02.28.08

Svenska LP-skivor # 37 Ola Magnell – Påtalåtar 1974

Posted in Min blogg at 2:46 am

KANSKE SÅ NÄRA EN BOB DYLAN I SVENSK TAPPNING UTAN ATT FÖR DEN SAKENS SKULL LÅTA SOM BOB DYLAN SOM DET BARA GÅR ATT KOMMA!?

magnell.jpg

Med ovanstående lätt kryptiska rubrik så försöker jag säga att Ola Magnell snarast är en artist som arbetar som Bob Dylan, men inte nödvädigtvis en som försöker att låta som Dylan. Nej, Magnell största Dylan-lån är nog inspirationen till att skriva sina texter. Ofta lysande, bitvis rent genialiska i sitt enkla bildspråk med rim som är så enkla att man förvånar sig över att man inte kom på dom själv.
Musikaliskt så är nog Ola Magnell för många lite mer svårsmält. Ingen som man tar till sig direkt, en del lyssnare vänder sig kanske om redan i dörren med ett konstaterande om att där nog inte var nåt för dom…
Att fördjupa sig i Magnells verk är ändå en klart givande resa, som så ofta med intressanta artister så växer det hela lite grann för var gång som man hör hans musik.

En jämförelse med Ulf Lundell blir nog i alla händelser helt ofrånkomlig. Och…vad säga?
En lågmäld försynt Magnell med konstnärliga ordlekar tolkat via ett försiktigt utspel vilket mer plockar fram texten än förhärligar artisten själv versus en Lundell, ständigt med ett starkt extrovert drag, med övertolkning närmast som en personlig stil och med texter som – hur genialiska dom än är – svårligen kan rubriceras som finstämda ordlekar.
Ja vad säga? Dom dök ändå upp ungefär samtidigt, har ungefär samma rötter. Båda använder musiken mer som en kuliss för sina texter. Båda skriver sina texter och sin musik själva. Nånstans där stannar väl också likheterna…
Nu kör vi igång med den här skivan:

OLA MAGNELL – PÅTALÅTAR 1974 Utgiven på Metronome

SIDA 1

1) Korn Och Timotej
Visst, trots allt som jag skrev i ingressen, det här startar med en komposition som är väldigt mycket Dylan, en Dylan från epoken runt New Morning och Nashville Skyline. Befriande nog så sjunger ju Magnell alltid som Magnell så det känns ändå hela vägen äkta och autentiskt.
Texten är helt lysande! Exempel:
“Färden den är hård, mot vår kyrkogård
samma färd men inte samma tur
nån behöver vård, nån ett ett bluesackord”.
Enkelt men mäktigt.

2) Blus-Blues
Sedär Stjofön! Ingen mindre än din gamle kumpan Linus gästar på munspel!
En lite udda blues med lite ojämna vändor, något som bara gör den än intressantare. Schaffer drar iväg ett gitarrsolo som jag aldrig har hört från honom varken förr eller senare. Han verkar väldigt inspirerad.
Texten, känns kanske inte såå aktuell idag…

3) Vals I Hades
Spännande, fantasieggande komposition och med ett snyggt arrangemang av Björn J-son Lindh med omisskänneliga Frank Zappa-influenser. Är nog utan tvekan min favorit på skivan.
Mycket fin, lite drömsk text.

4) Mannen I Mig
Dylan-cover, från New Morning-plattan på låten The Man In Me. Ola gör den ändå utan tvekan på Olas eget sätt.
En bra översättning.

5) Kathy’s Sång
Paul Simon-cover den här gången, och en av Simons bästa låtar dessutom. Från dennes “Paul Simon Songbook” och från Simon & Garfunkels “Sound Of Silence”.
I alla händelser så gjorde Magnell här en otroligt bra översättning. Han ändrar texten lite lätt där det passar, behåller essensen och kvar finns en översättning av högsta litterära kvalitet.

6) Medan Hökarna Kretsar
Sjyssta “wha wha-licks” av Schaffer i inledningen. Linus på munspel igen och som vanligt en trygg, stadig Stefan Brolund på bas.
Musikaliskt en skaplig låt med en hyfsad melodi.
Texten däremot, uppenbarligen om Nixon och Vietnam, är rent av lysande, invävd som den är med en beskrivning av hur vi har det i vårat trygga stabila folkhem där inte mycket av våld och terror förekommer. (Skulle inte ha skrivits efter Palme-mordet…)
En stor knytnäve mot den tysta majoritetens likgiltighet hur som helst.
En liten känga kan kanske till och med skönjas i riktning mot Dylan och hans Blowing In The Wind:
“Men vinden ställer inte upp för någon intervju, den blåser inte liv i någon krater”

SIDA 2

1) Spaderkung
Sjysst gitarrspel – som på hela skivan för övrigt – av Ola.
En fin låt med än gång en väldigt välskriven text.

2) Grodperspektiv
Musikaliskt inte mycket att fördjupa sig i men en av skivans allra bästa texter.
Jag måste medge att jag innan jag återigen fördjupade mig i den här skivan, efter sisådär 34 år, inte hade insett vilken fantastisk ordsmed han är den gode Magnell. Jag är djupt imponerad av texter som denna!

3) Tjimåblängpartaj
Musikaliskt, tja…
Textmässigt ytterligare ett litet mästerverk. Det slår mig under lyssningen av den här skivan att många av de större sångförfattarna som kom fram i rampljuset 10-15 år senare och fram till idag helt klart växte upp med, bland många andra, även Ola Magnell. Plura, Stefan Sundström, Winnerbäck, Johan Johansson alla dom och många fler har uppenbarligen hittat mycket av sin låtskrivarinspiration hos Magnell.

4) Påtalåten
Helt suverän halv-instrumentell version av Olas stora hit från två år tidigare! Lyssna noga, det är faktiskt ett riktigt kul spår när man väl vant sig vid att det inte är orginalversionen. Det händer saker hela tiden inne i låten, men vad det är kan vara lite svårt att höra först.

5) Man Ska Vara Två
Ytterligare en liten ordlekspärla från denna LP.

6) Sångerna Vrenskas
En av de musikaliskt mest intressanta låtarna på hela skivan. På min ranking nummer två efter Vals I Hades.
Textmässigt mycket fin, och med en uppbyggnad tveklöst inspirerad av Dylans lite mer episka verk.

Summa summarum en lite-upp-och-ner skiva. Texterna är rakt igenom lysande, genomarbetade men aldrig nån gång ens snuddande vid att vara överpretentiösa.
Musikaliskt kan dock det hela diskuteras en hel del. Ett bra kompband som det som finns på den här skivan gör att inget kan bli taffligt eller tveksamt. Arrangemang och producering av J-son Lindh samt inspelning Michael B. Tretow stärker ju även det aktierna för att det hela i slutändan kommer att låta superproffsigt.
Frågorna som då kvarstår är: Är Ola Magnell en bra sångare och är det starka kompositioner de som finns på LPn?
Tja, Magnell är, som jag skrev i ingressen, en tolkare av sina egna texter, ingen stor sångare. Låtarna är mest till för att skapa en stämning som ska illustrera texten lite djupare. Inget mer än så. Det blir oftast helt O.K., någon enstaka gång kan sången låta så pass sur och tveksam att det är risk att man får ur sig ett “Hmmm…” men dom tillfällena är inte så värst många. Det mesta passerar, han är en habil sångare, men inte just mer än så.
För dom som älskar Magnells texter – och det finns det all anledning att göra – så är det nu ändå så att hans sångrösts kvalité är av sekundär betydelse.
Helheten betyder så mycket mer.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga

Popularity: 47% [?]

02.26.08

Svenska LP-skivor #36 Lisa Nilsson – Himlen Runt Hörnet

Posted in Min blogg at 1:39 am

FLICKAN MED SVERIGES STÖRSTA SOULRÖST I ETT MYCKET LYCKAT SAMARBETE MED MAURO SCOCCO

lisa-nilsson.jpg

lisa-nilsson3.jpg

Lisa Nilsson, skivdebuterade vid 18 års ålder. Hon hamnade snabbt under den famöse Billy Butts vingar, men från -92 var hon hemmahörande i skivbolaget Diesels stall. Hon är innehavare av landets främsta kvinnliga soulröst, och gav, just 1992, ut LPn och CDn Himlen Runt Hörnet, en skiva som förutom att den innehåller enbart kompositioner av Mauro Scocco bevisar det som jag just skrev. Hon är sveriges främsta soulsångerska!

Mauro Scocco är en hörnpelare för många som växte upp med musik på 80-talet, för en del andra så är han kanske mest bara ett trumpet ansikte avfotat på några minst sagt noggrant designade LP-omslag. För dessa människor framstår han nog mest som en riktig surmule.
När han fick de första royalty-checkarna för låtarna till den här skivan så gick nog Mauros mungipor upp lite grann ändå. Som text- och musikförfattare till varenda spår så bör det ha blivit en fin slant över till nya Armanikostymer och Stetsonhattar till Kungsholmens välkände nattflanör då det såldes ett och annat exemplar.
Lät jag elak nu? Jag menar faktiskt absolut inget illa. Mauro har sin integritet som jag respekterar till 100%, jag tror inte alls att han är så butter som han verkar, dessutom så gjorde han ett makalöst jobb med den här plattan, en av de bästa svenska i den här genren som någonsin har gjorts i den här genren.
Hade jag haft en egen “smula” på mig just nu så hade jag rest mig upp och utbrustit: hatten av för Lisa, hatten av för Mauro! Den här plattan är verkligen riktigt, ruggigt bra. Och, som jag tidigare hintade om, den sålde inte till kaffepengar. Det var nog mer än Mauro som blev glada. Försäljningssiffran var 450 000 ex….

lisa-nilsson-4.jpg

LISA NILSSON – HIMLEN RUNT HÖRNET 1992 utgivet på DIESEL

1) Himlen Runt Hörnet
En radioklassiker och en stor hit. Snudd på minimalistiskt intro med några få instrument som mest bara tassar som katt kring het gröt, sen en melodi som låter som något som hittats i ett kassaskåp i Stevie Wonders studio 1985. Kanonsånginsats.
Uttjatad? Kanske i viss mån, men det är ju inte låtens eget fel utan ett tecken på dess förtjänst!

