1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

06.05.07

10 odödliga hits och deras bortglömda framförare!

Posted in Min blogg at 11:53 pm

Hallå igen!

Jodå…nog blev det “Dansk Dynamit” allt, dock på ett sätt som ingen kunnat tänkt sig i förväg!
Och inte en enda journalist gjorde den kopplingen när den för en gångs skull kunde ha haft en motiverad plats på löpen.
Tänk bara: ett foto på dansken som svingar mot domaren och så texten ovanför “Dansk Dynamit När Den Slår Som Hårdast!”
Nu så släpper vi det här ämnet för gott!

Tillbaka till musik!
En tanke slog mig häromdan : tänk vad en del hitlåtar från förr har etsat sig in i en hel generations hjärnor, låtar som alla känner till, låtar som de flesta kan nynna på, låtar som automatiskt fungerar som en tidsmaskin tillbaks i tiden för alla som var med då…MEN där artisterna bakom i dag är totalt okända! Helt enkelt för att det inte blev någon uppföljare och att de inom någon månad helt försvann från rampljuset.
I en del av de här fallen så gjorde artisten eller gruppen i fråga ofta åtminstone ett par försök att upprepa den första succén, men helt utan, eller med minimal framgång. Summan av kardemumman blev att artisten – eller gruppen – helt enkelt bara la av med musik och satsade på en civil karriär, med ett starkt minne för livet i bagaget.
I en del fall så kom den första hiten som en blixt från klar himmel – ingen, allra minst artisterna själva hade förväntat sig nånting överhuvudtaget, vilket fick till följd att en återgång till ett normalt liv efter ett halvår i rampljuset kändes som en naturlig återgång till det normala.
I en del fall så var artisten bara en psedonym för en annan redan befintlig artist, så uppföljning var kanske inte ens aktuellt.
För ytterligare andra så kanske en väsentlig ingrediens saknades:
Talang.En flax-hit kunde bara inte upprepas, hur hårt de än försökte. Kanske en bra manager, eller ett bra skivbolag saknades.
Eller så kanske det bara var fråga om otur. Den där rätt DJn kanske la promo-skivan i fel låda i sin hylla, och där låg den tills det blev försent…
Ingen kan väl säga med bestämdhet VARFÖR en låt blir en hit medans en annan, som i mångas öron är minst lika bra, floppar.
Under här så har jag gjort en lista på 10 låtar som kom, lämnade stora spår, men vilkas artister blev dömda till livstids förvisning till bortglömdhetens djupa, dimmiga träsk…
Här är dom :

1) Leapy Lee
“Little Arrows” 1968

2) Whistling Jack Smith
“I Was Kaiser Bill’s Batman” 1967

3) Billy Swan
“I Can Help” 1974

4) Anita Ward
“Ring My Bell” 1979

5) Carl Douglas
“Kung Fu Fighting” 1974

6) Napoleon XIV
“They’re Coming To Take Me Away, Ha-haa!” 1966

7) Scott McKenzie
If You’re Going To San Fransisco” 1967

8) Hot Butter
“Popcorn” 1971

9) Zager & Evans
“In The Year 2525″ 1969

10) The Flower Pot Men
“Let’s Go To San Fransisco” 1967

Som en – sedvanlig – bonus så lägger jag till Peter Sarstedt med låten “Where Do You Go To My Lovely”…
Visste ni förresten att Peter Sarstedt är bror till Clive Sands, f.d. sångare i det engelska bandet Dee-Jays som dock uteslutande hade sin bas i Sverige. Peter Sarstedt var tom ett tag chafför åt gruppen!
Och…bloggens egen bloggmaster – Mia, tillfälligt hemma mellan Australienvistelserna – arbetade faktiskt som ljudtekniker på en turné i England 2001, där en av artisterna i paketet var just Peter Satstedt. Mycket trevlig var Mias omdöme.

Givetvis så finns det en uppsjö av andra låtar som skulle ha platsat på listan! Poängen var att få er att tänka efter : Vem var den där Napoleon XIV egentligen?
Självklart så sitter jag inne med alla svaren på frågorna om vem som var vem och vad han gör i dag, fattas bara! Så om någon har nån fundering kring nån bortglömd artist så fråga på!!!

OCH! Kom nu inte och säg att “Jamen vadå? Dom ju gjorde ju massor med bra plattor efteråt, ju!” Poängen är att de inte fick nån mer hit och glömdes bort och försvann!

