1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.05.08

Svenska LP-skivor #25 Reeperbahn – Venuspassagen 1981

Posted in Min blogg at 2:37 am

SVENSKT LEGENDARISKT 80-TALSBAND

1021.jpg

Svensk välspelad postpunk, blås, slamriga gitarrer men med tveksam sång, det är väl på ett ungefär den bild som jag tidigare har haft av Reeperbahn.
Att skriva om en Reeperbahn-LP blir en tuff uppgift för mig. Det var ett band som jag nästan helt dissade på sin tid, inte på grund av att jag inte gillade musiken, utan på grund av att jag tyckte att sången lät…ja, nu ska jag vara snäll och inte skriva nåt som jag får ångra! Det var kanske även det stundtals rätt monotona slamrandet som skrämde bort mig också…
Låt mig säga så här: Reeperbahn det var inte min kopp te helt enkelt.
Nu är det ju så att det den här resan som jag startade för lite drygt en månad sen – alltså, 365 svenska LP-recensioner på ett år – ska vara en resa för mig likväl som för alla som går in här och läser. Att ta med band som Reeperbahn blir precis den utmaning som det är tänkt att vara, och det är just därför som det i kväll blir just Reeperbahn och deras LP Venuspassagen som kommer att recenseras!
Jag skriver ingen historik här om bandet, ni vet säkert mer om gruppen än vad jag gör ändå…
Här kommer den, Reeperbahns Venuspassagen:

1) Venuspassagen
Monotont funkigt, men ändå med ett väldigt bra sväng. Att Ljungström inte är nån direkt lysande sångare visste vi ju sen tidigare, inget som jag störs lika mycket av i dag som för 25 år sen.
Dock, långt ifrån plattans bästa låt, trots att det är inledningsspåret.

2) Främlingen
En till up-tempo, men väldigt långt från någon som helst partystämning. Om möjligt ännu mer monotont och riktigt ångestfylld både sång och stämning. Mot slutar tonas låten ut med en ordlös variant på refrängen till Little Peggy Marchs I Will Follow Him och ett Sieg Heil…

3) Min Instinkt
Layla? Nejdå, bara första delen av ett av de mest lättidentifierade riffen i rockhistorien. För säkerhets skull så körs riffet hela låten igenom…
Låten i sig då? Jo, bortsett från det klart irriterande malandet av riffet så är den väl O.K., ingen topp på skivan, men inte helt befriad från en del småfinurligt spel här och där.

4) Hjälte
Och här blev det till och med snäppet bättre! Snillrikt blås på precis rätt ställe, bra driv i kompet, snygg refräng och bra (!) sång. Väldigt mycket Stones från tidigt 70-tal, men varför inte…?

5) Rattlesnake
Plattans i min öron klart starkaste spår!!! En gitarrinstrumental – nästan instrumental – i stil med amerikanska gitarrinstrumentalgruppen Ventures! Mycket fint framfört. Väldigt snygg gitarrton och ett lysande komp. Genialiskt snygg kör på sticket som ger låten det där perfekta Sergio Leone/Morricone-stuket på hela kompositionen.
Lysande!

6) Förnedringen
Tillbaka till monotoni och ångest. Funkigt men med lite lätt nevrotiskt gung. Kompetent framfört, tajt komp, men kanske inte tillräckligt spännande. Snygg kör dock!
Som så många gånger tidigare så bryter refrängen starkt av mot känslan som finns i versen. Intressant stildrag.

7) Jag Är En Man
Stones så det dryper om det i inledningen. Något som dock snabbt försvinner så fort som sången kommer in. Inte bara för att sången inte är i närheten av Jagger utan även för att låten nästan helt ändrar karaktär där. Det hela utvecklas till något i allra högsta grad hörvärt.
En av plattans starkaste kort!

8) Country
Vad nu då? En Anders Fugelstad-parodi? Nja, lite parafrasering, i övrigt en stompig country(jo…)låt. Tätt komp, snyggt gitarrspel, sjysst munspel, men…sången gör det att svårt att ta till sig det hela på nåt större allvar…Förmodligen plattans svagaste spår.

9) Kalla Kriget
Ock så en ren rökare! En riktig fullträff, må vara fylld med ångest, men det är en bra låt som är väldigt, väldigt snyggt framförd.
Helt plötsligt sitter ju även sången som gjuten! Tänk om hela skivan hade varit så här genomarbetad!
Hade jag fått bestämma så hade det varit det gjutna öppningsspåret!

