02.15.08
Posted in Min blogg
at 2:06 am
DEN GAMLA ROCKGRUPPEN HEP STARS MED EN LP DÄR DE VISar UPP SITT NYA ANSIKTE SOM ALLROUND-ENTERTAINERS
The Hep Stars var ett av mina allra första favoritband. Inget att snacka om!!!
Den kvällen vintern -65 när jag - och väldigt många med mig - såg Hep Stars framföra Cadillac på TVs Drop-in så förändrades hela mitt liv, och det blev aldrig mer sig likt. Fem för den tiden extremt långhåriga killar med den vildaste scenshow någon någonsin fram tills dess hade sett, framförandes något av det tuffaste och häftigaste som någon överhuvudtaget hade hört! Den händelsen kan bara jämföras med det nerslag som Elvis hade den första gången som han dök upp på amerikansk TV i januari 1956…
Allt detta vet ni som har läst mina tidigare krönikor! (Gå till krönika 16 så får ni hela historien! Den har titeln Sveket…)
Sveket? Jo, ni läste rätt! Sveket kom blott ett år efter Drop-In när gruppen spelade in I Natt Jag Drömde. Återigen så förändrades min värld, även om det tog många år innan jag dels förstod att den hade gjort det, dels innan jag insåg att den gamla tiden aldrig mer skulle komma tillbaka. Naivt så väntade jag år efter år på en svensk variant på Elvis comeback -68 efter ett decenniums frånvaro från äkta rock ‘n roll, fast med Hep Stars i rollen som förlorade söner som hittar hem till fadershuset igen. Men den kom aldrig, comebacken.
(Ja, för att vara riktigt krasst uppriktig: det var nog först när jag läste om Lelle Heglands mycket tragiska olycka i slutet på 90-talet som jag slutligen förstod att det inte skulle bli nån återgång till det gamla, ett rockandes Hep Stars med Benny bakom orgeln och med Janne och Lelle på högtalarna…Ett så djupt intryck gjorde Hepstars på mig under blott ett års tid av min barndom…)
Som vi alla vet så var I Natt Jag Drömde bara början på förfallet. Hur toppar man sin största succé? Med nånting annorlunda eller med något identiskt?
Ja gissa bara? Jag Vet, Sagan Om Lilla Sofi, Malaika, Speleman, Det Finns En Stad, Speedy Gonzales…det blev ingen hejd på eländet när det väl hade börjat rasa….
Och så blir det alltså till att skriva en recension av en LP när eländet var som allra värst! Hur ska det gå…?
Alltså, nu när jag har varit så sanslöst översvallande med adjektiv angående Tages - även dom givetvis stora idoler - så känner jag mig självklart lite kymig när jag nu tvärtom kommer att såga några andra idoler.
Men det är ju inte mitt fel! Tyvärr så är det så att som man bäddar, så får man också ligga. För den här LPn, det är till 70% smörja, 10% skräp, 10% passerbart och 10% ganska hyfsat. Absolut inte bättre än så.
Här kommer plattan i sin helhet, låt för låt:
Sida 1 på LPn består av en liveupptagning från Hep Stars folkparksturné 1968.
( OBS! Låtarna 1), 2) och 3) bildar ett medley! )
1) Shake
Det börjar bra, riktit bra. Sam Cooke med ett kokande och en lössläppt Lotta! Jodå, Lotta har stundtals en hyfsad soulröst och en hel del sväng i sitt uttryck,men lite väl svårt för att sjunga rent på de högre tonerna.
2) Svenne I Love You
Något som vi bör glömma så fort vi bara kan…Nåja det hela är över på 20 sekunder.
3) We Say Yeah!
Lite bättre här. Svenne har en vek, tunn, spröd men snudd på vacker sångröst, som kanske inte alltid passar för tung rock men som bitvis går alldeles utmärkt i den här Cliff Richard-covern.
4) Let It Be Me
Fin låt, visst, men kanske lite väl släpigt framförd. Får dessutom min gamla favoritgrupp att framstå som precis det som dom vid den här hade blivit, ett tryggt dansband som var på scen den kvällen för att dra in kulor och inget annat.
( OBS! Låtarna 5) och 6) bildar ett medley! )
5) Going Out Of My Head
Börjar med fin sång från Lotta. Hon har precis som sin partner en bra grundröst, men låten är för svår för henne rent tekniskt sett, åtminstone just den kvällen. Hon sjunger rejält falskt här och där När sen Svenne kliver in blir det inte ett skvatt bättre. Ren pannkaka skulle jag säga.
6) Can’t Take My Eyes Off You
Nej, det funkar inte…Det här är inte deras grej.
7) You Keep Me Hangin’ On
Här däremot funkar det i allra högsta grad. En låt som passar Lottas lite begränsade register och som ger henne en möjlighet att uttrycka sig på ett ledigt sätt. Klart bra! Borde ha varit mycket mer av den här varan på skivan.
( OBS! Låtarna 8), 9) och 10) bildar ett medley! )
8) Svartvit Calypso
Kanske nåt som funkar i en folkpark en sommarlördagkväll, men inte på en LP-skiva. Otroligt nerköp jämfört med låten innan.
Varför gav man ut detta?
9) Naturbarn
Är det här samma Hep Stars som en gång spelade in Cadillac?
10) Charlotte’s Children Game
“Ett rysligt slöseri med denna väldiga energi…” Jo, dom sjunger ju det själva…så då är det väl så…
11) Groovy Summertime
Och, vad ska detta föreställa? Jag orkar inte ens bemöda mig om att beskriva eländet…
Alltså, det här var säkert kul på scen på den tiden, men det blir helt meningslöst att lyssna på det 40 år senare.
12) Shake
Samma låt som 1), med den skillnaden att här så sjunger Svenne en vers och Lotta verkar betydligt mera ofokuserad än hon gjorde 20 minuter tidigare med samma låt.
Och här börjar - på sida 2 - studiodelen av LPn.
13) Holiday For Clowns
Faktiskt en alldeles utmärkt version av Brian Hylands hit från -67. Just i såna här låtar så funkar Svennes röst helt perfekt.
Och, för en gångs skull på den här plattan, nånting som låter välarrangerat och välproducerat!!! La man allt krut på den här låten?
14) A Flower In My Garden
En av de allra första Björn/Benny-kompositionerna. Inte så pjåkigt, men inget som satte några djupare spår.
15) Save Your Heart For Me
Hyfsad version av en hit från -65 med Gary Lewis and the Playboys.
16) Bilden Av Dej
Här känner jag inte till upphovsmannen Ferris, hur som helst så är det något jag inte blir riktigt klok på. Detta är som låter mer Benny än något annat på skivan som verkligen är signerat Andersson-Berghagen eller Andersson-Ulvaeus, likt f-t så är det inte en Bennykomposition. Minst sagt märkligt.
17) Suddenly Tomorrow Is Today
En aningen taffligt arrangerad och producerad låt signerad Andersson-Berghagen. Tro det eller ej så låter det som något som är taget från Status Quos första LP Pictures Of Matchstick Men! Rätt skapligt faktiskt.
Kunde ändå ha blivit bättre med lite mer nerlagt arbete. Svennes sång är som vanligt på den här typen av låt alldeles utmärkt.
