Loading ...02.24.08
Svenska LP-skivor #35 Hep Stars - The Hep Stars
HEP STARS, GRUPPEN SOM VAR SVENSK ROCKS FÖRSTA REBELLER, MEN SOM SNABBT VÄXTE UR DEN KOSTYMEN, HÄR MED SIN TREDJE LP!!!
1966 så hade Hep Stars precis haft en dundersuccé med sin LP Hep Stars On Stage, en riktigt bra live-platta från hepparna som alla bara skulle äga på den tiden. Enbart inropningen från grabbarnas manager: “LELLE, JANNE, KRILLE, BENNY, SVENNE; THE HEEEEPSTAAAARS”!!!! var värd pengarna!
Och vad toppar gruppen då denna legendariska inspelning med? En till rockrökare såklart, eller…?
Nej då, efter att ha gnuggat geniknölarna riktigt ordentligt så kom man på det: En studio-LP med 10 lätt vemodiga spår som tagna från musikal- och kabarèvärlden med 25 ackord och ständiga harmonibyten i varje låt! Och så en engelsk version av I Natt Jag Drömde förstås…
Raggarrocken verkade ha hängts av redan i farstun in till studiolokalen…Inte en upptempolåt på hela skivan…
Nåja, det fanns en hel del små bitar att plocka här och där, inte mycket med andra ord från den ack så snabbt svunna rock ‘n roll-karriären, men det här är ändå en klart lyssningsvärd platta från ett band som precis gjort en 180 graders u-sväng i sin karriär.
HEP STARS - HEP STARS 1966 utgiven på Olga
SIDA 1
1) No Time
Benny Anderssons blivande parhäst Björn Ulvaeus står som ensam kompositör på inledningsspåret. Välproducerat, välarrangerat, välsjunget. Allt helt O.K., men ändå inte speciellt upphetsande. För snällt helt enkelt.
Enligt rykten ingick den här låten i ett låtskrivarbyte mellan de två grupperna Hep Stars och Hootenanny Singers. Hootenanny fick göra en svensk version på Sunny Girl om jag minns rätt…
För övrigt: Svenne Hedlund låter nästan komiskt lik just Björn Ulvaeus på den här låten.
2) The Birds In The Sky
Skriven av Berry Bjärenäs. Sedermera blev samma låt en hit för Bjärenäs egen grupp Vat 66, i vilken Lelle Heglands brorsa Bengt spelade gitarr!
Bjärenäs hade några år tidigare varit snubblande nära att få bli sångare i just Hep Stars, men Krille, Lelle och de övriga föredrog vid tillfället i fråga Svenne. No hard feelings uppenbarligen.
För övrigt så blev låten gruppen Vat 66s första och enda hit.
3) Consolation
Hepstars kanske bästa låt överhuvudtaget, likaledes en av de snyggaste kompositioner som Benny Anderssons någonsin gjort. Slår med lätthet det mesta som denne gjorde med ABBA.
En intressant sak med detta lilla mästerverk är att det är långt ifrån någon perfekt inspelning. En del hade kunnat göras på arrangemanget som är lite tunt. Svennes sång är här och där lite väl spröd även för att vara Svenne. Perfekt var det inte, men - jag upprepar - ett mindre mästerverk!
4) Easy To Fool
Nånting så orginellt som en Berndt Öst (ex - Family Four)/Peter Himmelstrand-komposition!
Detta kultfaktum till trots faktiskt en av de bättre låtarna överhuvudtaget på plattan och så nära en upp-tempo som den här plattan kommer…
5) Sound Of Eye
Återigen en väldigt fin Benny-komposition, väldigt vacker i sin lätt vemodiga framtoning. Och än en gång nåt som spöar det mesta från Bennys 70-tal.
Men vad tyckte de gamla fansen om det här? Det här låter onekligen mer Kristina från Duvemåla än Cadillac.
Något som jag redan för 30 år sen ansåg är att Benny kunde ha tagit några av sina bästa Hep Stars-kompositioner till ABBAs liveframträdanden. En sån här låt i mitten av ett stort ABBA-greatest-hits-sjok hade kunnat bli sensationellt!
SIDA 2
1) Isn’t It Easy To Say
Troligtvis den första kompositionen någonsin från teamet Andersson-Ulvaeus. Faktiskt en riktigt njutbar låt. Fina harmonier, mycket välsjunget. Undrar om inte Benny snudd på stod på topp i den här epoken som kompositör…
2) Lady Lady
Benny-verk igen.
Pampigt, stort sound. Minner lite grann om en hel del annat från Benny. Mycket hörvärt, och definitivt en av de bästa låtarna på hela skivan.
