03.31.08
Posted in Min blogg
at 12:52 am
ABBAS FJÄRDE LP OCH DERAS KLIV IN I ROCKELITEN PÅ ALLVAR!!!
Fram till Arrival så hade ABBA näppeligen imponerat som albumgrupp. Som hitsingelleverantörer så hade de utan tvekan gjort det, man hade exempelvis redan haft tre listettor i England vid tiden för releasen av Arrival. Men de tre LP-skivorna som hade släppts åren innan hade samtliga haft minst sagt svajigt material. Enskilda toppar varvades med minst sagt mediokert, för att inte säga uselt material. Att på basis av dessa de tre första plattorna försöka prata in ABBA bland rockens stora skulle enbart vara skrattretande, ingenting annat. MEN, det fanns en tendens, skivorna blev bättre och bättre. I takt med ökat antal sucéer så steg både självförtroende och budget.
Och Arrival, LP nummer fyra i ordningen, är följdaktligen också klart bättre än föregångarna. Det finns egentligen ingen anledning att ens diskutera en sån fråga. Uppenbart så är det först här som gruppen på riktigt börjar begripa själva i vilken division dom spelar och var dom bör sätta ribban. Först här så verkar man ta sig på det allvar som man nu gjorde. Det är här som allt material är riktigt genomarbetat och här som de yvigaste sliskexperimenten är borta. Just därför så låter det så bra som det gör här också…
ABBA - ARRIVAL 1976 Utgiven på Polar
SIDA 1
1) When I Kissed The Teacher
Klockren inledning. Otroligt mäktig poplåt som sätter sig på en gång. Hela gänget sjunger på verserna, medans Agnetha tar sticken ensam.
Vad jag vet så släpptes den inte på singel, märkligt nog, hade självklart kunnat bli en lika stor hit som de som nu blev det.
2) Dancing Queen
En av ABBAs allra bästa låtar, följdaktligen också en världshit. Etta i USA, England, Sverige och en drös andra länder. En sanslös skapelse helt enkelt.
ALLTSÅ, alla ni som slentriantmässigt dissar den här gruppen och allt som dom har gjort: Det här är faktiskt inget annat än fantastiskt!
Komposition, arrangemang, tjejernas sång och även den enorma spel- och sångglädjen som dom förmedlar, det är bara fenomenalt.
Alla ni, det är bara att ge upp! ABBAs bästa låtar kommer att gå i graven långt efter att vi alla som är här nu ligger där!
Den stora frågan när man hör den här låten blir ändå: när dom kunde göra musik av den här kalibern, varför gjorde dom en gång i världen smörja typ Tropical Loveland, Sitting In The Palmtree och I Saw It In The Mirror?
3) My Love, My Life
En helt underbar ballad, med lysande sång från Agneta på versen och båda tjejerna på refrängen. Jag ryser när jag hör det här…
Det här är definitivt en väldigt bra komposition, men ändå, utan flickornas makalösa insats så hade det här ändå inte blivit så bra som det blev, för sånginsatsen är helt outstanding!
4) Dum Dum Diddle
Inledning med ett syntljud som kanske inte är det vackraste. Fortsättningen är väl inte heller den den roligaste som man hört. Ett litet kliv tillbaka till glam-ABBA, rollen som inte klädde dom så där speciellt bra. Det är väl å andra sidan just det här som kallas för mellanlåt…
5) Knowing Me, Knowing You
En av ABBAs mer dramatiska sånger. Frida solo på verserna med Agnetha som “spökröst” på den andra versen (har ni lagt märke till den?).
Märkligt nog så är det en låt som handlar om skilsmässor, men…det var väl ändå inte speciellt aktuellt just då? Var dom synska till och med, abborna?
Alltihopa är faktiskt väldigt, väldigt vackert. Den som inte ser det har antingen ett hjärta av sten eller stenar i öronen! (Jag kom på det uttrycket nu, alldeles själv! Inte så tokigt va?).
I alla händelser så var det här en listetta i England och nummer fjorton i USA.
SIDA 2
1) Money, Money, Money
Återigen en väldigt dramatisk touch på det hela. Här pratar vi dessutom nästan renodlad musikalmusik! Money, Money, Money hade glidit in i Chess som en hand i en handske!
Frida på en ovanligt uttrycksfull sång på verserna, hela gruppen på huvudtemat.
Inte gruppens bästa låt, inte ens plattans bästa, men det är väldigt bra ändå!
Money…missade förstaplatsen på Englandslistan, låtade stannade på tredje plats. Hade den gått upp till första så skulle ABBA ha haft SJU singlar på raken på förstaplatsen i England!!!
Vilka de lyckliga var? Jo, Mamma Mia, Fernando, Dancing Queen i första sjoket innan tredjeplatsen, sen följt av Knowing Me Knowing You, The Name Of The Game, Take A Chance On Me.
2) That’s Me
En av gruppens bortglömda pärlor. Ruggigt bra komposition och - för femtioelfte gången - sanslöst bra sånginsats från tjejerna! Det enda som drar ner helhetsintrycket är det monotona diskokompet som går igenom hela låten.
3) Why Did It Have To Be Me
Plattans klart sämsta låt…men inte ens den är helt befriad från sina poänger! Självklart märkligt att killarna fortfarande insisterar på att sjunga solo här. Det som räddar det hela från en katastrof är när tjejernas sång kommer in på sticket. Där, men bara där, så lyfter det hela nåt enormt. Som helhet dock fullkomligt umbärligt.
4) Tiger
Japp, egentligen en ren idiotlåt, men den är ju nu ändå så bra gjord så att innan den är slut så har man hunnit ge sig!
Det här andas väldigt mycket både Sparks och Queen, och då kan det väl ändå inte vara något annat än lysande, och det är just precis vad det här är!
Det här är och förblir pop när den är som bäst!
Och…har det funnits två lika bra sångerskor i ett och samma band tidigare? Jag tvivlar…
5) Arrival
Ett musikstycke som redan från start lät så pass mycket Mike Oldfield att det knappt var sant. Sen så kom Oldfield ett par år senare och gjorde en cover på Arrival!!! Jo, visst är tillvarons vindlingar lite lustiga ibland…
Ett värdigt avslut på en mycket bra skiva!
Summa summarum ett jättelyft jämfört med skivorna innan! Som jag tidigare skrivit så är det en frapperande kvalitetshöjning även jämfört med deras tredje skiva, ABBA. Det som främst har höjts är den allmänna nivån. Det som var rent skräp på de första skivorna har i stort sett flugit sin kos (möjligtvis med ett litet undantag, Why Did It…), och alla låtar på LPn verkar vara ungefär lika mycket genomarbetade, något som näppeligen var fallet i början på karriären.
Flörten med tysk schlager har i stort sett också tackat för sig, vilket jag från min sida ömsesidigt å det hjärtligaste tackar för.
Kvar finns ett litet glamkomplex som tittar fram här och där, men den här gången parat med en sådan kvalité så att allt är förlåtet.
Resten på skivan är ABBA, dom hade äntligen modet och självförtroendet att skapa något som var deras eget utan att till och från snegla på vad andra gör.
Slutomdömet som jag ger står jag för hur mycket ni än kritiserar mig! Bra musik är bra musik och kommer alltid att vara det. Och det här, det är nästan uteslutande väldigt, väldigt bra.
Visst, uppbackningen var enorm, budgeten med största sannolikhet också. Och med fyllda plånböcker så kunde också Björn och Benny i godan ro isolera sig på sin skärgårdsö för att komponera, i månader… Snacka om att ha det förspänt jämfört med andra artister! Jag är personligen övertygad om att en hel del andra svenska kompositörer hade gjort resan minst lika bra, om inte bättre (!) med samma förutsättningar.