18) Warten Auf Den Tag
Visst, som tidigare konstaterat, Svenne har verkligen en fin röst och det här är verkligen inte en dålig komposition. Det stora frågan är bara varför. Hepstars i en ballad på tyska? Ville man med den här skivan sitta på alla tänkbara stolar på samma gång?
Ett intressant faktum är att det står en Hans Blum som kompositör, men återigen så är det proppfullt med harmonier som leder tankarna till kommande ABBAlåtar, eller tillbaka till Consolation som Benny hade skrivit nåt år tidigare.
Är det återigen kopplingen mellan ABBA och tysk schlager som spökar eller är det rent av någon slags psedonym för Benny Andersson?
19) Songs We Sang
Inte heller sådär riktigt uselt…bara nästan. Återigen en Andersson/Berghagen-komposition. (Tror ni att Lasse Berghagen nån gång har tänkt: ABBA, det kunde ha varit ALBA!!!)
För övrigt nånting väldigt, väldigt lätt att glömma bort…Framför allt väldigt, väldigt långt från Farmer John, Cadillac, No Response och Kana Kapila…
Summa summarum en ganska dålig, snudd på meningslös skiva, dock inte utan ett par få ljusglimtar som Holiday For Clowns, Warten Auf Den Tag och You Keep Me Hangin’ On.
Upplägget med en livesida och en studio-dito kan låta intressant, men ger bara ett förvirrat intryck då det låter som två helt olika band. Inte ens en tillstymmelse till en röd tråd.
Det märkligaste med skivan är dock den så påtagligt låga profil som Benny Andersson har. På sida ett så märks han knappt och de nya låtar han skrivit till sida 2 tävlar med varann i profillöshet. Inte mycket här som pekar framåt mot hitlåtar som skulle komma att flyga över hela världen! Inget heller som får oss att tänka på tidgare hits som Wedding eller Consolation, båda skrivna av Benny något år tidigare. Kanske snarare underligt att han stod ut med smörjan på sida 1…Ganska så logiskt att han kortt efteråt hade lämnat det sjunkande skeppet.
För att skriva om åtminstone något positivt så imponerar faktiskt här och var Svenne på mig. Han har verkligen en utmärkt röst för ballader och lättare poplåtar. När det blir rockigare så låter han helt O.K., men han känns kanske aningen lite mer profillös i dom lägena.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på en sak: HUR kunde Benny Andersson sitta i en TV-studio för två år sen och påstå att Hepstars var bättre än Tages???
Slutbetyg: En svag TVÅA av fem möjliga.
Popularity: 34% [?]
Permalink
02.14.08
Posted in Min blogg
at 12:59 am
ViINNARE AV SCHLAGERFESTIVALEN - EUROVISION SONG CONTEST - 1974!!!
70-TALETS STÖRSTA STÖRSTA POPFENOMEN MED SIN INTE RIKTIGT LIKA IMPONERANDE DEBUT…
ABBA, var det ja. De flesta räknar nog deras skiva från 1973 - Ring Ring som deras debut, även om LPn vid den tiden inte gick under gruppnamnet ABBA.
Det är just den skivan som jag ska skriva om nu!
Någon introduktion är väl inte nödvändig, va?
1) Ring Ring (Bara Du Slog En Signal) 435
Efter en million gånger på TV, radio, lillsyrrans grammofon, charterrestaurangens jukebox osv så känns det här som något som jag är klar med…
2) Another Town, Another Train
Känns snudd på helt hopplöst, en ocean ifrån vad som i dag förknippas med ordet ABBA…Med svensk text så hade det blivit en klockren svensktoppshit.
Inte så tokig som låt, men arret låter mer Sveriges Radios underhållningsorkester än det som 4-5 år senare kom att förknippas med ABBA efter att gruppen hade varit inlåst med Michael B. Tretow i ett halvår i Polarstudion.
3) Disillusion
Att gruppen ännu inte hittat sin stil är väl tämligen uppenbart när man hor det här. Det här låter närmast lite märkligt, som en demo snarare än en färdig låt. Kunde ha blivit väldigt mycket bättre med lite jobb i studion, det är ju helt klart en väldigt bra komposition. Sången låter som klassisk ABBA så som den kom att låta blott ett par år senare. Verkligen synd att det inte lades mera krut på denna utmärkta låt. Ett flertal andra spår på skivan har betydligt mer utarbetade arrangemang och produktion. Och…visste ni? Det är faktiskt Agneta Fälthskog som har skrivit den här låten. Det är tyvärr också den enda komposition som hon någonsin bidrog med i ABBA!
4) People Need Love
Nej, nej. Det här känns bara tunnt, ofärdigt och ytligt. Tysk shlagermusik? Joddlingen vid uttoningen låter minst sagt bisarr. Ett skämt? Inget roligt skämt i så fall.
5) I Saw It In The Mirror
Och det här skulle vara ett av världens mest uppskattade kompositörspar? Trots allt så hade båda två befunnit sig i artistbranshen i runt 10 år vid det här laget. Det här är inte bra helt enkelt, inte ens värdigt att ge ut på skiva…Vilket bottennapp jämfört med exempelvis Disillusion.
6) Nina, Pretty Ballerina
Tysk sclagermusik? Japp, det kunde ha varit Tysklands bidrag 1973 i schlagerfestivalen. Detta inte alls sagt som nåot positivt…
7) Love Isn’t Easy (But It Sure Is Hard Enough)
Tuggummipop? Jodå. Kom tillbaka Middle Of The Road! Om det här är genialiskt, vad ska då inte Chirpy Chirpy Cheap Cheap vara?
Är det inte tom lite Svenne och Lotta över det här?
Det här är hur som helst ganska bra, inte tu tal om det, men det var väldigt mycket annat som kom vid den tidpunkten också.
8) Me And Bobby And Bobby’s Brother
Så “corny” att jag knappt ens orkar kommentera det.
Återigen något som är som klippt och skuret för tysk schlagermarknad. Att den här låten väldigt sällan dyker upp på ABBA-samlingar är ganska så förståeligt…
Men…låter inte det här lite grann som en Ted Gärdestad-ripoff? Dock givetvis utan att alls nå upp till dennes nivå.
9) He Is Your Brother
Min favorit på skivan, då och nu. Här finns ju ett klart embryo till vad som komma skulle, med urtypen för Agneta och Fridas kraftfulla stämsång, och låten är - till skillnad mot mycket annat på skivan - både välarrangerad och välproducerad.
(Notera den lilla stölden/lånet från Paul McCartneys Uncle Albert på den lilla instrumentala bryggan da-da-da-da. Snyggt och stilfullt!)
10) Ring Ring (engelsk version)
Nej, inte en gång till!
O.K., ja! Det här är en lysande, klockren hit, men efter 35 år så börjar uppmaningen Ring Ring kännas ganska intjatat. Sorry.
11) I Am Just A Girl
Men vad är då det här? Vedervärdigt? You bet! Har jag nämnt uttrycket tysk schlager tidigare?
12) Rock ‘N Roll Band
Inte alls dåligt, bara en smula meningslöst. Känns lite konstigt att kalla en låt som inte är det minsta rock ‘n roll för Rock ‘N Roll Band. Är hur som helst en av de starkare korten på plattan.