Som avslutning så nämner jag 3 låtar där artisterna själva faktiskt var mycket starkare än sina respektive hits, en slags inverterad lista gentemot den där uppe. Likheten är att det även här var de endaste hitsen som artisterna någonsin hade:

1) Lee Marvin
“Wanderin’ Star” 1970

2) Clint Eastwood
“I Talk To The Trees” 1970

3) Lorne Greene ( Ben Cartwright)
“Ringo” 1964

Vad tycks? Var det nåt av värde?
Vi hörs snart!
Micke

Popularity: 31% [?]

28 Comments »

  1. Martin said,

    06.06.07 at 5:38 pm

    Ringo med Lorne Greene är helt fantastiskt bra om du frågar mig. Den dramatiska och smarta texten i kombination med Lees pratsång och det avskalade soundet är perfekt.

  2. Bertil said,

    06.06.07 at 5:46 pm

    Var verkligen “I Talk to the Trees” en stor hit?

    “Wanderin’ Star” ur samma film var förstås en monstersuccé, med all rätt, men Clintans insats glömdes väl snart bort, eller minns jag fel?

    Jag har ett blekt bildminne av herr Eastwood där han går och sjunger, men själva låten är som bortblåst.

  3. Micke said,

    06.06.07 at 9:01 pm

    Jo Bertil, den var en hit…men inte i Sverige! Jag var först lite tveksam till att ta med den, MEN, då jag hade nämnt 11 låtar tidigre så skulle det med två till blivit ett tal som kan betyda otur, och då de två övriga också var hjältar från vilda västern-filmer så tyckte jag att Clintan hade sin plats vikt.
    För övrigt så tänkte jag faktiskt på dig i går när jag skrev krönikan och på din besvikelse när du och din kompis (Handen-kisen?) 1971 gick och såg “Guldruschens Glada Dagar” i tron att det var en film i stil med “Den Onde Den Gode Den Fule”…Jag såg filmen igen för något år sen och kunde åter konstatera hur ruggigt usel den är! Den ger – om något – uttrycket att försöka sitta på tio stolar på samma gång ett ansikte…

  4. Micke said,

    06.07.07 at 8:58 pm

    Det där med att ha svar på allt var ju sagt en hel del med glimten i ögat!
    Det var menat som en provokation för att få lite respons!
    Naturligtvis så vet jag ju inte allt, långt ifrån, men vet inte jag så vet ju Lennart! Han kan man alltid lita på!
    Micke

  5. Bertil said,

    06.08.07 at 6:07 am

    Micke:

    “För övrigt så tänkte jag faktiskt på dig i går när jag skrev krönikan och på din besvikelse när du och din kompis (Handen-kisen?)”

    Jag tror det var Handenkisen, men jag är osäker. Åren går…

    “1971 gick och såg ‘Guldruschens Glada Dagar’ i tron att det var en film i stil med ‘Den Onde Den Gode Den Fule’… Jag såg filmen igen för något år sen och kunde åter konstatera hur ruggigt usel den är! Den ger – om något – uttrycket att försöka sitta på tio stolar på samma gång ett ansikte…”

    Bra beskrivning. Min besvikelse gjorde att jag bestämde mig för att jag hatade musikaler. Till min stora förvåning har jag under de senaste 10-15 åren steg för steg tvingats konstatera att jag älskar musikaler. Mycket förvirrande. Outplånliga sår i själen, eller nåt liknande… Jag tror jag måste gå i terapi. Kanske det hjälper om jag ser filmen igen. Eller är risken för stor?

  6. Lennart Wrigholm said,

    06.08.07 at 7:53 am

    Stort tack till Johnny för informationen angående The Doors och singelversionen av Light My Fire.
    Jag har i åratal trott att det handlade om två olika tagningar när det handlade om singel kontra albumversionen.
    Det som förvånar är ju då att deras bolag aldrig ger ut singelversionen på CD. The Doors inspelningskatalog har ju mjölkats både fram och baklänges. Nu senast gavs ju originalalbumen ut och de så kallade bonuspåren där var knappast ens värda namnet.
    Ändå anges i sleevetexten till det senaste samlingsdubbelalbumet att just Light My Fire gav gruppen dess genombrott 1967. Men på plattan finns bara den evighetslånga albumversionen. Rent tjänstefel då att inte plocka med rätt version av låten.