2) Aldrig, aldrig, aldrig
Vad var det som jag skrev alldeles nyss? Här har vi hur som helst en kvinnlig Stevie Wonder!!! Bra låt, snyggt arrangerat och framfört, men framför allt en oerhört stark sånginsats från Lisa.
Jag älskar just den här Lisa Nilssons inställning att plocka fram det yttersta av sin kapacitet just precis när det behövs. Whala för whalandets egen skull har vi för mycket av i detta land redan… Lisa däremot sparar sitt krut till precis rätt ögonblick.

3) Du (92)
Snygg klaviaturinledning, en funkbas hoppar in, en wha-wha gitarr smyger sig fram innan drottningen går fram till mikrofonen.
Snyggt, fantasifullt, stiligt, elegant? Ja!
Ytligt, radioanpassat, kommersiellt? Jo, i viss mån, men behöver det egentligen vara i nån motsatsställning till det förstnämnda? Nej!

4) Ändå faller regnet
Mycket vacker låt, väl producerad och mycket snyggt sjungen. Dessutom med en väldigt fin och tänkvärd text.
Alltså, vad är det som bekymrar oss så mycket i vardagen egentligen? Vi är här en kort tid som besökare på rymdskeppet jorden, så varför haka upp sig på småsaker under den lilla tid som vi har här? Det resonemanget gäller ju förstås inte när det gäller kärlek, då sätts all sån logik helt ur spel…
Låten i sig börjar med snyggt akusitiskt gitarrspel. (En sak som slår mig när jag lyssnar på den här skivan är den mångfald i arrangemangen som finns på den.) Undan för undan kommer de andra instrumenten insmygande, en efter en. Snyggt, vackert, lysande.

5) Varje gång jag ser dig
Återigen en radio-hit och en dansgolvsklassiker.
Vem känner inte igen igen sig i den här texten…? Helt klart inte den typ av musik som jag vanligtvis lyssnar på men det här är verrkligen extremt välgjort.
Magnifik inledning med wha-wha gitarrer och pampig syntorkestrering. Sen en abrupt övergång till ett sugande dansbeat.
Lisas sång på breaket 2.54 in på låten är det snyggaste hon gjort i hela sin karriär!
Och sen textraderna: “Varje gång jag ser dig fastnar orden i min mun, jag försöker säga något klokt men allting låter dumt, och det händer varje gång jag ser dig” kan verka hopplöst banala, ändå så är det så på pricken så som vi alla har känt oss ett oändligt antal gånger. Eller…?

lisa-nilsson-2.jpg

SIDA 2

1) Här kommer han
Återigen en väldigt, väldigt vägjord produktion och en ypperlig insats från Nilsson. Dock långt ifrån den intressantaste kompositionen på plattan, det är alldeles för mycket funkträsk för min smak.

2) Om Du Har Något Hjärta
Funkigt, stötig dansrytm. En hel del Eric Gadd över det hela…
Kanske inte så intressant som låt men Lisa Nilssons fenomenala sång gör det hela till nånting som är i allra högsta grad lyssvärt.
OBS! En av plattans höjdpunkter är det 10 sekunder långa breaket från 3.20 till 3.30. Sanslöst!

3) Allt Jag Behöver
Tillbaka till det lugna balladtempot. Mycket fin komposition, men framför allt en makalös insats – återigen – av Lisa.

4) Vem
Ensamt piano och en lågmäld, spröd, naken Lisa Nilsson.
Vackert, stilfullt, klass!
Alla kanske inte faller för det här, men då säger jag till er: öppna öronen.

5) Försiktigt
Som så många gånger förr på den här skivan så är det ett väldigt snyggt intro. (Snygga, fantasifulla intron har faktiskt blivit en bristvara inom modern musik…)
Allt börjar rent minimalistiskt, spridda klaviatursackord, basgitarr och spröd sång från Lisa. Låten byggs långsamt upp under 5 minuter och avslutas med ett slags crescendo med bland annat mycket fin akustisk gitarr, innan allt helt plötsligt börjar tonas ut…En mycket värdig avslutning på en mycket fin skiva, kanske till och med plattans höjdpunkt.

Summa summarum så är det här inte bara Lisa Nilssons bästa skiva utan även Mauro Scoccos! Mauro imponerar stort med en skiva med i stort sett enbart potentiella hitlåtar, och med bland det bästa i textväg som jag har hört i den här genren över huvud taget.
En jättebukett även till Johan Ekelund som arrangerat och producerat alltihopa på ett rent mästerligt sätt. Utan Johan och så vidare…
Många lysande insatser från ett stort gäng musiker också!
Egentligen så är det nog bara låt nummer 1) på sida 2 “Här Kommer Han” som faller ur ramen en liten smula. Allt annat känns extremt genomarbetat in i minsta detalj, från små finesser på intron och sångstämmor till snygga saxslingor och hi-hat fills.

Jag vet, jag är – som alla mina bekanta vet – torsk på kraftfulla sångare, sångare som aldrig lämnar en fras orörd utan låter varje liten stavelse få den där extra lilla touchen utan att för den sakens skull överdriva ens en millimeter. Lisa Nilsson är utan tvekan en sådan sångerska. Hon har kraft, hon har intentitet, tonsäkerhet, hon är född med en vacker grundton och hon vet vad hon sysslar med i alla lägen, kort sagt: hon är mästerlig! Det faktum att jag så älskar den här typen av sång skulle kanske kunna färga mig att tycka att skivan är bättre än vad den egentligen är…men det är inte så! Det här är verkligen en kanonplatta!

Många tycker, tråkigt nog, att den här typen av musik är passé, något som jag tycker är rent struntsnack. Bra musik är och förblir tidlös!!!
En sista reflexion: den här typen av skivinspelning med en så pass stor budget som det uppenbarligen har handlat om här, den kan vi nog i framtiden bara ha nostalgi om, för snart så är det ett minne blott. Orsaken till det får ni lista ut helt själva! På sin tid fanns det ändå 450 000 svenskar som uppskattade det här hantverket tillräckligt mycket för att gå och köpa skivan…

Slutbetyg: en stark FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 55% [?]

02.24.08

Svenska LP-skivor #35 Hep Stars – The Hep Stars

Posted in Min blogg at 4:25 am

HEP STARS, GRUPPEN SOM VAR SVENSK ROCKS FÖRSTA REBELLER, MEN SOM SNABBT VÄXTE UR DEN KOSTYMEN, HÄR MED SIN TREDJE LP!!!

hep.jpg

1966 så hade Hep Stars precis haft en dundersuccé med sin LP Hep Stars On Stage, en riktigt bra live-platta från hepparna som alla bara skulle äga på den tiden. Enbart inropningen från grabbarnas manager: “LELLE, JANNE, KRILLE, BENNY, SVENNE; THE HEEEEPSTAAAARS”!!!! var värd pengarna!
Och vad toppar gruppen då denna legendariska inspelning med? En till rockrökare såklart, eller…?
Nej då, efter att ha gnuggat geniknölarna riktigt ordentligt så kom man på det: En studio-LP med 10 lätt vemodiga spår som tagna från musikal- och kabarèvärlden med 25 ackord och ständiga harmonibyten i varje låt! Och så en engelsk version av I Natt Jag Drömde förstås…
Raggarrocken verkade ha hängts av redan i farstun in till studiolokalen…Inte en upptempolåt på hela skivan…
Nåja, det fanns en hel del små bitar att plocka här och där, inte mycket med andra ord från den ack så snabbt svunna rock ‘n roll-karriären, men det här är ändå en klart lyssningsvärd platta från ett band som precis gjort en 180 graders u-sväng i sin karriär.

hep-2.jpg

HEP STARS – HEP STARS 1966 utgiven på Olga

SIDA 1

1) No Time
Benny Anderssons blivande parhäst Björn Ulvaeus står som ensam kompositör på inledningsspåret. Välproducerat, välarrangerat, välsjunget. Allt helt O.K., men ändå inte speciellt upphetsande. För snällt helt enkelt.
Enligt rykten ingick den här låten i ett låtskrivarbyte mellan de två grupperna Hep Stars och Hootenanny Singers. Hootenanny fick göra en svensk version på Sunny Girl om jag minns rätt…
För övrigt: Svenne Hedlund låter nästan komiskt lik just Björn Ulvaeus på den här låten.

2) The Birds In The Sky
Skriven av Berry Bjärenäs. Sedermera blev samma låt en hit för Bjärenäs egen grupp Vat 66, i vilken Lelle Heglands brorsa Bengt spelade gitarr!
Bjärenäs hade några år tidigare varit snubblande nära att få bli sångare i just Hep Stars, men Krille, Lelle och de övriga föredrog vid tillfället i fråga Svenne. No hard feelings uppenbarligen.
För övrigt så blev låten gruppen Vat 66s första och enda hit.

3) Consolation
Hepstars kanske bästa låt överhuvudtaget, likaledes en av de snyggaste kompositioner som Benny Anderssons någonsin gjort. Slår med lätthet det mesta som denne gjorde med ABBA.
En intressant sak med detta lilla mästerverk är att det är långt ifrån någon perfekt inspelning. En del hade kunnat göras på arrangemanget som är lite tunt. Svennes sång är här och där lite väl spröd även för att vara Svenne. Perfekt var det inte, men – jag upprepar – ett mindre mästerverk!

4) Easy To Fool
Nånting så orginellt som en Berndt Öst (ex – Family Four)/Peter Himmelstrand-komposition!
Detta kultfaktum till trots faktiskt en av de bättre låtarna överhuvudtaget på plattan och så nära en upp-tempo som den här plattan kommer…

5) Sound Of Eye
Återigen en väldigt fin Benny-komposition, väldigt vacker i sin lätt vemodiga framtoning. Och än en gång nåt som spöar det mesta från Bennys 70-tal.
Men vad tyckte de gamla fansen om det här? Det här låter onekligen mer Kristina från Duvemåla än Cadillac.
Något som jag redan för 30 år sen ansåg är att Benny kunde ha tagit några av sina bästa Hep Stars-kompositioner till ABBAs liveframträdanden. En sån här låt i mitten av ett stort ABBA-greatest-hits-sjok hade kunnat bli sensationellt!

