12.28.07

Svenska LP-skivor #5 Janne Schaffer – Janne Schaffer

Posted in Min blogg at 1:48 am

Janne Schaffer

Janne Schaffer och hans självbetitlade debut. En så gott som helt instrumental Lp som 1973 toppade listan över sålda plattor i Sverige i inte mindre än 9 (nio) veckor i sträck! Nånting som hände då, som inte hade hänt tidigare, inte kom att hända senare – och inte kommer att hända heller för den delen.
Och hur kom det sig nu då? Varför skulle det hända just Janne Schaffer från Blackeberg av alla instrumental-artister i detta avlånga land? Visst är det en väldigt fin skiva, men det brukar ju sällan räcka för att få ett dylikt facit.

Jodå, mycket handlade onekligen om Jannes medverkan som gitarrist i husbandet till det på sin tid omåttligt populära TV-programmet Opp-Och-Poppa, ett program som gick en kväll i veckan på bästa sändningstid ett par månader i sträck varje sommar. Början på 70-talet är det som vi pratar om. Det som – förutom dennes eminenta spel – fick Schaffer att skilja sig från mängden var, som vi alla vet, hans egenhet att spela med tungan samtidigt som han spelade sitt instrument. Hela tiden i horisontell riktning, oavsett om det var solo eller komp som utfördes. En och annan hävdade att de sett Janne innan TV-tiden utan tungvrickningar,men jag har själv sett foton från 60-talet där nog tungan verkar vara med. Gimmick eller inte, det funkade! Hela svenska folket, gammal som ung, visste vem han var och när han släppte sin debutskiva så var det naturligtvis ett stort intresse från allmänheten att få höra hur Janne lät på egen hand. Den kom också att pluggas rejält i både TV och radio. Jag minns själv att han vid ett tillfälle körde en av plattans låtar på just Opp-Och-Poppa.

Det är egentligen smått obegripligt. Plattan sålde i kopiösa mängder, utan att på något sätt vara lättillgänglig eller anpassad för en bredare publik. LPn är en brokig palett av 8 instrumentaler
i minst sagt skiftande stilar samt en vokal blues – sjungen av Slim Notini. Allt från jazz till snudd på hårdrock, via folk och fusion.
Lättillgänglig eller inte – Janne Schaffer kan än i dag vara mycket stolt över denna sin debut, en skiva där han än i dag kan stå för varje liten ton.

Notera dock att det här inte var första gången för Schaffer på LP. Redan 1970 så var dennes grupp Opus lll aktuella med sin första och enda LP med namnet Opus lll And Friends. Med på den skivan fanns både Björn J:son Lindh och Ola Brunkert, dvs två av de tyngre namnen på Jannes debut tre år senare.

Janne Schaffer “Janne Schaffer” Utgiven 1973 på Metronome

Sida 1

1) Halkans Affär
Alltihopa inleds med en röst som ropar “Heltonsskala”, något som följs upp av ett frenetiskt hamrande på ett stackars piano…innan det ack så simpla men oj så effektiva grundriffet kommer in. Hela komposition har en dramatisk touch över sig som bitvis känns som om den är inspirerad av Bo Hanssons Sagan Om Ringen, om än avsevärt tyngre.
En kanonstart på plattan.

2) No Registration
Ett funk-jazzstycke med läckert basspel av Stefan Brolund.
Återigen dramatiskt i inledningen där man snabbt misstänker att det snart kommer att braka loss, och det gör det med besked. Efter ett huvudtema som låter som något som Frank Zappa kunde ha totat ihop så börjar det nästan koka i högtalarna av den drivhusfunk som herrarna vräker ut. Samtliga verkar bara ösa ur sig allt vad de bara förmår.
Halvslarvigt, lite lätt splittrat solo av Janne, men…det är just det som är så förbålt härligt. Det är lätt att förstå att här var det skapande i stunden.
En av plattans absoluta höjdpunkter.

3) Kulan
Skön akustisk låt med en mycket inspirerad Janne.
En väldigt snygg inledning med Scaffer på ensam gitarr innan huvudtemat kommer in. Ett ovanligt långt solo den här gången men hela tiden med stor intensitet. Alltihopa mynnar ut i en upprepning av huvudtemat som låter melodin långsamt glida iväg mot sitt slut. Vackert.

4) Titus
Folkmusik i 7/8-dels takt i jazzton, här också med en Björn J:son Lindh i en mer framträdande roll än tidigare. Som komosition sett ett dramatiskt stycke. Vågar jag drista mig till en gissning att även Mahavishnu Orchestra har bidragit till inspiration här.

Sida 2

1) Jordbruksmaskinen
Mer udda titel på en låt får man väl leta efter.
Hursomhelst så är vi tillbaka i kokande jazzfunk. Förstärkta av Jan Bandel på vibrafon och Malando Gassana på congas så får man till ett driv och ett ös som jag undrar om det har sitt motstycke någonstans inom svensk musik överhuvudtaget. Det luriga är att mellan varje soloparti tas låten ner till ett nästan intet med knapp styrfart för att med ett skott sätta i gång igen. Definitivt ett av de bästa solon som jag någonsin har hört med Janne. Visst, han slarvar ibland, sinaförebilders teknik besitter han inte fullt ut, men det är sjuhelsikes röj, och av det slag som man sällan eller aldrig hör nuförtiden tyvärr.
Plattans bästa låt.