Summa summarum en ganska svag skiva. Det fanns ju en uppenbar risk att bandets historia skulle bli ungefär en LP. Hade dom inte ställt upp i den svenska uttagningen ett år senare med Waterloo (för det var väl ändå ingen självklarhet att dom både skulle bli tillfrågade och att dom skulle tacka ja???) så hade pop-historien som vi känner den kunnat se helt annorlunda ut…
Här så blandas det passerbara med det snudd på hemska. Det som framför allt slår en är det naiva, mjäkiga och töntiga i många låtar. OCH, det går inte bara att hänvisa till att de ännu inte hittat sin väg. Plattans starkaste låt He Is Your Brother som ju låter väldigt mycket ABBA på sången spelades faktiskt in redan ett år tidigare, 1972. Så varför i hela fridens dar låtar som I Saw It In The Mirror och I Am Just A Girl fick komma med på den här plattan är ett mysterium…En bottenplacering räddas av fyra låtar, 3), 7) 9) och 12)!
Slutbetyg; En TVÅA av fem möjliga.
Popularity: 33% [?]
Permalink
02.11.08
Posted in Min blogg
at 12:38 am
SVERIGES GENOM TIDERNAS BÄSTA BAND MED SIN ALLRA BÄSTA SKIVA!!! KAN DET BLI BÄTTRE? SJÄLVKLART INTE!!!
Ja vad ska jag skriva nu då utan allt bara blir löjeväckande, patetiskt och fjantigt proppat med klichéer?
Svaret är att jag helt enkelt inte vet.
Jag vet alltså inte vad jag ska skriva.
På det hela stora taget så känner jag mig - för en gångs skull - rentav mållös.
När tillfälle ges att skriva om det som ligger oss människor närmast hjärtat är det lätt för oss att vräka på med adjektiv så att vilken tapper lyssnare eller läsare som helst storknar efter en halvminut. Ex.”den mest fantastiska, otroliga, fenomenala…”.
Eller så blir vi helt enkelt stumma…ungefär så som jag känner mig nu…
LPn Studio är enkelt uttryckt så pass stor att orden helt enkelt inte räcker till, men jag ska ändå försöka…det får bli som det blir.
Här är den altså, svensk pops egen Sgt. Pepper, svensk 60-tals bästa LP.
Tages femte platta under namnet Tages. En sjätte och sista skulle komma men då under det internationellt mer gångbara namnet Blond. Inspelad dels i Stockholm, dels i Abbey Roads studio i London och med benägen hjälp av Lasse Samuelsson och Radions underhållningsorkester för blås och stråkarrangemang. Ett oerhört ambitiöst verk som i dag låter förbluffande starkt i varje ingrediens. Kompositioner, sång, stämsång, spel, arrangemang, inspelning, produktion och även det djärva införlivandet av svensk folkmusik i musiken får det mesta som hyllas i dag att blekna betänkligt.
Återigen: det är den bästa skivan som släpptes under 60-talet. Punkt och slut på diskussionen.
Men, även om vi blickar framåt så långt fram som till i dag, vilken svensk platta skulle kunna anse sig som Studios nemesis?
Visst, väldigt mycket, väldigt bra har gjorts i vårt land. Många stora artister har dykt upp. Nämnas kan som ex. Pugh, Kebnekaise, Lundell, ABBA, Neon Rose, November, Made In Sweden, Bo Hansson, Eldkvarn, Kent, di Leva, Vilmer X, Gyllene Tider m.m., m.m. Men ingen av dessa grupper eller artister kommer ändå upp i den klass som Tages visar upp på LPn Studio. Ingen.
Jag sticker t.o.m. ut hakan så långt som att säga att Tages LP Studio rent av är en av de bästa LPn i sin genre som någonsin har spelats in, hela den anglosaxiska och popvärlden inräknad.
Inte det? O.K., jag utmanar er tvivlare på ett test:
Spela med hjälp av randomfunktionen på er CD-spelare en valfri låt från Beatles blåa dubbel: 67-70, sätt sen på She’s Having A Baby Now, Seeing With Love eller Like A Woman och chansen är stor att ni får hakan mellan benen: Tages, fem tjugo-åringar från Göteborg visar sig vara snudd på lika kreativa, musikaliska och spännande som Beatles när de stod på topp!!! Ett minst sagt djärvt uttalande men jag står för det.
Självklart så hade Beatles ett djup och en bredd som varken Tages eller några andra heller kunde matcha. Det kom ingen Strawberry Fields eller Across The Universe från Tages; Göran och Tommy var inte John och Paul vid sångmikrofonerna precis som Anders Töpel inte var George Harrissons jämlike på gitarr. Men - och ett mycket viktigt men - man var NÄSTAN där. Tages blev ju på fullaste allvar av initierade jämförda med Beatles, och inte för den där uttjatade vinsten -64 i tävlingen om “västkustens Beatles”, utan helt enkelt för att man 1967 hade blivit ett så fenomenalt bra band. Och hur många tålde den jämförelsen 1967? Knappt någon.
Det var Tages och några till i den stora popvärlden som musikaliskt sett låg snäppet under Beatles och skvalpade. I stort sett samtliga dom grupperna är i dag legendariska och det skrivs fortfarande spaltmil om dom i Mojo, Uncut och Q…men sorgligt nog aldrig ett ord om Tages. Och tyvärr. inte ens här i Sverige så får Tages den uppmärksamhet som de så väl förtjänade och fortfarande i allra högsta grad förtjänar. När läste ni sist en artikel om Tages i Sonic? (Vakna gubbar! Bättre sent än aldrig!)
En fascinerande detalj angående Tages, som förvisso nämns då och då men som är lätt att glömma bort, är den närmast osannolika utvecklingen som bandet hade. Vid tiden för Studio hade bandet hållit på i 4 (fyra)år (!) , och medlemmarna var 19-20 år gamla. Från de första minst sagt taffliga singlarna Sleep Little Girl och I Should Be Glad tog det tre år att komma fram till Studio!
När Beatles gjorde Sgt. Pepper så hade de spelat ihop i tio år (räknat från Quarrymen-tiden) och killarna var 24-27.
En fråga som följdaktigen poppar upp i huvudet är: Vad hade Tages inte kunnat prestera 1973, vid den tidpunkt då de skulle ha varit 10 år i branschen, om de - som de definitivt borde ha gjort - hade slagit igenom internationellt och därigenom i fortsättningen fått den uppbackning av sitt skivbolag och managment som dom under sin aktiva tid aldrig fick?
Spekulera kan man alltid göra. Det som i stället hände var det som så ofta händer: nämligen att artisters mest ambitiösa verk blir ignorerat av den stora massan. Studio floppade grymt, även så singeln She’s Having A Baby Now från plattan. De följande singlarna, There’s A Blind Man Playing Fiddle In The Street, Fantasy Island och I Read You Like An Open Book inspelade några månader efteråt, med minst lika höga kvalitet som låtarna på Studio, rönte exakt samma tragiska öde. Floppar. (Måste ha varit oerhört bittert för killarna).
