02.04.08

Svenska LP-skivor #24 Mecki Mark Men - Mecki Mark Men 1967

Posted in Min blogg at 1:28 am

SVENSK PSYKKLASSIKER FRÅN 1967!!!

Om de de flesta skivor kan man bilda sig en hyfsad uppfattning ganska så snabbt huruvida man kommer att gilla musiken på dom eller inte.
Jo.
Men, om ett litet antal plattor så vet man i stort sett varken ut eller in, även efter att ha lyssnat på dom ett flertal gånger.
Är det fågel eller fisk?
Genialiskt eller smörja?
Blivande klassiker eller kommande backvärmare i loppisars realådor?
Ibland så kliar man sig bara i huvudet men blir inte ett smack klokare för det!
Om Mecki Mark Mens debutskiva - den första av fyra på den tid då det begav sig - så är det precis så. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tycka!
Å ena sidan så är det jobbigt, stökigt, intensivt, utan ett klart utstakat mål, ja rent av allmänt bara förvirrat.
Å andra sidan ett fantastiskt hantverk med små arrangemangsmästerverk. Ett kokande, ständigt pulserande komp, snygga saxar och gitarrer. En orgel som verkar spelas av en besatt och en sång som verkar komma från en helt annan studiosession med ett helt annat band…
De har helt klart ett eget sound…
Problemet kvarstår dock: vem vill och vem orkar lyssna på det? För det här är musik som kräver oerhört mycket av sin publik.
Ingen bakgrundstapet.
Inte speciellt dansvänligt då rytmerna skiftar hela tiden.
Ingenting att ha på i bakgrunden för att höja Feng Shui-effekten hemma.
Så vad ska man ha den till? Jag vet inte, uppriktigt talat. Om jag hade köpt den här skivan när jag var 17-18 år så hade jag nog lyssnat på den dagligen i en månad och sen kommit med en analys som jag i dag förmodligen skulle avfärda som naiv och inte verklighetsbaserad. Det hade nog funkat för mig då, i dag så känns det som om att jag inte kan ge mig den tid och dedikation som en sån här skiva är i behov av. Kan jag då bedöma den på ett ärligt och korrekt sätt? Jag vet inte, men i vart fall så har jag gett LPn ny uppmärksamhet, om jag sen låter fånigt och oinitierat svävande här och var så hoppas jag att Mecki och hans gubbar ändå uppskattar att många som läser det här innan de gjorde det inte hade en aning om att LPn överhuvudtaget ens existerade.
Förhoppningsvis så får nyfikenheten hos ni som läser min text trots allt överhanden över en del av mina tveksamma formuleringar!

Här kommer den: Mecki Mark Men med deras självbetitlade debutskiva från 1967!

1) Opening
En inledning som mest låter som en lång utdragen väntan på att nåt ska hända, sina blott 2 minuter och 50 sekunder till trots. Säkert häftigt live, men kanske inte på skiva hemma i lägenheten.

2) Get Up
Rakt in i en av plattans höjdpunkter! En suggestiv melodislinga som löper snudd på som en modern sampling genom hela låten. Kompet bakom fullkomligt kokar. Mecki själv visar upp en sångstil som verkar vara inspirerad av Stevie Winwood, Georgie Fame eller Alan Price. Mäktigt, utan tvekan, men inte för nån topp-lista…
Nåt säger mig att Al Kooper som bildade Blood Sweat & Tears skulle ha gillat det här skarpt…

3) Free
Här börjar vi sättas på hårda prov…Allt konkret som fanns på Get Up är här som bortblåst, och jag vet bara inte vad jag ska säga…

4) I Got It
Det börjar minst sagt lovande, med återigen sång a la’ Georgie Fame och ett skönt sväng. Men väldigt snart så tar det på ytan kaotiska över nästan helt och hållet. Stökigt, bökigt, diffust, atonalt. Märklig blandning av amerikansk vit soul, märkliga sax-arr, atonala orgelackordsmattar och en energisk rytmsektion. Genialiskt slut med någon slags poesihögläsning.

5) Love Your Life
Lovande inledning med väldigt snygg orgel. Snart så brakar det loss igen förstås. Svänget och grovet bibehålls ändå låten igenom, men det är mer än lovligt grötigt med ett arr som får det mesta att hända på en gång. Mitt upp i allt detta så sjunger Mecki på i sin bluesstil som om ingenting hade hänt, helt obekymrad om det kaos som omgärdar honom. Intressant, fascinerande? Onekligen. Återigen en udda men mäktig avslutning.