2) Daniel Sover
En kort bagatell på 35 sekunder som låter på pricken som en vinjett till ett barnprogram. Detta absolut inte skrivet som något negativt, många barnprogram har helt suverän musik, ex Bollibompa, det är bara det att det är just så som det låter.

3) Did You Ever Love A Woman
Ingen regel utan undantag! Den fram till nu helt instrumentala skivan varvas helt plötsligt med en vokal blues. När jag lyssnade på den här skivan när den kom så var det här mitt favoritspår, men tyvärr så är det nog den lät som har åldrats med minst värdighet. Jannes gitarrspel är mästerligt, så dock icke tyvärr den gode Slim Notinis sånginsats, och blues av den här typen…Ja det var kanske lite okänd mark för en del i början på70-talet, idag så har vi hört den här formen c:a 10 000 gånger.

4) Fillins Mignon
Kanonlåt! Dock med en smått bisarr blandning av hårdrock och ren fusion. Återigen ett härligt basspel av Stefan Brolund…som på hela skivan igenom! Tummen upp, Stefan! Mycket av den här skivans framgång finns i ditt mästerliga spel.

5) Vindarnas Madrass
En märklig halvjazzig/halvfolkmusik-komposition som känns som ett experiment som inte föll så värst väl ut. Fint flöjtspel av J:son Lindh, men det räddar inte denna fragmentariska utflykt. Väldigt många olika idéer i en och samma låt som ändå bara är tre minuter lång, men det blir därefter också.
Alls inte dåligt men känns mest som ett utfyllnadsspår. Plattan hade nog vunnit på en mer värdig avslutning.

Popularity: 25% [?]

Svenska LP-skivor #4 av 365 Eldkvarn – Musik För Miljonärer

Posted in Min blogg at 12:06 am

Musik för miljonärer

Hej!

Etapp 4 på vår årslånga tripp runt rock/pop-Sverige!!!
Och – som rubriken mycket riktigt hintar om – det är dags för Eldkvarn att träda in i manegen! Och det dessutom med sitt Magnum Opus “Musik För Miljonärer”!
Jag säger det på en gång : Eldkvarn är ett band som sällan eller aldrig lyckats återskapa sin enorma “live”-dynamik på skiva.! Det mesta på LP och CD låter både tamt och återhållsamt, något som står i bjärt kontrast till deras scenframträdanden som periodvis varit stundtals förbluffande fyllda – snudd på proppade – med energi.
Visst, har man hållit på länge och gjort många skivor så har man ju på scen ett ganska digert låtmaterial att välja bland, en del av dessa låtar kan då vara kanske, säg 10 år gamla eller mer och därmed väl så inkörda. Vid en skivinspelning så blir det oftast bara låtar som man precis komponerat och kanske bara pliktskyldigast repat på innan inspelningen. Just så har jag tolkat Eldkvarn under årens lopp. Mesiga låtar växer ofantligt “live” något år senare när pusselbitarna har börjat att falla på plats. (Vad säger ni Plura och Werner? Struntsnack?).
Detta gäller dock INTE LPn Musik För Miljonärer som jag t.o.m. håller som en av de bästa svenska rockskivorna någonsin. Fullt tryck från llrs första början för att sen öka, stanna upp lite lätt och sen dra på ännu mer! Otoligt kompetent rytmsektion med trummor och bas i högsta internationella klass (Wener och Tony), finurliga gitarrslngar från Carla och en Plura som sjunger på toppen av sin förmåga. En fullkomligt lysande skiva med bara ett par små skönhetsfläckar.
Det som solkar ner helheten lite grann är dom fullkommligt uppenbara plagiaten. Det är Elvis Costello rakt av så fräckt och skamlöst så att det är svårt att första att Plura inte blev stämd brallorna av sig! Men…det är, hur man än vrider på det hela, förbålt bra gjort och – alla förebilder till trots – med en omisskännlig Eldkvarnprägel på hela bygget!
I min låt-för-låt-tablå så väljer jag att inte berätta varifrån varje låt kommer utan bedömer dom enbart efter hur det låter.
Tråkigt nog tycker jag gruppen aldrig mer kom tillbaka till klassen på den här skivan. Alla Eldkvarnfreaks håller nog inte med mig, senare släppta skivor har ju faktiskt sålt bättre! Men, för mig är det här Eldkvarn när dom var som bäst!

Slutbetyg: 5 dock med en viss tvekan, men ska man dela ut femmor så måste det bli här!

1) Skyldig
Perfekt inledningslåt som sätter ribban för resten av plattan. Snudd på perfektion.

2) Fula Pojkar
Och nu är fyran ipetad! Lite lätt tramsig “hook” – Oh-la-la-la” – men för övrig en riktig rökare!

3) Nere På Klubben
Och sen så fick dom in överväxeln! En av de röjigaste svenska rocklåtar som någonsin förts över till vinyl! Sensationellt!