Ta Clabbe, vad hade inte han med sin kompositörstalang kunnat gjort i samma position och med fyra års uppbackning från Polar? Eller Göran Lagerberg? P-O Bjärenäs hade kanske varit miljardär med en tjugorumsvåning på Manhattan i dag om han av en ödets nyck lierat sig med Björn Ulvaeus för si så där fyrtio år sen! Vem vet?
OK, må så vara, men det var nu en gång för alla det här gänget som gjorde det, OCH, det mycket viktiga OCH, ABBA utan Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad hade inte kommit nån vart alls. De här två tjejerna med sina enorma röster var det som till syverne och sist skiljde gruppen från övriga, dels samtida konkurrenter men även en million kopior. Deras röster är lätt att ta för givet, men det var dom som var själva nyckeln till ABBAs formidabla succé!
Som avslutning, ta vilken erfaren DJ som helst som har varit med ett tag, som kanske mest av allt är torsk på soul, R&B och blues. Fråga honom vad som händer i lokalen när han sätter på Dancing Queen och han kommer att få nåt fuktigt i ögonen. Ibland så är musik magi.
Om dom ändå bara hade haft vett att göra snygga omslag också…
Slutbetyg: inget annat än en stark FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 72% [?]
Permalink
03.30.08
Posted in Min blogg
at 3:57 am
EN SVENSK KLASSIKER MED TRE LEGENDARER INOM SVENSKT NÖJESLIV PUGH, JOJJE OCH LOFFE UNDER ETT OCH SAMMA TAK!!!
Pugh Rogefeldt LP-debuterade som många av er säkert vet 1969 med LPn (Ja, dä ä dä!). Men, visste ni att skivdebuten skedde redan året innan med singeln Har’u Vart’ På Cirkus? Så var det i alla fall.
Musikutövandet i sig startade faktiskt långt tidigare än så. Redan som barn så sjöng Pugh i gosskör, och hans första band startades så pass tidigt som i början på sextio-talet, så det var ingen nykomling som äntrade Metronomstudion i Juni -69 tillsammans med Georg “Jojje” Wadenius, bas och elgitarr och Janne “Loffe” Carlsson, trummor.
För många så har den här skivan gått till historien som den allra första rockskivan med text på svenska. Kan så vara, men för mig så har den gått till historien som en av de bästa skivorna som någonsin har gjorts…
Om Pugh kommer jag att skriva mycket i framtiden - nu när Tagesskivorna börjar ta slut - och jag ska inte slösa bort allt krut på en gång. Alla historier ska inte tas ut i förskott. Det finns väldigt mycket kvar att berätta, men det tar vi en nästa gång. Jag går pang på rödbetan till recensionen i stället. Det finns i alla fall så mycket skrivet om varje låt ändå så det blir nog läsning så det räcker ändå!
PUGH ROGEFELDT - (Ja, dä ä dä) 1969 Utgiven på Metronome
1) Love, Love, Love
Ruffig, stökig nästan replokalsliknande inledning på plattan…tills Pughs sång kommer in! Så fort som man hör den så förstår man att det här är nånting utanför de vanliga allfartsvägarna. En unik röst men med en osedvanlig kontroll även i de mer gymnastiska partierna. En av de få rena rocklåtarna på skivan. Allt mynnar ut i ett snudd på Hendrix-liknande psykedeliskt jam.
(Paradoxalt nog så börjar den här plattan med en låt som heter Love, Love, Love. Paradoxalt, jo, som jag skrev upptill så ska ju det här vara den första svenskspråkiga rock-LPn någonsin, och så har ändå, likt förbaskat, det första spåret en engelsk titel! Nåja, texten är ju på svenska så det spelar ju ändå ingen större roll.)
2) Här Kommer Natten
En i raden av de många låtar där Pugh ordentligt visar vilken snudd på fantastisk sångare han är, något som ytterst sällan nämns!
För övrigt så är det här en helt makalös komposition, inbäddad i ett snyggt, känsligt och följsamt arrangemang. Som så mycket från Pugh i den här vevan så är det svårt att peka med fingret och säga: “Aha! Det där, det fick han minnsan från den och den plattan!” Det går inte att säga så för det här är snudd på helt unikt. Det är självklart inspirerat av den nya rocken sprungen ur San Fransisco-vågen med löst improviserande både i solo och ackompanjemang, men det finns ändå inte en speciell grupp därifrån som Pugh skulle ha lyssnat sig torsk på och “snott” sitt koncept ifrån. Nix.
Alla tre inblandade musiker spelar på som vore dom i trans. Intensivt men tillbakahållet, helt utan tillstymmelse till flummeri. Allt är löst och knivskarpt på en och samma gång.
Ja, jag går så långt som att säga att det här musikaliskt är ren magi, och lika kraftig magi idag som för trettionio år sen. Det är sällan jag tar till så pass stora ord, men när jag gör det så menar jag det verkligen.
Och texten…visst är den helt sanslös!
3) Surabaya Johnny
Och så följer vi upp det hela med ytterligare ett mästerverk, en omarrangering av Berthold Brechts Surabaya Johnny!
Ett lika mycket orginellt som genialiskt arrangemang som är svårt att överhuvudtaget genrebestämma. Pop, rock, blues, visa, kuplett, psykedelia??? Lite av varje faktiskt.
Inledningen liknar mest en indisk raga - spelad på akustisk gitarr - som snabbt glider över i en kuplettliknande tango (sångfraseringarna är inte helt olika Povel Ramels!) som på ett utsökt elegant sätt åker in i ett rent hårdrockskomp. Mästerligt,lysande, genialiskt!
Hela vägen lika snyggt komp som tidigare. Stundtals makalöst hur Jojje och Loffe svänger och hur alla tre klockrent hittar varann.
Happy End, uppföljaren till Tolvskillingsoperan är namnet på det spel där Surabaya Johnny dök upp.
4) Små Lätta Moln
En låt som måhända med åren blivit lite väl uttjatad, få låtar har väl kommit att förknippas med Pugh som Små Lätta Moln. Det spelar ju nu ändå ingen roll. Det här är - återigen - förbålt bra. Snygg melodi, snyggt komp, lång härlig coda där låten tonar ut medans en kvinnoröst lite mystiskt dyker upp nånstans i bakgrunden…
5) Dä Ä Bra, Dä Ä Fint
Munspelsinledning innan en akustisk bluesgitarr dyker upp. Snart ansluter en tung gitarr en bas och Loffes trummor. En av plattans tyngre låtar. Här är det onekligen ren rock som gäller. Röjig, skräning gitarr. Är det Pugh som spelar den? Det låter inte som Jojje Nämligen.
Mot slutet så brakar allting ihop fullständigt, innan Pughs munspel bryter av. En röst konstaterar “Ja, dä ä dä.
Texten känns som nån form av uppgörelse med ett ex. Svårtydd…
SIDA 2
1) Jag Sitter Och Gungar
Börjar som ett laidback-jam där musikerna mest verkar känna av stämningarna. In kommer Pugh som nån slags harlekin sjungandes en barnramseliknande text, innan låten svänger om helt till ett bluesjamsliknande komp. Pugh kommer loss för fullt “Jag ser på min själ!!!…osv”, innan låten tonar ut i ett kaotiskt jam med Jojjes fuzz-gitarr i full anarki.
2) Signe
Låter som cello i inledningen, (fast inget står nämnt om nån cello på skivomslaget.) Mynnar snabbt ut i en av de trevligare låtarna på skivan. Först en visliknande vers som övergår i ett halvpsykedeliskt jam med en Pugh sjungandes lite ovanpå. Cellon tillbaka, och så raskt över i ett tungt bossaliknande komp med en Pugh som helt exploderar i en sanslös ordlös sångkaskad.
