En sensommarkväll 2006 i Tanto.
Tre återförenade artister står främst på senen och tackar för applåderna.
Publiken är medelålders och minns.
Minns när Pughs första album kom -69. Kan låtarna och har sjungit med i
alla texterna.
Janne Karlsson sträcker båda pinnarna i triumf över huvudet.
Han ser väldigt lycklig ut. Att ha fått vara med om detta.
Att ha trummat rock för Pugh.
Under denna korta turné sommaren 2006 är det första gången de står på scen tillsammans. Första gången de spelar ihop sedan då i en Metronom-studio för numera länge sedan. Jojje Wadenius och Janne Karlsson
skulle kompa Pugh i hans egna underfundiga låtar.
Janne Karlsson var inte övertygad den gången.
Det var då han rådde producenten Anders Burman att sätta den grabben på tåget tillbaka till Västerås.
Jag tror inte han vill minnas den repliken nu. Inte nu då han så lycklig står med Jojje och Pugh på scen i Tanto. Nu efter så många år.
Detta var sista spelningen med orginalgrabbarna från förr. Det lät bra.
Det var energi och spelglädje. Gubbarna hade fixat det, Ja dä va dä det !

Mycket har hänt för alla tre sen starten 1969.
Pughs egen karriär har inte alltid legat het.
Han har friskt sökt nya vägar i både musik och text i skilda stilarter.
Hans egna tolkningar och arr. ger ett Pugish sound även om det råkar vara Brecht som skrivit texten.
Vad är då detta sound? Förutom Pughs egen röstbild tycker jag tydlighet är nyckelordet. Tydlighet i musiken och till skillnad från andra storheter i hans tidsperiod, sjnger han med en tydlighet, som gör att man hör texten utan läsa inanntill på skivomslagen.
Tydlighet i uttrycket och innehåll likaså. Med rätt valda ord beskrivs händelser, företeelser och känslor.
Västeråsaren Pugh har hört takten i en mekanisk verkstad. Han vet hur det känns att lägga i trean på en B18-motor i kurvan av en grusväg.

Den positiva grundsynen är en annan viktig bit hos Pugh.
Motgångar ger inte självömkande ballader i spåren utan är en utmaning att söka vägar.

Det är inte allt som slår. Efter den första tidens framgångar blr det mera ljummet än hett.

En sökväg leder till det fornnordiska den förkristna kulturen. Viking Viking på Het-81 och sen ett helt album på temat, Hammarhjärta (-85) Inte många brydde sig. Senare kom Nordman på samma tema. Många brydde sig…..
Pugh har flyttat till Grymling på Gotland, tar lite paus ifrån skivbolagen.
Så nästa period. Musikerpolare hälsar på och Grymling föds. Skiva och turne´.
Året därpå Pughs egna solocomeback med Människors Hantverk (-91.
Därpå Marathon (-99) Mycket starka plattor bägge två och trots åren mellan utgivnigarna, mycket lika varandra. Kanske var mycket skrivet redan 1991. (Opuggad från 2005 är akustiska nyinspelningar av gamla hitar mm,
varför Marathon ännu är det senaste albumet med nyskrivet material)
Förutom dessa två senaste, tycker jag man har mycket lyssnarglädje av tidigare Pugh. Varför inte den förbisedda liveplattan Ett steg till (-75)
Pugh med Rainrock och gästerna Ola Magnell samt Lucas Persson.
En höjdare i svensk rockhistoria.
Här och bara här får vi höra den dramatiskt fantastiska, 10 min långa Storseglet.
Det var 1975. Sen tycker jag Pugh-skutan gick neråt något i en vågdal.

Het

Het från -81 är väl inget tydligt napp av undantag i denna våg i uppförsbacke. Men vid en nylyssning förvånar den av mer kvalitet
och tyngd än man trodde sig minnas. Kvalitativt ojämnt dock.
Ett par kända hitar. Först hyllningen till Stockholm. Fin i mellantexterna men något tjatig i refrängen, som sagt. Låt Mej Leva minst lika tjatig, men funkar jättebra live.
Ambulansen och titellåten Het är OK i mina öron. Förutom ett par tre mellanspår så tycker även jag att Aftonfalken sticker ut.
Klassiskt vacker melodi av Pugh och träffsäker text av den fågelintresserade
Lundell.
Bra samarbete där.
Men skulle ni kunna tänka er de bägge på samma scen live ? Knappast!
Trevlig torsdag !

TBG 17/1-08

Så var det redan dax för svensk pop och rockhistoriens största
genom tiderna.
Återkommer när tid gives.
Fotnot så länge: även en bortglömd mellanskiva visade sig Het.