SIDA 2

1) Isn’t It Easy To Say
Troligtvis den första kompositionen någonsin från teamet Andersson-Ulvaeus. Faktiskt en riktigt njutbar låt. Fina harmonier, mycket välsjunget. Undrar om inte Benny snudd på stod på topp i den här epoken som kompositör…

2) Lady Lady
Benny-verk igen.
Pampigt, stort sound. Minner lite grann om en hel del annat från Benny. Mycket hörvärt, och definitivt en av de bästa låtarna på hela skivan.
Mycket bra sång från Svenne.

3) Last Night I Had The Strangest Dream
Lämnas helt utan kommentar. Nja, det skulle väl vara att en av de största fördelarna med CD-uppfinningen är att man hux-flux kunde programmera bort såna här missfoster. Usch!!!

4) Morning Comes After Night
En till Berry Bjärenäs-komposition. En helt sjysst softrock-låt. Kanske ingen hit, men en helt lyssvärd mellanlåt.
En liten poäng är att det är en av de få låtar där faktiskt gitarren är hörbar…

5) I’ve Said It All Before
Känner ej till kompositörerna, ( Arnold-Martin-Morrow) men det låter väldigt mycket som Bennys egna kompositioner på plattan, dvs vemodigt med en väldigt dramatisk touch och med ett brett spektrum av harmonier fram och tillbaka. Jo, en fin pianobaserad låt mycket fint sjungen av Svenne.

6) Wedding
Lustigt nog en lite annorlunda version en den som släpptes på singel, lite längre.
Ärligt talat, jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om den här låten…Den drar upp en million gamla minnen från tider som aldrig kommer tillbaka…Vackra bilder från en svunnen barndom, en sorglös tid av evig sommar…och jag kan inte låta bli att färgas av det!
Sen så är det en gång för alla så här: av ALLA svenska 60-talsband så är det BARA Hep Stars som skulle ha kunnat gjort en låt som Wedding. Inget annat band skulle ens ha drömt om att göra en sån här typ av låt. Vad man än tycker om Weddings kitsch-faktor, mjäkighet, töntighet osv, det ÄR en Hep Stars-klassiker som bara Hep Stars skulle drömma om att göra, och gjord på det sätt som bara Hep Stars skulle ha kunnat göra den på. Respekt!

wedding.jpg

Summa summarum en helt godkänd LP av hepparna! Trots ett par bottennapp med I Natt Jag Drömde så finns det ett par riktiga höjdare med Bennys synnerligen utsökta kompositioner i främsta ledet. Att det här verkligen var en “coming-man” stod väl helt klart för de flesta i hans närhet vid det här laget. Jag tror att Benny precis hade fyllt 18 när den här plattan spelades in…Säga vad man vill om ABBA och Bennys senare eskapader, den portfölj med kompositioner som han redan här hade samlat ihop är imponerande.
En liten notis bara, något som jag noterade redan när jag var liten. Hur mycket hör man egentligen av gitarren i Hep Stars musik? Lyssna på den här skivan och notera hur oerhört lite man hör ens det minsta lilla gitarrklink på skivan…Märkligt, men det är likadant på i stort sett alla Hep Stars inspelningar. Vissa undantag finns, som So Mystifying, men de är få.
En annan intressant aspekt på den här skivan är hur den nästan totalt domineras av Benny Andersson, hans kompositioner och aarangemang. Är det inte hans egna låtar så har denne uppenbarligen valt ut låtar som går i samma anda. Samme Benny har 2 år senare reduceats till en kompmusiker till Svenne och Lottas folkparlsturné inspelad på skivan Songs We Sang 68, visserligen under namnet Hep Stars, men det har inget alls med den gruppan att göra.. Även studiolåtarna på den LPn visar upp en trött Benny på nån slags autopilot i komponerandet. Inte undra på att han lämnade bandet kort efteråt.

Hur låter den här skivan då?
Tja, inte en rock ‘n roll-fras så längt örat kan nå. På något sätt en hel skiva som är som en förlaga till Kristina Från Duvemåla som skulle komma runt 20 år senare. Mycket vemod och dramatiska anslag, en hel del rena musikallåtar redan då.
Jag vet, jag har beskrivit Hep Stars svenskspråkiga karriär sok ett stort svek, och det var det! Det här är lyckligtvis fortfarande på engelska, och inte alls samma inställsamma trams som det som fanns på singlarna de gav ut från -66 och framåt. Den här plattan är väl ändå trots allt ett litet steg på väg mot det elände som snabbt komma skulle. Man är ändå inte riktigt där. Det här är inte raggarrock, det är något annat, men bitvis så är det fortfarande riktigt bra.
Hade det inte varit för I Natt Jag Drömde så hade det tveklöst blivit en fyra. Nu sjönk det per automatik till, ja vad då?

Slutbetyg: en stark TREA av fem möjliga

Popularity: 45% [?]

02.23.08

Svenska LP-skivor #34 Tages – Extra Extra 1966

Posted in Min blogg at 1:49 am

TAGES, SVERIGES BÄSTA BAND MED SIN TREDJE LP

tages.jpg

Tages var ett band som aldrig någonsin under sin korta men intensiva bana trampade vatten, stod stilla eller hade ens en tendens till nån liten svacka.
Så här i efterhand så har jag ibland funderat på om bandet över huvud taget tog semester nån gång från det att de fick sitt genombrottet med Sleep Little Girl, hösten -64, tills det att de la av fyra år senare. Det känns som om dom bara körde på, repade, spelade in, turnerade, gjorde TV-framträdanden, repade, spelade in…osv, osv…
Följdaktligen så blev de också hela tiden bara bättre och bättre. Man skulle kunna tro att urladdningen med inspelningen av det ambitiösa albumet Studio skulle ha tömt grabbarna på all den energi som hade funnits lagrad hos dom. Icke så. Som jag tidigare skrivit så var singlarna direkt efter Studio om möjligt på en ännu högre nivå än vad LPn varit på, det var som om gruppen red på en enorm kreativitetsvåg.
Men!
Gruppens tredje LP Extra Extra kan för många med bara ett ytligt intresse för svensk 60-talsmusik synas en aning anonym.
Inte en hitlåt på hela skivan.
Dessutom, på den fenomenala dubbel-LPn “Tages, 1964-68!” så finns heller inte en säger en låt från Extra Extra representerad!
Onekligen lite lustigt, för på denna samlings-LP, med inte mindre än 28 spår, så hittar vi 4 låtar från plattan innan – Tages 2, och samma antal, fyra, går att hitta från LPn Contrast, som kom alldeles efter Extra Extra.
Fyra låtar från “Tages 2”, noll låtar från “Extra Extra” och fyra låtar från “Contrast” går att hitta på samlingen “64-68” blir då en enkek summering.
Hur ska vi nu tolka det här då?
Var bandet trots allt inne i en svacka? Stämmer inte min utsaga?
Jo, det gör den visst det!
Det ligger till som så att Extra Extra helt enkelt bitvis var en LP i utkanterna av popens värld. Mycket blues, rythm ‘n blues, soul och bara här och var något som skulle kunna kallas för traditionell pop. Självklart så hade de ingredienserna funnits från start i Tages repertoar, men just här på Extra Extra så blir det extra (!) mer rythm ‘n blues och mindre pop än vad det brukar vara. Talande är att Miss McBaren som spelades in samtidigt inte fick plats på LPn, och, alldeles riktigt, den hade inte kännts riktigt hemtam tillsammans med de låtar som nu hamnade på Extra Extra.
Allt detta gör väl ändå inte det hela sämre, förhoppningsvis bara ännu intressantare.

Hur man än ser på det så är det nog ändå så att enligt min smak hade lätt fyra-fem låtar från Extra Extra fått plats på den nyss nämnda samlingsplattan “Tages 1964-68!” Utan tvekan!
Problemet hade då blivit: vilka andra låtar skulle då tas bort? Och se där! Ytterligare ett bevis på Tages storhet! Under blott 4 år så gör man ett sånt fyrverkeri av kanonlåtar att inte ens en dubbelsamling räcker för att få med allt som in rimlighetens namn borde vara med.
(Under alla omständigheter så borde man väl ändå ha kunnat pressa in True Fine Woman och Mohair Sam…?)

En av många frapperande saker med Tages är att man, i likhet med stadskollegorna Streaplers, hade en sällsynt fin förmåga att hitta udda låtar av udda artister, dvs låtar som var totalt okända för den breda massan, både vid den tiden och i dag.
Märk väl vad jag skrev. Det var alltså inte bara udda artister utan också udda låtar av dessa artister, dvs b-sidor och LP-spår!
Hade det med att göra att Göteborg i slutet på 50- och i början på 60-talet var ett slags Sveriges Liverpool? Dvs att sjömän som varit ute i stora världen la till i Göteborg med sjömanssäckar fyllda smutstvätt, allsköns bråte men dessutom med en massa spännande plattor från USA och England, skivor som aldrig nådde svenska skivdistributörer och som därför snabbt spred sig i hamnstadens skivsamlarkretsar?
Det är bara en teori. Faktum är ändå att vid den tidpunkten, mitten på 60-talet, så var onekligen Göteborg en mer spännande pop-stad än Stockholm, hur mycket Stockholmare jag än är själv.

Här kommer den, recensionen:

TAGES – EXTRA EXTRA 1966 utgiven på PLATINA

1) Mohair Sam
Lysande version på Charlie Richs hit från året innan. Var fick de den genialiska idéen att spela in just den låten ifrån?
Fantastiskt driv i kompet och helt lysande stämsång.
Och sen det helt sanslösa greppet att SJUNGA blåsarret!
Världsklass. Inget annat.

