Loading ...04.27.07
10 meningslösa saker om Elvis som du kanske inte kände till…
Hej! Väldigt länge sen sist, jag vet…
Det har varit mycket runt omkring den sista tiden. Jag hoppas verkligen att jag får större möjlighet att fokusera mig på skrivandet den närmaste tiden och därigenom också möjligheten att revanschera mig för de gågna två veckornas uteblivna krönikor!
Här kommer en till slut ändå! Som ni märker så är det en variant på några tidigare krönikor. Bli nu inte uttråkade bara! Mer variation kommer, jag lovar!
För en del av er - ni som kan det mesta om Elvis P. - så är det kommande kanske en räcka av insparkade dörrar. Men, för en majoritet av er, så är nog det mesta okänt. Förhoppningsvis kan det dessutom vara nåt som känns kul att läsa.
Nu sätter vi igång!
1) Elvis blev erbjuden ena huvudrollen i Barbara Streisands A Star Is Born, men hindrades av sin manager Tom Parker…tragiskt nog…Denne ville ha alldeles för mycket pengar och att Elvis namn skulle stå högst upp på rollistan…!
Man häpnar…1976 så var Elvis karriär i stort sett helt av banan! En halv-hit (”Promised Land”) efter “Burning Love” från 1972, därutöver intet, och enbart totala LP-floppar efter “Aloha From Hawai” 1973 (som ju faktiskt en vecka toppade USA-listan). Elvis hade inte gjort en spelfilm sen 1969 (Change Of Habit), så vad fanns att förlora? Inget! Vad fanns att vinna? En ny karriär! Här kom äntligen, efter 20 år, chansen att visa att han var det ämne till skådespelare som han verkligen var.
Enligt uppgift så var Elvis helt förkrossad när han fick reda på att han missat chansen, vilket han först trodde berodde på att Barbra Streisand hade ångrat sig. När han sedan - långt senare - fick reda på att orsaken var överstens spel bakom ryggen så blev han helt ursinnig. Då Elvis pappa Vernon försökte ta översten i försvar så hade Elvis enligt ögonvittnen nästan gett sin egen farsa en högerkrok…
2) Elvis 70-tal förknippas väldigt ofta med Las Vegas, där Elvis också uppträdde ett otal gånger. MEN, sin debut i spelstaden gjorde vår Elvis redan 1956…och då blev det mer eller mindre ett stort magplask! Inte så värst många av de medelålders människor som var i ökenstaden för att spela bort sina besparingar hade ens en susning om vem den tanige 21-åringen med akustisk gitarr var, ännu färre var de som uppskattade det som de hörde…
Rock ‘n roll var blott i sin linda, ett drygt decennium senare skulle responsen lite annorlunda…
3) Elvis korpsvarta hår var…färgat! Från 1957 och framåt så hade Elvis sitt hår färgat…med ett litet undantag : i filmen “Follow That Dream” från 1962 kan man se Elvis naturligt blonda hår…
4) Överste Tom Parker ja… Som alla vet så var denne Elvis manager under i stort sett hela Elvis karriär. En del av er känner kanske till att en man vid namn Bob Neal arbetade som Elvis manager under tiden före Parker, men få av er vet nog att Elvis allra första manager faktiskt var…hans gitarrist Scotty Moore…
5) Att aktrisen Shelley Fabares under åren 65-67 var “co-starring” i inte mindre än TRE Elvis-filmer - Girl Happy, Spinout och Clambake - kanske inte är känt för så många…Ännu mer okänt är nog att hon faktiskt ett par år innan dess - 1962 - legat etta på USA-listan med låten “Johnny Angel”! Tänk vad en del kan åtstadkomma under ett par år för att sen bara glida in i den tjocka dimman kallad för bortglömdheten…
6) Nio månader brukar man säga om en graviditet, eller hur? Det skulle kunna vara ett tecken på Elvis känsla för etik och moral då Elvis och Priscillas dotter föddes den första februari 1968…! På dagen NIO månader efter bröllopet!
Mao, 1 maj 2007 skulle ha kunnat vara Elvis 40-åriga bröllopsdag…
7) Elvis vild på scen i sin ungdom? Jovisst, det var väl det som han blev som mest uppmärksammad för i början av sin karriär. Men han var ingalunda ensam…Elvis förste basist - Bill Black - blev tillsagd att dämpa sina rörelser på scenen då han tog för mycket uppmärksamhet från stjärnan själv! Och Bill som bara såg ut som en snäll gammal farbror!
