Jag är helt och fullt övertygad om att bandet skulle ha slått igenom ganska stort i utlandet hade dom bara antagit det där uruselt fåniga namnet “Swedish design” och gått i skivbolagspamparnas ledband ett tag (hur länge man nu orkat göra det)! Själv kom jag nämligen från Australien runt sommaren-hösten 1966 då allting fullkomligt sprakade av talangfulla popband här i gamla Svedala! Visserligen fanns det några riktiga giganter Down Under också, som “Ray Brown and the Whispers” vilka jag faktiskt har två ganska så lysande CD samlingar med. Men här hemma var antalet duktiga låtskrivare, musiker och sångare rent hisnande, vilket käns än mer anmärkningsvärt när man betraktar vilket begränsad “outlet” som här fanns i media på den tiden, mest bestående av mentometerstinna “Tio i top” och det något stelbenta “Kvällstoppen”. Själv hade jag ju vant mig vid flera popstationer som körde dygnet runt där nere!

Men tillbaka till Mascots, så skulle jag vilja påstå att jämte Tages så var dom Sveriges mest intressanta och musikaliska pop orkester vid den tiden, dock med svår konkurens av dom välsjungande “Jackpots” och till viss del av Ola & the Janglers, Hounds och av, någonstans bortom rökridåerna och alla kultmyterna, Hepstars. Att det fanns låtsnickrare som även var duktiga musiker och sångare, typ Göran Lagerberg, Claes af Gejerstam, Henrik Salander men inte minst samtliga i Mascots var ju som en guldgruva för en ung popdiggare som jag var!

Även om chansen är ganska stor att mina intryck till viss del färgats av nostalgi, så hörs det ju klart som glas att dessa snubbar hade en gedigen musikalisk bakgrund, verklig kunskap om fängslande intressanta harmonier och stor känsla i det dom gjorde.

Må gott!

- Tobbe -

Varför man ska hålla på med sånt här kan man ju förstås ändå fråga sig, men då hamnar i vi det där med hjärtat igen. Jag personligen tycker nämligen att det är så just hjärtans roligt att göra det här arbetet…

Jag vill också fastslå att The Mascots faktiskt är det bästa och tuffaste pop-bandet från sverige efter Tages. Det skulle vara en skamm att jämföra the mascots med ett tönt band som hepstars exempelvis. The Mascots råkar faktiskt vara först med vissa saker, exempelvis vill jag att ni alla lyssnar på en av deras sissta singlar “black and white”. Där sjunger, (Är det Ringblom?) EXAKT som David Bowey kom att sjunga något år senare när han slog igenom. Jag har aldrig fått någon förklaring på varför detta slumpat sig men om någon säger att David Bowey gjorde något nytt när han började så är det viktigt att komma ihåg att NEJ det gjorde han inte,, det var det svenska pop-bandet The Mascots som var först!

Vad har vi mer för super låtar förutom de bra på ELLPEE, jo “Baby you’re so wrong”,(bra psychedelisk låt) “Since you broke my hart”(fantastiskt bra, fattar inte varför inte den hamnade på ellpee), “Tell me lady”(också en bra psych-influerad 67 låt) etc. Därefter antar jag att det finns en hel del fler bra låtar av the mascots förutom dem på det ända samlingsalbum som blivit utgivet och ellpee. Samlingsalbumet är ju samma som också gjort sammlingsskivor av Tages, Shanes m.m. Och jag tycker alltid att de väljer så dåliga låtar -har jag fel?

/N 17 år

Och nu blev det ju aldrig något av detta, såvitt jag vet.
Men Om. Då gissar jag och mycket troligt att Anders
hade fått behålla basen och Göran L. tagit lead guitarr.
Han är ju duktig sådan också.

Det tunna soundet hos Mascots tror jag inte beror på trummisen som person. Utan mer en medveten tanke hos dem att betona gitarr och sång.
Ingen skugga över Boffe !

Efter en konsert med Fria Pro 2003.
Artisterna tar farväl vid utgångsdörrarna.
Där står den, alltid vänligt glada, Anders Forslund.
Jag frågar honom om det inte kan vara akuellt med en
revival-konsert med Mascots också.
-Jo, säger han kanske det.
-Vi lirar lite Mascotslåtar ibland med Göran Lagerberg.
I så fall ska han vara med.

Det där var snart fem år sedan och nu blev det aldrig så.
Men jag måste skriva ned händelsen med adress Micke.
Mascots och Tages (!)

Tiden med Mascots var kortare än för de flesta samtida banden. När de nått betydligt längre kvalitativt sett än vad Ellpee redovisar, satte dig sig i
bussen och åkte upp till Luleå.

Karriären i Fria Proteatern blev mångdubbelt längre än
tiden med Mascots.
Så man borde betrakta saken omvänt.
Alltså, musikgruppen i Fria Pro startade som popgruppen Mascots.

Mascots Ellpee. Namn som väcker minnen. En händelse
i en tid, en annan tid, så länge sen. Som en dröm.

Jag går in på Åhlén & Holm nerför den breda trappan.
Ledstänger av trä, björk.
Rundar ner till höger och är på skivavdelningen.
Nyinkommen, uppställd som skylt, står där Mascots Ellpee.
Jag gillade Mascots och tänkte att den där skivan skulle man ha.

Jag tar ett steg tillbaka för att beskåda omslaget då plötsligt en något yngre kille dyker upp och puttar skivan i golvet.
Jag tycker mig känna igen honom och försöker morsa.
Men han känner inte mig. Inte nu, inte än.
Men, underligt, nu går Anders Forslund förbi.
Självaste Mascots basist. Han ser skivan men han tar inte upp den.
Jag går ut, ner i Skanstulls tunnelbana och tar tricken
framåt till verkligheten.

Vi reser då över fyrtio år till dagens verklighet.
Denna resas mål är nu den tid som idag är och jag är den jag idag är. Denna jag skall bedöma musik från då.
Vad är verklighet ?
Är det min upplevelse som nybliven tonåring av denna musik då den var ny?
Eller gamlingen idag med analys och facit och jämförelser?
Naturligtvis det förra. Det är det som är verkligheten.

Det mest sanna vore alltså att jag själv som trettonåring skulle uttala mig om t.ex. Mascots.
Tyvärr går ju inte det.
Hade jag frågat mig själv där på Ålle, varför gillar du
Mascots ? Så vet jag inte vad jag kunnat svara.
Men inte var det för att den eller den spelade så bra
på sitt instrument. Det var mera helheten, soundet,
utan kunskap hur det skapades som gällde.

Vi hörde enskild och sammansatt kvalitet, men vi kunde nog inte sätta ord eller analys på upplevelsen.
Detta sagt som försök att lyfta en verklighet från då
och ett förslag att det kunde vara så här hos poplyssnarna när de var mellan tolv och femton år gamla. Senare, under gymnasietiden var det nästan tvärtom. Då kom de djupa detaljanalyserna från oss.

Att nu sitta och bedöma pop från 60-talet är både orättvist och grymt.
Vi har ju inte öronen kvar från den tiden.

Samtidigt är det ju helt rätt och givande.
Idag har vi orden och förståelsen vi inte hade då.
Med den kunskap vi i någon mån fått kan vi kanske förstå varför det som var bra var bra och tvärtom.
Och så framförallt vi kan inte låta bli !

OM masterbanden finns kvar så vore en nymix högst intressant!

Jobba vidare på den idén, lycka till med nuvarande karriären och tack för de värmande orden!
Micke