2) Secret Room
En pop-låt av Tommy Blom i stil med Small Faces. Klart bra, enkel men pang på rödbettan.
En av Tommys allra bästa Tageskompositioner.

3) Gone Too Far
Göran Lagerberg-komposition.
Lätt introvert, lite tvekande. Både blås och stråkarrangemang. Kanske ett försök att göra en Yesterday? Skulle med lätthet ha glidit in på LPn som kom ett halvår senare – Contrast.
Ambitiöst projekt. En låt som “borde” vara bra men jag har helt enkelt aldrig riktigt fryst på den.

4) Get Up And Get Goin’
Tung rythm ‘n blues med en Göran i total toppform! Oerhört tungt driv i kompet. Det här är helt klart på högsta internationella nivå, inget att snacka om!
Thokon-Akon som kompositörer igen. Hur var det nu? “Akon” var Anders Henriksson och “Thokon” Thorstein Bergman, eller hur?

5) Mustang Sally
Kanonversion av Mack Rices låt från året innan. Notebart är att Rices egen version inte blev en hit. Det blev den dock med Wilson Picket i december året därpå, dvs ganska precis när Tages släppte Extra Extra!
Helt klart att Tages hade en sällsynt förmåga att hitta bra men för sin publik helt okända låtar som de gjorde covers på som ändå lät väldigt fräscha för deras publik.

6) Howlin’ For My Baby
Willie Dixon-cover! Alltså, hur många tonåringar i Sverige visste 1966 vem Howlin’ Wolf var? Tages visste och visste också precis hur man gör en alldeles utmärkt version av dennes Howlin’ For My Baby. Snyggt gitarrsolo av Anders dessutom.

SIDA 2

1) Friday On My Mind
Utmärkt och lite annorlunda cover på Easybeats två månader gamla hit. Stämsången på refrängen sitter som gjuten. Borde kanske ha släppts som singel.

2) True Fine Woman
Göran Lagerberg-låt i ruggigt röjig, rockig och soulfylld anda. Väldigt bra komposition. Kunde precis lika väl ha varit en cover från nån amerikansk Stax-artist. Mycket bra sång. Helt klart en av plattans höjdpunkter.

3) Ride Your Pony
En Lee Dorsey-hit från året innan. Kanonversion…igen.
Att grabbarna hade näsa för svårtillgängliga guldkorn behöver vi nog inte tveka på. Det märkliga är att att dom hittade det dom hittade. Vem var det som berättade för dom om den här låten?

4) One Red, One Yellow, One Blue
Tommy Blom/Anders Töpel-komposition. Skiljer sig markant från det mesta på plattan, heller inte LPns bästa spår. Låter bitvis som något som är taget från en easy listening-platta, bitvis som en Brian Wilson-demo! Intressant men inte taget fullt ut.

5) Understanding
Tre månader efter att Small Faces släppte sin singel All Or Nothing så var Tagarna inne i sin studio och gjorde sin version av singelns b-sida Understanding. En klart godkänd cover med precis samma röj och stök som orginalet.

6) Extra
Ett verk av det lite udda kompositörsparet Danne Larsson- Anders Henriksson.
Detta låter i allra högsta grad inspirerat av Beach Boys LP Pet Sounds. Mycket intressant låt som passar bra som avslutning på skivan då den leder vidare till de mer psykedeliska toner som skulle komma att dyka upp mer frekvent på de kommande mästerverken Contrast och Studio. Det här är faktiskt en riktig pärla. Lyssna och njut!

Summa summarum helt klart en kanonplatta, men inte riktigt i klass med Contrast och Studio. Det där lilla extra (!) geniala väntar fortfarande runt hörnet, det som gjorde de två kommande plattorna till de mästerverk som de är.
Det som är bra på Extra Extra är förbålt bra, men resten är inte mer än…tja, väldigt bra, vilket i Tages fall lätt kan bli en besvikelse.
Trots allt en platta som krossar det mesta av konkurrensen från övriga svenska band i samma epok.

Slutbetyg: en stark FYRA av fem möjliga.

Popularity: 46% [?]

02.22.08

Svenska LP-skivor #33 The Streaplers Three Steps To Heaven 1965

Posted in Min blogg at 4:09 am

DANSBANDET SOM ROCKADE NÅGRA SOMRAR TILLS DEN SVENSKE KUNGEN AV ROCK ‘N ROLL ABDIKERADE!!!

gert-1.jpg

Shanes Staffan Bergren är – som ni redan vet vid det här laget – enligt mig ett av svensk rocks borttappade genier. Fler fanns det, ingen tvekan om det.
En till av dom som, enligt mig, knackar på dörren till bortglömda geniers klubblokal är – håll i er nu – kvällspressens V75-expert och schlagertransornas räddare i nöden: med andra ord ingen annan än Göteborgs rockande konung Gert Lengstrand!
“Men vad nu då? V75?
Är det DEN Gert Lengstrand som tippar V75 i Expressen som är samme Gert Lengstrand som ett kort tag var sångare i Streaplers?”
Jajamännsan! Just han!
“Schlagertransornas räddare? Vad menas?
Kan vi få en förklaring?”
Här kommer den:

Jo, år 1999 så vann Charlotte Nilsson, numera Perelli, Eurovision Song Contest för Sverige. Året innan, 1998, så hade den – som namnet berättar – över hela jordklotet kända transvestiten/könsbyterskan Dana International vunnit samma tävling. Enligt tradition så delar vinnaren för året innan, som ju per automatik tillhör värdnationen, ut priset till segraren för innevarande år. Alltså, Charlotte Nilsson skulle som segrare i 1999 års tävling i Israel få ta emot priset från segraren från tävlingen året innan Dana International.
OK?
Alltså, puss och kram hit och dit och glädjetårar från Charlotte, och se där kompositören upp på scen, och även så författaren av den engelska texten, nämligen ingen annan än pensionerade rocksångaren numera journalisten Gert Lengstrand. Och DÄR, där kommer Dana International trippande i högklackat med en t-u-n-g pokal i handen för att överräcka den till allas vår Charlotte. Javisst, men NEJ! Hon snubblar i sina stilettklackar med den ack så tunga pokalen i handen! Men vem är då inte där i sin stiliga svarta kostym med en räddandes famn om inte gamle Streaplersräven Gert Lengstrand! Så där, för någon sekund, så hade Mule Skinner Blues-Gert en internationell drag-queen i sin famn…

Bortsett från allt det här så var Gert Lengstrand ungefär 35 år tidigare en förbålt bra rocksångare, en av de bästa som vi någonsin haft i det här landet. Med Streaplers så spelade han in ett knippe av fina rocklåtar. Diggety Doggety, Mule Skinner Blues, Rockin’ Robin och Short Fat Fannie räcker gott och väl för att för alltid kvalificera sig som en av Sveriges rock-kungar. Otroligt driv i rösten och rytmen, enorm förmåga att leka med rösten (som i exempelvis Mule Skinner…), hela tiden med ett slags glimten i ögat när han sjöng. Det hörde jag redan som åttaåring, när jag första gången hörde Mule Skinner Blues.
Med andra ord, han hade ett väldigt naturligt uttryck som rockare. Inga stora åthävor. Precis som alla stora sångare så lät han låtarna leva genom honom, men på ett sätt så att dom kom ut med en omisskännlig prägel av just Gert Lengstrand.
Överord?
Nix.

Att sen Streaplers “cred” som rock- och popband försvann all sin kos efter Gerts avsked 1966 understryker väl bara att han var just den som han var. Gruppen blev ju mer eller mindre en katastrof efter Gerts avhopp som tyvärr drabbade oss pop- och rockentusiaster med svensktopphits som Lady Banana och annan smörja (dom kunde väl ha hållit sig till sina dansbandsspelningar!).

Men den korta, lilla tiden med Gert som Sveriges rockkung under ett par år kan ingen ta ifrån vare sig oss Streaplers eller Gert själv!

Länge trodde jag att Gert var en riktig hårding. Han ser väldigt dryg ut på så gott som alla foton med honom och de övriga grabbarna i gruppen. Armarna i kors och den mörka blicken rakt in i kameran. Och hans sätt att sjunga med den där lätt nonchalanta “laidback”-attityden och glimten-i-ögat-tonen, som blev hans signum, fick mig länge att tro att han på riktigt var en tvättäkta raggartyp som gärna lät högern tala om det var nån som tjafsade i mer än två minuter. Senare har jag fått mig beskrivet att Gert var en blyg, tystlåten och tämligen så intellektuell kille. En riktig mjukis helt enkelt…

För att krossa en myt till så är det inte sant att Michael Jackson gjorde en Streaplerscover, tyvärr… Rockin’ Robin som Streaplers hade en hit med
1965 (toppade hitlistan) kände många igen när Michael Jackson dök upp med den på Tio-I-Topp 1971. Det hade ju verkligen suttit fint om det hade varit sant att Jackson hade lyssnat på göteborgarna, men även Streaplers version var ju en cover…Nu var det väl inte så många som trodde att det var så ens då, men det är ju alltid kul att spåna på udda uppslag…

Jo, då. Det kommer en recension också, och det blir på Streaplers andra LP. Three Steps To Heaven.

STREAPLERS THREE STEPS TO SWEDEN!!! Utgiven 1965 på Columbia

SIDA 1

1) Rockin’ Robin
Kanonversion av Bobby Days (alias Robert Byrd) hit från 1958. Riktigt bra tryck i kompet, orgeln och, framför allt, Gerts sång.
Jag kan nog drista mig till att säga att Streaplers version är minst lika bra som orginalet…

2) Three Steps To Heaven
Inte är det Cochran men banne mig helt O.K.!!!
Är det Bosse Winberg på gitarr då? Det låter inte som det brukar göra så det skulle kunna vara Bosse. Nej det är ju inte det! Ena Streaplers-tvillingen Göran Liljeblad, gitarristen i gruppen, var helt enkelt borta på militärtjänstgöring under inspelningen av den här låten Men, det VAR inte Bosse W. som hoppade in som vikarie för Göran, utan en kille vid namn Lennart Hansson, en gitarrist uppenbarligen starkt influerad av den då redan världsberömde Winberg…

3) Pistol Packin’ Mama
En av Gene Vincents bästa låtar, dock inspelad av Al Dexter redan 1943.
En riktigt bra version av göteborgarna. Snygg orgel av Lasse Larsson. Återigen så övertygar Gert riktigt ordentligt.
Skulle vara Chuck Berry-inspirerad…Jo, några spår av Memphis Tennessee går kanske att hitta…

4) Do Wacka Do.
Roger Miller-cover. Har ej hört orginalet men det här kan knappast vara så värst långt från Millers version i kraft och styrka. Kanoninsats på sången.