Jag hoppas nu att jag inte låter hädande men det här är ju absolut ingenting annat än en Povel Ramel i rocktappning. Vad ni än säger om det så är det så det är. Jag har rätt!
Helt suveränt givetvis. Lysande. Otroligt. Fantastiskt. Nej, jag saknar faktiskt ord.
3) Colinda
Lite folkinspirerat där Pugh visar vilken riktigt duktig gitarrist han faktiskt är. Det kom han att visa en hel del i framtiden, men - som sagt - även här. Allt börjar lugnt och sansat innan avslutningen med sina bombplansliknande fuzz-gitarrer dyker upp och med en Pugh som släpper lös allting - igen.
Inte det starkaste spåret på skivan, men tillräckligt bra för att vara helt godkänd.
Hur som helst en helt obegriplig text.
4) Haru Sett Mej Va…
Flagiolettinledning och sen huvudstupa in i en ultrasnabb jazz-bossa med en Pugh som återigen på ett förtjänstfyllt sätt förvaltar ett arv från Povel. Mycket imponerande driv i Pughs akustiska gitarr, fullt ös även på de övriga två, men framförallt en i allra högsta grad imponerande röstgymnastik från Pugh! Det är märkligt hur lite “cred” han under åren fått som sångare, när det låter så här så är det ju fråga om ren ekvilibrism.
5) Du Tände Lyset Andersson
Akustisk blues-inspirerad avslutning på skivan. Kryptisk text…
Summa Summarum en skiva som det är omöjligt att sammanfatta i några få ord. Hundrade gången man lyssnar på den så upptäcker man likt förbaskat nya saker och vinklingar. Det musikaliska spektrat är enormt. Även inom de enskilda låtarna så förekommer det en brokig fauna av stilar.
Pugh verkar stundtalhelt vansinnig, galen, ja som om han vore nyss lössläppt från hispan. Helt gränslös, men han vet självklart i varje tiondels sekund exakt vad det är som han pysslar med. Och han gör det så oerhört bra!!! Redan på sin LP-debut så är han ett fullfjädrat proffs.
För mig så har det här, som tidigare skrivet, en slående likhet med Povel Ramel. Musikaliskt dels med melodierna som klättrar upp och ner ibland i expressfart ibland i snigeltempo, men även i det gränslösa i ackordsväxlingar och tempobyten. Kanske inte lika tydligt textmässigt sett, möjligtvis i det ständigt okonventionella sättet att skriva och med ständiga ordlekar.
Ta exempelvis låten Signe, hur mycket Povel är det inte över den om ni lyssnar riktigt noga? Det är ju t.o.m. Povel Ramel över fraseringarna i Pughs sång där! Ta även den ordlösa sången på slutet: det är ju Povel helt enkelt, en rockig Povel!
Att det musikaliskt låter som det gör på den här skivan beror självklart väldigt mycket på att det är fråga om en vädigt speciell, unik frontfigur och två väldigt skickliga kompmusiker. Men inte bara det! Deras samspel är frapperande, makalöst helt enkelt och det är det som sätter den där pricken över i:et som gör den här skivan så otroligt bra som den nu är.
ALLTSÅ: här är det fråga om ett band som spelar in i stort sett allting på en och samma gång. Sång, bas, trummor och akustisk gitarr är lagt på en och samma gång och det är därför som det låter så levande som det gör - hela skivan igenom! Hur många sådana rock-skivor tror ni att ni har hört i era dar? Inte många, det töra jag lova! Ja, pålägg har gjorts, lite el-gitarr, lite sång här och där, men på det hela stora taget så är det rakt av in i bandaren!
Ytterligare en sak att värd att nämna är spännvidden hos de tre musikernas utövande. Loffe spelar med en jazzbakgrund, Jojje en snudd på helt unik rock-bas och Pugh en akustisk gitarr som är i stort sett hans egen stil och ingenting annat. Det kan verka klichéartat men den blandningen borgar onekligen för ett helt unikt slutresultat.
För den oinvigde kan den typen av ackordsspel på akustisk gitarr som Pugh spelar kanske verka lite simpelt, men så är det inte. Det här kräver i allra högsta grad sin man. Pugh har en mycket fin rytmik i stt spel som hela tiden klockrent följer övriga musiker. Mycket imponerande även om hans gitarr sällan är framträdande i ljudbilden.
Och så Jojje då, världsgitarristen som blott några år senare skulle komma att lämna Sverige för USA och Blood, Sweat & Tears men som på den här skivan spelar bas. Och som han då spelar! Jag vet en del basister som tycker att han var bättre som basist än han någonsin kom att bli som gitarrist!
Sist ut Janne “Loffe” Carlsson som är ihågkommen för så oerhört mycket annat än som trummis. Att han vid den här tiden var en av sveriges bästa jazz- och rocktrummisar bevisar den här skivan med all tänkbar tydlighet.
Slutomdömet kan ju bara bli ett, det förstår ju alla och envar…
Slutbetyg: en solklar FEMMA av fem möjliga!!!
Popularity: 75% [?]
Permalink
03.29.08
Posted in Min blogg
at 1:18 am
Per-Olof Bjärenäs var definitivt en av de mer lovande svenska kompositörerna i mitten på sextio-talet!
Att som utomstående person få med inte bara en utan TVÅ kompositioner på Hep Stars tredje LP, trots att hepparnas egen världsstjärna i vardande precis blommat ut som låtskrivare, är onekligen ganska så remarkabelt.
Vat 66, som hade heppen Lennart Heglands brorsa Bengt på gitarr, var, åtminstone inte på skiva, en speciellt märkvärdig grupp. Och Bjärenäs själv var väl heller ingen sångare från den svenska division ett.
SIDA A
The Birds In The Sky
Jo, det här är en väldigt fin låt, inte tu tal om det, men Bjärenäs är absolut inte Svenne Hedlund, så i jämförelse med Hep Stars version så faller den ganska så ordentligt. En hit var den i alla händelser, fyra på Tio-I-Topp och fem veckor på listan.
Det är inte utan att jag undrar…blev Benny inspirerad av Bjärenäs sätt att skriva låtar på? Ett genomgående drag hos P-O Bjärenäs kompositioner är att man först är övertygad om att det är Benny som har skrivit dom! Om det nu är så så har onekligen Bjärenäs kommit att indirekt starkt influera pophistorien.
Den som spelar orgel på den här inspelningen är ingen annan än Mecki Bodemark från Mecki Mark Men!
SIDA B
The Square Of The Won Fights
En inte lika stark låt som A-sidan men en helt godkänd komposition och ett i alla händelser väldigt tungt och imponerande framförande.
Återigen så stör dock P-O Bjärenäs tillkortakommande som sångare. Dennes styrka låg uppenbarligen i att skriva, det hade kanske suttit bra med ett nyförvärv i form av en ny medlem som koncentrerade sig på enbart sången.
Helläckert orgelsolo (av Mecki?) och ett slamrigt, härligt gitarrsolo.
Frågan kvarstår dock: vad gör Bjärenäs idag, och vad har han gjort under de gångna fyrtio åren? Som kompositör så var han onekligen en talang utöver det vanliga. Låten Christmas On My Mind från Jul Med Hep Stars, en riktig pop-rökare, är även den en Bjärenäskomposition…
Summa summarum en bitvis riktigt sjysst singel som dock fläckas lite grann av den inte bästa sånginsatsen. Helhetsomdömet blir då följdaktligen nånstans mitt emellan.
Slutbetyg: en TREA av fem möjliga…
Popularity: 74% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:55 am
Hej!
En kort liten parentes bara!