I de lugnaste vattnen…
8) Att Elvis förste gitarrist - tillika förste manager, se punkt 4 - hette Scotty Moore är väl relativt välbekant…eller hur? En allmännt spridd missuppfattning är att Scotty Moore efter Elvis övergång från Sun Records till RCA mer eller mindre försvann ut ur bilden, eller att denne kanske var med 50-talet ut men inget mera…
FEL! Scotty Moore - en av rockens absolut mest inflytelserika musiker, fråga bara John Fogerty, Keith Richards och George Harrison - var med hela vägen ända fram till Elvis TV-Special 1968! Rakt genom soundtracks, TV-inspelningar, studioinspelningar och liveframträdanden!
När Elvis samlade ihop sina trupper för sin live-comeback 1969 så var dock inte Scotty rekryterad…till dennes stora förtret!
Scotty Moore slutade kort därefter att spela gitarr överhuvudtaget.
Han sa i en intervju på 80-talet att han inte tagit ett gitarrackord på 15 år! Om det är sant eller inte är väl tveksamt, gitarren bör väl ha kommit fram nån gång, kan man tycka
Till slut så gjorde även denne herre comeback någon gång runt -92, -93.
Som Sean Connerys comeback som Bond var titulerad : “Never Say Never Again”…
9) Elvis opolitisk? Jodå, Elvis ansträngde sig ordentligt för att inte utrycka nån som helst politisk åsikt. Tillfrågad så så han klart och tydligt att han var en underhållare och inte någon talesman för… ja, nånting. MEN, i en av hans allra mest bortglömda låtar, “He’s your uncle, not your dad” från den i Elvis filmografi 27:e filmen “Speedway”, så sjunger denne frasen “Just Be Thankful You Don’t Live In Leningrad!”. Ska vi kalla det för en antydan till ett - åtminstone - politiskt avståndstagande…?
10) Jo, Elvis är död. Vad än många som tror sig vet bättre än vill säga så är han död. Förmodligen på grund av en kombination av olika faktorer som då och då kan få en blott 42-årig människa att helt plötsligt inte längre vara bland de levandes skara.
MEN, visste ni att det ett tag var en helt seriös teori att Elvis faktiskt blev mördad, och i så fall med överdosering av en eller fler av de mediciner som Elvis regelbundet intog.
Jo, det är faktiskt sant!
Misstänkta? Jo, de få personer som skulle kunna dra nytta av kungens död, dvs Dr. Nick, hans livmedikus som var skyldig Elvis en enorm summa pengar som denne hade stora svårigheter med att betala tillbaka, och överste Parker som Elvis vid det laget mer eller mindre redan sparkat. Det lät åtminstone så på Elvis när han pratade med sina närmaste vänner alldeles före sin död.
Obduktionen - som kom till mer eller mindre på grund av mordmisstankarna - bör nog inte ha styrkt någon misstanke mot någon, annars så skulle vi garanterat ha hört mer ifrån ärendet i fråga…
Faktum kvarstår dock att Elvis var fullproppad med mediciner vid tiden för sin död…Självförvållat eller inte…
Om drygt 20 år så släpps sekretessen på obduktionen. Den som lever får läsa. Åh, måtte jag leva till dess…
Och som en bonus : Min f.d. flickväns - Berits alltså - föräldrar var från Holland. En gång så hälsade vi på hos hennes moster och mosterns man i den lilla staden Breda.
Jaha.
Och vad är det för speciellt med det då?
Jo, Elvis ökände manager, överste Parker, föddes och växte upp i just Breda i Holland! Och där har jag varit….Det ni!
Att jag sen har träffat Elvis “Uncle” Vester är ju inte heller så tokigt…
Det var allt för den här gången!
På återseende snart!
Micke
Popularity: 21% [?]
Loading ...
sir doug said,
04.27.07 at 9:46 pm
lysande krönika…keep em comin’…elvis är kung
sven said,
04.27.07 at 10:52 pm
Där har du fel sir doug, kungen heter Carl XVI Gustaf=) Och du Micke, något bättre än en blogg om en gammal död amerikansk knarkare kunde du väl ha skrivit?
sir doug said,
04.28.07 at 11:42 am
sven…varför är du inne på denna blogg?
Peter Lindgren said,
04.28.07 at 8:03 pm
Jag har lusläst Goldmans Elvisbiografi många gånger - och vet sen en tag att han var en spekulativ bluffmakare. Så skönt att läsa din krönika - mera Elvis, Micke!