5) Twenty Miles
Cover på Chubby Checkers hit från -63. OK, det här är inte Chubby, men det är klart godkänt.

6) Busted
Jag kanske låter tjatig med mina hyllningar, men det här är bra! Tidig svensk rock, enkel, snyggt spelad, inga krångligheter och så en sångare som verkligen vet hur såna här låtar ska sjungas. Visst, det går alltid att säga att orginalet nog var bättre, men det hindrar inte det här att ändå vara snudd på lysande!

SIDA 2

1) Yes Tonight Josephine
Cover på Johnny Rays hit från 1957.
En av Streaplers mer välkända låtar som dock, märkligt nog, aldrig tog sig upp på någon lista.

2) What To Do
Lasse Larsson, vid den här tiden degraderad till “bara” organist, hade innan Gerts intåg varit dess leadsångare. Att denne är en utmärkt sångare visade han med all tänkbar tydlighet under sin tid i Jackpots. (Mer om den remarkabla gruppen senare i serien, jag lovar.) Att Lasse redan var en sångare av högsta klass visar han klart och tydligt i denna version av Buddy Hollys What To Do. En riktigt, riktigt bra version dessutom…En av plattans absoluta höjdpunkter. Lysande. Snudd på bättre än orginalet…tro mig.

3) A Tribute To Dracula
En av alla dessa låtar i fotspåren av Monster Mash. Inget för mig men helt O.K. framfört.

4) Gonna Do Something About You
En låt av Eden Kane. Ingen hit i vare sig Sverige, England eller USA, jag vet faktiskt inte om han nånsin spelade in den själv. Heders hur som helst till göteborgarna att de inte tog den enkla vägen med låtar som alla redan kände till, utan t.o.m. valde något så obskyrt som detta.
Hur som helst kanske ingen av skivans höjdpunkter även om det är ovanligt röjigt och rockigt. Sången givetvis kanon.
Visste ni förresten att Eden Kanes brorsa är den Peter Sarstedt som toppade hitlistorna världen över med Where Do You Go To My Lovely? Tredje brorsan Clive var dessutom sångare i engelska Dee Jays som bosatte sig i Sverige under ett par år på 60-talet!

5) Another Saturday Night
Nja, här blir det ju svårt. Att jämföras med Sam Cooke blir för nästan alla ett nederlag. Så ock för Streaplers, men med flaggan i topp. Det blir ändå det som är närmast Streaplers som de kom att låta 3 år senare. (Tjille-tjille-vipp bom-bom-bom-bom…).
Nej, nu var jag hård. Det här är oerhört mycket bättre, det är bara inte alls i klass med Cookes orginal!

6) Short Fat Fannie
Och så avslutas alltihopa med en riktig rockrökare, Larry Williams Short Fat Fannie från 1957! Jag sticker fram hakan och säger – återigen – att det här är riktigt bra, snudd på lysande!

Summa summarum så är det här en klart godkänd svensk rock-LP. En skiva från den tiden med något så unikt som inte en låt som faller ur ramen! Faktiskt inte ett bottennapp, inte ens den lite lätt tramsiga “…Dracula”. Möjligtvis då Another Saturday Night, men det är inte dåligt, bara lite intetsägande.
Jämfört med Shanes första och Lee Kings andra LP, båda recenserade här nyligen, så är den här skivan på nästan alla sätt väldigt mycket mer homogen, välinspelad och väl sjungen och spelad. Ljudet är genomgående väldigt snyggt och fylligt. Märkligt att exempelvis Mascots Ellpee var så katastrofalt inspelad och Lee Kings så uruselt mixad medans det här låter helt O.K. plattan igenom.
Sången är ett annat trumfkort! Där Shanes stötvis, här och var, fick fram en passage där det funkade så sjunger Gert med självförtroende och övertygelse plattan igenom.
Visst, den råhet som både Tages och Shanes kunde plocka fram när som helst är man milsvida ifrån, inget att snacka om. Och Mascots prestation att skriva allt material själva och snyggt arrangera rubbet försöker ju Streaplers inte ens att göra.
Det är mycket safety first över kompet, men här och var så glimrar Lasse Larsson till med ett solo, men ändå långt ifrån de snudd på mirakel som Staffan framförde i Shanes. Självklart.
Det ÄR ändå en väldigt bra genomförd svensk rockskiva med en lysande sångare som sätter sin egen prägel på i stort sett allt det han gör. Så slutbetyget blir högre än för flera andra 60-talsplattor som har förekommit här den sista tiden! Tycker ni att det är uppåt väggarna så skriv en kommentar!
Slutbetyg: En stark TREA av fem möjliga!!!

gert-2.jpg

Popularity: 52% [?]

02.21.08

En kort paus på en dag…

Posted in Min blogg at 2:31 am

elvis.jpg

Hej!
Helt riktigt! Det där är INTE en svensk artist…för en gångs skull.
Jag blev bara så oerhört inspirerad på något annat i går kväll!

I all korthet så lyssnade jag, mest av en tillfällighet, i går kväll på en av alla dessa så sorgligt bortglömda skivor, nämligen Elvis näst sista studio-LP:
From Elvis Presley Boulevard Memphis Tennessee.

Vilken fantastisk skiva det är!
Så oerhört långt från hela den där korkade myten om att Elvis de sista åren av sitt liv var slut, utbränd och bara väntade på att dö vilken dag som helst. Enligt en del skribenter så hade han t.o.m. tappat rösten på slutet!
Hur fel är det tillåtet att ha???

Jag vräkte på med Hurt på hög volym. Ojojojoj som han sjunger!!!
Jag tryckte fram till Danny Boy. Och jag fick gåshud över hela kroppen!!!
The Last Farewell. Och jag nästan grät…
Solitaire.
I’ll Never Fall In Love Again.
och så vidare…
10 formidabla kanonlåtar med en Elvis i absolut toppform och med hans sjuttiotals överlägst bästa arrangemang! Stråkarna låter faktiskt makalöst på just den här plattan. Ett djup där som sällan hörs på skiva.

Ursnygg helhetsproduktion.
Mycket bra låtval.
Och så en kille som sjunger som bara han sjöng 1976. På ett annorlunda sätt än tidigare, med mer innerlighet, mer smärta, mer sorg, men hela tiden på ett mästerligt kontrollerat sätt. Snudd på att han sjunger bättre än någonsin här faktiskt, så oerhört långt från myten som man bara kan komma…
(Jag brukar ibland fråga den som påstår att Elvis var usel på 70-talet: “Säg nån som 1975 sjöng den stilen väldigt mycket bättre än vad Elvis gjorde!”
Det blir alltid helt tyst vid den frågan…)

MEN:
Hur många tror ni överhuvudtaget recenserade den här skivan? Knappt nån, och då bara med förlöjligande ord.
Hur många tror ni köpte den? Worldwide omkring 400 000, att jämföras med Fleetwood Mac, Eagles, Peter Frampton och Bee Gees som i den epoken sålde skivor i storleksordningen 25 000 000 bara i USA…
Hur mycket tror ni att den spelades i radio? Jag hörde aldrig en låt från den.

Det måste ha varit bedrövligt för Elvis att göra en så otroligt bra skiva…och så bryr sig ingen…!
För inbilla er inte att Elvis inte noterade att den här skivan tog sig upp till plats 48 ungefär på USAlistan för att sen åka ut från Top 200 efter en tio veckor si sådär!
Vad mer kunde han göra än att sjunga så att hjärtat bokstavligen hoppade ur kroppen på honom, för att sen bara få läsa i tidningarna om hur fet han hade blivit…???

Rättvisa, nej det finns inte, det vet vi.
Journalistisk objektivitet. Nja, det går kanske inte att förvänta sig, men att skriva upp Dave Edmunds som rockens framtid och sen missa en sån här skiva, det är inte bra…

e.jpg

Ny SVENSK recension i morgon!!!

Popularity: 37% [?]

02.20.08

Svenska LP-skivor #32 Hansson & Karlsson – Monument 1967

Posted in Min blogg at 1:37 am

TVÅ LEGENDARERS GEMENSAMMA 60-TALSPROJEKT SOM KOM ATT GE EKO EN LÅNG TID FRAMÖVER

images1.jpg

Ett av de mer legendariska svenska banden av de som dök upp på 60-talet är onekligen Hansson & Karlsson.
Bakom det aningen kryptiska gruppnamnet döljde sig två ytterst prominenta personer: Bosse Hansson, före detta Merrymen, senare på 70-talet en världsartist med skivor under eget namn som än i dag säljs i stora upplagor över hela världen, på orgel. Och sen Janne “Loffe” Carlsson (jo, det stämmer, Loffe och ingen annan), en artist med en bredd och ett spektrum på sitt artisteri som de flesta av oss bara kan drömma om, på trummor.
Bosse på orgel och Janne på trummor alltså.
Inga andra instrument.
Unikt så det förslog på den tiden, ja till och med i dag. Bara en sån sak är ju en bra grogrund för att skapa något som med tiden kommer att bli legendariskt. Och legendariska och mytomspunna är dom mycket riktigt.