Nån gång runt 1966-67 så tittade jag en eftermiddag på TV tillsammans med min kompis Tomas Bäckman. Vi tittade på det (inom parentes urlöjliga) barnprogrammet Cirkus Minimum. Det var ett program som gick ut på att barn var idioter och inte förstod att den där lilla flickan som vägde tjugo kilo men ändå kunde lyfta en skivstång på hundra kilo bara var en bluff, därför att stången uppenbarligen var ihålig och vikterna två ballonger. Osv. Allting utfördes av barn, men det var bara fejk. Jättekul va?
Jag och min polare såg på det för att vi tyckte att det var det töntigaste som har visats nån gång, och ändå så var vi barn själva…säger allt.
Hursomhelst, en gång så dök det upp nåt nytt! En kille kom in i cirkusmanegen och spelade elgitarr!
Mörkt hår, kaxig, flinande uppsyn och klädd i en kosackskjorta (jo, jag minns det som om det vore igår!). Minst en låt körde han solo, och jag blev rätt så imponerad för han kunde inte ha varit mer än ett par år äldre än vad vi var, dvs 12-13.
In på manegen kom sen en till kille, en kille som sjöng. En liten mindre grabb med kraftiga, rätt så högt sittande ögonbryn. Tillsammans så framförde dom minst en låt, för jag minns att dom körde Stewball. Kanske var det en låt till, men ett solostycke av gitarristen och Stewball kommer jag bestämt ihåg.
Frågan är nu: Vilka var dom och vad gör dom idag???
Den som kan hjälpa till med det löser en drygt fyrtio år gammal gåta!
Popularity: 67% [?]
Permalink
03.28.08
Posted in Min blogg
at 1:04 am
Annaabee Nox var en grupp från Stockholm som då och då brukar nämnas som ett av de där banden som kunde ha blivit hur stora som helst om inte…Just det, om inte om hade varit…
Måhända var det så, gruppen gjorde hur som helst sju stycken singlar, samtliga idag eftersökta men svåra att få tag på. Dock aldrig någon LP.
Borde dom få ha gjort det? Tja, av den här singeln att döma så kanske det är lite tveksamt…
SIDA A
Where Have You Been
Jaha, det här får ju Sleep Little Girl att framstå som ett episkt mästerverk…Gräsligt rent ut sagt. Det låter falskt å det grövsta, hemskt. Fanns det ingen med kurage nog att berätta att en sån inspelning bör man nog inte ge ut på skiva?
Låten i sig är inte helt fel, det är lite grann som en långsam tagning av Please Please Mister Postman. Alla andra jämförelser med grupper och artister som har spelat in den låten glöms direkt bort!
SIDA B
Move It Baby
Lustigt nog betydligt bättre utan att för den skull vara speciellt bra. En hel del garage med pumpande bas och taggtrådsgitarr. Fortfarande taskig sång men inte lika katastrofal som på A-sidan.
Det här är långt ifrån ens godkänt men i alla fall något som kan passera som en “riktig” låt…
Summa summarum en riktigt usel singel med en katastrofal A-sida och en dålig B-sida. Efter att ha hört tejpen så borde grabbarna ha åkt hem och övat på låtarna i en vecka. Efter det så hade det nog kunnat bli bra, i det här skedet var dom inte mogna för att spela in en skiva. Det är singeln i sig tillräckligt bevis för.
Nåja, Tages började ganska så risigt dom också, för att inom loppet av något år tillhöra världseliten, så jag vill absolut inte döma ut Annaabee-nox på enbart den här singeln. Jag hoppas på att få återkomma i ärendet med ett roligare alster lite senare! Slutomdömet här är dock obönhörligt…
Slutbetyg: en ETTA av fem möjliga…
Popularity: 72% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:11 am
Hallå där!
Han som sitter ner längst bort, det är jag!
Tack väldigt mycket alla ni musikälskare som så gott som dagligen tittar in på bloggen!
Självklart att jag känner mig smickrad över att andra människor finner ett så pass stort nöje i att läsa vad jag har för funderingar kring musiken som en gång har varit (men som lever så starkt inom oss ändå…).
Givetvis så är det ju väldigt sporrande för mig att fortsätta att skriva och i så fall försöka att skriva ännu bättre än tidigare (det skall väl inte vara så svårt tänker nog en del…). Sista tiden så har jag också ett snittat på en recension om dan, vilket även var den ribba jag satte upp i början. Det har kännts väldigt tillfredsställande att kunna leverera så pass mycket.
Ett par problem bara:
I takt med att jag gradvis har blivit mer och mer ambitiös - jag hoppas att det har märkts - så lägger jag ner mer och mer tid på varje recension. Detaljer, fakta, källkontroll osv, det är klart att det tar tid… Konsekvensen har blivit att jag den sista tiden suttit uppe till 2 eller 3 VARJE natt för att skriva…för att sen gå upp på förmiddan och sen vara nere i butiken igen klockan 11.00. Kul! Absolut, jag älskar det, men det kommer inte att hålla i längden.
Så från och med nu så lovar jag TRE LP-recensioner per vecka, kanske mer men absolut inte mindre. På så sätt så bibehålls kvaliteten på det som jag skriver och - i långa loppet viktigast - risken för att jag får en hjärtinfarkt minskar dramatiskt!
I gengäld så ska jag utveckla en idé som Olle kom med för ett tag sen!
Jo, varför inte recensera udda singlar, antingen singlar som inte fick plats på respektive grupps LP-skivor, eller en grupp som enbart gjorde singlar men aldrig någon LP? På så sätt så kan man ju verkligen gå på djupet i “nörderiet”!
Min tanke var att från och med i kväll skriva något varje dag antingen om en LP, eller en udda singel. Låter det bra?
Återigen, jag är väldigt glad över den feedback som jag fått, antingen på sidan eller i butiken, och vill bara fortsätta på det inslagna spåret, men med balans och utan att knäcka mig själv på kuppen. För annat fall så blir det varken blogg, butik eller Micke…
Så så får det bli…!
Popularity: 67% [?]
Permalink
03.27.08
Posted in Min blogg
at 3:25 am
OLA & THE JANGLERS I SIN UTMÄRKTA DEBUT!!!
Ola & The Janglers kom 1964 tvåa i Nalens Popbandstävling, något som blev startskottet till en karriär som skulle vara ända till 1971. En karriär längre än nästan alla andra svenska popband från den eran. Det paradoxala med Ola och hans gubbar är dessutom att peaken kom när de flesta av de gamla konkurrenterna redan hade lagt av eller hade karriärer som redan hade gått i stå. Med peaken så menar jag naturligtvis Let’s Dance, Chris Montez gamla hit från -62, som grabbarna gjorde en cover på och sen toppade båda svenska listorna med hösten 1968. Ett halvår senare så hände sen det otroliga att man - fem år före Björn Skifs och Abba - gick in på USAs Billboardlista som första svenska grupp någonsin.
Här kommer däremot en recension på deras allra första LP. Utgiven någon gång i skarven mellan 1965-1966. Om någon har ett mer precist datum så är jag bara mer än tacksam!
Stones, Kinks och Zombies stod högt i kurs hos grabbarna vid den här tiden, det behöver man inte vara nån popproffessor för att förstå, poängen är att man gjorde sina covers och för den delrn egna låtar på ett ypperligt sätt!
OLA & THE JANGLERS - SURPRISE, SURPRISE 1966 Utgiven på Gazell
SIDA 1
1) Surprise, Surprise
Kanonöppning med en lysande cover på en tidig Rolling Stones-låt från LPn Rolling Stones Now!
Ola Håkansson var onekligen en väldigt bra sångare! Inte tokigt att starta sin LP-karriär med en sån här rökare.
Fyra på Tio-I-Topp.
2) Stop Your Sobbing
Klart godkänd cover på en låt från Kinks första LP Godkänd, tja, den är minst lika bra som orginalet!
Den kom att hamna som B-sida på Love Was On Your Mind.