4) Mannen I Kostymen
Och när man har ångan uppe så är det väl lika bra att rulla på! Inte lika övertygande låt som de tre första, ändå så är det den fjärde av de fyra låtar som utgör den tyngsta inledningen på en svensk rock-LP genom tiderna! Och det säger en del…

5) Idiotstuff
Här så kommer då tracket som höll på att stjälpa den annars givna femman. Inte min påse. Carla får dock till nåt som liknar ett gitarrsolo här, något som hastigt och lustigt hade blivit ett exotiskt inslag i Eldkvarns musik.

6) Vänd Dig Utom
En vacker, lugn ballad.

7) Mysterier
En ännu vackrare ballad. Om jag bara inte hade hört Costellos version, som råkade spelas in ungefär ett år tidigare…(Förlåt, jag kunde inte hålla mig…)

8) En Vacker Dag
Upptempo igen. Snabb reggae/ska. Inte min favorit på plattan men väldigt bra genomfört.
Reggae på svenska har dock inte åldrats med något större behag någonstans…så icke här…

9) Lögner

10) Ubåtens Dag
Jodå, mig veterligt första Eldkvarnkompositionen som inte är undertecknad “Plura”, och den första gången som någon annan manlig sångare än nyss nämnde Plura sjunger lead. Och resultatet blir ju en riktig fullträff! Pluras brorsa Carla bidrar med en riktig torped till låt och Wener på lead visar sig vara en tuff konkurrent till Plura om sångmikrofonen. Suverän låt, suveränt framträdande.

10) Man Utan Namn
Ytterligare en fullträff, men denna gång återigen signerad “Plura”. En låt med en klar hitkänsla. Och se där: ett orgelsolo. Och är det inte Werner som körar i bakgrunden?

11)Desperados
En stark låt, men med kanske lite väl tramsig refräng.

12) Allt Som Folk Säger
Kanske inte det optimala valet för en utgång på en klassiker. Kanske det mest anonyma spåret på hela skivan. Inte dåligt alls, bara inte i klass med det övriga.

Ny platta i morgon!

Popularity: 31% [?]

12.26.07

Svenska LP-skivor #3 av 365 Kenta – Kenta

Posted in Min blogg at 11:02 pm

Kenneth “Kenta” Gustafsson – alltså, Kenta från modstrilogin, han som enligt många halkade in musikbusinessen på ett bananskal och som halkade ut på en biraburk för att aldrig mer komma tillbaka – han fick hösten 1979 chansen att spela in en LP på Metronome. Med några av landets finaste studiomusiker också.
“Va?! Får vem som helst spela in en platta nuförtiden?” tänkte säkert många när de fick se Kentas LP i skylten på sin lokala skivaffärs skyltfönster.
Fast riktigt så var det nu inte. Den här gången rörde det sig absolut inte om vem som helst. Inom svensk populärmusik är Kenta enligt mig en av de större talanger vi har haft i det här landet. Helt grön så spelar han in en debutplatta i kölvattnet på andra delen i modstrilogin. Den enda lilla erfarenhet på skiva som han haft innan dess var ett par låtar till soundtracket till nämnda film. Direkt efteråt så spelar han in en hel platta med egna kompositioner, och vilken skiva det var! Bortsett från någon enstaka tveksam punkt så är Kentas debutskiva sensationellt stark. Många trodde nog innan de hade hört den att det skulle vara 10 stycken fylltrattsvisor framförda av Kenta och hans fyllpolare. Slutresultatet är dock så långt från den villfarelsen som det kunde bli! Det hela visade sig istället vara 10 stycken mestadels finstämmda, vackra melodier, väl framfört av en mycket kompetent orkester, med bl.a. Kenny Håkansson på gitarr, och med en mycket inspirerad Kenta på sång. Visst, Kenta var kanske inte den störste sångaren som vi haft, men hans engagemang och kraft täcker väl upp hans övriga brister.
Låten “Just I Dag Är Jag Stark” har vid det här laget blivit en svensk klassiker, sedan början på 00-talet spelad på Söderstadion minuterna före avspark på Hammarys hemmamatcher.
Bortsett från någon enstaka tveksam punkt så är Kentas debutskiva sensationellt stark. Många trodde nog innan de hade hört den att det skulle vara 10 stycken fylltrattsvisor framförda av Kenta och hans fyllpolare. Slutresultatet är dock så långt från den villfarelsen som det kunde bli! Det hela visade sig istället vara 10 stycken mestadels finstämmda, vackra melodier, väl framfört av en mycket kompetent orkester, med bl.a. Kenny Håkansson på gitarr, och med en mycket inspirerad Kenta på sång. Visst, Kenta var aldrig någon större sångare, men hans engagemang och kraft täcker väl upp hans övriga brister.

Slutbetyg: En mycket stark fyra, väldigt nära en femma.

1) Jag Sitter I Ett Duggregn
Ett sensationellt starkt öppningsspår. En snudd på smärtsamt vacker, tillbakalutad melodi med en text om känslan man får när man sätter sig ner och betraktar tiden som passerar revy. Enkelt, inga stora åthävor men inget annat än lysande.