Utlandslanseringen havererade, Tommy Blom hoppade av, bandet bytte namn till Blond och spelade in en sista LP under det namnet. Även den skivan sjönk som en gråsten i Mälaren och bandet la av. (Singeln I Wake Up And Call testades en vecka till tio-i-topp och kom på sextonde och sista plats. Samma vecka så var Hepstars 2:a med Speedy Gonzales..Det ÄR en ond värld som vi lever i)!
Alltså, hur i hela fridens namn kunde den tidens musikskribenter missa den heliga graal som Studio var? Varför fyllde man inte recensionsspalterna med lovord om plattan? Kändes det “ohippt” att skriva om Tages 1967? Kan sanningen vara så simpel?
Jag skräder inte orden: Det är en skam för den svenska musikjournalistkåren att ett sånt mästerverk kom och gick utan att i stort sett någon reagerade. Förstod dom helt enkelt inte hur bra plattan var? Men…hur i all sin dar kan man skriva om musik och lyssna på Studio UTAN att förstå vilket fantastiskt album det är? Eller…brydde dom sig inte ens om att lyssna på skivan…?
Runt 1994 släppte Tages sin 3CD-box med i stort sett allt det som de gjorde under sin korta karriär. Vid den tiden så arbetade jag i en skivaffär vid Odenplan. En kväll alldeles efter släppet av boxen, strax före stängningsdags, vem kommer in i butiken om inte Göran Lagerberg i egen hög person! Denne cirklar runt i affären ett par minuter, greppar ett seriealbum - en inbunden Erniesamling - och kommer fram till disken. Skakande av nervositet, kraftigt stammande plockar jag fram mitt eget ex. av boxen, ber att få den signerad och klämmer ur mig några stapplande fraser om hur fantastisk den är. “Jag kan bara hålla med!” blir det uppriktiga svaret från Göran. Och det gläder mig oerhört att åtminstone han själv har förstått det. Har jag räknat rätt så är vi två då som tycker det, Göran och jag, men förhoppningsvis så finns det väl någon till där ute…Hallå där! Hör av er!
Här kommer plattan, låt för låt:
1) Have You Seen Your Brother Lately
Fenomenal inledning. Svenskt spelmanslag på fiol, strax avlöst av en tung elgitarr, en bas och en trumma och kort senare Göran Lagerberg sjungandes om ett tema som är som taget från bibeln. Och se där! Fiolerna kommer tillbaka, tillsammans med en el-orgel i ett utsökt arrangemang innan Göran kommer in igen…Lysande produktion, lysande arrangemang och lysande framfört!
Vad höll Hepstars på med vid den här tiden? Sagan Om Lilla Sofi?
2) It’s My Life
Fram till sångmicken kommer så återigen Göran Lagerberg med en hetsig men medryckande låt i stil med…ja, det här hade kunnat vara Chicago eller Blood, Sweat & Tears ett par år senare…Suverän komposition med ett makalöst raffinerat stick. Suverän sång. Suveränt arrangemang. Suverän produktion. Total världsklass.
3) Like A Woman
Mera Göran och en aningen glättigare låt, dock inte ett uns sämre en föregående. Vissa tycker att det här låter en aning Beatles, vilket stämmer till viss del nämligen så till vida att det är fullt i klass med Beatles. Inte att det är snott från beatlarna.
Återigen en lysande komposition med ett stick som är fullkomligt briljant.
4) People Without Faces
En mycket fin komposition av Tommy Blom, med ett väldigt snyggt arrangemang. Texten är väl…sisådär, men titeln People Without Faces är väl i sig rätt så fantasieggande.
5) I Left My Shoes At Home
Kanonlåt av Tommy Blom! Ett väldigt snyggt blås- och stråkarrangemang av respektive Lasse Samuelssons och Sveriges Radios Underhållningsorkester.
Det hela andas mycket George Martins arrangemang med Beatles. En av Tommy Bloms allra bästa Tages-låtar.
6) She’s A Man
Plattans kanske mest psykedeliska inslag. Märklig text, minst sagt. Återigen en fin insats av Tommy och ett mycket genomarbetat arr. av Anders Henriksson.
7) Seeing With Love
Den troligtvis mäktigaste svenska poplåten någonsin.Total världsklass, knäcker t.o.m. åtskilligt som Beatles gjorde. Inledningen med Anders ståltrådsgitarr och Görans svävande “ekoröst” uppbackad av folkmusikblås och stämsång fram till det famösa trumbreaket med en halv sekunds baklängestrummor är - förlåt ett slitet uttryck - i inget annat än världsklass. Allt som sen följer är helt enkelt fenomenalt. Vers, refräng, break, kör,
arrangemang, spel, folkmusikinslagen, Görans sång, stämsången, uppbyggandet av låten; allt är i allra högsta skiktet i popens elitserie! Att det här inte är en “alltime-classic” är inte bara en gåta utan även en skamfläck för oss svenskar som så gärna hyllar vilket medelmåttigt skräp som helst bara det är från USA eller England, för att sen helt ignorera det som vi har i kvarteret intill.
8) Created By You
En av plattans svagare kort. Lite tamt, lite tassande, lit försiktigt och lite väl svajig stämsång. Stora ambitioner, en fin låt av Claes Dieden, men den här gången så gick det inte hela vägen.
9) What’s The Time
Härlig pop-låt signerad Göran. Klassiska, lätt förutsägbara ackordsföljder, men allt gjort med en lätthet, entusiasm och spelglädje så att det låter som att det är första gången som man hör dom. Återigen något som skulle passat Chicago modell 3 år senare som hand i handske. Borde absolut ha släppts som singel.
10) It’s In A Dream
Halvpsykedelisk pop-låt komponerad av Lagerberg-Henriksson. Ingen av de större låtarna på skivan men förbålt bra ändå!
11) She’s Having A Baby Now
En av de bästa svenska pop-singlar som någonsin har gjorts. Fullständigt fenomenal. Singeln blev helt idiotiskt bojkottad utomlands då den handlade om en tjej som blivit gravid. Man tar sig för pannan, den handlar ju om vådan av att bli gravid i ung ålder! Den fungerar väl främst som en varning till unga flickor. Ajajaj…ytterligare ett gyllene tillfälle för Tages att slå utomlands som gick upp i rök!
Släppt på singel men inte ens testad för tio-i-topp!!!
12) Old Man Wafer
Instrumental avslutning och en av svensk pops mesta orginella inspelningar någonsin. Lasse Samuelsson och Radioorkestern är med och bygger upp ett oerhört spännande ljudcollage. Lyssna!
Något som förvånar mig än i dag är varför nästan ingen singel släpptes från Studio. She’s Having A Baby Now var den enda a-sidan som singel, men gavs ju ut långt innan de andra låtarna ens hade spelats in! Like A Woman hamnade som B-sida på There’s A Blind Man…men där gjorde den ju inte så stor nytta. Ungefär hälften av låtarna på Studio hade ju en klockren hitkänsla över sig. Hade skivbolaget redan gett upp?
Innan jag glömmer bort det! Jag har inte nämnt det tidigare men måste dra upp det; Göran Lagerbergs basspel är hela skivan igenom inget annat än fenomenalt. Oerhört stadigt men på samma gång även väldigt, väldigt musikaliskt. Jodå, jag vet, Göran hade lyssnat mycket på Paul McCartney. Men återigen, han gjorde något eget av det! Törs jag säga det? Jo, det stämmer, Göran Lagerberg ÄR sveriges bäste basist!