För att vända på alltihop så törs jag ändå påstå att Hansson & Karlsson sin status till trots, MUSIKALISKT sett är ett av de mer okända banden från den epoken. För hur många av alla de som var med under 60-talet kan i dag känna igen och namnge mer än en låt som de två kumpanerna spelade in?
Inte många.
För de flesta var nog Hansson & Karlsson bara ett sound, ett slags ljudkuliss, i och för sig en spännande och fascinerande ljudkuliss, men ändå troligtvis inte så mycket mer. Det tar onekligen tid och tålamod att fördjupa sig i H&Ks musik. Och även när man gör det så är det mycket som fortfarande låter väldigt vagt och svårdefinierat. Poängen är nog att i mångt och mycket – inte i allt – så är det just som ÄR poängen. Som det skulle kunna ha utryckts då, på den tiden: “Ett ballt sound att bara krypa in i för att få vara sig själv en stund!”

En låt har dock slagit rot hos en lite bredare publik. Självfallet så är det Taxfree som jag pratar om! Taxfree, låten som Jimi Hendrix jammade på tillsammans med grabbarna på deras egen klubb Filips efter en konsert under ett av sina många Sverigebesök. Och som Hendrix senare tog upp i sin egen repertoar. Den finns utgiven på ett par postuma liveplattor med Hendrix.
“This is a song by two cats from Sweden!” presenterar Jimi låten Taxfree med vid ett tillfälle.
Den finns även i en studioversion som, även den postumt, har getts i ett par omgångar, bl.a. på CDn South Saturn Delta från 1997 som f.ö. är en utmärkt samling av udda Hendrixmaterial.
Att Taxfree är en relativt lättnynnad melodi har väl även det bidragit till att många känner igen just den Hansson & Karlsson-låten.
Nog pratat. Här kommer nu en recension på deras debut-LP Monument från 1967 utgiven på Polydor:

hansson.jpg

HANSSON & KARLSSON MONUMENT 1967

SIDA 1

1) Richard Lionheart
Pampigt – som sig bör, med tanke på titeln – lustigt nog med klara frön till vad Emerson Lake & Palmer skulle komma att skapa ett par år senare.

2) Triplets
En vacker, i allra högsta grad dramatisk låt som starkt för tankarna till Sagan Om Ringen-skivan. Mäktigt, grandiost…

3) Tax Free
Killarnas självklart mest kända skapelse. Det ÄR en härlig låt, som även den en hel del påminner om vad som komma skulle för Bosse Hansson under hans så framgångsrika 70-tal. Ett enkelt tema, men minimalistiskt och snyggt. Det är inte svårt att förstå att Hendrix frös på den här prylen!
Snyggt improviserande från Bosse i mittpartiet. Ett av dom få stunder där det stundtals låter som ren orgeljazz a lá Jimmy Smith.

SIDA 2

1) February
Vackert, melodiskt, vemodigt i inledningen. Sen en återgång till, som jag kallar det, Jimmy Smith-stuket. En tung klimax helt i nämnde jazzlegendars anda.

2) Collage
Svävande orgeltoner i inledningen, dramatiska ackord. Tempot ökar, dras sen ner till ett minimum och Bosse börjar “prata” med sin orgel. (Onekligen ganska så häftigt). Det hela mynnar ut i ett par dissonanta ackord och lite allmän kakafoni innan allt tonar ut…och något helt annorlunda tonas upp!
Tillbaka in i den kommande ringvärlden med inklipp av små teman här och där innan allt helt plötsligt tar slut.
Jo, låten gör onekligen skäl för titeln Collage…

3) H.K. Theme
Dramatiska klanger. Högt, intensivt tempo. Känns som ett av de mer inspirerade ögonblicken under inspelningen. Full orgelklimax och en maffig, pulserande rytm.

Summa summarum en aningen splittrad platta. Vackra teman byts abrupt ut mot kaos eller rena ljudkulisser. Sädant kräver en hel del av lyssnaren. Alltihopa lät säkert urhäftigt på plats, men det är svårt att återskapa en sån känsla hemma i mysfåtöljen 40 år senare.
För mig så känns de inrepade partierna hela tiden mycket intressantare än de improviserade.
De “riktiga” låtarna med Taxfree i spetsen känns klart hörvärda än i dag. De mer improviserade styckena är däremot stundtals t.o.m. rätt jobbiga.
Det som är vackert på skivan är hur som helst väldigt vackert, snudd på i klass med Bosses egna plattor när de var som bäst.

Slutbetyg: En tveksam FYRA av fem möjliga.

Popularity: 49% [?]

02.19.08

Svenska LP-skivor #31 The Lee Kings – BINGO!! for THE LEE KINGS 1966

Posted in Min blogg at 3:03 am

LEE KINGS – BANDET SOM BLEV MEST KÄNDA FÖR EN RÖSTKUPP A LÁ SHANES, MED DEN SKILLNADEN ATT LENNES GUBBAR ÅKTE DIT…VILKET INTE KIRUNAGRABBARNA GJORDE…

lee.jpg

Lenne Broberg är nog mest känd som mannen som 1968 dansade rakt in i den svenska folksjälen med sin odödliga hit Mälarö Kyrka, en låt för övrigt skriven av den då omåttligt populäre nyhetsuppläsaren Sven Lindahl.

Gruppen som han sjöng i, The Lee Kings, är däremot än i dag mest ihågkomna för sin röstkupp 1966 vilken förde deras låt Stop The Music till första plats på Tio-I-Topp ifrån en rätt så blygsam niondeplats veckan innan. (Röstkupp? Jo, Lenne och hans grabbar åkte till Malung där en del av omröstningen skulle ske i god tid ett par dar innan lördagen. En spelning på plats kvällen innan, där Stop The Music kördes om och om igen, skivsigneringar tillsammans med många handskakningar gav ett klockrent resultat: 99% av rösterna om jag minns rätt!)
Några dar senare så diskades låtan och listan röstades om, men Lee Kings hade fått en publicitet som håller än i dag.
I gruppen så figurerade förutom Lenne även ett par andra välkända namn som Mike Watson, bas, och Bengt Dalén, gitarr.
Två LP-skivor han gruppen med innan man kastade in handduken. BINGO!! for THE LEE KINGS är den andra i raden och här kommer en recension av densamma:

lee-2.jpg

THE LEE KINGS BINGO!! for THE LEE KINGS

SIDA 1

1) It’s Not Right
Hyfsat stark inledning med sjysst sång, tolvsträngad gitarr och en låt i Beatles/Searchers-anda. Ingen märkvärdig komposition, men en skaplig start på skivan med sin kraft och energi.

2) Lost My Girl
Katastrofal mix med en gitarr vars riffande dränker i stort sett allt. Sången är här långt, långt tillbaka och dessutom med en hel del reverb på sig. Kunde ha varit bra, då spelet och sången är helt i sin ordning, men nivåerna på instrumenten sätter alltför många pinnar i hjulen för det.
Det låter bara inte bra helt enkelt. Ett stort nerköp jämfört med inledeningsspåret.

3) I Still Love You
Hm, känns mest som en ganska så meningslös låt…Verkar mest vara ett utkast eller en demo. Jag sitter hela tiden och undrar när låten ska börja eller när hooken ska komma. Intentionerna fanns helt klart, det låter nästan som ett spår från en Beach Boys-box med överblivet råmaterial. (Tänk om Brian Wilson hade fått sig en vecka med total “brainstorming” på den här lilla skissen?)
Det låter mycket, mycket tunt så som det nu blev, trots att återigen sång och spel är helt klanderfritt. Borde kanske inte ha släppts på en skiva så som det låter här. Jag tror de flesta som hör detta spår bara känner sig lätt förvirrade.

4) I’ve Got A Way Of My Own
Om något så är det i alla fall tvära kast mellan stilarna. Här hamnar vi rakt in i en Electric Prunes-cover! Jag har inte orginalet i färskt minne, det ska direkt erkännas, men det här låter mest som amerikansk folk/singer-songwriter a lá Pete Seeger, Kingston Trio eller Barry McGuire, om än lite tyngre. Inte alls tokigt. Sången sitter bra, mixen för en gångs skull hyfsad (det var ju för all del inte så många instrument att jobba med på den här låten…), men kompositionen i sig är väl ändå inte så upphetsande.

5) Tears Fell
Och så tillbaka till asken med demotejper! Alltså! Var det här ett medvetet stilgrepp, var det brist på låtar när LPn väl skulle pressas så att man var tvungen att ta allt råmaterial som fanns, eller blev det helt enkelt bara så här?
Nåja, det här låter ändå helt O.K., det är till och med en av de mer njutbara stunderna på plattan. Det är bara det att återigen så låter det mer som ett utkast en som en färdig låt. Klockar dessutom in på 1 minut 30 sekunder vilket bara ökar känslan av en liten skiss till nånting som aldrig blev av.
Kunde med andra ord ha blivit kanon…

6) Give Me Just Another Beer
Ett försök till lite r&b. Habilt men känns nog alldeles för snällt för att tas på riktigt allvar. Som komposition så låter det mest som något som taget från frälsningsarmén eller sånt som man skriver på 3 minuter på fyllan en sommarnatt vid en lägereld.
Jo, Lenne och hans gubbar sjunger på en helt annan nivå än kollegorna från Kiruna – Shanes – men vad hjälper det när råmaterialet är precis så här spännande?

SIDA 2

1) Gonna Keep Searchin’
Snudd på riktigt bra! Tyvärr så ligger sången lite väl högt i ljudbilden, en del annat känns också obalanserat, annars hade det varit frågat om snudd på riktigt, riktigt bra! Lenne Broberg – eller är det Mike Watson den här gången? – fixar James Brown/Otis Redding-biten förvånansvärt bra! Det låter arrangemangsmässigt en hel del Jerry Williams om det här, och det kanske inte är så konstigt då kompositören Mike alldeles innan hade kompat just Jerry W. med sin grupp Hi-Grades på en folkparksturné.
Plattans röjigaste och svängigaste låt som kanske borde ha varit en ribba för det övriga på plattan i stället för ett undantag.

