06.05.07

10 odödliga hits och deras bortglömda framförare!

Posted in Min blogg at 11:53 pm

Hallå igen!

Jodå…nog blev det “Dansk Dynamit” allt, dock på ett sätt som ingen kunnat tänkt sig i förväg!
Och inte en enda journalist gjorde den kopplingen när den för en gångs skull kunde ha haft en motiverad plats på löpen.
Tänk bara: ett foto på dansken som svingar mot domaren och så texten ovanför “Dansk Dynamit När Den Slår Som Hårdast!”
Nu så släpper vi det här ämnet för gott!

Tillbaka till musik!
En tanke slog mig häromdan : tänk vad en del hitlåtar från förr har etsat sig in i en hel generations hjärnor, låtar som alla känner till, låtar som de flesta kan nynna på, låtar som automatiskt fungerar som en tidsmaskin tillbaks i tiden för alla som var med då…MEN där artisterna bakom i dag är totalt okända! Helt enkelt för att det inte blev någon uppföljare och att de inom någon månad helt försvann från rampljuset.
I en del av de här fallen så gjorde artisten eller gruppen i fråga ofta åtminstone ett par försök att upprepa den första succén, men helt utan, eller med minimal framgång. Summan av kardemumman blev att artisten - eller gruppen - helt enkelt bara la av med musik och satsade på en civil karriär, med ett starkt minne för livet i bagaget.
I en del fall så kom den första hiten som en blixt från klar himmel - ingen, allra minst artisterna själva hade förväntat sig nånting överhuvudtaget, vilket fick till följd att en återgång till ett normalt liv efter ett halvår i rampljuset kändes som en naturlig återgång till det normala.
I en del fall så var artisten bara en psedonym för en annan redan befintlig artist, så uppföljning var kanske inte ens aktuellt.
För ytterligare andra så kanske en väsentlig ingrediens saknades:
Talang.En flax-hit kunde bara inte upprepas, hur hårt de än försökte. Kanske en bra manager, eller ett bra skivbolag saknades.
Eller så kanske det bara var fråga om otur. Den där rätt DJn kanske la promo-skivan i fel låda i sin hylla, och där låg den tills det blev försent…
Ingen kan väl säga med bestämdhet VARFÖR en låt blir en hit medans en annan, som i mångas öron är minst lika bra, floppar.
Under här så har jag gjort en lista på 10 låtar som kom, lämnade stora spår, men vilkas artister blev dömda till livstids förvisning till bortglömdhetens djupa, dimmiga träsk…
Här är dom :

1) Leapy Lee
“Little Arrows” 1968

2) Whistling Jack Smith
“I Was Kaiser Bill’s Batman” 1967

3) Billy Swan
“I Can Help” 1974

4) Anita Ward
“Ring My Bell” 1979

5) Carl Douglas
“Kung Fu Fighting” 1974

6) Napoleon XIV
“They’re Coming To Take Me Away, Ha-haa!” 1966

7) Scott McKenzie
If You’re Going To San Fransisco” 1967

8) Hot Butter
“Popcorn” 1971

9) Zager & Evans
“In The Year 2525″ 1969

10) The Flower Pot Men
“Let’s Go To San Fransisco” 1967

Som en - sedvanlig - bonus så lägger jag till Peter Sarstedt med låten “Where Do You Go To My Lovely”…
Visste ni förresten att Peter Sarstedt är bror till Clive Sands, f.d. sångare i det engelska bandet Dee-Jays som dock uteslutande hade sin bas i Sverige. Peter Sarstedt var tom ett tag chafför åt gruppen!
Och…bloggens egen bloggmaster - Mia, tillfälligt hemma mellan Australienvistelserna - arbetade faktiskt som ljudtekniker på en turné i England 2001, där en av artisterna i paketet var just Peter Satstedt. Mycket trevlig var Mias omdöme.

Givetvis så finns det en uppsjö av andra låtar som skulle ha platsat på listan! Poängen var att få er att tänka efter : Vem var den där Napoleon XIV egentligen?
Självklart så sitter jag inne med alla svaren på frågorna om vem som var vem och vad han gör i dag, fattas bara! Så om någon har nån fundering kring nån bortglömd artist så fråga på!!!

OCH! Kom nu inte och säg att “Jamen vadå? Dom ju gjorde ju massor med bra plattor efteråt, ju!” Poängen är att de inte fick nån mer hit och glömdes bort och försvann!