10) Amfibie
Någon i gruppen, och jag misstänker starkt att det rör sig om Eddie Sjöberg – gitarristen – måste ha haft en väldig vurm för Ennio Morricone, då ett av Morricone mest välkända riff är vad som hela låten bygger på. Di-di-di-di-di da-daa-da.
Hur som helst så är det hela mäktigt, snyggt, imponerande och en mycket passande avslutning på en bra skiva.

Summa summarum en aningen ojämn platta med ett par höjdpunkter men utan några direkta magplask, som värst bara lite tomgång här och där…
Jag får dock intrycket av att man la ner väldigt mycket krut på just ett par låtar, som 9) och 10) men inte så mycket på ett par andra.
En annan misstanke jag har är att medlemmarna hade väldigt olika grundsyn på hur bra musik ska framföras, vilket konkretiseras i det stora spretandet hit och dit i i stort sett varje låt…OBS, det är just sånt som ofta skapar stor musik. Går även under namnet gruppdynamik!

Ytterligare en sak värd att nämna är att skivan faktiskt blir starkare och starkare ju längre skivan löper. Det brukar nästan alltid vara precis tvärtom.
Nåja, det här är en bra platta, inte tu tal om det, men det är inget mästerverk trots en hel del inslag av genidrag både här och där, alltså…

Slutbetyg: En stark TREA av fem möjliga.

Popularity: 34% [?]

7 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    02.05.08 at 2:32 pm

    Reeperbahn var ju ett jäkla bra band! Var det så att det blev någon utbrytning där, slutade inte basisten som var så begåvad, han som var med på den där första EP:n med Havet ligger blankt? Korhonen är, och var, en rapp och bra batterist, Eddie Sjöberg en säker gitarrist som kunde spela både slickat och brutalt. Ljungström, eller om det var Ljunggren han hette, var väl det vekare kortet. Hade inte riktigt den där rockpulsen som genomsyrade de övriga tre. Men det är ju sådant som gör att det blir bra! Se bara på Television, när de blivit av med Richard Hell som ju var en musikalisk belastning. Vilket kanonband det är på både första och andra plattan! Din åsikt här ovan om ett släktskap mellan Reper och Tele tycker jag har visst fog för sig. Men EP:n är bäst. Den är en fullpoängare, fast på en annan planhalva.

  2. Micke said,

    02.05.08 at 7:41 pm

    Tack Stjofön för dina kommentarer!
    Kul att du inte är fastlåst i sextio-talet som så många andra. Det är visserligen ett underbart ställe att vara fastlåst på, men det är självklart bättre att ha så öppna öron som möjligt.
    I ärlighetens namn så hade jag aldrig tidigare lyssnat så mycket på Reeperbahn som i går. Det var en positiv upplevelse.

  3. lars forsman said,

    02.05.08 at 9:41 pm

    Det här är en av mina favoritgrupper från den tiden. Att Olle Ljungström förmodligen är för blyg för att vara “en bra sångare”, spelar mindre roll. Det förstärker snarare intrycket av att det är något spännande och lätt mystiskt vi kommer att drabbas av. Skivorna efter är ännu bättre.

  4. Jim said,

    02.07.08 at 11:44 pm

    Edit: Såg nu att du får kopiera och klistra in i webbläsaren, mellanrum i länken..

  5. Micke said,

    02.07.08 at 11:58 pm

    ÖÖÖHHH…???
    Jim, vad menar du…?

  6. Spiring said,

    09.29.09 at 9:47 am

    Innan för stora växlar dras på Ljungströms sång här bör man ha i huvudet att hälften av låtarna, bl a titellåten, sjungs av Dan Sundquist.

    Själv föredrar jag “Peep-show”, som är 100% Olle. “Venuspassagen” står med ena benet i Danne-Reperbahns glada pop och med andra i Olles neurotiska musik. Gillar båda stilarna men här är det lite schizofrent.

  7. Snorre S Mathiesen said,

    10.08.09 at 1:09 pm

    Reeperbahn gjorde många underbara låtar både med Olle och Dan som sångare. Men för mig är det Olle:s röst som verkligen sätter sig. Han lyckas frambringa sina meningar på ett helt unikt, personligt plan, han kan tillägga en textrad helt ny mening.

    Universal har länge planerat att utge Reeperbahn:s “samlade verk” på cd. Hoppas att det snart uppfyllas.

    Kolla gärna mig Ljungström-sida förresten (länk ovan).

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Bad Behavior has blocked 11844 access attempts in the last 7 days.