3) We Got A Good Thing Going
Ny Stonescover, och återigen med ett utmärkt resultat. Även detta ett alster från LPn Rolling Stones Now!
4) Land Of 1000 Dances
Kanske inte den tuffaste versionen av den här låten som jag har hört, men med viss tvekan så får den ändå godkänt. Det som drar ner är främst det minst sagt darriga tempot. Det går lite upp och ner.
En lustig poäng är att Wilson Pickett fick en stor hit med den här låten men detta efter att Ola & The Janglers spelat in sin version. Precis samma sak hände med Mustang Sally och Tages för Wilson Picketts del. Denne fick en monsterhit med en cover på Mustang Sally som en svensk grupp - Tages - också precis hade spelat in. Bör vara ett högt betyg till svenska popbandens näsor för potentiella hitlåtar!
Orginalet spelades hur som helst in av Chris Kenner 1963.
Bandets fjärde singel.
5) Love Was On Your Mind
Jag vet inte riktigt hur det här gick till…Clabbe står inte nämnd som medlem i bandet nånstans på omslaget, men ungefär i den här vevan så gick han med i bandet, och han har komponerat den här låten. Så långt är jag med. Men varför tog man hans låt INNAN han kom med? Det känns en smula anakronistiskt. Var han trots allt med lite grann på skivan men man hann inte skriva det innan man tryckte upp omslaget, eller?
Låten är hur som helst fullkomligt lysande. Enligt mig en av de bästa svenska 60-talslåtarna överhuvudtaget. Klabbe hade ofta en lätt dramatisk touch på sina låtar som här. Vemod och mellankoli var också vanliga ingredienser i det af Geijerstamska låtskrivarregistret. Allt ihopplockat på ett mästerligt sätt. Jag skriver ett mästerligt sätt för den här låten är verkligen ett mästerverk. Snudd på en tidig Good Vibrations - inte på så sätt att den låter som Beach Boys hit från ett år senare - men på så sätt att låten vindlar sig hit och dit och byter teman stup i kvarten utan att det låter det minsta krystat eller tillgjort.
Super Clabbe, på det här hantverket var du bäst!
Etta på Tio-I-Topp våren 1966 och på listan i åtta veckor.
6) No No No
En komposition från den strax efteråt avhoppande gitarristen Christer Idering - jo, bror med Gunnar i Mascots.
Går helt och hållet i Kinksstil, snudd på rip-off, med ett pulserande riff i botten och ett trumbreak a lá All Day And All Of The Night.
Lysande orgelsolo av Jonte!!!
Femma på Tio-I-Topp.
SIDA 2
1) It’s Allright
Se där, en till Kinks-cover! Den här gången baksidan på You Really Got Me. Klart godkänd version. Bra tryck, snyggt arrangemang och mycket bra sång från Ola. Inte en chans att Janglarna behöver skämmas för det här inte!
B-sida på Surprise, surprise.
2) Thinkin’ Of You
En ny Klabbe-komposition. Inte alls lika stark som Love Was On Your Mind men helt godkänd med en snygg sångmelodi och ett par intressanta harmoniväxlingar. Inte genialiskt den här gången, men ett gott hantverk.
Och banne mig, låter det inte en hel del Kinks om det här också…
Beatles med sin Please Please Me verkar dock strax innan ha avlyssnats när slutet på låten nertecknades…
B-sida på singeln Land Of A Thousand Dances.
3) I Remember When I Loved Her
Ola & Co.s första hit från våren 1965 var deras andra singel, en cover på Zombies genombrottslåt She’s Not There. Den här låten är från samma LP med Zombies som She’s Not There - Begin Here. Låten skiljer sig markant från allt annat på plattan med sin mellankoliska mollmelodi och Rod Argent-liknande orgel som förgrund i kompet. Snyggt, absolut, men det kanske mest anonyma ögonblicket på skivan.
4) Satisfaction
Ett mycket berömvärt försök att göra en cover på en av de svåraste låtar att göra en cover på. Visserligen så plankar man stenarna rakt av, men man gör det med en sån autencitet att det bara är att gratulera: det här var f-t bra gjort, inget att snacka om!
5) This Sporting Life
Om någon kan förklara för mig hur det kom sig att Ola & Co. kom att välja den här låten för att göra en cover på till sin debut-LP så är jag tacksam.
Ian Whitcomb, är han bekant? Förmodligen inte. Engelsman, åkte till USA i början på sextio-talet och hade där en lite sporadisk karriär med musik som det är ganska marigt att bli klok på. Singer-songwriter, entertainer och komiker. Helt okänd vad jag förstår i sitt hemland England men med en viss kultstatus i USA. Bland hans meriter kan sägas vara att han stundtals lät som Tiny Tim ett par år innan denne dök upp på banan.
Hur som helst, This Sporting Life skriven av Ian Whitcomb och framförde av densamme blev en pyttehit - nummer 100 på Billboardlistan - i USA 1965, och just den låten hittar nån av janglarna och tycker att den är gjuten som en cover. Jaha…
Hatten av för musikalisk djärvhet hur som helst…
6) Leave Me Be
Zombies igen! Deras andra singel i en mycket välgjord cover. Riktigt bra framfört faktiskt!
Men…det låter onekligen en hel del Gyllene Tider om det här, tro det eller ej! Slut ögonen och tänk er att det är Per Gessle som sjunger, och inse att det här lyssnade man mycket på i Halmstad på sextio-talet!
Summa summarum en mycket välgjord debutskiva, faktiskt en av de bästa debuter jag har hört ett svenskt band från den epoken åtstadkomma!
Ola Håkansson låter redan här som en mogen och färdig sångare och bandet i övrigt visar upp stora kvaliteter med exempelvis Jonte som visar sig vara ett riktigt ess som organist.
Clabbes intåg i gruppen gör det ju sen t.o.m. ännu bättre. Love Was On Your Mind är på goda meriter en svensk pop-klassiker.
Det enda tråkiga är att så få idag förstår hur stor Clabbe egentligen var på den här tiden, en kompositör som startar sin karriär med att skriva låtar som hyllas än i dag…och inte bara av mig, och inte bara i Sverige. Ola & The Janglers står högt i kurs hos kännare världen över av sextio-talspopen som den var utanför USA och England.
(En liten fotnot bara: Rolling Stones, Kinks och Zombies var det alltså som stod högt i kurs hos Ola & Co. Bland en del annat så gjorde man en cover på Kinks It’s Allright skriven av Ray Davies.
Det dråpliga är att i precis samma epok så kom Zombies ut med en EP där en av låtarna heter It’s Alright, skriven av Rod Argent!
Och som om det inte var nog med det, samma år så kom Stones ut med sin tredje LP, Out Of Our Heads där ett av spåren går under namnet I’m All Right, men där sången som vi alla vet hela tiden går just “It’s All Right”!
Var det för att de var så glada de här gubbarna från de här tre banden över att bli så uppskattade av ett band från Sverige som dom skrev sina tre helt olika feel-good-låtar med i stort sett samma titel???)
Slutomdömet blir högt, väldigt högt, men så är det här också en sensationellt bra svensk popskiva, framför allt med tanke på att det är en debut!!!
Slutbetyg: en mycket stark FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 71% [?]
Permalink
03.26.08
Posted in Min blogg
at 2:03 am
HOUNDS UPPFÖLJARE TILL SIN FÖRSTA PLATTA
Hounds kom att göra två LP-skivor under sin korta levnad. Efter det så packade killarna ihop väskorna och drog åt varsitt håll. Sex Tio-I-Topp-hits han man även med, liksom ett otal spelningar över hela Sverige under de inte mer än två år från det att gruppen slog igenom med Exodus till att man la ner.