2) Smile For Me
Tillbaka till popen och till något som inte låter alls lika spännande som föregående. Återigen taskig mix med förvrängda nivåer på trummor, gitarrer och doa-tjejer. Hur man kunde släppa det här som A-sida på en singel är bortom min fattningsförmåga, framför allt som B-sidan Gonna Keep Searchin var så väldigt mycket bättre.
Singeln gick heller inte in på nån lista…

3) Don’t Go, Please Stay
Broberg var ju stundtals en riktigt, riktigt bra sångare. Hans lilla spröda vekhet i rösten skulle ha mått bra av att ha varit en aningens, aning mer nere i mixen även på den här låten.
Börjar det låta tjatigt det där med mixningen? Jo, men det är precis så som det är! Synd på rar ärtor. Anders “Henkan” Henriksson, pop-Sverige skrek efter dig!
För övrigt en snudd på lysande låt med en bitvis väldigt bra insats av Lenne. Kan vara plattans starkaste kort, en utmärkt komposition, läckert minimalistiskt spel (här är det på sin plats!) från framförallt Mike Watson och Bengt Dalén och, som sagt, mycket fin sång.
Dock ett av de märkligare avsluten på en låt som jag har hört inom popvärlden. Nåja, det är väl bara positivt att allt inte går efter givna mallar…

4) Shake
Sam Cooke-cover. Samma låt som dök upp lite tidigare i den här serien fast den gången med Hep Stars på deras LP Songs We Sang 68. Alltid svårt att jämföra live och studio samt tjej och kille, men nog känns det här lite mer kontrollerat och behärskat än hepparnas version, på gott och ont.
Väldigt bra hur som helst.

5) The Trees Are Talking
Pop-svängen igen, och ett riktigt bottennapp. Det här låter återigen enbart som ett utkast, en demo på sin höjd. Broberg verkar mest bara kolla upp hur låten går och verkar dessutom ha hamnat helt fel i tonarten. Väldigt synd på något som låter som en intressant låt, nästan som ett försök till något tidgt psykedeliskt. Snygga gitarrfigurer från Bengt Dalén, men vad hjälper det? Befriande kort med tanke på hur det nu ändå kom att låta.
Den som bestämde att det här skulle släppas som A-sida på singel skulle nog utsatts för ett korsförhör om vilka intentioner han eller hon egentligen hade med det hela…För VEM skulle gå och köpa den här efter att ha hört den på radio…?
Den floppade mycket riktigt också…

6) Why, Why, Why
Inleds med ett riff som är som snott från Stones 19th Nervous Breakdown. Inte speciellt imponerande sånginsats men en skaplig låt med hyfsat driv i kompet. Habil avslut på en som helhet ganska svajig platta. Låten var en av de tre från plattan som släpptes på singel. Den var för övrigt den enda som tog sig in på Tio-I-Topp, där den lyckades med att ta sig in på en 6:e plats.Den stannade dock där blott en vecka.

Summa summarum en i allra högsta grad ojämn skiva. Här blandas godkända insatser – på sida två främst – med några närmast obegripliga bottennapp. Lenne Broberg imponerar på mig nästan hela skivan igenom. Lite vek röst som dessutom ofta hamnar lite obarmhärtigt högt i mixen, med följden att varenda liten tveksamhet går fram väldigt tydligt. Men det han gör, det gör han helt klart bra. Lenne var ju definitivt en “riktig” sångare, kapabel att anpassa sig till olika typer av material.
Och det är just vad den är skivan består av: en massa typer av material. Pop, folk, r&b, soul, entertainment o.s.v.
Ibland så blir det O.K., som värst rent av uselt. En röd tråd går bara inte att hitta och svagheten med det är att nog ingen som hörde den här skivan blev riktigt nöjd. Det blev inte jag heller. Det som är bra, ex. Don’t Go…, Shake eller Gonna Keep…håller hög klass, men det som drar ner på den här skivan, det drar ner nåt alldeles rejält.
Framför allt spelet men även sången är dock nästan konstant på hög nivå, det är mest svagt material samt dålig inspelning och mixning som gör att det stundtals helt enkelt bara inte låter bra.
Lenne Broberg gick bort så tidigt som 1991, blott 51 år gammal, men han lever hos oss i allra högsta grad. Kanske främst för sin Mälarö Kyrka men även för ett par bra insatser på den här LPn!

Slutbetyg: En TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 49% [?]

02.18.08

Svenska LP-skivor #30 Shanes – Let Us Show You – 1964

Posted in Min blogg at 2:22 am

NORRLANDS StOLTHETER INOM SVENSK 60-TALSPOP SHANES I SIN LITE SVAJIGA DEBUT.

shanes-3.jpg

60-talsgruppen Shanes från Kiruna blev recenserade i den här serien för inte alls så länge sen, och då med sin fjärde LP, den med det inte helt genialiska namnet SSSS Shanes. (Alltså, hur var det tänkt att man skulle fråga efter skivan i en butik?)
I dag kör vi vidare med deras debutalbum Let Us Show You.
Jo, de visade oss, det gjorde dom, men vad var det som dom egentligen visade? Läs vidare så får ni lite mer kött på benen!
Först bara en liten introduktion till gruppens – på den tiden – obestridlige ledare: Staffan Berggren!

Staffan Bergren.
Han kunde ha blivit en av svensk pops förgrundsfigurer, en av dom som gemene man även i dag skulle nämna med respekt, på samma sätt som Benny Andersson, Bosse Winberg, Tommy Körberg och Göran Lagerberg i dag blir omtalade. Varför han inte blev det – som han definitivt borde ha blivit – vet jag inte. Inte heller varför hans namn så gott som aldrig nämns i popmedia. Knappt då och definitivt inte i dag.
Faktum är ändå han var en talang av guds nåde, både som gitarrist och som kompositör. Det räcker med att lyssna på Shanes första singel Gunfight Saloon, med baksidan The Ripper, för att man ska förstå vilket frö till internationell stjärna som grodde i bandet. Urläckert gitarrspel, hela tiden fyllt med finesser. Snygg, fyllig men ändå ren ton. Mycket fin plektrumteknik. Därtill en klart lovande kompositör redan från unga år.
Därmed inte sagt att de övriga tre – Tor-Erik Rautio, Svante Elfgren och Tommy Wåhlberg var några klåpare. Absolut inte. Framför allt Tor-Eriks trumspel har nästan allt ett väldigt sjysst driv i sig. Det är bara det att Staffan Berggren var stor, riktigt stor till och med redan i unga år.

Jag har jobbat för att hitta Staffans födelseår men inte hittat nånting alls. Jag kan väl utgå från att han var ungefär jämnårig med de övriga, och då blir han runt 18 år gammal vid tiden för Shanes första nästan uteslutande instrumentala singlar. Och maken till mognad i gitarrspel från en tonåring uppväxt i en liten gruvort i norra Sverige får man väl leta efter! Vad han fick sin bredd, sin musikalitet och sin mognad ifrån förstår jag bara inte!
Betänk nu att nästan alla de stora i popvärlden har vuxit upp på orter där man fått höra musik – rock,blues, gospel o. dyl. – på barer, klubbar och så vidare från det att de nvar små. Tänk på Elvis från Tupelo och senare Memphis, eller Beatles i Liverpool. Att få inspiration i Kiruna till det mäktiga gitarrspel som Staffan visar upp känns för mig snudd på lite overkligt. Trots det så har jag aldrig någonsin läst att någon annan människa noterat Berggrens unika talang. Varför inte det, frågar jag mig gång på gång. Han bör vid den tidpunkten tillsammans med Bosse Winberg och Hasse Rosén varit sveriges odiskutabelt främste gitarrist!
Tycker ni att jag överdriver? Det gör jag inte! Jag är själv gitarrist sen många år tillbaka och – utan ett uns av skrytsamhet, det är inte det som det handlar om – jag känner igen en talang när jag hör den! Och, även om jag har spelat mycket och i perioder även intensivt, så har jag aldrig lyckats med att spela Gunfight Saloon med samma ledighet och finess som Staffan visar upp på Kirunagrabbarnas första singel. Han gör det helt enkelt mästerligt. Inte för att visa hur bra han är, han bara gör det!

shanes.jpg

shanes-2005.jpg

Nu släpper vi den ensidiga fokuseringen på Staffan och recenserar skivan i stället!
Här kommer den, Shanes och deras debutalbum; LET US SHOW YOU!!!

SIDA 1

1) Let Me Show You Who I Am
Låten som gick till historien genom att gå direkt upp på första plats på Tio-I-Topp från en vecka till en annan hösten 1964, och därigenom ge Shanes det genombrott som gruppen så starkt trängtade efter. Hur det gick till är dokumenterat om och om de senaste 44 åren. Ingen orsak att tjata vidare om det i dag. Vill ni ändå veta så fråga Lennart Grahn nästa gång han befinner sig på Big Ben på Folkungagatan i Stockholm. (Han ska tydligen älska att få dra den där historien EN gång till…)
Inget mästerverk. Tungt komp, väldigt snyggt spelat med ett par urläckra gitarriff från Staffan Berggren, men tyvärr så är sången inte tillräckligt stark. Den norrländska brytningen är också lite väl stickande i öronen…Detta faktum drar obarmhärtigt ner låtens helhetsintryck rejält. Visst, den har ett sug i kompet som är medryckande, men det känns inte som att låten har åldrats med all värdighet i behåll.

2) Say You Want Me
Skramligt, röjigt men inte med någon större finess.

3) Cathy’s Clown
Everly Brothers-cover. En av de få låtar på plattan där sången funkar något så när, vilket inte betyder att det låter bra. Hursomhelst en hyfsad version av en bra låt.

4) Georgia’s Back In Town
Men här låter det riktigt bra. Helt plötsligt så stämmer det mesta, en kanonlåt helt enkelt. Ett riktigt bra sväng och en tung bluesig sång. Troligtvis plattans bästa vokala insats och kanske den läckraste låten på hela skivan. Allt kryddat med Staffans fantastiska gitarrspel!

5) Just Go
Återigen ett mycket snyggt spel av Staffan! Han hade verkligen en sällsynt fin ton i sitt spel, det låter mycket Shadows och Hank Marvin här, men sämre förebilder finns ju. Riktigt läcker låt, men den veka sången sätter effektivt käppar i hjulet, så slutresultatet blir mest pannkaka, tyvärr.