  7. Micke said,

    06.08.07 at 4:58 pm

    Jo, Bertil…Exakt samma sak har hänt mig också! I mitt fall så var det opera.
    I sexan så gick vi och tittade på en 4-timmarsversion av Aida på Operan i Stockholm. Vedervärdigt minst sagt! Och varför plåga 12-åringar med ett så pass långt verk när det gäller en helt ny musikupplevelse. Därtill en av de mest – för åskaådaren – närvarokrävande konstarterna. En massa saker sker huller om buller och musiken är ofta snudd på atonal. Att hålla koncentrationen uppe hela tiden kräver en stor kännedom om stycket i förväg eller åtminstone en stor erfarenhet av opera från förr. Och där satt vi…i fyra timmar…Jag minns våndan än i dag som vore det i går…
    37 år senare så upptäcker jag vilken fantastisk konstart opera är!!! En halv livslängd så ignorerade jag operan ENBART på grund av ett djupt traumatiskt minne från barndomen…!
    Nåja, bättre sent än aldrig…

  8. sven said,

    06.11.07 at 9:15 am

    Jag är lite förvånad Micke att du inte tog med Seasons in the sun. Låten är ju visserligen inget annat än ett kräkmedel, men den var ju på sin tid lika stor hit som Billy Swans I can help.

  9. elton bonn said,

    06.12.07 at 2:14 pm

    Beträffande O.C. Smith så hade han en smärre hit omkring 1977 med “Together”, en av mina (100-tals) favoritlåtar från det gyllene 70-talet. (jag tycks vara nåt decennium yngre än de flesta på denna blogg).
    Många one hit wonders var förmodligen bara ett gäng ihop-plockade studiomusiker (tex. Edison Lighthouse) eller rena fantasiprodukter av nån påhittig producent. T.ex. Jonathan King lär ha haft ett 10-tal hits under diverse artistnamn; Sakkarin, Piglets, Onethousand ton and a feather, bara för att nämna några).
    En riktigt “äkta” one hit wonder är däremot Peter Skellern. Trots en över 30 år lång karriär har det bara blivit en riktigt stor hit; “You´re a lady” från 1973. Eventuellt nosade han på Englandslistan med Hold on to love 1975 och Love is the sweetest thing 1977, men nån mer världshit blev det aldrig, trots hjälp från George Harrison på en 70-tals LP. På 80-talet bildade han Oasis (jo, dom hette så) tillsammans med Mary Hopkin, Julian LLoyd Webber och Bill “one more reggea for the road” Lovelady. Ingen framgång nu heller, men en riktigt bra låt i “I wonder why”, som Art Garfunkel gjorde en cover på nåt år senare.
    En äkta one hit wonder är också Henry Gross som 1976 hade en hit med “Shannon” (en låt inspirerad av Carl Wilsons hädangågna Irländska setter!). Nån som minns den?
    Och hur är det möjligt att Thunderclap Newman aldrig kunde (eller ville?) följa upp “Something in the air”?
    Och Barry Ryan´s “Eloise”. Hur kan man göra en sån höjdarlåt och sen bara försvinna ?
    Sen finns ju också de otaliga 80-tals MTV-produkterna, när utseendet blev viktigare än talangen (Limahl, Bros och andra rysare), men dessa får nån annan kommentera.

  10. Jonas said,

    06.13.07 at 8:09 am

    Kul Blogg!

    Tänkte precis lägga till “Seasons In The Sun”, men det hade Sven redan gjort.
    Kan inte hjälpa det, men jag gillar den låten … kanske är det för att jag började första klass 1974. Finns det någon sanning i att de spelade låten på hans begravning?
    Hmm … kollade precis på All Music Guide och den gode Terry lever visst! :)
    En kompis hävdade detta för många år sedan och jag har alltid spridit det, när låten spelats, eller kommit på tal …

    Började med en blogg om svenska skivomslag, men har kört fast.
    Det finns inte så många som är så kul tycker jag.
    Jag missade ju: Tages, Hep Stars, Ola & The Janglers etc.
    Har utgått från min egen samling och det visade sig att jag bara har tvåhundra svenska skivor att jämföra med mina sextusen totalt.

    Vilka är era svenska favoritomslag genom tiderna?

    Här är adressen till min blogg:
    http://skivomslag.travelblogg.se/

    PS Är det någon som vet något kul om omslagen får ni gärna kommentera …
    För övrigt, tycker jag att det skulle vara roligt med en utställning om/med svenska skivomslag.

    While I’m at it:
    Är det en skröna, eller ligger det någon sanning i att Stones och Bowie bytte låt med varandra: Angie mot Rebel Rebel?