Här är en kort liten recension på den andra och sista LP-skivan som Hounds fick till innan det var tack och good-bye.
THE HOUNDS - FROM THE HOUNDS WITH LOVE 1967 Utgiven på Gazell
SIDA 1
1) I Can’t Grow Peaches On A Cherry Tree
Ojdå. Det här är snudd på så överpretentiöst så att det spricker totalt. Alldeles för sött och lulligt, inget lämpligt startspår alls. Faktiskt snudd på plattans svagaste spår. Borde nog ha gömts in i mitten på sida 2, eller kanske ännu hellre glömts bort.
Är det här ett pop-band? Det låter mera Hootenanny Singers än Shanes, den saken är helt klar!
Vedervärdiga stråkar!!!
För övrigt så hade den här låten året innan, 1966, varit en USA-hit för den minst sagt bortglömda gruppen Just Us. Just Us var en duo där 50% utgjordes av Chip Taylor, mannen som skrev Wild Thing, Troggs monsterhit…
(Visste ni förresten att denne Chip Taylor har en bror som heter Jon Voigt? Jo, precis, samme Voigt som bl.a. hade huvudrollen i Midnight Cowboy…
Det gör alltså denne Chip Taylor till farbror åt Angelina Jolie! Är inte världen liten ändå…)
Nej, tummen ner ordentligt här!
2) The Gipsy Cried
Betydligt bättre, mycket bättre t.o.m. men så var det en hit också, fjärde plats på Tio-I-Topp. Definitivt en av plattans bästa låtar.
Janne Önneruds falsett sitter faktiskt klockrent, borde kanske varit nåt man skulle satsat lite mer på.
Även denna låt hade tidigare slagit i USA. Denna gång så var det Lou Christie som 1963 hade banat väg för Hounds. Samme Christie som även gjorde Two Faces Have I som New Generation hade en jätte-hit med 67-68…Nån som minns vad sångaren i den gruppen hette?
3) If Time Stood Still
Egen komposition - Henrik Salander/Anders Henriksson. Släpig och aningen intetsägande, det hela räddas av en osedvanligt snygg wha-wha-gitarr, och snygga basgångar från Janne B. Jo, även det övriga är snyggt och oklanderligt, jag medger det, men det räcker inte!
4) Old Man In New York
Återigen eget, denna gång helt och hållet från Salanders egen penna. Var det månne sig själv han lekte orakel om? Henrik har ju bland annat varit ambassadör i just New York…
Hur låter det då? Tja, kanske ett av de bättre spåren på hela plattan, men…det här är hela tiden alltför pretentiöst. Det börjar sprida sig en liten känsla av Bror Duktig över skivan som jag har svårt att ignorera. Jo, det är kompetent, men tar man sig inte på ett litet för stort allvar ändå? Att hela tiden ösa på med allt som går kräver ju att det är något riktigt ordentligt både i grund och i topp. Är det inte en riktigt bra komposition och om inte sången, i det här fallet stämsången, är helt ren så blir fyrverkeriet missriktat. Tyvärr.
Less is (sometimes) more…
För övrigt så var den här låten B-sida på The Gipsy Cried.
5) A Day In The Life Of A Fool
Mäktigt, smäktande och bra framfört, men kanske inte vad så många förväntar sig på en svensk pop-platta från 1967…
Ärligt talat, nånstans så känns det som om gruppen här är på väg att glida av banan. Hounds var ju trots allt en pop-grupp med en publik som i huvudsak befann sig i lägre ton-åren. Ville man hitta nya fans eller trodde man på allvar att det här skulle funka?
Jag fryser inte alls på det här som jag än idag gör när jag hör Exodus. Det är för pompöst helt enkelt, man vill bli tagen på allvar
Den här låten, som från allra första början kommer från en musikal - Black Orpheus - har gjorts av ett antal entertainers under årens lopp. En hit var den 1966 i USA med Jack Jones. (Samme Jack Jones som på slutet av sextiotalet var gift med Jill St. John, en av de allra sötaste Bond-tjejerna. Diamonds Are Forever var filmen där hon själv gled in i evigheten…)
6) What’s He Got That I Ain’t Got
En upptempo!!! Här sitter det mesta bra även om det kanske inte är den mest spännande kompositionen, men här känns det ändå som om man vill hitta någon slags enkelhet. Godkänt med råge.
En Salander/Henriksson-komposition igen.
SIDA 2
1) I’ll Take You Where The Music’s Playing
Hit med Drifters från 1965, här i en hyfsad version med ett godkänt arrangemang. Problemet är att det låter mer tysk schlager än pop, rock eller schlager om det. Alltså…det här känns i dag väldigt lättvindigt och umbärligt.
Hur som helst en hit på Tio-I-Topp 67-68, med en fjärde placering som högsta plats.
2) A Summer Song
En hit och en i och för sig riktigt, riktigt bra låt. Inte tu tal om det.
Problemet är att det blir lite väl mycket av den här varan på skivan för att man ska hoppa upp av glädje när den här låten dyker upp.
En paralell: ta en valfri Simon & Garfunkel-skiva, vilken som helst, och du finner betydligt mera drag på den plattan än vad vi erbjuds här. Deras komp- band röjde oftast vilt, och tempot på låtarna är högre än man kanskeförst tror.Här blir det mest bara en slö jämntjock sirap.
Jag njuter varje gång jag hör den här låten på radio, tagen ur sitt sammanhang, men här drunknar den i mängden, så är det bara.
Det här var också en hit hösten - inte sommaren - 1967 med en peak på 6:e plats på Tio-I-Topp.
3) Feelin’ Groovy
Ocn när vi ändå pratar om killarna från Queens, New York, här en cover på en av deras låtar, (som dock hade varit en hit med Harpers Bizarre…)
Orginellt eget arrangemang på denna Simon & Garfunkel b-sida, om jag nu ska uttrycka mig snällt…Ska jag vara elak så är det här smörja och ett lustmord på en i början bra låt…Kallas för overkill, det där när man ska få med så mycket som möjligt på en gång. När sen inte beståndsdelarna alltid låter så där riktigt helgjutna så sluter det bara med pannkaka…Tyvärr.
4) The Office Girl
Här däremot har vi förmodligen plattans bästa spår! Det känns som om det här las mera tid och omsorg på arrangemang och stämsång än på de flesta andra låtarna på skivan. Mycket Beach Boys över hela kompositionen, men det är riktigt, riktigt bra gjort, återhållsamt och laid-back utan att vara sliskigt eller inställsamt.
Den här gången mycket fin stämsång och återigen väldigt snyggt gitarrspel. Även ett par riktigt läckra bas-riff från Janne B.
Komponerad av Henrik Salander. Tummen upp, ambassadören! (Det här skulle ha varit ribban för hela skivan…inte skiten som vi hörde på spåret innan!)
B-sida på I’ll Take You Were The Musics Playing.
5) Never Try To Catch The Sun
Och så ytterligare en Henke-låt som inte är så tokig. Betydligt bättre som låt och betydligt mer lämpad för Hounds än ett flertal av de covers som man valde. Inte lika bra som The Office Girl, men klart godkänd.
B-sida på A Summer Song.
6) Hi-Ho Silver Lining
OK, till slut så kom det en rockare, en cover på Jeff Becks hit frånmen det är försent. Taskig produktion och slarvigt, hafsigt spel gör att man dessutom får intrycket av att de inte tog det här på något större allvar.
Åtminstone kul med duellen mellan Lasse på gitarr och Janne B. på trombon.
Summa summarum en ganska trist skiva jämfört med föregångaren. Det är alldeles för lungt, långsamt och släpigt. Det är som om Hounds hade upptäckt att det är dom lugna, mellankoliska låtarna som funkar bäst och därför - kanske undermedvetet - kom att välja den typen av låt om och om till den här skivan. Grabbarna kanske inte såg helheten innan allt var klart. Eller så var det precis så här som dom ville ha det…vad vet jag?