En jättestor blomma också till den sjätte “Tagen”, Anders “Henkan” Henriksson vars arrangemang, komponerande och producerande starkt bidrog till att göra Studio till det fantomverk som det nu kom att bli.
Sträck på er ni övriga Tommy, Göran, Anders, Danne och Lasse! Ni gjorde en fenomenal skiva, det kan ingen någonsin ta ifrån er!!! Grattis!!!
Summa summarum: Ja vad tror ni? Betyg: FEM AV FEM MÖJLIGA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Popularity: 42% [?]
Permalink
02.05.08
Posted in Min blogg
at 2:37 am
SVENSKT LEGENDARISKT 80-TALSBAND
Svensk välspelad postpunk, blås, slamriga gitarrer men med tveksam sång, det är väl på ett ungefär den bild som jag tidigare har haft av Reeperbahn.
Att skriva om en Reeperbahn-LP blir en tuff uppgift för mig. Det var ett band som jag nästan helt dissade på sin tid, inte på grund av att jag inte gillade musiken, utan på grund av att jag tyckte att sången lät…ja, nu ska jag vara snäll och inte skriva nåt som jag får ångra! Det var kanske även det stundtals rätt monotona slamrandet som skrämde bort mig också…
Låt mig säga så här: Reeperbahn det var inte min kopp te helt enkelt.
Nu är det ju så att det den här resan som jag startade för lite drygt en månad sen - alltså, 365 svenska LP-recensioner på ett år - ska vara en resa för mig likväl som för alla som går in här och läser. Att ta med band som Reeperbahn blir precis den utmaning som det är tänkt att vara, och det är just därför som det i kväll blir just Reeperbahn och deras LP Venuspassagen som kommer att recenseras!
Jag skriver ingen historik här om bandet, ni vet säkert mer om gruppen än vad jag gör ändå…
Här kommer den, Reeperbahns Venuspassagen:
1) Venuspassagen
Monotont funkigt, men ändå med ett väldigt bra sväng. Att Ljungström inte är nån direkt lysande sångare visste vi ju sen tidigare, inget som jag störs lika mycket av i dag som för 25 år sen.
Dock, långt ifrån plattans bästa låt, trots att det är inledningsspåret.
2) Främlingen
En till up-tempo, men väldigt långt från någon som helst partystämning. Om möjligt ännu mer monotont och riktigt ångestfylld både sång och stämning. Mot slutar tonas låten ut med en ordlös variant på refrängen till Little Peggy Marchs I Will Follow Him och ett Sieg Heil…
3) Min Instinkt
Layla? Nejdå, bara första delen av ett av de mest lättidentifierade riffen i rockhistorien. För säkerhets skull så körs riffet hela låten igenom…
Låten i sig då? Jo, bortsett från det klart irriterande malandet av riffet så är den väl O.K., ingen topp på skivan, men inte helt befriad från en del småfinurligt spel här och där.
4) Hjälte
Och här blev det till och med snäppet bättre! Snillrikt blås på precis rätt ställe, bra driv i kompet, snygg refräng och bra (!) sång. Väldigt mycket Stones från tidigt 70-tal, men varför inte…?
5) Rattlesnake
Plattans i min öron klart starkaste spår!!! En gitarrinstrumental - nästan instrumental - i stil med amerikanska gitarrinstrumentalgruppen Ventures! Mycket fint framfört. Väldigt snygg gitarrton och ett lysande komp. Genialiskt snygg kör på sticket som ger låten det där perfekta Sergio Leone/Morricone-stuket på hela kompositionen.
Lysande!
6) Förnedringen
Tillbaka till monotoni och ångest. Funkigt men med lite lätt nevrotiskt gung. Kompetent framfört, tajt komp, men kanske inte tillräckligt spännande. Snygg kör dock!
Som så många gånger tidigare så bryter refrängen starkt av mot känslan som finns i versen. Intressant stildrag.
7) Jag Är En Man
Stones så det dryper om det i inledningen. Något som dock snabbt försvinner så fort som sången kommer in. Inte bara för att sången inte är i närheten av Jagger utan även för att låten nästan helt ändrar karaktär där. Det hela utvecklas till något i allra högsta grad hörvärt.
En av plattans starkaste kort!
8) Country
Vad nu då? En Anders Fugelstad-parodi? Nja, lite parafrasering, i övrigt en stompig country(jo…)låt. Tätt komp, snyggt gitarrspel, sjysst munspel, men…sången gör det att svårt att ta till sig det hela på nåt större allvar…Förmodligen plattans svagaste spår.
9) Kalla Kriget
Ock så en ren rökare! En riktig fullträff, må vara fylld med ångest, men det är en bra låt som är väldigt, väldigt snyggt framförd.
Helt plötsligt sitter ju även sången som gjuten! Tänk om hela skivan hade varit så här genomarbetad!
Hade jag fått bestämma så hade det varit det gjutna öppningsspåret!
10) Amfibie
Någon i gruppen, och jag misstänker starkt att det rör sig om Eddie Sjöberg - gitarristen - måste ha haft en väldig vurm för Ennio Morricone, då ett av Morricone mest välkända riff är vad som hela låten bygger på. Di-di-di-di-di da-daa-da.
Hur som helst så är det hela mäktigt, snyggt, imponerande och en mycket passande avslutning på en bra skiva.
Summa summarum en aningen ojämn platta med ett par höjdpunkter men utan några direkta magplask, som värst bara lite tomgång här och där…
Jag får dock intrycket av att man la ner väldigt mycket krut på just ett par låtar, som 9) och 10) men inte så mycket på ett par andra.
En annan misstanke jag har är att medlemmarna hade väldigt olika grundsyn på hur bra musik ska framföras, vilket konkretiseras i det stora spretandet hit och dit i i stort sett varje låt…OBS, det är just sånt som ofta skapar stor musik. Går även under namnet gruppdynamik!
Ytterligare en sak värd att nämna är att skivan faktiskt blir starkare och starkare ju längre skivan löper. Det brukar nästan alltid vara precis tvärtom.
Nåja, det här är en bra platta, inte tu tal om det, men det är inget mästerverk trots en hel del inslag av genidrag både här och där, alltså…
Slutbetyg: En stark TREA av fem möjliga.
Popularity: 36% [?]
Permalink
02.04.08
Posted in Min blogg
at 1:28 am
SVENSK PSYKKLASSIKER FRÅN 1967!!!
Om de de flesta skivor kan man bilda sig en hyfsad uppfattning ganska så snabbt huruvida man kommer att gilla musiken på dom eller inte.
Jo.
Men, om ett litet antal plattor så vet man i stort sett varken ut eller in, även efter att ha lyssnat på dom ett flertal gånger.
Är det fågel eller fisk?
Genialiskt eller smörja?
Blivande klassiker eller kommande backvärmare i loppisars realådor?
Ibland så kliar man sig bara i huvudet men blir inte ett smack klokare för det!
Om Mecki Mark Mens debutskiva - den första av fyra på den tid då det begav sig - så är det precis så. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tycka!
Å ena sidan så är det jobbigt, stökigt, intensivt, utan ett klart utstakat mål, ja rent av allmänt bara förvirrat.
