Micke

Från en lycklig gosse vid namn Rikard som arbetar hårt var dag på sina besattheter.

Presley´s eviga problem var också att hitta låtmaterial. Speciellt med tanke på att Tom Parker redan under den tidiga karriären satte som villkor att kompositörerna till de låtar hans adept spelade in skulle skriva över större delen av förlagsrättigheterna till bolag Parker kontrollerade.
Det förfarandet accepterades så länge Presley garanterat hade hits men när vi kom in en bit på 70-talet var så inte längre fallet. Något som resulterade i att Elvis år 1976 inte var inne i en professionell inspelningsstudio en enda gång. Det fanns helt enkelt väldigt lite låtmaterial att spela in. Från 1975 och framåt spelade Presley mestadels in sådant låtmaterial som redan varit hits för andra artister. Något som knappast drev hans egen karriär framåt.
Däremot gjorde han över 200 livegig på ett enda år. Dettta i syfte att försöka balansera inkomster mot de enorma utgifterna.

Men som en cyniker sa när dödsbudet kablades ut över jorden, “good career move!”
För precis efter Elvis död sålde hans plattor i jättelika upplagor. Men sedan blev det tyst. Det var inte förrän Priscilla tog över rodret ordentligt som det blev fart på skivförsäljning och turism runt den döde maken.

Man kan jämföra med The Beatles. I början av 70-talet skrevs ett omfattande bokverk om Liverpool där gruppen bara omnämns i ett par bisatser. På hemmaplan sågs man då som några knarkare som bara snackat skit om hemstaden så fort de flyttat därifrån.
I boken The Best Of Fellas - The Story of Bob Wooler (Liverpool´s first DJ) berättar denne för Spencer Leigh hur han och Alan Williams försökte starta Beatleskonvent hemma i England redan 1976. Det kom knappt en enda besökare.
Efter John Lennon´s död var allt förlåtet. Idag är The Beatles Liverpool´s största inkomstkälla när det gäller turism och flygplatsen är omdöpt efter John Lennon. För att inte tala om Beatles konvent som idag arrangeras runt hela klotet.

Uppenbarligen blir man förlåten för det mesta. Bara man har vett att dö först.

Sen…ska vi gå tillbaka till rötterna så är nog Goldmans bok i sin tur ganska klart influerad av livvaktsboken \”Elvis, what happened?\” som kom ut två veckor innan Elvis frånfälle.

Till sist…jo, Elvis hade självklart en enorm fördel av Parkers driftighet i början och i mitten av sin karriär, men i långa loppet så var denne enbart en stor, tung bojsten. Utan honom så hade Elvis garanterat haft långa världsturneér redan i början på 70-talet, en helt annan filmkarriär och tillgång till mycket bättre låtmaterial.
Vi kan bara fantisera om vad som hade kunnat bli…

Jag läste biografin så flitigt för att jag, okunnig men intresserad, trodde den gav en sann bild av Elvis. När jag sen såg filmen Thats the way it is framstod Elvis i ett helt annat ljus och jag kunde börja lyssna på hans musik.
Senare jämförde jag Goldmans Lennon-biografi med Philip Normans bok om the Beatles. Natt och dag! Goldman var en skandalmakare och illvillig sådan ( även om han oxå var intressant som musikkritiker). Exempel fritt ur minnet: Enligt Goldman var Lennon likgiltig inför Stu Sutcliffes död, fästmön Astrid minns den värme John visade henne vid förlusten.
Man behöver inte vara Elvis- eller Lennon-fundamentalsit för att stötas av Goldmans människosyn ( som gick hand i hand med hans kommerssiella intressen).

“Ready on the right, ready on the left, ready on the firing line…” Det här utropet presenteras som “pre-song banter” innan take 20 av I Got Stung. På den tredje Essential-utgåvan Hits Like Never Before finns det innan första tagningen. En kort (1:29), märklig version där Elvis på slutet gapar “Well, when I… (ohörbart)!”

“You’re in the army now…”
Det här är en högklassig bootleg från Madison som fokuserar på Elvis sista studiosession under 50-talet. Vi skriver juni 1958, Elvis låg i lumpen och hade permis från sin grundträning. Tre månader senare åkte han till Västtyskland och återvände inte till staterna förrän mars 1960.

