det, så varför skulle inte Jerry också få göra det?
Väldigt fint spel av Violents, snudd på lysande helt enkelt, dock så avslutar Jerry med sin kanske svagaste insats på hela skivan.

Summa summarum så är det här maximalt en sisådär-skiva. En del funkar, annat inte. Jag har svårt att hitta några riktiga toppinsatser, men det mesta är ju ändå proffsigt framfört. Jerry har svårt att dölja sina brister men, som jag redan poängterat, så kompenserar han det hela med ett hos omvärlden sällan funnet j-a anamma! Och så fort som det är låtar som passar hans röst - lugnare ballader - så låter det nästan alltid bra. Paradoxalt nog så är det just i rockarna som det nästan hela tiden låter tveksamt…
Violents spelar hela skivan igenom på en sällsynt hög proffessionell nivå. Gruppen hade på den tiden en världsgitarrist i Hasse Rosén, en klippa likt Staffan Berggren i Shanes. (Och det var i just Violents som Staffan senare hamnade i stället för Hasse Rosén…)
Men hur häftigt var det då att släppa den här skivan sommaren -63 alldeles innan Beatles släppte She Loves You?
Inge häftigt alls utom för de mest inpiskade fansen.
Jerry hade haft fyra hits på kort tid alldeles innan LPn släpptes, när den väl kom så hade marknaden redan börjat förändras. Blott några månader senare var den helt upp-och-ner-vänd… för att sen aldrig mer bli sig riktigt lik. Jerry fick vänta 6 långa år på en ny hit - Keep On sommaren 1969 - och hade det inte varit för dennes obestridliga seghet hade det kanske blivit rörpulande på heltid fram till pensionen år 2007 för “Jerka” Williams. Jag och många med mig är glada för att det inte blev så, men den här plattan, vilka kvaliteter den än besatte, kunde ha blivit både början och slutet för en hörnpelare i svensk pop- och rock-historia.
I dag så innehar Jerry i stället en helt unik position inom svenskt nöjesliv. Han kan nu blicka tillbaka på en karriär som sen första hiten med singeldebuten år 1962 aldrig har ens tagit paus även om popvågen på 60-talet satte honom ur fokus en längre tid. Så sent som igår så pratade jag med en söt liten tjej som föddes prick 20 år efter Darling Nelly Grey, Jerrys första singel, och hon tyckte att Jerry var den främste rocksångaren vi har haft i det här landet sett ur decenniernas perspektiv. Det om något säger väl vilket intryck han har gjort på den musikälskande delen för det här landet, generation efter generation.

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 76% [?]

Permalink