2) Jag vill aldrig, aldrig dö
Dramatiskt, både text och musik, men även här är det riktigt bra. Kenta och kompbandet får till något .

3) Luffaren
Luffaren är kanske inte lika stark som inledningsspåren.

4) Just I Dag Är Jag Stark
Numera så är Just I Dag Är Jag Stark mest känd som den låt som spelas före Hammarbys hemmamatcher. Förr på Söderstadion, numera på Tele2 Arena.
Visst, den må i dag vara en smula uttjatad, den är i mina öron en av de bästa svenska låtar som någonsin har gjorts.

5) För Världen Är Vår
Sida två avslutas med ett av plattans svagare spår. Här blir det lite a-lagsbänk över kören. Texten känns heller inte som något givet för Kenta att sjunga.

6) Utan Att Fråga
Kentas bidrag till Melodifestivalen 1980! Inslängd på den andra utgåvan som släpptes alldeles efter festivalen gått i TV. Utan Att Fråga är väl en hyfsad låt, tyvärr komponerad i all hast för att komma med i tävlingen och väldigt lite “Kenta”.
Jag har alltid tyckt att det är tråkigt att Kenta inte satte sig ner med Aapo Säsk och totade ihop en låt av klass

7) Tidigt En Morgon
Bluesig inledning som glider över i en riktigt fin låt.
Som vanligt en lysande text, Kentas framförande är också riktigt bra.

8) Ett Ödsligt Rum
Samma som ovanstående. Väldigt oväntat tema på en Kenta-låt men det funkar väldigt, väldigt bra. Kentas sånginsats på sticket är nog det bästa på hela skivan!

9) Ödet
Ödet är nog skivans svagaste spår. En inte speciellt märkvärdig komposition och långt ifrån Aapo Säsks bästa text på skivan.
När sedan Kenta sjunger med den fyllgubberöst som alla förväntar sig att han ska sjunga med så blir slutresultatet långt från vad som presenteras på skivan i övrigt.
I viss mån så räddas det hela av ett utsökt gitarrspel från Kenny Håkansson.

10) Somna Min Vän
Somna min vän har en fin text som skulle kunna vara tagen från Kentas eget liv. Dramatisk men väl framförd komposition.
Kanske inte något av plattans höjdpunkter men det är ändå klart godkänt.

11) Var Finns Alla Polare
Och så en avslutning som heter duga. Bara två akustiska gitarrer och en desillussionerad Kenta som frågar sig hur allt bara gled han och hans polare ur händerna. Det börjar som det slutar: lysande.

Popularity: 23% [?]

12.25.07

Svenska LP-skivor #2 av 365 Magnus Uggla – Vad Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt.

Posted in Min blogg at 7:35 pm

Magnus Uggla

Hej!
Här kommer etapp 2 på vår odyssé genom rocksverige!
Magnus Uggla med sin platta från 1977:
Vad Ska Man Ta Livet Av Sig För När Man Ändå Inte Får Höra Snacket Efteråt.

Nix, Magnus Uggla har aldrig stått speciellt högt i kurs hos mig han heller. Den här skivan var dock knappast – i motsats till Ulf Lundells Törst – ett mörkt kort för mig. I stort sett varenda låt på LPn var ju mer eller mindre en hit på sin tid, även om de inte släpptes på singel. Uttrycket radiohit fick nästan en ny dimension.LP-n gick också stadigt på de flesta fester i slutet på 70-talet där allsång i refrängerna blev legio. Att sen Uggla blixtsnabbt blev totalt politiskt inkorrekt med sina satiriskt sexistiska texter gjorde ju knappast plattan mindre populär. Bättre reklam än den debatt som förekom kunde han ju inte ha fått.
Lanseringen av Magnus Uggla som sveriges förste punkare måste väl ändå i dag ses som ett enda stort mysterium. Jo, visst var det en del punk i hans sätt att sjunga, men det berodde väl mest på hans totala oförmåga att sjunga “på riktigt”. Kompet har ju inte nåt som helst av punk över sig, och texterna – hur fyndiga dom än kunde vara – saknar ju allt av punkbudskap, (möjligtvis med undantag av Jag Skiter, men det är ju ingen punklåt). Resten låter bara som en mischmasch av tidig 70-talsrock, med överslag av glamrock. Att det sen inte är Ugglas band som spelar utan studiomusiker gör det hela än mindre punkbefriat. Alltså, vilken punkskiva skulle kunna ha Lasse Wellander på sologitarr?
De eviga Ian Hunter/Mott The Hoople-influenserna – däremot – är stundtals riktigt irriterande. Befriande att han självutlämnande vågade sig på att skriva en låt som handlade om Mott, just den grupp som han snott så skamlöst ifrån!

Slutomdöme: En stark tvåa.

1) Vårt år – 1977
Sveriges förstepunkare? Nja, det startar mest med en hyfsad Mott The Hoople-pastisch. Inte någe punk i sikte på 100 mls håll. Musik från en era när ingen ens visste vad punk var.
Taskig sång i stort sett rakt igenom, men han fixar det med sitt totalt okuvliga självförtroende. Det funkar.