En hel räcka alternativa tagningar av de fem låtarna från denna session fyller CD:n. Vi får också fyra sånger från 1956, bl.a. mastern av One-Sided Love Affair, vilket jag finner helt obegripligt på en skiva som i övrigt innehåller uteslutande alternativa tagningar. Ljudet är mycket bra, förutom I Want You, I Need You, I Love You, där ljudbilden är “vass” och saknar dynamik.

Visst är det trevligt med alternativtagningar från 50-talet, inte bara för den fantastiskt höga kvalitén på låtmaterialet, utan också med tanke på att många band från den här tidsperioden raderades. Skivans liner notes har skrivits av Johnny “Jag-tycker-ALLTING-med-Elvis-är-bra” Savage.

Mr “Sugarfoot”
Under hela sin karriär höll sig Elvis med Nordamerikas absolut bästa studiomusiker, så även i Nashville 1958. Det måste ha varit en upplevelse för Elvis att spela med Hank Garland, vars klara gitarrljud och eleganta licks blåser liv i låtarna. Och han låter lika inspirerad som Elvis själv. De kunde inte misslyckas!

Några ord om de tagningar jag tyckte bäst om: Excellent piano av Floyd Cramer och ett gnistrande gitarrsolo av Hank Garland gör take 2 av A Big Hunk O’ Love till en riktig höjdpunkt. Jävlar anamma vilket ös! Take 13 av I Need Your Love Tonight är också en femetta, t.o.m. lite mambo i partiet “I’ve been waiting just for tonight…” Härligt.

Likaså fjärde tagningen av Lawdy Miss Clawdy, till skillnad från take 5, som är riktigt kass, Scotty Moores solo är helt misslyckat och av någon anledning är det mindre eko på sången.

Invändning och statistik
Min invändning mot den här skivan är följande: det är för mycket (too much!). I längden blir det tradigt att lyssna på olika versioner av åtta låtar i över en timme (speltiden är 68:46). Jag tycker tre tagningar av en och samma låt är ett absolut maximum. Här får vi inte mindre än FEM tagningar av både I Got Stung och I Need Your Love Tonight.

RCA gjorde inte det misstaget när de satte ihop Hits Like Never Before 1990. De var dessutom konsekventa och höll sig enbart till inspelningar anno 1958. Där finns för övrigt den bästa versionen (take 3) av A Fool Such As I, en fenomenalt bra tagning som ratades p.g.a. att basen tyvärr distar under gitarrsolot.

Fast det där med knarkare. Man ska inte förglömma att alla de preparat som Elvis slog i sej skrevs ut av hans läkare. (Fast det är ju så det sedermera alltid gått till i rockbranschen. Ingen har väl förväntat sej att Keith Richard stack ut på gatorna för att få tag på det han behövde. Mitt under brinnande turné.)
Hela den västerländska civilisationen var ju helt impregnerad av amfetamin de närmaste decennierna efter andra världskriget. De preparaten skrevs ju ut för allt från viktproblem till klimaktieriebesvär. Vart tror ni inspirationen till Mother´s Little Helper kommer ifrån?

Rent personligen tycker jag att Albert Goldmans bok om Elvis är helt OK. Att den retade gallfeber på alla Presley-fundamentalister var ju ingen överraskning. Det finns alldeles för många som sätter någon form av Jesuskrona på Presley. Om man tar en lastbilschaufför i de senare tonåren och gör denne till ikon för en stor del av mänskligheten så måste man väl ändå räkna med att personen har kvar en hel del mänskliga drag.
Sedan har ju Peter Guralnick givit ut två excellenta böcker i ämnet. Men man bör ha i åtanke att all litteratur som skrivits om Elvis efter dennes död tar avstamp just i den research som Goldman gjorde.

För den som verkligen vill ta reda på mer om den koncern av företag som byggdes upp runt Elvis kan jag varmt rekommendera boken Elvis & The Colonel. Skriven av författarinnan Alanna Nash.
Men man kan tycka vad man vill om Tom Parker. Utan dennes medverkan hade Elvis bara blivit en countryartist i mängden från den amerikanska södern.
Fast det är klart, han hade förmodligen varit i livet nu.

PS Vem som är den verkliga kungen vet i alla fall du och jag…DS