  11. lars forsman said,

    06.13.07 at 8:40 pm

    Ang. Seasons In The Sun.

    Terry Jacks version av låten, bygger på Rod McKuens översättning av Jaques Brel*s “Le Mooribond. Den gode Jacks tog bort lite och la till lite, så att slut resultatet, blir sentimental sirap. Det kan man inte kalla vare sig Brels original version eller McKuen engelska varriant. Jag har för mig att Beach Boys spelat in den med McKuens text.

  12. Olle said,

    06.14.07 at 1:55 pm

    Kan stoltsera med att jag köpte uppföljarna till Little arrows (visserligen på rea, men ändå), Let’s go to San Fransisco (A walk in the sky) och Where do you go to som hette Frozen Orange Juice. Peter Sartsedt förresten, hade ihop det med en danska och bodde i Köpenhamn när det begav sig 1969. Det fanns svenska versioner av några låtar på Mickes magnifika lista. Whistling Jack Smith hette “Ina och Nina och Stina” och framfördes av Mona Wessman. Little arrows hette “Amors pilar” som jag tror Eva Roos hade en svensktoppshit med.
    På tal om one hit wonders; minns ni Keith West’s vackra “Excerpt from a Teenage Opera” från 1967? Någon tonårsopera blev det nog aldrig och ingen mer hit för Keith West som egentligen var medlem i ett band som hette
    Tomorrow.

  13. lars forsman said,

    06.15.07 at 9:28 pm

    Två låtar som kunde ha varit med på din lista:

    1.In Zaire – Johnny Wakllin (om The Rumble In The Jungle).

    2. Spirit In The Sky – Norman Greenbaum.

  14. Jonas said,

    06.18.07 at 3:54 pm

    John Paul Young – Love Is In The Air

  15. sven said,

    06.19.07 at 5:06 am

    Det är nog inte så många som tänker på det idag, men Soft Cells Tainted Love är faktiskt en one hit wonder från början. Originalet var en Northern Soul stänkare som gjordes av Gloria Jones i mitten på 60-talet. Denna dam var (och detta är nördfakta på hög nivå) förövrigt den som körde bilen när Marc Bolan dog

  16. Olle said,

    06.19.07 at 11:35 pm

    En annan one hit wonder ungefär i samma veva som Damita Jos (b)röst var på tapeten var Marcie Blane och “Bobby’s girl”. Marcie had ett visst sug i blicken på skivomslaget som tom tilltalade en 8-åring. Fattade inte riktigt var det var förrän fem sex år senare (har alltid varit sen). Ungefär som med Damitas skivomslag.

  17. Lennart Wrigholm said,

    06.25.07 at 11:07 am

    Någon nämde Barry Ryan. Ja, tittar man på Englandslistan så var hans enda framgång Eloise, skriven av tvillingbrorsan Paul. (Båda turnerade hemma i England under 60-talet och spelade in ett otal singlar under namnet Paul & Barry Ryan.)

    Men om man tittar på den västtyska marknaden var Barry megastor. Frånsett Eloise fick han där under 70-talet storsäljare med Magical Speil, The Unt, Kitsch, Love is love och I can´t let you go.
    Samtliga skrivna av broderskapet. Denne fick också en än större säljare när han lyckades placera sin komposition I will drink the wine hos Frank Sinatra.

    Barry Ryan turnerar fortfarande i Tyskland och har uppenbarligen inga problem med att fylla konserthusen.
    En Greatest Hits med Barry Ryan sitter aldrig fel i skivsamlingen.

  18. Daniel Lampinen said,

    06.26.07 at 1:45 am

    Jag såg matchen på storbildsskärm utanför Parken. Efter 0-3: kastade glasflaskor genom folkhavet. Efter 3-3: galen stämning. Efter 0-3 igen: stumhet, tystnad, chock, hemgång.

    Micke: jag har nu läst ut “The beach”, som jag köpte innan USA i februari – läser bara böcker på resor – fantastiskt bra bok!

  19. Olle said,

    06.26.07 at 11:15 am

    Hm, märkligt. Efter att ha studerat bilderna på Marcie Blane i Spectropop kan jag bara konstatera att jag var kär i fel flicka som liten grabb. Blondinen som pryder omslaget på min kopia av “Bobby’s girl” är inte samma flicka som beskrivs som Marcie på Spectropop. Inte så konstigt egentligen. Jag har varit kär i “fel flicka” hela livet. Det började alltså redan 1962…,
    hälsar Olle, 54 och singel…

  20. Erik U said,

    06.26.07 at 10:25 pm

    Off topic: Micke, redigera “about”-sidan på din blogg, det ligger bara en engelsk standartext där nu och det ser lite illa ut :-)

  21. Erik U said,

    06.26.07 at 10:25 pm

    jag menar standarDtext.