Som avslutning så nämner jag 3 låtar där artisterna själva faktiskt var mycket starkare än sina respektive hits, en slags inverterad lista gentemot den där uppe. Likheten är att det även här var de endaste hitsen som artisterna någonsin hade:

1) Lee Marvin
“Wanderin’ Star” 1970

2) Clint Eastwood
“I Talk To The Trees” 1970

3) Lorne Greene ( Ben Cartwright)
“Ringo” 1964

Vad tycks? Var det nåt av värde?
Vi hörs snart!
Micke

Popularity: 23% [?]

Permalink Comments

06.02.07

Sportjournalisterna, de verkar ha läst det som jag skrev…men inte blev det väl bättre för det!

Posted in Min blogg at 5:33 pm

Hallå!

Snart en månad sen sist.
Tyvärr!
Jo…som vi alla känner till så är livet långt ifrån en jämn, slät, välasfalterad motorväg där vi hela tiden vet exakt vad som ska inträffa i varje givet ögonblick…
(Och, dom motorvägar som ser så ut, det är väl ändå just de som får föraren att av ren uttråkan somna och rätt vad det är köra rakt ner i diket…?)
Allt symbolspråk åsido, det är inte var dag som jag har känt mig upplagd för att skriva, ändå så kom det regelbundet nya krönikor det första halvåret…på ren och skär vilja. Ofta så har det funkat över förväntan, ungefär som det faktum att hungern ofta infaller när man sitter vid bordet med en tallrik rykande pasta framför sig så har inspirationen ramlat på mig när jag väl satt mig framför datorn!
Men…icke så den sista månaden…Alltför mycket runt omkring har fått fokus att hamna långt bort från bloggen. Jag har knappt ens funderat på att försöka hitta något att skriva om!
Då det som har inträffat inte varit en, utan snarare en bunt små naggande, retliga men även personliga händelser - som inte skulle intressera någon annan än mig själv - så ska jag inte ödsla en sekund på att redogöra mer detaljerat VARFÖR fokus har glidit iväg från bloggen. Jag konstaterar bara : En månad har gått. Nu kör vi igen!

“Dansk Dynamit” var det sist ja…och den kanske blir aktuell om några timmar, så här i skrivande stund, då matchen Sverige - Danmark ska spelas inom kort!
Överraskande nog så har media den här gången helt hoppat över uttrycket “Dansk Dynamit” den här gången. Läste dom vad jag skrev månne?
Tyvärr så kom “Dansk …” att ersättas av en hel kader utav förlöjligande och nedlåtande uttalanden om Danmark, danska fotbollsspelare och dansk fotboll. Aftonbladets sportblad hade så sent som idag gjort en bild utav den danska laguppställningen med 10 Carlsberg och en röd pölse på planen - som symbolik för ett lag - med undertexten “Nå? Hur svårt kan det vara…”
Vem vinner på detta? När tidningarna, de svenska kvällstidningarna alltså, själva skriver att de danska spelarna reagerat negativt på vad som skrivits under veckan måste väl ändå botten vara nådd?
Vad vinner vi på helt onödig antagonism länderna emellan?
Och lär dom aldrig av historien? Inför VM -06 så var det massor med skriverier om HUR vi skulle vinna hela turneringen. Och…?
Så sent som inför Nordirlandsmatchen så skrev pressen mycket nedlåtande om motståndarnas spelare, vilket dessa fick reda på, och som uppenbarligen fungerade enbart som tändvätska. En bra sådan dessutom. Glädjen över att få tvåla till de storkäftade svenskarna var helt klar stor!
Aftonbladet - återigen - skrev då på matchdagen att vi var bättre på alla punkter än Nordirland och att vi därigenom borde vinna med 11-0!!! Jo…det var ju bara en tankelek…men varför? Var finns sånt trams inom ramen för seriös journalistik? Ingenstans såklart!

Frågan är bara om Simon Bank & Co är chefredaktörens lydiga lakejer eller om de själva - påstådda fotbollsfans - står bakom allt trams som dom skriver? Sorgligt är det ändå, hur som helst…

Som avslutning så tar vi lite musik :
“Skakad och rörd”.
Alltså, INTE “Skakad, inte rörd”.
Va? Vad är det för nåt?
Jo, det är namnet på Eldkvarngitarristen Carla Jonssons soloCD från 1993. Den är faktiskt en borttappad liten juvel. Om ni stöter på den i en reaback nån gång så köp den!
Om jag ska drista mig till att vara både lite ärlig och djärv på samma gång så säger jag nog att den…jo…den är nog lite roligare än Eldkvarn generellt är…Kanske inte med samma musikaliska djup som gruppen stundtals anammar, men…jo, lite roligare, lite fyndigare, lite mer experimentell. Köp den!

Mitt tips nån timma före matchen : 1-1…
Vi hörs snart igen…!
Micke

Popularity: 21% [?]

Permalink 5 Comments