2) Varning på stan
Vadå, nää, Magnus Uggla har väl aldrig lyssnat på Mott The Hoople!!?
Kanonrefräng och bra skriven text. Schysst komp och en låt där Ugglas minst sagt begränsade röstkapacitet ändå har en plats.

3) Balladen Om 70-talests Sörsta Rockband
Ojdå! En hel låt tillägnad Mott! Tyvärr ett stort gigantiskt pekoral. Pinsamt! Vilket drag…? Ja det undrar jag också.

4) Jag Skiter
Sen så snor vi från Lou Reed också när vi ändå håller på! (Vicious…)
Bedrövligt musikaliskt OCH textmässigt. Varför gör/spelar man in en sån låt?
En del hävdar att det är här som Uggla manifesterar sin punkprofil. Va??? Punk var väl energi först och främst, eller…? Gnäll över att det är jobbigt att gå till plugget på morgonen är väl ändå inte så punkigt???

5) Dörrslusk
Tja…Kanonkomp, hyfsad komposition men en text som inte riktigt går ihop med det övriga. Musiken låter som ett soundtrack till en undergångsfilm, att bli nekad tllträde till krogen är väl ändå inte så tragiskt. Overkill.

6) På Turné
Lite överdramatiskt komp här också! Det mesta är dock helt O.K.. Här funkar Ugglas halvpratande alldeles utmärkt. Skulle dock velat haft en lite roligare text. Det blir liksom ingen helhet. En satir över turnéliv ska väl ändå spegla lite party?

7) Ja Just Du Ska Vara Gla
Återigen märkligt överdramatiskt! Jag frågar mig hela tiden i det här partiet på skivan varfrån all undergångsstämning kommer. Ska inte parodi vara rolig?
Hur som helst en av skivans bästa låtar.

8) Varit Kär
Ett av de största pekoral som någonsin spelats in.
Slår Arne Quicks “Rosen” med hästlängder. För att citera en känd svensk textförfattare: Jag mår illa!!!

9) Jazzgossen
Kul idé, tungt Stonesinfluerat komp. En bättre sångare bara så hade allt varit i hamn…

10) Ge Livet En Chans
Och så avslutar som vi började . med en Mottballad. Hur som helst en av de bättre spåren på skivan.
Bra komposition, bra spel och en hyfsad sånginsats.

Popularity: 29% [?]

12.24.07

Svenska LP-skivor #1 av 365 Ulf Lundell – Törst

Posted in Min blogg at 6:17 pm

17659.jpg

Hej!
Så har vi då kommit till premiäretappen på vår årslånga resa genom svensk rocks historia.

Först ut av alla blir ingen mindre än Ulf Lundell och albumet Törst från 1976.
Och varför just Ulf Lundell av alla?
Ja, varför inte? Nånstans måste man ju börja, så varför inte med den gode Uffe?
Jag erkänner: jag tillhör dom som länge har töntstämplat och förlöjligat Lundell, dom som mer än gärna har använt uttryck som patetisk, löjlig och pinsam. Just det var väl också ett incitament till att ta just Törst som debutobjekt för projektet.
Vad är det som har fått Lundell att upprätthålla en karriär under drygt 30 år. Vad har fått honom att spotta ut i runda tal c.a 35 plattor (boxarna oräknade), dessutom plattor vilka i stort sett alla har sålt väldigt bra.
Har jag missat nåt? Hur låter egentligen hans plattor förutom de minst sagt sönderspelade Vargmåne samt Kär Och Galen? Kanske dags att kolla upp…
Vilket jag också började att göra.

Och, visst, första gången som jag spelade igenom Törst – en tidigare helt obekant skiva för mig – så var alla mina försvarsmurar uppe. Det lät precis lika trist och flåshurtigt som jag var rädd för att det skulle göra. För att vara rättvis så var jag dock givetvis tvungen att spela igenom den ett par gånger till. Och – som så många gånger förr – så började en del bitar falla på plats.
Fler och fler för varje gång som jag spelade skivan…
För att göra en halvlång historia halvkort så lägger jag korten på bordet direkt :
Törst är en förbannat bra skiva!
När jag slutat haka upp mig på de – trots allt inte så många – klichéer som finns så hörde jag bra låtar, suveräna texter,en engagerad sångare, ett väldigt bra band och snygga arrangemang! Därtill en bra mix av olika musikstilar.

Slutomdöme: En stark fyra (på en skala från ett till fem)!

1) Törst
En låt som för mig egentligen borde vara allt det som jag INTE gillar med Lundell!
Tråkig, seg, hopplös tråkrock som mest bara är som en bakgrund för texten.
MEN, som så ofta med Ulf Lundell, han gör det väldigt, väldigt bra. Det låter redan på hans andra platta som om har en ärrad rockveteran som inte har gjort något annat i hela sitt liv.
Texten är som vanligt helt lysande och känns, sina 31 år på nacken till trots, helt aktuell. Den kunde i stort sett lika gärna varit skriven i dag.