6) My Lover Baby
Nej, nej, nej, det här håller inte…Sången låter för j-g. Återigen brilliant spel av Staffan, men vad hjälper det…? Lennart Grahn, var höll du hus?

SIDA 2

7) Keep-A-Knockin’
Little Richard-cover. Inte bra, för taskig sång helt enkelt. Fint gitarrsolo…så klart!
En av plattans fyra singlar. En åttonde plats på Tio-I-Topp blev dess belöning, vilket var mer än den förtjänade.
Om vi nu skulle drista oss till att jämföra med Little Richards orginal så, …nä, det ska vi nog inte göra…

8) I Got A Woman
Bra driv i kompet, men återigen alltför svag sång för att det ska kunna passera ens som hyfsat.
Varför skulle dom envisas med att alla dessa covers som inte ledde nånstans?

9) All I Have To Do Is Dream
Bland det allra j-igaste som har släppts på skiva alla kategorier sen fonografens födelse. Tyvärr.
Spela nåt med Jackpots och lyssna på deras stämsång, byt sen till det här…
Det är en total gåta att detta överhuvudtaget hamnade på skivan. Vem i församlingen var så tondöv att han trodde att det här var något som någon människa i Svea Rike någon gång vid något tillfälle skulle vilja lyssna på?

10) Come On Sally
Betydligt bättre, vilket i sig inte är någon större prestation. Ett skapligt komp – men inte mer – ett tacksamt nertonat sångpålägg och ett läckert gitarrsolo från mäster Staffan. Passabelt, men inte mycket att minnas 44 år senare…

11) The Shanegang
Nånting som är uppenbart ju mer som man lyssnar på den här skivan är att det är Staffans låtar som fungerar bäst och coverlåtarna som för det mesta blir pannkaka. Det här är exempelvis ett av de mer spännande ögonblicken på LPn. Läckert Bo Diddley-inspirerat komp med – för ovanlighetens skull – en sjysst sånginsats. Dessutom toppat av ett kort litet Staffan-solo.

12) Gunfight Saloon
Här visas slutligen Staffan upp i hela sin prydo. Ett mycket snyggt och stilfullt gitarrspel som tål att jämföras med både Hank Marvin och Bosse Winberg, dessutom en läcker komposition som borde ha blivit en klassiker i klass med Apache.
Vem som var bandets stjärna i den här epoken, och vad som var gruppens starka sida behöver nog ingen tvivla på som lyssnar ordentligt på den här plattan.
Hatten av för Staffan Berggren, en kille som hade kunnat gå hur långt som helst inom musiken om han bara hade tryckt på de rätta knapparna.
Varför han nu inte gjorde det behöver väl inte ältas nu, så där en dryg mansålder senare. Det som är gjort är gjort.
Vad jag vet så lämnade Staffan gruppen kort efter denna skiva på grund av en schism med de övriga och att han lite senare dök upp i Violents där han stannade ett tag. Vad hände sen? Nån som har en susning? Lennart W., vet du?

Summa summarum en platta som absolut inte imponerar. Ojämn är till och med att ta i då det mesta faktiskt är långt under den standard som man skulle kunna begära av ett band som faktiskt vid den tiden toppade Tio-I-Topp.
Sången går från tafflig via usel till katastrofal. Kompet, däremot, är för det mesta helt OK, men ändå inte mer än så. Valet av coverlåtar är väl O.K., men dom hanteras – möjligen med undantag av Cathys Clown – på ett rent uselt sätt. Staffans låtar höjer definitivt helhetsintrycket!

Nu behöver det inte vara så att Staffan Berggrens kompositioner var så mycket bättre än coverlåtarna. För vad vet jag? Man kanske hade repat mer på Staffans låtar eller/och haft dom så länge i sin repertoar att de kändes hemtama och naturliga. Som sagt, vad vet jag? Jag kan bara konstatera att Staffans låtar – med Gunfight Saloon i spetsen – utklassar coverlåtarna på den här skivan.
Slutbetyget kan ändå inte bli högt. Framför allt den mer än lovligt svaga sången omöjliggör tyvärr ett godkänt betyg. Därför:

Slutbetyg: en TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 59% [?]

02.16.08

Svenska LP-skivor #29 ABBA – Waterloo

Posted in Min blogg at 12:29 am

ABBA MED SITT INTERNATIONELLA GENOMBROTT EFTER SEGERN I SHLAGERFESTIVALEN – EUROVISION SONG CONTEST – 1974

abba-w.jpg

Vad nu då? En till ABBA-LP bara två dar efter den första? Tja, jag tyckte att den första kanske inte var helt represantativ för gruppen och deras musik och ville däigenom ge dom en ny chans att visa vad dom går för.
Här kommer den, ABBAs andra LP från 1974 med titeln Waterloo!!!

abba-3.jpg

abba-4.jpg

SIDA 1

1) Waterloo (svensk version)
En suverän låt. Precis som en hitlåt ska vara; rakt på sak, ekel men fyllig produktion, full av entusiasm och spel/sångglädje. Dessutom nånstans mellan två och en halv minut och tre minuter lång!
Plattans överlägset bästa låt!

2) Sitting In The Palmtree
Ner på jorden lika fort som Keith Richards ramlade från sin palm för nåt år sen.
Vedervärdigt och ovärdigt. Nåja, till gruppens försvar kan ju nämnas att det inte var så vanligt år 1974 att inkorporera reggaerytmer i pop så som det blev bara några år senare. Det gör det hela dock inte mer lyssvärt än vad det är.
Väldigt snyggt stick i Beach Boys-anda i låtens mitt dock. DET skulle man ha byggt en låt på i stället.

3) King Kong Song
Tuggummi-pop med små, små instänk av hårdrock a lá Sweet. Trist låt men väldigt bra sånginsats från tjejerna.

4) Hasta Manana
Visst, det är en radioklassiker, men långt ifrån någon av gruppens främsta verk. Nästan lite plågsamt översentimental, snudd på pekoral eller kalkon. Det talade partiet i mitten ger en nästan kväljiningar. Låter frapperande likt – både i stil och sång – Mary Hopkin. Om det hade gjorts en The Rutlesvaraiant på Mary Hopkin så hade den låtit så här! (För den oinitierade så var The Rutles en filmad beatles-satir där musiken bestod av låtar som alla lät förrädiskt likt redan existerande beatleslåtar…men ändå inte! Genialiskt.)

5) My Mama Said
Tråkig, intetsägande hårdrocksflört.

6) Dance ( While The Music Still Goes On)
Se där!!! Plattans näst bästa låt och t.o.m. en av de bästa låtar som gruppen gjorde men aldrig släppte på singel.

SIDA 2

1) Honey Honey
Lättviktigt, ack så lättviktigt. Visst, fint framfört och fint sjunget men så ytligt att det nästan blir löjeväckande. Blev ändå en hit i USA, 27.e plats samma år so Waterloo, dvs 1974.

2) Watch Out
Flört med glamrock á la T-Rex. Inte direkt vad som känns som gjutet för ABBA. Lysande tjejsång under alla omständigheter.
Som helhet så är det ändå en totalt meningslös låt.

3) What About Livingstone
Och vad ska man då säga om det här då? En trist, profillös låt som mest låter som standardiserad tysk schlager.
Vad gjorde Queen, Bowie, Lennon, McCartney, Stones, Bob Marley, Stevie Wonder m. fl. år 1974?
Vad de än gjorde så nog gjorde dom nåt med mer substans än det här…

4) Gonna Sing You My Lovesong
Tjejerna sjunger fantastiskt bra, men det är också allt på denna rätt intetsägande och mjäkigt arrangerade låt.
Förlåt mig, men går det ändå inte att begära lite mer av en grupp som brukar jämföras med Beatles?
Det saknas bett i kompet, alla håller igen i spelet, verkar mest lyssna på hur de andra spelar. Det låter som om att ingen riktigt vet hur låten ska gå, om man ska trycka på eller inte. Det får helt enkelt bli som det blir. Med proffs i studion så blir det ju självfallet aldrig klantigt, men då och då, som i det här fallet, inte speciellt bra heller. Då hjälper det inte att i efterhand ösa på med kanonsångpålägg. Det tama förblir tamt.

5) Suzy Hang Around
Inte det sämsta på plattan, heller inte det bästa. 60-talsinfluerat, snyggt sjunget men, tyvärr, återigen lite profillöst.

6) Waterloo (english version)
Tack för det! Det är inte fel på mig!!! Mitt hjärta slog volter av glädje över att få slippa den sista kvartens tomgång och i stället bli inkastad i den riktiga, vitala musikens värld. Det är ju precis de här elementen som saknas på skivan i övrigt: Tryck, drag, fart, melodi, sångglädje, arr, produktion!
Låten är och förblir en femetta men, tyvärr, så när som på nåt litet undantag det enda av musikaliskt hållbart värde på hela skivan. Det är kanske därför som den dyker upp två gånger!

Summa summarum en riktigt trist LP. Tråkig produktion och minst sagt simpla standardarrangemang. Steget över till dansband är inte långt, det som skiljer är proffsigheten i spel och sång. Idéer och kompositioner ligger generellt på en markant låg nivå, sen får kompositörerna heta Björn och Benny hur mycket dom vill.
En sak som slår mig efter att noggrannt ha lyssnat igenom de två första ABBA-skivorna är hur viktiga Agneta och Frida var för gruppen. Gör det här tankeexperimentet: Tänk er ABBAs alla låtar sjungna av enbart Björn och Benny under namnet BB! Vad skulle då ha hänt? I stort sett ingenting. Förmodligen så hade det hållit i två eller tre plattor sen så hade man helt enkelt lagt ner projektet efter blott några tusen sålda exemplar av varje skiva.
Tjejernas betydelse för ABBA-soundet och hela deras karriär var enorm!

Slutbetyg; En TVÅA av fem möjliga!!!

Popularity: 41% [?]