PS Vem som är den verkliga kungen vet i alla fall du och jag…DS
Lennart Wrigholm said,
04.30.07 at 11:43 am
Ja, det där med Elvis Presley och dennes karriär kan mänskligheten aldrig få nog av.
Jag glömmer aldrig den augustinatt 1977 när TT-printrarna skickade ut budskapet om dennes död. Jag stod då som discjockey på en av Stena Lines Tysklandsfärjor och telegrafisten ringde ner till mej för att berätta om dödsbudet.
Jag bröt musiken och berättade för publiken vad som hänt. Jag överdriver inte när jag påstår att många fick en chock. Att Elvis Presley inte fanns längre. Det var för många något helt oförklarligt. (Vissa förefaller ju inte ens ha fattat det idag, trettio år senare.)
Fast det där med knarkare. Man ska inte förglömma att alla de preparat som Elvis slog i sej skrevs ut av hans läkare. (Fast det är ju så det sedermera alltid gått till i rockbranschen. Ingen har väl förväntat sej att Keith Richard stack ut på gatorna för att få tag på det han behövde. Mitt under brinnande turné.)
Hela den västerländska civilisationen var ju helt impregnerad av amfetamin de närmaste decennierna efter andra världskriget. De preparaten skrevs ju ut för allt från viktproblem till klimaktieriebesvär. Vart tror ni inspirationen till Mother´s Little Helper kommer ifrån?
Rent personligen tycker jag att Albert Goldmans bok om Elvis är helt OK. Att den retade gallfeber på alla Presley-fundamentalister var ju ingen överraskning. Det finns alldeles för många som sätter någon form av Jesuskrona på Presley. Om man tar en lastbilschaufför i de senare tonåren och gör denne till ikon för en stor del av mänskligheten så måste man väl ändå räkna med att personen har kvar en hel del mänskliga drag.
Sedan har ju Peter Guralnick givit ut två excellenta böcker i ämnet. Men man bör ha i åtanke att all litteratur som skrivits om Elvis efter dennes död tar avstamp just i den research som Goldman gjorde.
För den som verkligen vill ta reda på mer om den koncern av företag som byggdes upp runt Elvis kan jag varmt rekommendera boken Elvis & The Colonel. Skriven av författarinnan Alanna Nash.
Men man kan tycka vad man vill om Tom Parker. Utan dennes medverkan hade Elvis bara blivit en countryartist i mängden från den amerikanska södern.
Fast det är klart, han hade förmodligen varit i livet nu.
Per said,
04.30.07 at 3:07 pm
Totally Stung! (Madison)
“Ready on the right, ready on the left, ready on the firing line…” Det här utropet presenteras som “pre-song banter” innan take 20 av I Got Stung. På den tredje Essential-utgåvan Hits Like Never Before finns det innan första tagningen. En kort (1:29), märklig version där Elvis på slutet gapar “Well, when I… (ohörbart)!”
“You’re in the army now…”
Det här är en högklassig bootleg från Madison som fokuserar på Elvis sista studiosession under 50-talet. Vi skriver juni 1958, Elvis låg i lumpen och hade permis från sin grundträning. Tre månader senare åkte han till Västtyskland och återvände inte till staterna förrän mars 1960.
En hel räcka alternativa tagningar av de fem låtarna från denna session fyller CD:n. Vi får också fyra sånger från 1956, bl.a. mastern av One-Sided Love Affair, vilket jag finner helt obegripligt på en skiva som i övrigt innehåller uteslutande alternativa tagningar. Ljudet är mycket bra, förutom I Want You, I Need You, I Love You, där ljudbilden är “vass” och saknar dynamik.
Visst är det trevligt med alternativtagningar från 50-talet, inte bara för den fantastiskt höga kvalitén på låtmaterialet, utan också med tanke på att många band från den här tidsperioden raderades. Skivans liner notes har skrivits av Johnny “Jag-tycker-ALLTING-med-Elvis-är-bra” Savage.
Mr “Sugarfoot”
Under hela sin karriär höll sig Elvis med Nordamerikas absolut bästa studiomusiker, så även i Nashville 1958. Det måste ha varit en upplevelse för Elvis att spela med Hank Garland, vars klara gitarrljud och eleganta licks blåser liv i låtarna. Och han låter lika inspirerad som Elvis själv. De kunde inte misslyckas!
Några ord om de tagningar jag tyckte bäst om: Excellent piano av Floyd Cramer och ett gnistrande gitarrsolo av Hank Garland gör take 2 av A Big Hunk O’ Love till en riktig höjdpunkt. Jävlar anamma vilket ös! Take 13 av I Need Your Love Tonight är också en femetta, t.o.m. lite mambo i partiet “I’ve been waiting just for tonight…” Härligt.