2) Jag vill ha ett lejon
Reggae? Tja, med tanke på att det utspelade sig 1975 så får det väl i historiskt perspektiv anses vara OK. Helt plötsligt så svänger dock låten om i sticket och blir helt plötsligt en renodlad Ulf Lundell-låt.
Plattans svagaste låt dock.

3) Mitt i nattens djungel ställd
O.K. en hel Dylan både i text och musik, men han gör det på sitt eget sätt, med sina egna små ackordsvändningar och med helt egen frasering i sången som faktiskt inte alls påminner om Dylan.
Glöm inspirationskällorna och hör att det är en förbålt bra låt.

4) Birgitta hon dansar
En av mina absoluta favoriter på skivan…En udda och mycket bra komposition, snyggt arr. och ett sångframförande som kräver sin man, något som Uffe klarar med bravur.

5) USA
Och plattan blir bara bättre och bättre! En vemodig ballad, återigen med viss prägel av Dylan via en orgel som är som hämtad direkt från Like A Rolling Stone, men därutöver så är det Ulf Lundell själv för hela slanten. 4 minuter exorcism som lika gärna kunnat vara 7. Hade du inte kunnat skriva ett par verser till, Uffe? Du hade en klassiker på gång

6) Och går en stund på jorden
En av plattans lättviktare musikaliskt. En Lundell dock när han är sig själv…och då det räcker gott och väl!
Texten kan nog tyckas banal, men allt behöver väl inte vara nattsvart elände.

7) Cobra Rax
En hel del Dylan modell -66 ända till Mats Glenngårds fiolsolo nånstans i mitten. Texten som vanligt helt outstanding, inte heller lika mysig som på 6).
Hatten av för Glenngård! Ekvilibristiskt spel!

8) Våren närmar sig city
Återigen en ganska typisk Lundell-ballad. För ovanlighetens skull så är det för mig en ganska intetsägande text.

9) Söndag
Och så avslut med en välarrangerad ballad. Bra låt, bra text, bra framförd.

Vad tycks?

Popularity: 26% [?]

12.16.07

Konovalenko. Avd. vissa namn glöms aldrig bort…

Posted in Min blogg at 8:01 pm

Hej igen!

Jaha, ingen lycka alls vare sig med El Klan eller Billy Storm!
Ingen som verkar känna till ett jota om gubbarna förrutom stofjön som såg El Klan för sisådär 40 år sen…
Nåja, vi avvaktar. Förr eller senare så dimper det väl ner något utav värde från någon till som vet vad herrarna har för sig i dag.
Tills dess så är det ju bara att traska vidare…
…precis vad vi skall göra!
Vidare och vidare förresten, jag hade nu tänkt mig ytterligare en tripp långt bak i tiden. Ett betydligt mer välbekant område dock än Billy Storm och El Klan…
Jag börjar med att nämna ett namn:

Konovalenko.
Smaka på det!
Konovalenko.
En gång ti
Konovalenko.
En sista gång!
Konovalenko.
Vem då, kanske en del av er yngre frågar sig, ni som inte var “med”.
Viktor Konovalenko så klart!!! Målvakt i Sovjets ishockeylandslag under åren -63 till -71. Mannen som under 60-talet tävlade med vår egen “Honken”, kanadickerna Seth Martin och Ken Dryden samt tjeckernas Dzurila och Holecek om titeln Världens Bäste Målvakt!

Vilka bilder spelas då inte upp i huvudet på en hel generation av i dag medelålders män, (män för vilka endast ett litet, litet nyckelord för dom långt tillbaka till pojkrummets radiolyssnande eller vardagsrummets TV-tittande) så fort som namnet Konovalenko nämns!
Ta till ex. 1963, VM i Stockholm och Sveriges match mot Sovjet!
“Nisse” Nilsson kommer vid ställningen 1-1 fri in i ryssarnas zon, jagandes ett långpass. Konovalenko tar en rövare och rusar ut från sin kasse i ett försök att stöta bort pucken från “Dubbel-Nisse” innan denne ska få kontroll på trissan. Den kattliknande, blixtsnabbe, Nilsson får dock bladet först på pucken, rundar elegant den förtvivlade Konovalenko och sätter sen 2-1 i öppen kasse. 2-1 som även blev slutresultat. Den som en gång sett den sekvensen glömmer den aldrig! Svenskarnas glädje och Konovalenkos fullständiga bedrövelse.

Men allt det till trots, även om vi just då – under matcherna – hatade våra motståndarländers spelare, och gladdes stort över deras misstag, så var det ofta just dom som vi gestaltade på den lokala hockeyplanen en kvart efter att en VM-match hade slutat. Att stå i mål och efter en parad imiterandes Bengt Bedrup säga Konovalenko räddar var helt naturligt.
När Sverige utklassade Kanada med 6-0 i sista matchen under VM i Wien -67, och Seth Martin (bakis?) släppte in ett par fösare från halva plan, så var jag helt euforisk. För mig så var han ändå lika stor efter matchen som före. Under matchen var dom fruktade, hatade och hånobjekt – efter matchen återigen föremål för vår beundran. Och vi minns dom än i dag.