Mycket bra sång från Svenne.
3) Last Night I Had The Strangest Dream
Lämnas helt utan kommentar. Nja, det skulle väl vara att en av de största fördelarna med CD-uppfinningen är att man hux-flux kunde programmera bort såna här missfoster. Usch!!!
4) Morning Comes After Night
En till Berry Bjärenäs-komposition. En helt sjysst softrock-låt. Kanske ingen hit, men en helt lyssvärd mellanlåt.
En liten poäng är att det är en av de få låtar där faktiskt gitarren är hörbar…
5) I’ve Said It All Before
Känner ej till kompositörerna, ( Arnold-Martin-Morrow) men det låter väldigt mycket som Bennys egna kompositioner på plattan, dvs vemodigt med en väldigt dramatisk touch och med ett brett spektrum av harmonier fram och tillbaka. Jo, en fin pianobaserad låt mycket fint sjungen av Svenne.
6) Wedding
Lustigt nog en lite annorlunda version en den som släpptes på singel, lite längre.
Ärligt talat, jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om den här låten…Den drar upp en million gamla minnen från tider som aldrig kommer tillbaka…Vackra bilder från en svunnen barndom, en sorglös tid av evig sommar…och jag kan inte låta bli att färgas av det!
Sen så är det en gång för alla så här: av ALLA svenska 60-talsband så är det BARA Hep Stars som skulle ha kunnat gjort en låt som Wedding. Inget annat band skulle ens ha drömt om att göra en sån här typ av låt. Vad man än tycker om Weddings kitsch-faktor, mjäkighet, töntighet osv, det ÄR en Hep Stars-klassiker som bara Hep Stars skulle drömma om att göra, och gjord på det sätt som bara Hep Stars skulle ha kunnat göra den på. Respekt!
Summa summarum en helt godkänd LP av hepparna! Trots ett par bottennapp med I Natt Jag Drömde så finns det ett par riktiga höjdare med Bennys synnerligen utsökta kompositioner i främsta ledet. Att det här verkligen var en “coming-man” stod väl helt klart för de flesta i hans närhet vid det här laget. Jag tror att Benny precis hade fyllt 18 när den här plattan spelades in…Säga vad man vill om ABBA och Bennys senare eskapader, den portfölj med kompositioner som han redan här hade samlat ihop är imponerande.
En liten notis bara, något som jag noterade redan när jag var liten. Hur mycket hör man egentligen av gitarren i Hep Stars musik? Lyssna på den här skivan och notera hur oerhört lite man hör ens det minsta lilla gitarrklink på skivan…Märkligt, men det är likadant på i stort sett alla Hep Stars inspelningar. Vissa undantag finns, som So Mystifying, men de är få.
En annan intressant aspekt på den här skivan är hur den nästan totalt domineras av Benny Andersson, hans kompositioner och aarangemang. Är det inte hans egna låtar så har denne uppenbarligen valt ut låtar som går i samma anda. Samme Benny har 2 år senare reduceats till en kompmusiker till Svenne och Lottas folkparlsturné inspelad på skivan Songs We Sang 68, visserligen under namnet Hep Stars, men det har inget alls med den gruppan att göra.. Även studiolåtarna på den LPn visar upp en trött Benny på nån slags autopilot i komponerandet. Inte undra på att han lämnade bandet kort efteråt.
Hur låter den här skivan då?
Tja, inte en rock ‘n roll-fras så längt örat kan nå. På något sätt en hel skiva som är som en förlaga till Kristina Från Duvemåla som skulle komma runt 20 år senare. Mycket vemod och dramatiska anslag, en hel del rena musikallåtar redan då.
Jag vet, jag har beskrivit Hep Stars svenskspråkiga karriär sok ett stort svek, och det var det! Det här är lyckligtvis fortfarande på engelska, och inte alls samma inställsamma trams som det som fanns på singlarna de gav ut från -66 och framåt. Den här plattan är väl ändå trots allt ett litet steg på väg mot det elände som snabbt komma skulle. Man är ändå inte riktigt där. Det här är inte raggarrock, det är något annat, men bitvis så är det fortfarande riktigt bra.
Hade det inte varit för I Natt Jag Drömde så hade det tveklöst blivit en fyra. Nu sjönk det per automatik till, ja vad då?
Slutbetyg: en stark TREA av fem möjliga
Popularity: 57% [?]
Loading ...