Å andra sidan ett fantastiskt hantverk med små arrangemangsmästerverk. Ett kokande, ständigt pulserande komp, snygga saxar och gitarrer. En orgel som verkar spelas av en besatt och en sång som verkar komma från en helt annan studiosession med ett helt annat band…
De har helt klart ett eget sound…
Problemet kvarstår dock: vem vill och vem orkar lyssna på det? För det här är musik som kräver oerhört mycket av sin publik.
Ingen bakgrundstapet.
Inte speciellt dansvänligt då rytmerna skiftar hela tiden.
Ingenting att ha på i bakgrunden för att höja Feng Shui-effekten hemma.
Så vad ska man ha den till? Jag vet inte, uppriktigt talat. Om jag hade köpt den här skivan när jag var 17-18 år så hade jag nog lyssnat på den dagligen i en månad och sen kommit med en analys som jag i dag förmodligen skulle avfärda som naiv och inte verklighetsbaserad. Det hade nog funkat för mig då, i dag så känns det som om att jag inte kan ge mig den tid och dedikation som en sån här skiva är i behov av. Kan jag då bedöma den på ett ärligt och korrekt sätt? Jag vet inte, men i vart fall så har jag gett LPn ny uppmärksamhet, om jag sen låter fånigt och oinitierat svävande här och var så hoppas jag att Mecki och hans gubbar ändå uppskattar att många som läser det här innan de gjorde det inte hade en aning om att LPn överhuvudtaget ens existerade.
Förhoppningsvis så får nyfikenheten hos ni som läser min text trots allt överhanden över en del av mina tveksamma formuleringar!
Här kommer den: Mecki Mark Men med deras självbetitlade debutskiva från 1967!
1) Opening
En inledning som mest låter som en lång utdragen väntan på att nåt ska hända, sina blott 2 minuter och 50 sekunder till trots. Säkert häftigt live, men kanske inte på skiva hemma i lägenheten.
2) Get Up
Rakt in i en av plattans höjdpunkter! En suggestiv melodislinga som löper snudd på som en modern sampling genom hela låten. Kompet bakom fullkomligt kokar. Mecki själv visar upp en sångstil som verkar vara inspirerad av Stevie Winwood, Georgie Fame eller Alan Price. Mäktigt, utan tvekan, men inte för nån topp-lista…
Nåt säger mig att Al Kooper som bildade Blood Sweat & Tears skulle ha gillat det här skarpt…
3) Free
Här börjar vi sättas på hårda prov…Allt konkret som fanns på Get Up är här som bortblåst, och jag vet bara inte vad jag ska säga…
4) I Got It
Det börjar minst sagt lovande, med återigen sång a la’ Georgie Fame och ett skönt sväng. Men väldigt snart så tar det på ytan kaotiska över nästan helt och hållet. Stökigt, bökigt, diffust, atonalt. Märklig blandning av amerikansk vit soul, märkliga sax-arr, atonala orgelackordsmattar och en energisk rytmsektion. Genialiskt slut med någon slags poesihögläsning.
5) Love Your Life
Lovande inledning med väldigt snygg orgel. Snart så brakar det loss igen förstås. Svänget och grovet bibehålls ändå låten igenom, men det är mer än lovligt grötigt med ett arr som får det mesta att hända på en gång. Mitt upp i allt detta så sjunger Mecki på i sin bluesstil som om ingenting hade hänt, helt obekymrad om det kaos som omgärdar honom. Intressant, fascinerande? Onekligen. Återigen en udda men mäktig avslutning.
6) I Had A Horse
Fascinerande klanger, intressanta harmonier, mycket väl utformade arrangemang. Sången är här aningen åt Hendrix-hållet till. Här utmanas lyssnaren ordentligt, vad är det egentligen som man lyssnar på? Det låter som en blandning på ungefär 5 låtar mixade till någon slags helhet. Slutresultat? Jag vet faktiskt inte…
7) Scream
Zappa bör ha varit en inspirationskälla för Mecki, men då denne vid den här tidpunkten bara hade några få skivor bakom sig och inte alls mycket av den freeform som fanns på Uncle Meat, Weasels Ripped My Flesh och Burnt Weeny Sandwich så undrar jag var Mecki fick sina idéer ifrån. Beefheart? Nix, nix,nix! Captain B. hade inte ens släppt sin första platta när Meckis debut spelades in!
Delar av den här låten skulle faktiskt kunnat fogats in på Miles Davis Bitches Brew som kom tre år SENARE och som, då närden kom, sågs som någonting högst revolutionerande!
Det här kan vara hur som helst vara ett av skivans mest krävande spår. Allting är så udda och utanför de gängse musikaliska ramarna att jag helt enkelt inte vet vad jag ska tycka eller tro.
8)
Oj, det svänger ordentligt här! Återigen lite Georgie Fame-stuk på sång och spel - de första 60 sekunderna…sen så tar friformen över , dock hela tiden med en pulserande bas och trumma i bakgrunden. Ett av de absolut bästa spåren på skivan. Härligt saxspel, och en Mecki som fullständigt släpper loss på orgeln!
9) Enlightment
Ja vad ska man säga om detta, total friform men med en extremt välarrangerad struktur, och så Mecki som ligger ovanpå med sin “White Soul”-sångstil som skulle ha fått Björn Skifs att börja jobba som telearbetare i stället om han hade hört det! Mecki ÄR en vidunderlig sångare med en imponerande klang i sin röst. Jag i min trångsynthet tänker hela tiden: tänk om han hade fått jobb som sångare i BS&T eller Chicago?
En av de mer svårtillgängliga låtarna på plattan.
Frågan finns där hela tiden är det genialiskt eller felmixat…
10) Love Feeling
Jag har hört mig för lite grann om vad folk som gillar den här skivan har för favoritspår, och den här har då nämnts. Jo, det är onekligen en av de mer “riktiga” låtarna på plattan, inte så mycket kaos utan mer bara udda klanger, men i mitt tycke ändå inte lika mäktigt som mycket annat på skivan.
Här skulle jag ha velat haft Mecki lite djärvare i sången med lite mer chanstagningar när ändå kompet höll igen. Vacker avslutning.
11) Please
En avslutning som är ett av de mest utflippade spåren på skivan. Instrumentalt med en lång inledning och ett vackert outro. Däremellan återigen någonting som verkar som taget direkt från Bitches Brew!
Summasummarum då? Jo, en helt överväldigande musikupplevelse långt utöver det vanliga garanteras var och en som sätter sig ner och lyssnar på den här skivan, Mecki Mark Mens debut-LP från 1967. Mycket av innehållet är så mäktigt att det lämnar lyssnaren med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält! Hur man mottog den här skivan i Sverige när den kom törs jag knappt fundera på. Vad säger du Lennart? Har du något minne av en recension på denna LP?
Faktum är att efter att i kväll lyssnat på den här LPn c:a 5-6 gånger känner mig väldigt omtumlad. Jag kommer nog att gå tillbaka till den om ett par dar, kanske jag då har hunnit smälta all denna enorma mängd av nya intryck.