Självklart så skulle jag lika gärna som jag valde Konovalenko som titelfigur ha kunnat skriva Ulf Sterner, Ragulin, Seth Martin, Firsov, Charlamov, Honken, Tikal, Lill-Strimma, Nedomansky, Golonka osv, osv…Konovalenko var bara ett av namnen från en stor hatt med många namn i.
Stora namn från hockeyns guldålder.
Namn som för varje grabb som växte upp på 60-talet för evigt har etsat sig in i hjärnan. Namnen på “vår” generations första hockeyhjältar från en epok då ett VM i ishockey verkligen var ett VM.
Namn från den tiden då upplägget på en VM-turnering var sådant att just de 8 länder som hade en hockeykultur att tala om möttes, alla mot alla, och att segraren var den som hade spelat bäst hela turneningen igenom. Från den första matchen till den sista. (De övriga som inte hade något alls där att göra – Norge, Österrike, Belgien m.fl. – fick spela i B- och C-VM).
Namn från en era då de natonella känslorna stod oerhört mycket högre i kurs än de olika NHL-klubbarnas sponsorer.
Namn från en epok då vi TV-tittare visste redan innan VM vilka spelare som skulle spela med i de olika nationslagen, och då många spelade för sitt land i över 10 turneringar på raken.

Som sagt: Då, på den tiden när ett världsmästerskap i ishockey verkligen var ett världsmästerskap.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det en gång till: Ingen sport har blivit så förstörd av pengar så som ishockey har!
Vad har vi i dag?
Nationella maratonturneringar, där ändå i stort sett alla går vidare från gruppspelen, vilka leder till maratonslutspel där i slutändan i stort sett alla idrottsfans har tappat allt intresse, då det tar nästan nio månader och i en del fall upp till hundra matcher för att komma fram till en final. Allt detta tokeri motiveras av att fler matcher ger mer pengar.
Höjden på dårskapen var väl ändå när det började pratas om att stänga elitserien så att ingen skulle kunna åka ut…!
Och därtill ett VM som inte är något annat än ett enda stort skämt.
16 lag och oändliga gruppmatcher bara för att slå ut de åtta lag som alla ändå vet kommer att bli utslagna. När det väl börjar “på riktigt” så är allt över på fyra (4) dagar. Kvart på onsdag, semi på fredag och final på söndag. Allt motiverat – officiellt – med att man måste vara säker på att Tyskland ska ligga i A-gruppen och att dom får många matcher mot de bästa lagen! Det är ju i Tyskland som TV-pengarna finns! (Helt otroligt!!!)
Men framför allt, ett s.k. VM där ett par hundra av världens bästa spelare inte kan vara med för att NHL ännu inte har hunnit spela klart…
Överför det till fotboll! Tänk om ni skulle läsa följande inför ett kommande fotbolls-VM:
“Italien ställer inledningsvis enbart upp med spelare från Serie C därför att Serie A och B har två omgångar kvar att spela när fotbolls-VM startar. Dock, om Italien går till semi så kan eventuellt andra spelare ansluta sig…dock lite “jet-laggade”, så de kanske inte kommer att kunna göra sig själva helt rättvisa…”
Nej, det kommer aldrig att ske, som tur är. Ishockeyns värld är dock nuförtiden en helt annan värld där pengar verkar helt överskugga det sportsliga.
Därmed inte sagt att det inte kan vara spännande i dag också, det kan det, men det som sker sker hela tiden på penningens villkor.

Med andra ord: Det var bättre förr!
Det räcker väl med att till listan ovanför lägga till: “Stisse”, “Tumba”, Lasse Björn, “Nicke Johansson, Kjell-Rune Milton, “Totte” Bengtsson, Bert-Ola Nordlander och Kjell Svensson. Hörde ni nån gång någon av dom killarna säga en vecka före ett VM: “Näää, jag tror inte jag kommer, jag känner mig sliten. Du vet, det har varit en lång säsong…”
Nix, nix, nix.
Det VAR bättre förr!!!

Vi hörs!
Micke

Popularity: 21% [?]

12.02.07

Billy Storm…vad hände med honom då?

Posted in Min blogg at 10:06 pm

Hej igen!
Och tack alla ni som inte har gett upp! Jag börjar få upp ångan igen, och, som vi alla vet, aptiten kommer ju när man väl satt sig vid bordet! Börjar jag bara skriva regelbundet igen så kommer floden snart att brusa som förr…

El Klan ÄR ett klart intressant ämne, dock knappast allmängiltigt. Har man inte hört dom eller åtminstone sett skivan passera revy i någon loppisback så förstår jag att en sån liten mini-krönika som sst blir som en gäspning. Jag kunde bara inte låta bli, skivan dom gjorde är ju så förbålt bra!
Den här krönikan är inte mycket bättre den heller! Även den handlar om en artist som för så gott som alla är totalt okänd. Detta i sig gör ju artisten genast lite mer spännande! “Varför skriver Micke om en kille som spelade in en säger en LP och det för 44 år sen? Det måste ju vara nåt alldeles extra. Vad hette han nu?”
Tyvärr så kan det även här vara svårt att följa upp den väckta nyfikenheten med musikaliska axplock, skivan är ju stört omöjlig att hitta. Men, jag försvarar mig återigen med: jag kunde bara inte låta bli, skivan han gjorde är ju så förbålt bra!