Lite grann blir det som en bootleg-LP jag hade en gång i världen med Elvis Presley där ena sidan var Can’t Help Falling In Love tagning 1-10 och andra sidan tagning 11-20. Nej, nu överdriver jag! Men ni förstår nog vart jag vill komma.
Jag kan bara konstatera att det här är en platta vars helhet definitivt blir sämre än de enskilda beståndsdelarna! Framförallt blir det segt och långtråkigt efter ett tag. Det överpretetiösa patos med dessa eviga överarbetade stämmor som bjuds blir ganska snabbt också lite väl mycket…
Hounds popularitet gick här också ner, och efter att ha lyssnat på den här skivan så kan jag nog förstå det. Här försöker man i stället för att känna efter vad publiken vill ha att visa hur duktiga och kompetenta man är hela tiden.
Jo, dom var klart bra på det mesta som dom gjorde, inget snack om det, men varför visa upp det i varenda liten fras med alla dessa la-la-la-la-la-körer i bakgrunden? Säkert jättekul i studion, men…
En sista sak: Som tidigare nämnts, Henrik Salanders kompositioner är klart bättre än de flesta covers gruppen gör…Alltså: jämför The Office Girl med A Day In The Life Of A Fool…Vem behöver göra en sån cover när det finns en kompetent låtskrivare i gruppen?
Men…sorry grabbar, det blir i alla händelser ett lägre betyg än vad eran platta innan fick! Jag kanske verkar hård, men ni verkar en aning ha tappat kompassriktningen på den här skivan…
Slutbetyg: en stark TVÅA av fem möjliga…
Popularity: 78% [?]
Permalink
03.24.08
Posted in Min blogg
at 4:28 pm
EFTER TVÅ STUDIOALBUM SÅ TYCKTE ULF LUNDELL ATT DET VAR DAGS FÖR EN LIVEPLATTA!!!
I mångt och mycket så har Ulf Lundell under årens lopp gått sina egna vägar, å andra sidan absolut inte.
Musikaliskt som ett läskpapper som suger åt sig allt som ramlar framför honom. De större karriärsdragen har däremot ibland varit minst sagt svårförutsägbara och knappast följt några givna mönster.
Om det kan ju diskuteras fram och tillbaka, hit och dit och ska kanske inte behandlas till fullo här och nu. Men det faktum att Lundell efter två i allra högsta grad kritikerrosade,välproducerade, genomarbetade studioalbum väljer att ge ut en grötig, rörig, ruffig, taskigt inspelad live-skiva som bland annat innehåller Route 66 (!) och My Generation (!!) - dessa två dessutom sjugna av Mats Ronander(!!!) - är ju så här i ett 30-årigt perspektiv kanske inte det mest givna draget. Att sen Lundells röst på skivan, när han väl sjunger, är så långt bak i mixen att det knappt är möjligt att utan stor ansträgning höra något alls av texten gör det hela ännu märkligare. Det är ju nu en gång för alla så att det är texterna som är grunden till Ulf L.s popularitet bland fansen, om man då inte kan höra texten så faller väl ändå det mesta av poängen med en ny Lundell-skiva?
Vad tyckte Uffe själv när han hörde det färdiga resultatet med den här skivan? Jublade han av lycka över att framstå som en fylltratt som skrålar fram texter som ingen hör, dessutom med några av sveriges främsta musiker som kompband som dock för kvällen blivit reducerade till ett lokalt pub-band?
Viktigt att ha i minnet är att Lundell vid den här tiden INTE var den etablerade artist som han är i dag, han var mer ett nytt lovande stjärnskott.
Jo, hans skivor hade fått ett bra bemötande, hade blivit väl omskrivna i media. Jack hade blivit en succé som roman och precis hunnit bli en på förhand mycket omtalad film när den här skivan släpptes.
Men, det var inget som sa att det hela skulle vara för evigt bara för det. De två första plattorna hade sålt skapligt men inte toppat några försäljningslistor, ganska långt ifrån. En skiva till av den här kalibern och Lundells karriär hade kunnat bli som det ibland blir - inga exempel - upp som en sol, ner som en pannkaka.
Nu är ju den tuffe Uffe av ett sånt segt virke att en eller annan motgång mest stärker honom, och, vad jag än skriver här, den här skivan sålde ganska skapligt den med. MEN, hade han fortsatt med så här pass slarviga och nonchalant ihopsatta skivor så hade karriären kunnat sluta kvickt, vare sig Uffe hade tänkt sig det eller ej!
SIDA 1
1) Stockholms City
En av Lundells klassiska låtar. Här går texten fram och det är hyfsad balans mellan instrumenten. Godkänt, men med tvekan.
2) Som En Syster
En helt ny komposition, balladliknande med sedvanligt bra text. En av plattans höjdpunkter.
3) Lismare
Bortsett från ett fullkomligt bländande gitarrrspel från Lasse W. så är det inte så mycket mer av musikaliskt värde här. Det här är klockren punk a lá Clash en liten stund innan någon ens visste om att dom fanns.
Tur att det finns ett insert i skivan, för då kan man upptäcka att bakom allt slammer och bröl finns en knivskarp och brutalt naken text om hur det känns att på någon månad gå från att bli sedd som en luffare till att bli inbjuden på societetens cocktailparty. Att inte låta texten framgå bättre blir onekligen som att kasta pärlor för svinen.
4) Om Vi Vill Och Törs
Betydligt bättre musikaliskt, man skulle väl kunna kalla det för klassiskt Lundell, även om nu hans influenser inte är direkt svåra att spåra. Fortfarande taskigt inspelat med en väldigt murrig mix. Men, hur som helst, så länge som texten går fram så känns det ändå passabelt.
5) Sextiosju, Sextiosju
Så var vi tillbaka till pre-Clash med en fotbolls-hejarklack till kör.
Sanning att säga, om man inte känner till texten till den här låten i förväg så blir det här fullständigt meningslöst då det inte går att höra ett ord av texten förutom refrängens “sextisjuu-sextisjuu!!!”.
Jag kanske för en del verkar tråkig och inskränkt som inte fattar det häftiga med det här, men…i min värld så frågar jag mig direkt när jag hör det här:VARFÖR ger man ut en sån här låt på en skiva för?
Det skulle möjligtvis vara för dom redan frälsta då, men tänk då på dom som fick sitt första möte med Lundell här. Vad tänkte dom då?
SIDA 2
1) Lilla Anette
Tänk att det finns dom som inte tycker Kenta var bra för att det var för mycket fyllgubbeskrål över det. Jaha…
Lysande gitarrspel av Lasse Wellander och tungt blueskomp från de övriga, men vad hjälper det när sången låter som den gör och man inte kan höra texten?
2) Route 66
Mats Ronander tar över sång-micken, ett litet lyft, men det räcker inte. Visst, det svänger stundtals riktigt bra, men med den miserabla ljudkvaliteten så dränks allting i allt annat. Sologitarren är lyckligtvis en aning separerad. Tack Lasse, du är plattans obestridlige stjärna.
3) Jonny Gitarr
Och…vad ville man med det här då? Party…? Nja…framför allt så känns det här väldigt, väldigt passé i dag.
4) My Generation
Jättesnygg instrumental inledning.
Resten då?. Jo,det var säkert kul för en del av dom som var där, för övriga är det mest bara en plåga. Sorry. Som en förlaga till den punkvåg som nån månad senare skulle komma att rulla in över västvärlden så är det väl kanske adekvat, men det skriver jag inte som nåt positivt, bara för att illustrera hur genomuselt det är…
5) Och Gott Öl Kom
Från början en dikt av en skotsk nationalpoet, Robert Burns, här med översättning av Lundell. Ett lyft jämfört med de flesta andra låtarna på skivan då man åtminstone kan höra texten, vilket inte betyder att det är någon njutning att lyssna på det här, för det är det inte.