Stjofön Presley said,
02.24.08 at 2:32 pm
Inte raggarrock? Nej, dra mig på en liten vagn, Micke! Det här är ju typexemplet från den tid när korkad (alltså inte riktig) raggarrock var på väg att glida över till den menlösa form som senare skulle komma att fylla folkparkerna under 1970-talet. Jajamensan! Du läste rätt! Det här är mellanformen, skiftet mellan två olika storheter, surrock och dansband, Du har fångat den mitt i rörelsen. Precis som Hepparna själva! Grattis!
Lennart Wrigholm said,
02.24.08 at 4:34 pm
Tja, såvitt jag kan minnas så var väl inte gitarrspelet det tyngsta inslaget i Hep Stars repertoar någonsin. Jag tyckte alltid singelversionen av Cadillac var betydligt bättre än LP-varianten. Den med ett tutande orgelsolo som aldrig ville ta slut.
Men i boken om Hep Stars får man ju veta att Janne Frisck aldrig var med i studion när de satte låten. Det är Benny Andersson som fick lägga på en gitarrslinga efteråt.
Så Janne kanske aldrig fanns i studion när de spelade in det här materialet heller?
Micke said,
02.24.08 at 7:34 pm
Stjofön, ska vi börja så här:
Jag upplevde Hep Stars i min tidiga ungdom som ett kanonband med deras live-LP som ett trumfkort. Det tyckte jag då och det står jag för. Singlarna var av en ytterst blandad kvalité, en del kanon och en del smörja, som de flesta band på den tiden. Bald Headed Woman spöar lätt Kinks version. Lyssna och inse fakta! Mycket har jag omvärderat sen den tiden. Jag har insett att många svenska band från den epoken, framför allt då Tages, var skyhögt mycket bättre, men det tar inte bort det faktum att dom gjorde en del bra grejer! O.K.???
I Natt Jag Drömde var för mig Sveket med stort S, det har jag flera gånger skrivit om. O.K.???
Med undantag för Consolation som släpptes alldeles efter så är SAMTLIGA deras singlar efter I Natt Jag… helt vedervärdiga fram till Holiday For Clowns -69. O.K.???
Men när jag noggrannt, fyra-fem gånger, i går natt lyssnade på Hep Stars tredje platta (som jag aldrig ens gav en chans när den kom) så hörde jag en hel del mycket intressanta och intrikata kompositioner som jag tidigare inte ens visste fanns. Absolut inte några inställsamma folkparks-dragplåster eller tuggummi-klet som Songs We Sang -68 var nerlusad med. Efter ett par lyssningar så började jag till och med tycka att det var riktigt djärvt det dom gjorde på trean! Här hade de etablerat sig som ett röjrockband och så gör dom en hel LP fylld med vemodiga harmoniskt komplicerade alster varav många aldrig skulle ha en chans att göra sig gällande i en folkpark. Ju mer jag lyssnade, desto mer så tänkte jag att jag det här nog var en riktig utmaning för deras fans. Inte en Cadillac eller Farmer John så långt örat nådde…Kommersiellt? Knappast!
Det tyckte jag i går natt när jag skrev det här och det står jag för!!!
Stjofön Presley said,
02.25.08 at 3:45 pm
I natt jag drömde, ett svek??? Nej, Micke, nu får du ge dig! Det var ju där Hepparnas sociala samvete slog till med full kraft. Hade inte den låten kommit är det osäkert hur det gått med den svenska vänsterrörelsen över huvud taget. I natt… lade grundplåten för hela proggrocken, vågar jag säga utan att darra på öronen! Hepparnas idé var skitsmart: Först få med sig folket med rockmusik, därefter lägga i ny växel genom att ge folket ett social medvetande. Mao eller Che hade inte kunnat göra det bättre. Samtidigt tycker jag det är fint att Svenne & Co håller fast vid gamla fina värderingar och inser hur viktiga de är för samhället. Ta bara Consolation med sin insikt om att människans behov av tröst är oändligt, eller Wedding, ja där är ju kommentar överflödig. Men egentligen var de inne på det hela väldigt tidigt, redan med Kana Kapila, vilket är serbokroatiska och lär betyda Upp Med Mungiporna, en nödvändighet för att stå upp med tunga dagar! Se så, Micke: Kana Kapila!!! Hej! Kana Kapila! Hå! Kana Kapila, Wiggy, wiggy, wiggy, wiggy!!!
Micke said,
02.25.08 at 9:51 pm
Alltså, Stjofön!
Jag vet att du inte gillar Hep Stars, och jag har själv gett dom en ordentlig släng av sleven själv. MEN, som Gert Lengstrand skrev för ett kort tag sen, rätt ska vara rätt! När jag lyssnade igenom hepparnas tredje skiva så fann jag att den var mycket bättre än jag tidigare hade trott.