Mycket finns att säga om denna förbluffande skiva, men jag väljer att enbart poängtera hur pass mycket det låter mycket Frank Zappa, Capt. Beefheart, Miles Davis OCH Blood, Sweat & Tears ÅRATAL innan dom lät som dom gjorde. Helt ofattbart för mig såvida det inte finns en gemensam härledning bakåt i tiden som jag inte känner till.
Hur som helst, om ni får chansen, låna ett öra till den här skivan och bilda er en egen uppfattning! Jag ger dock ingen som helst garanti för att ni kommer att tycka om den!
Slutbetyg: För mod, avantgardistiskt tänkande, ambitioner, nyskapande osv en solklar femma.
För konstnärlig helhetssyn på vad en publik vill ha, kan klara av att lyssna på, ta till sig osv en etta.
Därav det helt intetsägande slutbetyget: En TREA av fem möjliga.
Popularity: 31% [?]
Permalink
02.03.08
Posted in Min blogg
at 2:30 am
EN SVENSK INSTRUMENTALKLASSIKER SOM SÅLT OCH SÄLJER ÖVER HELA VÄRLDEN
Bo Hansson, främst organist men även gitarrist, med ett förflutet i bl. a. Merrymen och Hansson & Karlsson (där Karlsson i gruppen var allas vår “Loffe”!). Han startade sin solokarriär med en skiva som nästan omgående blev en klassiker: Sagan Om Ringen!
Den här skivan är sån att jag måste frångå mitt vanliga mönster med att recensera låtarna en efter en. Det blir ju helt meningslöst då i stort sett alla spår går - med några få undantag ex. De Svarta Ryttarna och Flykten Till Vadstället - i samma mönster. En enskild bedömning skulle således bli som att se gräset som växer…
Alltså, jag stannar vid att berätta att det här är en väldigt udda, snudd på unik skiva, med ett sound som jag egentligen inte kan härleda bakåt nånstans alls. Det är inte jazz, inte pop, inte folk, men har allt av detta i sig. Det är helt enkelt instrumentalmusik med Bosses helt egna orgelspel starkt i förgrunden och med för det mesta mycket sparsmakade, nästan minimalistiska insatser från de övriga musikerna.
Musiken är menad att skildra stämningen från Tolkiens boktrilogi Sagan Om Ringen, och det gör den mycket bra. Personligen anser jag att filmmakarna hade vunnit mycket ifall de hade inkorporerat Bosses musik in i filmen. Den slog de befintliga soundtracken på fingrarna så det stod härliga till!
Men, hur som helst, skivan sålde bra på sin tid i framför allt England men även i USA, Japan och Tyskland.
Ett par skivor till från Bosses orgel följde under åren som kom, men dennes veka konstnärssjäl var alls inte ämnad för att bli känd över hela världen. Ganska snart så kastade han in handuken och abdikerade. De senaste 30 åren har det varit helt tyst från Bosse, bortsett från en märklig musikalskiva 1985, som inte alls lät som Bosse “ska” låta, och tiden har ganska klart visat att det nog inte blir så mycket mer, tyvärr.
Men många instrumentalgrupper av i dag prisar helt öppet Bo Hanssons verk på sjuttio-talet, och framför allt då just Sagan Om Ringen. Att de har lyssnat mycket på Bosse går bara inte att ta miste på. Hans sound var unikt. När man hör något som vagt påminner om det så tänker man spontant:
Dom här har lyssnat på Bo Hansson!!!
Hursomhelst, här kommer en komplett låtlista:
1) Första Vandringen
2) Den Gamla Skogen
3) Tom Bombadill
4) I Skuggornas Rike
5) De Svarta Ryttarna
6) Flykten Till Vadstället
7) I Eldrons Hus
8) Ringen Vandrar Söderut
9) En Vandring I Mörker
10) Lothorien
11) Skuggfaxe
12) Rohans Horn
13) Slaget På Pelennors Slätter
14) Hemfärden
15) Fylke Rensas
16) De Gråa Hamnarna
Summasummarum en - som tidigare sagt - helt unik skiva med ett helt eget sound! En platta som - med viss hjälp av Ringenfilmerna - i dag känns precis lika aktuell och fräsch som då, 1971!
Ett tips nu när vinterstormen ylar runt vår knut: Vänta till midnatt, släck alla lampor, tänd några stearinljus, ta fram en kanna nybryggt te och några favoritmackor. Sätt sen på just Sagan Om Ringen med Bo Hansson, kryp upp i favoritfåtöljen, lyssna och njut…
Slutbetyg: FEM AV FEM MÖJLIGA!!!
Popularity: 31% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 1:18 am
MARIE FREDRIKSSON, ENA HALVAN AV ROXETTE I SIN SOLODEBUT!!!
Marie Fredriksson - mest känd för sin karriär i Roxette än för något annat - gjorde sin solodebut relativt sent i livet, nämligen 26 år gammal.
Vid 26 års ålder så är många artister djupt inne i sina karriärer, ja ett flertal har t.o.m. sedan länge peakat och surfar mest på gamla meriter.
Men inte Marie. Vid denna mogna ålder hade hon blott en LP och en singel med gruppen MaMas Barn samt en singel med gruppen Strul bakom sig på skivfronten. Som körsångerska hos Gyllene Tider kom hon dock i kontakt med Per Gessle som snabbt såg hennes potential, och kort därpå hade hon ett skivkontrakt på EMI, som sagt var, 26 år gammal. Ett utmärkt bevis på att det aldrig är försent!
Hur som helst, detta är hennes debut, Het Vind, låt för låt:
1) Het Vind
En av de absolut bästa, om inte den bästa, låten på hela plattan. Tung men dynamisk, välproducerad och med en Marie som verkar tro på varje ord som hon kramar ur kompositionen. Mycket bra.
Dock ett lite udda val som inledningsspår likväl som en av de två singlarna från LPn. Kanske inte så mycket hitkänsla, mer bara en bra låt. Definitivt för lång för det. I mina öron så skulle det här vara ett logiskt val av avslutning på skivan med sin aningen episka, bombastiska urladdning på 5 minuter och 32 sekunder.
2) Jag Går Min Väg
Stort kliv bakåt från inledningsspåret.Trist klichéproppad vers som leder till en vers som är en ren stöld av Hollies hit Stay från -63. Usel produktion jämfört med inledningsspåret!
3) Ännu Doftar Kärlek
Den första singeln från LPn, som faktiskt släpptes någon månad innan fullängdaren. En alldeles utmärkt låt som passar Maries röst perfekt. Högsta betyg. Om det bara hade varit mer sånt här på plattan…
Singel gick till 18:e plats på försäljningslistan men har genom åren blivit en radioklassiker.
4) (Du Är En) Vinnare
Marie tar i för konung för och fosterland. Urtypen för 80-tals gubb(!)rock. Bitvis segt och syntigt, här och där ganska bra spel från bandet, men vad hjälper det när det inte finns något konstruktivt att jobba med?
5) Det Blåser En Vind
Återigen lite väl tungt och bråkigt efter en fin inledning, men låten är betydligt bättre den här gången. Faktiskt en av de plattans höjdpunkter tillsammans med singelsläppen.