6) I Had A Horse
Fascinerande klanger, intressanta harmonier, mycket väl utformade arrangemang. Sången är här aningen åt Hendrix-hållet till. Här utmanas lyssnaren ordentligt, vad är det egentligen som man lyssnar på? Det låter som en blandning på ungefär 5 låtar mixade till någon slags helhet. Slutresultat? Jag vet faktiskt inte…

7) Scream
Zappa bör ha varit en inspirationskälla för Mecki, men då denne vid den här tidpunkten bara hade några få skivor bakom sig och inte alls mycket av den freeform som fanns på Uncle Meat, Weasels Ripped My Flesh och Burnt Weeny Sandwich så undrar jag var Mecki fick sina idéer ifrån. Beefheart? Nix, nix,nix! Captain B. hade inte ens släppt sin första platta när Meckis debut spelades in!
Delar av den här låten skulle faktiskt kunnat fogats in på Miles Davis Bitches Brew som kom tre år SENARE och som, då närden kom, sågs som någonting högst revolutionerande!
Det här kan vara hur som helst vara ett av skivans mest krävande spår. Allting är så udda och utanför de gängse musikaliska ramarna att jag helt enkelt inte vet vad jag ska tycka eller tro.

8)
Oj, det svänger ordentligt här! Återigen lite Georgie Fame-stuk på sång och spel - de första 60 sekunderna…sen så tar friformen över , dock hela tiden med en pulserande bas och trumma i bakgrunden. Ett av de absolut bästa spåren på skivan. Härligt saxspel, och en Mecki som fullständigt släpper loss på orgeln!

9) Enlightment
Ja vad ska man säga om detta, total friform men med en extremt välarrangerad struktur, och så Mecki som ligger ovanpå med sin “White Soul”-sångstil som skulle ha fått Björn Skifs att börja jobba som telearbetare i stället om han hade hört det! Mecki ÄR en vidunderlig sångare med en imponerande klang i sin röst. Jag i min trångsynthet tänker hela tiden: tänk om han hade fått jobb som sångare i BS&T eller Chicago?
En av de mer svårtillgängliga låtarna på plattan.
Frågan finns där hela tiden är det genialiskt eller felmixat…

10) Love Feeling
Jag har hört mig för lite grann om vad folk som gillar den här skivan har för favoritspår, och den här har då nämnts. Jo, det är onekligen en av de mer “riktiga” låtarna på plattan, inte så mycket kaos utan mer bara udda klanger, men i mitt tycke ändå inte lika mäktigt som mycket annat på skivan.
Här skulle jag ha velat haft Mecki lite djärvare i sången med lite mer chanstagningar när ändå kompet höll igen. Vacker avslutning.

11) Please
En avslutning som är ett av de mest utflippade spåren på skivan. Instrumentalt med en lång inledning och ett vackert outro. Däremellan återigen någonting som verkar som taget direkt från Bitches Brew!

Summasummarum då? Jo, en helt överväldigande musikupplevelse långt utöver det vanliga garanteras var och en som sätter sig ner och lyssnar på den här skivan, Mecki Mark Mens debut-LP från 1967. Mycket av innehållet är så mäktigt att det lämnar lyssnaren med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält! Hur man mottog den här skivan i Sverige när den kom törs jag knappt fundera på. Vad säger du Lennart? Har du något minne av en recension på denna LP?
Faktum är att efter att i kväll lyssnat på den här LPn c:a 5-6 gånger känner mig väldigt omtumlad. Jag kommer nog att gå tillbaka till den om ett par dar, kanske jag då har hunnit smälta all denna enorma mängd av nya intryck.
Mycket finns att säga om denna förbluffande skiva, men jag väljer att enbart poängtera hur pass mycket det låter mycket Frank Zappa, Capt. Beefheart, Miles Davis OCH Blood, Sweat & Tears ÅRATAL innan dom lät som dom gjorde. Helt ofattbart för mig såvida det inte finns en gemensam härledning bakåt i tiden som jag inte känner till.
Hur som helst, om ni får chansen, låna ett öra till den här skivan och bilda er en egen uppfattning! Jag ger dock ingen som helst garanti för att ni kommer att tycka om den!

Slutbetyg: För mod, avantgardistiskt tänkande, ambitioner, nyskapande osv en solklar femma.
För konstnärlig helhetssyn på vad en publik vill ha, kan klara av att lyssna på, ta till sig osv en etta.
Därav det helt intetsägande slutbetyget: En TREA av fem möjliga.

Popularity: 31% [?]

Permalink