Alltså:
Den skiva som jag – av ren nyfikenhet – för ett par år sedan satte på i butiken
en kväll i min ensamhet, var en LP med sångaren Billy Storm. Denne hade några år tidigare varit medlem i en doo-wop-grupp med namnet The Valiants, något som bortsett från någon enstaka singel inte satte något som helst spår. Billy själv fick lite senare – 1959 – en mindre hit med singeln “I’ve Come Of Age”, mer än så blev det dock inte. Åtminstone inte vad jag vet…
Någon nämde vid ett tillfälle att han varit med på sångspåren på ett par Disneyfilmer. Nåja, det ska ju göras det också. Hjälpte väl till att betala hyran…

Där står jag då en kväll med en LP i handen med nämde Storm. Den enda han kom att göra. Plattan är inspelad -63 enligt omslaget och är utgiven på…Walt Disney Productions…(hmm?)
Jag håller den i handen, sätter ner skivan på spelaren, för pick-upen mot första spåret och…lyssnar…och häpnar!!!
Mot mig så strömmar en helt underbar cocktail-jazz. Som tagen från en inrökt jazz-klubb på nedre Manhattan under tidigt 60-tal och en sångröst som knäcker det mesta av vad jag hört!
Påminner bitvis om stämningen på Sinatras “In The Wee Small Hours Of The Morning”, bitvis om P.J. Probys “In Town”.
Inte nog med det: den första låten, “Lover Come Back To Me”, täcker hela första sidan. Den klockar in på dryga 16 minuter!
Alltså, 1963, hur många låtar gjordes som var 16 minuter långa? Inte för att låtens längd i minuter bestämmer hur pass bra den är, alls icke så, jag blev bara så paff över modet att göra något så oprövat av en näst intill totalt okänd artist.
Sedan dess så har skivan snurrat ett otal gånger på tallriken i butiken. Och VARJE GÅNG så har folk i affären stannat upp och frågat smått lyriska, “Men vem är det här?” Vid svaret Billy Storm så kommer genast följdfrågan: “Vem är det”?
Japp, jag har faktiskt inte en aning om vem Billy Storm är (förutom det jag skrev i början), vad han gjort de senaste 40 åren, varför han inte blev en megastjärna (som han borde ha blivit), ja om han överhuvudtaget lever idag!
Om någon som läser detta vet något i ämnet så vänligen skriv ett par rader.
Nä, stopp där! Försök inte fuska genom att googla på nätet! Det är nämligen helt lönlöst. Där står det nämligen så gott som ingenting. Det är snudd på som om karlen över huvud taget aldrig har existerat!
Samma sak där som med El Klan, vill ni lyssna: kom in till butiken! Väl här kan ni nog konstatera samma sak som så många andra här redan har konstaterat: skivan är ett mästerverk och den 16 minuter långa “Lover Come Back To Me” borde vara en “all-time-classic” hos en enad kritikerkår!
I stället så är Billy Storm blott en fotnot i musikhistorien och hans enda LP – med samma namn som han själv – en juvel som blott ett fåtal har haft priviligeriet att få ha lyssnat på…
Återigen: vet någon det minsta lilla om Billy Storm, tveka inte att skriva en kommentar!
Vi hörs snart igen!
Micke

Popularity: 20% [?]

El Klan…igen! El Klan…again! El Klan…de nuevo!

Posted in Min blogg at 8:29 pm

Hej!
Jo, så dök den upp igen då, LP-n “Love Is A Swedish Thing” med den mytomspunna gruppen från Mexico: El Klan!
Det förra exemplaret som jag hade i min ägo försvann i någon kasse eller kartong i i stort sett samma stund som jag skrev den tidigare krönikan…
Alltså – den där krönikan där jag skrev om hur fantastisk den skivan är.
MEN, häromdan så dök då ett nytt, mycket efterlängtat exemplar av skivan upp i en kasse skivor som jag just köpt in! Härligt!
På med skivan på tallriken…på direkten!
Och, nu när jag lyssnar igen ett år senare, så… är det, jo faktiskt, snudd på att jag tycker att den är ÄNNU bättre nu än jag tyckte då för ett år sen!
För att fatta mig kort och inte trassla in mig i superlativer, ni som är nyfikna: kom in till min butik så spelar jag mer än gärna hur mycket som helst av “Love Is A Swedish Thing” med de borttappade giganterna EL KLAN!!!
And, for those of you who doesn´t understand swedish, if there is anyone out there who knows ANYTHING about the mexican group El Klan who toured in Sweden in the summer of -67 or -68, please tell me all that you know about who they were and what they’ve been doing during the past 40 years. I’m eager to know!!!
Yo quiero saber todo de el grupo mexicano El Klan de los anos sesantas! Se saves algo, por favor mi diga todo!
Vi hörs snart igen!
Micke

Popularity: 19% [?]