Summa summarum en i dag näst intill olyssbar skiva. Jag gillade den här LPn när den kom för 30 år sen drygt, nu så känns det näst intill ofattbart att jag överhuvudtaget satte på plattan mer än en gång. Rannsakar jag mig själv så var det nog främst Lasse W.s gitarrspel som tjusade mig…
Visst, det finns nån slags klubbkänsla, live-feeling över alltihopa, men då det är så taskigt inspelat och mixat så försvinner hela poängen ut i nån avloppsvask.
Alltså: Ulf Lundells storhet ligger i hans texter, det är nog nästan alla eniga om, och hör man inte dom på grund av en urusel mix så blir det ju inte så mycket kvar, eller hur?
När sen det kompet är inspelat så dåligt så att allt bara blir en gröt av alltihopa så börjar vi nästan stava katastrof.
Nåja, riktigt så illa är nu inte det här, men ett långt steg tillbaka från plattan in - Törst.
Slutbetyg: en svag TVÅA av fem möjliga…
Popularity: 69% [?]
Permalink
03.23.08
Posted in Min blogg
at 7:19 pm
JERRY WILLIAMS BLIVANDE KOMPGRUPP MED SIN - NÄSTAN - HELINSTRUMENTALA DEBUT!!!
The Violents var ett band som - till skillnad mot sina samtida konkurrenter Spotnicks - till en början satsade uteslutande på det instrumentala. En minst sagt tuff uppgift när det gällde att fylla ut en danskväll på ett par timmar. En faktor som nu gjorde den på pappret tämligen svåra uppgiften lite lättare var att man längst fram i ledet hade ett riktigt ess: Hasse Rosén, en fullkomligt lysande solo-gitarrist med ton, teknik och rytmik som få.
Visst, denne hade lyssnat på inte bara Ventures och Shadows utan även på Bosse Winberg från just Spotnicks, men Violents hade ändå redan från början ett eget sound och ett eget sätt att tackla låtarna på. Till skillnad från övriga instrumentalband under den epoken så satsade man mycket på eget material. Detta hjälpte onekligen till för att skapa ett eget sound!
Kanske inte så mycket att säga om enskilda låtar på den här skivan, jag nöjer mig med en kortare summering på de flesta spåren.
SIDA 1
1) Violent’s Theme
Skivan börjar med en distinkt 12-takts-rockare.
2) Anaconda
En snitsigt spelat och väldigt snygg melodi. Man kan säga att låten r-i-n-g-l-a-r sig fram…likt en orm…
3) Riding Guitars
En enkel men effektiv melodi. Låter v-ä-l-d-i-g-t mycket som Spotnicks…B-sida på singeln Kors På Idas Grav.
4) Boa Constrictor
Om nu nån misstänker att den här låten skulle ha nån släktskap med låt nummer 2 - Anaconda - så kan jag mededela att det har den. Ganska så likartade. B-sida på singeln Bandido.
5) Andalucia
Dramatiskt och, som titeln kanske kan peka på, med ett tonval inspirerat av flamenco och zigenarmusik.
6) Bandido
Lite grann samma harmonival som i låten innan, skillnaden är att det är mera drag här. Släpptes som singel, men hamnade precis utanför Tio-I-Topp-listan. En elfte placering räckte inte…
7) Alpens Ros
Violents ända svenska hit under en fem år lång karriär. Men, har någon någonsin trott på rättvisa i musikens värld? Till råga på allt så blev det inte mer än en vecka på den så hett åtrådda och väldigt viktiga listan…Singeln kom ändå att sälja helt otroliga 80 000 ex.!!!
SIDA 2
1) Liebestwist
Kanonlåt!
Ursrungligen kallad Liebestraum och komponerad av Frans Liszt runt 1848, vad än det må stå på skivetiketten, men här omarrad och omtitulerad till Liebestwist! Därav den försmädliga bojkotten från Sveriges Radio, då det den tiden - 1962 - inte gick för sig att “skända” klassisk musik genom att göra pop-versioner av dem…Synd för grabbarna i The Violents, för det här skulle annars ha varit en given hit, nånting som bandet så väl hade behövt följa upp framgången med Alpens Ros med. Konkurrenterna från andra sidan Sverige, Spotnicks, rönte samma öde med sina versioner av Amapola och Habaneran från Carmen. Bojkott även där…
För övrigt så är det den här låten som gör att LPn enligt min ingress inte är helt instrumental. För det är den ju inte! Det är nämligen någon som dels introducerar låten i början för att sen hojta och tjoa i bakgrunden rakt igenom hela spåret. Enligt en del uppgifter så ska denne någon vara ingen annan än Jerry Williams!!!
Ytterligare en fotnot: Elvis Presley kom att göra den här låten ett par år senare till filmen Viva Las Vegas, men då under namnet Today, Tomorrow and Forever. Nej…Frans Liszt stod inte nämnd som kompositör då heller!
2) Ghia
En enkel men effektfull melodi spelad på ett lysande sätt.
3) Moonlight Walk
En långsam, lite vemodig men vacker melodi. Andas lite Shadows.
4) El Cumbanchero
Legendarisk komposition av den likaledes legendariske kompositören Rafael Hernandez från Puerto Rico. Urläcker version från Violents.
5) Kors På Idas Grav
Ett gammalt skillingtryck, här i en betydligt rockigare version än vi är vana vid…
6) Monkey Serenade
Glatt, snabbt och yvigt. Kanon rent ut sagt.
7) When Johnny L. Comes Marching Home
En välkänd traditionell. Kanske inte det mest spännande på skivan, vilket inte betyder att det inte är någonting annat än helt OK.
Summa summarum en i allra högsta grad proffsigt och välspelad skiva utan att för den skull vara det minsta slätstruken eller inställsam. Självklart så är den i dag, framför allt genom sin frånvaro av sång, en LP främst för gitarr-afacionados, men sådana finns det ju både här och där. Och i så fall så är den här skivan ett alldeles utmärkt val av en halvtimmes lyssning. Plattan innehåller ett par riktiga rökare och faktiskt inte ett enda tveksamt spår. Slutomdömet blir följdaktligen också högt. Helt enkelt en riktigt bra skiva!
Det som sticker ut mest på plattan är givetvis Hasse Roséns förbålt skickliga gitarrspel. Ackuratess, precision och finess rakt igenom. Många gitarrister av idag skulle få stora problem med att kopiera det en ung och oerfaren Hasse leker sig igenom.
Jag har inte haft bergkoll på vad Hasse sysslat med under åren som gått, men har förstått att han har fortsatt att syssla med gitarrspel under åren som gått. Förståeligt och glädjande.
Imponerar gör även kompmusikerna, möjligtvis med basist Lennart Carlsmyr i spetsen. Väldigt driv och tryck i basen hela skivan igenom.
Under alla händelser så hade jag unnat Violents mer av den succé som de så retligt bara fick smaka på med den allra första singeln, Alpens Ros. Bandet var ju helt enkelt lysande!
Framgångar och uppmärksamhet fick man ju ändå parallellt som kompmusiker till Jerry Williams. Med Jerry så fick man ju snabbt tre nya placeringar på den livsviktiga Tio-I-Topp-listan.
Det samarbetet varade dock inte längre än till -65. Efter ett par medlemsbyten då även ingen mindre än Shanes Staffan Berggren hoppade in, så upplöstes Violents 1966. Tyvärr. Som redan sagt, gruppen var värd ett bättre öde.
Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!
Popularity: 73% [?]
Permalink
Loading ...