6) Aldrig Mer Igen
En låt som borde ha passat Maries känsliga men kraftfulla röst som en hand i handsken. Bisarrt nog så är det allt detta till trots en av de svagare insatser som jag hört från Marie någonsin. Hon svajar betänkligt både här och där, småfalskt och aningen obekvämt. Märkligt. Hon var kanske förkyld just den dan, vem vet? I övrigt en väldigt fin låt med en mycket fin text, och visst lägger Marie in sin själ i det hela, oavsett om det här och där inte räcker fullt ut.
7) Tag Detta Hjärta
Nix, återigen en bråkig, seg låt med meshårdrocksriff, diskovirvel och syntblipp-blopp på samma gång. Långt jobbigt intro, urtrist vers och en refräng där Marie återigen mest låter lätt förkyld. Helt meningslös låt.
8) Tusen Ögon
Upptempo, hyfsad vers med en intressant melodi och sen en refräng som låter som…ja, jag vet inte vad…Småstjärnorna? Helt ovärdigt Marie att spela in sån smörja.
9) Vidare Igen
Lite bättre, ingen större låt, men Marie får chans att ta ut svängarna ordentligt för en gångs skull, så som hon efter förtjänst fick möjlighet att göra i Roxette. Som helhet inte mycket att hänga i julgran, men säkert nåt som funkade live.
10) Jag Ska Ge Allt
Ytterligare ett litet snäpp bättre. Lite segt och släpigt men Marie - sin vana trogen - ger den en inte alltför starka låten det där lilla extra.
11) Natt Efter Natt
Åh, varfifrån kom alla dessa hemska syntexperiment. En helt vedervärdig synt-blipp-inledning och sen Marie som sjunger som en ängel…
Som helhet en medelmåttig låt och kanske inte den avslutning på skivan som den kanske hade förtjänat. Mycket märkligt soloparti i mitten på låten med ett vrickat gitarrsolo och ett basspel som inte har nånting med den övriga musiken att göra. Fantastisk sånginsats däremot.
Summa summarum en skaplig debut, ändå kan man inte låta bli att tänka att det här kunde ha varit så väldigt mycket bättre med bättre låtmaterial.
Marie är verkligen en makalös sångerska som rätt så snart efter denna platta fick sitt rättmätiga genombrott både i Roxette och somsoloartist, men materialet här är alldeles för ojämnt för något högre betyg. Utan de två singlarnas höga klass så hade det blivit ett ännu lägre omdöme.
Slutbetyg: En svag TREA av fem möjliga!!!
Popularity: 20% [?]
Permalink
02.01.08
Posted in Min blogg
at 2:33 am
SKOMAKARE BLIV VID DIN LÄST, ELLER?
En av de mer uppmärksammade svenska LP-skivorna som gavs ut i slutet av 80-talet var Roffe Wikströms LP från 1989 med musikaliska tolkningar av Nils Ferlins poesi.
Trots livespelningar som ofta liknade mässor eller till och med väckelsemöten snarare än konserter (jag vet, jag var där!) så hände det inte mycket på skivförsäljningsfronten de första 12 åren för Roffe. Detta var något som länge förundrade likväl som bekymrade skivbolaget och den gode Rolf. Vändningen kom inte förrän just 1989 med genidraget att spela in en platta där han tolkade texter av Nils Ferlin. Borta var bluesen, in hade kommit något helt annat: en slags form av tung, dyster, välproducerad 80-talsrock. Alltihopa med texter tagna från Nils Ferlins poem. Sålde gjorde det den gången. 50 000 sålda ex. blev det den gången, vilket var ungefär 10 gånger mer än vad Wikströms plattor brukade sälja i.
Frågan är då givetvis: är Mitt Hjärta Är Ditt 10 gånger bättre än Wikströms övriga skivor?
Delar av svaret kommer här:
1) En Liten Konstnär
Helt O.K. inledning. Roffe verkar dock hålla igen. Hyfsad produktion, men det lyfter inte riktigt. Kompet är snyggt men stelt.
2) Mitt Hjärta Är Ditt
Bättre här! Läckert komp, fint gitarrspel och en bra körinsats av Anna-Lotta Larsson. Roffe verkar dock fortfarande hålla igen.
Dock utan tvekan en av plattans höjdpunkter.
3) Jag Kunde Ju Vara
Creedence i 80-talstappning är vad kompet snarast låter som, dvs inte så värst upphetsande. Sången är dock alldeles utmärkt här. Här känns den starke, uttrycksfulle Roffe igen.
4) Nattkvarter
Lite väl överdramatiskt kanske, men en fin tolkning av en stark text.
5) Stjärnorna Kvittar Det Lika
Nej, här börjar det låta lojt och oinspirerat. Läser du direkt från papperet här, Roffe?
6) En Skål I Bröder
Tyvärr, det här grabbar inte riktigt tag i mig. Oengagerande, inget naturligt flyt helt enkelt.
7) Ett Brev
Hyfsat framfört, och musik och text som ganska bra harmoniserar med texten. Klart godkänt, men…varför så blodfattigt komp?
Förstå Roffe, du är en av mina gamla idoler. För mig så var du en vulkan av känslor och utspel. Det här låter väldigt avslaget för att vara bluesman Wikström.
8) Fåfänglighet
Nej, bara segt och inspirerat. Ledsen, det blir tummen ner.
9) Faktum är nog
Snälla Roffe, kunde du inte lagt in lite mer av engagemang i sången. Det låter stundtals som om du har alldeles för storrespekt för Ferlin. Ofta blir resultatet tvärtom att du misskrediterar Nils. Det här tillhör dock de absoluta höjdpunkterna på plattan, utan tvekan.
10) Ett Ankhuvud
Här börjar det tända till ordentligt. Bra flyt på bandet, text som faller in i musiken på ett högst naturligt sätt. Bra gitarrspel, förmodligen plattans trumfkort utan att för det vara mer än högst ordinärt.
11) Får Jag Lämna Några Blommor
Bitvis acceptabel, bitvis helt uruselt!
Låter inledningsvis som Pink Floyd. Efter det så kommer en, som det verkar, TOTALT ointresserad Rolf Wikström in och mumlar fram en slakt av ett av de finaste poem som någonsin skrivits på det svenska språket! Ofattbart! Sången har absolut ingenting att göra med Ferlins poem! Helt vedervärdigt! Kulturmord!
(Seriöst, Roffe var hade du ditt hjärta när du spelade in den här smörjan?)
Efter sångpartiet blir det ännu mera Pink Floyd med en hemsk domedagsvirveltrumma. För säkerhets skull refrängen en gång till och sen ett långt outtro där det lyfter lite, men inte mycket…
Visst, självklart, man kan tänka i nya banor, men är det ändå inte en grundförutsättning att det blir om inte bättre så åtminstone BRA?
Den här låten kan vara något av det värsta som jag någonsin hört på skiva. Borde absolut inte varit med på skivan. Sex minuters tystnad hade varit att föredra.
Summa summarum en skiva som pendlar mellan det hyfsade och det urusla. Det mesta är kompetent och välspelat men, tyvärr, alldeles alldeles för tråkigt. Varför inte åtminstone LITE energi i musiken? Vart tog Albert King och Otis Rush vägen? Var det så här du ville ha det, Roffe? Det här kunde ju ha varit så oerhört mycket bättre!!!
Slutbetyg: En tveksam TVÅA av fem möjliga!!!
Popularity: 23% [?]
Permalink
Loading ...