  22. Olle said,

    07.02.07 at 10:22 am

    Bäste herr Presley, mitt liv har inte varit så miserabelt hela tiden. Även om min olycka orsakad av missriktad kärlek säkert varit en starkt bidragande orsak till bluesens överlevnad och många stämningsfulla gråta i ölen country. Men det har varit en hel del “Det börjar verka kärlek, banne mig…” också.
    Olle

  23. ojkooj said,

    07.05.07 at 12:51 am

    Hej !
    Dags för en ny blogg snart va? Jag kan förstå att tiden i det senaste rampljuset kanske håller huvudet lite ovanför tangentbordet. Men gört inte det.. här på landet behöver jag höra hornstulls trumma ljuda ibland.
    Hoppas allt är bra Micke!
    Tänkte be om ett bloggämne. Nämligen politik och musik. Vilken är den bästa punkgruppen? Var Mills Brothers helt bakåtkammade eller fanns det nåt annat. Är Beach boys bäst?
    Vilken skiva har haft störst politisk påverkan tror du?
    Vet du?

  24. Tobbe said,

    07.05.07 at 4:11 am

    Odödliga Hits och bortglömda artister:

    Sugar Sugar / The Archies (1969).

    Låten snurrar än men The Archies har knappt existerat. Bakom namnet döljer sig ett gäng studiomusiker med sångaren Andy Kim i spetsen.
    Han skrev också låten tillsammans med, inte helt okända, Jeff Barry.
    Namnet plockades från en tecknad serie och bakom hela projektet stod
    producenten Don Kirshner.
    Andy Kim fortsatte sen solo i eget namn. Men inget sålde i närheten så bra som sockerförpackningen från -69.

    TBG 5.6.07

  25. Lennart Wrigholm said,

    07.05.07 at 8:36 am

    Eftersom det frejdade namnet Don Kirshner dyker upp finns det plats för ytterligare en kommentar.
    Denne var ansvarig för The Monkees initiala framgångar. Eftersom man knappast kunde låta fyra skådisar spela in sitt skivmaterial, även om de nu skulle agera som en popgrupp, var det Kirshner som låg bakom gängets första skivinspelningar.
    De där studiomusiker stod för kompet, Brill Building-eliten stod för låtskrivandet och gruppmedlemmarna fick stå för delar av sången.
    Som alla vet så var det då de lät som bäst.
    När The Monkees blev USA´s mestsäljande popgrupp ville medlemmarna ta över hela ruljansen själva.
    Detta med känt resultat. Snart försvann de från hitlistorna och deras plattor fick en minst sagt ojämn kvalitet.
    Kirshner själv svor på att aldrig ha att göra med några stendumma popmusiker igen. Istället skapade han Archies vars medlemmar togs från en tecknad serie som i Sverige var känd under namnet Acke.
    Hela konceptet gjordes av studiomusiker och man fick inte bara hits med Sugar Sugar. Den märkliga A Summer pray for piece åkte också upp på listan något år senare. Under Archies namn finns det också några LP-album vilka också sålde bra.
    Kirshner hade förlags och inspelningsrättigheterna till alla deras inspelningar och kunde garva hela vägen till banken.
    Vart Monkeeesmedlemmarna tog vägen, ja det känner ju de flesta till!

  26. Olle said,

    07.05.07 at 3:55 pm

    Andy Kim hade hits både före och efter “Sugar Sugar”, men låten med Archies var den största hiten för gode Andy.
    En lista på de 10 mest odödliga singlarna. Är det ett alltför uttjatat ämne…?

  27. ojkooj said,

    07.09.07 at 10:47 pm

    Jag undrar om de spelade The end på råsunda ikväll när wilton blev utbytt. skulle suttit som en smäck.
    Själv visslade jag på Bron över floden kwai bara för att jag visste det väntade en god öl när jag kommit över.
    Nu skall jag spela den där vissellåten som anges i listan ovan.

  28. tomten said,

    08.19.07 at 4:10 am

    Dessutom har Clive varit gift med en Svensk kvinna, och har en son som heter Kristoffer som bor i Skåne.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Bad Behavior has blocked 3506 access attempts in the last 7 days.