Musik är musik. Urviktigt och ytligt, varken mer eller mindre!
Stjofön Presley said,
02.25.08 at 10:02 pm
Micke, om du lovar att inte berätta det för någon ska jag förtälja dej en hemlighet: Jag tyckte Consolation var en jäkla bra låt. Och man kan faktiskt fråga sig hur bandet skulle låtit om de haft en bra producent? Som det var så ljummade det ur högtalaren (rörradioapparaterna på den tiden hade som regel bara ett enda element, däremot hade de en sju jädra bra klangfärgsomkoppling) när Hep Stars plattor spelades. Tyvärr hjälpte ingen klangfärgsomkoppling där. Det ljummade bara mer eller mindre.
Och nu Micke: Kana Kapila!!! Just så, ända till örsnibbarna ska mungiporna nå. Därefter kanske lite Ögona böj!
Micke said,
02.25.08 at 11:18 pm
Consolation var i stort sett den sista singeln som hepparna nagv ut som var värd mer än 10 öre.
Ögonaböj? Jo klockan 2 i natt när jag fått fokus för att skriva dagens krönika.
Just nu så har jag rikskändisen T. Flinck inne i butiken. Lugn och ro, meditation och fokusering? Nix.
Peter Johansson said,
03.28.08 at 9:38 pm
Tjaa va ska man säga. Detta var min första grammofonskiva. Jag fick den av min mormor 1967. Jag var 5 år och sen dess är jag obotlig Hep Stars fan.
Visst gör Vat 66 sina låtar bättre själva, Last night I had….känns pinsam och Hootenanny singers version av No time är bäst men för mig är ändå denna platta magisk då som nu. En av dom där som påverkat mig mest och lade grunden till mitt stora musikintresse.
Peter
Micke said,
03.28.08 at 9:44 pm
Tack Peter!!! Äntligen nån som håller med mig om hur pass bra den här skivan är!!!
För den är ju väldigt mycket bättre än det rykte som Hep Stars har hos en ganska stor del av oss sextiotals-freaks.
Peter Johansson said,
03.28.08 at 10:18 pm
Jo det är väl så att dom som idag älskar svensk 60-tals pop ofta är kritiska mot Hep Stars. Dom är inte lika rumsrena som de andra banden.
När jag i början på 70-talet började utforska den svenska 60-tals scenen upptäckte jag också att det fanns så oerhört mycket mer än Hep Stars och både Lagerberg och Clabbe skrev bättre låtar än Benny. Men även om jag tycker att Tages är bättre, blir en direkt jämförelse lika orättvis som att jämföra Elvis med Beatles.
Ärligt talat tycker jag alla popgupper från 60-talet är jävligt bra! Pop…vilket jävla härligt ord förresten som idag missbrukas och borde k-märkas.
Peter
Micke said,
03.28.08 at 10:37 pm
Visst, Peter, du har greppat det där helt korrekt: på det stora hela så var både Clabbe och Göran Lagerberg bättre kompositörer än Benny A.!
Bennys starka period var runt Hep Stars tredje LP, som ju är en helt lysande skiva, men mer än så blev det inte vad det gäller det större komponerandet för denne så länge som han var med i Hep Stars. Hans låtar - ensam och tillsammans med andra - på Songs We Sang 68 är ju minst sagt av det ojämna laget…
De övriga gubbarna var däremot produktiva kontinuerligt och med kvalitet rakt igenom!
Och visst, det gjordes en otrolig mängd bra svensk pop under sextio-talet. Märkligt nog så var vi, trots att vi är ett litet land, i våra bästa stunder väl i klass med de bästa banden med de bättre banden från USA och England.
Yngve said,
04.13.09 at 1:13 am
Lite tråkigt Micke att du också sprider myten om att Lillebror Hegland var musiker i Vat 66. Han förekom visserligen i nå’n “lekisvariant” av bandet (utan att ha någon offentlig spelning) innan det bildades med riktiga musiker. Hegland jr kunde aldrig spela något instrument, han bara ville kunna.
När det riktiga bandet – som turnerade och spelade in skivor – bildades bestod medlemmarna av Berry Bjärenäs, Gunnar “Gutte” Fredin, Anders Dillström, Yngve Måhlberg och Kjelle Persson.
Tre singlar spelade de in på skivbolaget Olga och en på det lilla bolaget Record. Uppföljaren till Tio-i-top-hiten “Birds in the sky” var Benny Anderssons “Lady Lady”, som dock aldrig blev någon framgång.
Rock on
//Y