Likaså fjärde tagningen av Lawdy Miss Clawdy, till skillnad från take 5, som är riktigt kass, Scotty Moores solo är helt misslyckat och av någon anledning är det mindre eko på sången.
Invändning och statistik
Min invändning mot den här skivan är följande: det är för mycket (too much!). I längden blir det tradigt att lyssna på olika versioner av åtta låtar i över en timme (speltiden är 68:46). Jag tycker tre tagningar av en och samma låt är ett absolut maximum. Här får vi inte mindre än FEM tagningar av både I Got Stung och I Need Your Love Tonight.
RCA gjorde inte det misstaget när de satte ihop Hits Like Never Before 1990. De var dessutom konsekventa och höll sig enbart till inspelningar anno 1958. Där finns för övrigt den bästa versionen (take 3) av A Fool Such As I, en fenomenalt bra tagning som ratades p.g.a. att basen tyvärr distar under gitarrsolot.
Peter Lindgren said,
04.30.07 at 9:36 pm
Lennart; apropå Goldman.
Jag läste biografin så flitigt för att jag, okunnig men intresserad, trodde den gav en sann bild av Elvis. När jag sen såg filmen Thats the way it is framstod Elvis i ett helt annat ljus och jag kunde börja lyssna på hans musik.
Senare jämförde jag Goldmans Lennon-biografi med Philip Normans bok om the Beatles. Natt och dag! Goldman var en skandalmakare och illvillig sådan ( även om han oxå var intressant som musikkritiker). Exempel fritt ur minnet: Enligt Goldman var Lennon likgiltig inför Stu Sutcliffes död, fästmön Astrid minns den värme John visade henne vid förlusten.
Man behöver inte vara Elvis- eller Lennon-fundamentalsit för att stötas av Goldmans människosyn ( som gick hand i hand med hans kommerssiella intressen).
Micke said,
04.30.07 at 10:39 pm
O.K. Lennart…ett intressant och balanserat inlägg som jag sen i min tur kan kommentera :
Jo, en del människor var nog som i chock efter Elvis frånfälle, men för en stor majoritet så betydde det hela inte ett smack. Jag märkte INGENTING på min på den tiden ganska så stora arbetsplats - posten Stockholm 1 - samma förmiddag som vi fick reda på det hela. Knappt nån pratade ens om det. Själv så var jag på posten ansedd som en minst sagt underlig figur, just av den anledningen att jag hade Elvis som idol. Av arbetsplatsens kanske 200 människor så var jag garanterat den ende som hade några som helst sympatier för mannen i fråga…Elvis var STENDÖD redan före sin fysiska död. Många tidningar var väldigt tassande och försiktiga i sina omdömen. De döda ska man ju inte prata illa om…men…Enligt en samlad journalistkår modell 1977 så var Elvis en uppsvälld pösmunk som förmodligen hade ätit ihjäl sig och som dessutom passerat zenit i sin karriär runt 1955… men så kunde man ju inte skriva dan efter hans frånfälle, så dödsruneskribenterna lindade in det hela så att det lät lite snyggare. Elvis HADE varit en stor stilbildare, tyvärr så hade han tappat nästan allt de senaste åren, kanske nästan blivit lite parodisk. Och sen så hade hans fysiska hälsa vacklat. Inte värre än så.
Den Elvis vi känner till i dag fanns inte 1977. Vid sin död var han för de flesta en mossig relik från en helt annan epok i mänsklighetens historia. En total anakronism. Att de människor som hade den inställningen hade fel…det är ju en helt annan sak. Jag var vid Graceland 1981. Visserligen så var det på vintern men absolut inte kallt ute. Vi var 5 (fem) personer som gick omkring på gården…Elvishysterin har växt under åren som gått…
Sen…ska vi gå tillbaka till rötterna så är nog Goldmans bok i sin tur ganska klart influerad av livvaktsboken \”Elvis, what happened?\” som kom ut två veckor innan Elvis frånfälle.
Till sist…jo, Elvis hade självklart en enorm fördel av Parkers driftighet i början och i mitten av sin karriär, men i långa loppet så var denne enbart en stor, tung bojsten. Utan honom så hade Elvis garanterat haft långa världsturneér redan i början på 70-talet, en helt annan filmkarriär och tillgång till mycket bättre låtmaterial.
Vi kan bara fantisera om vad som hade kunnat bli…
Lennart Wrigholm said,
05.02.07 at 7:33 am
Jovisst Micke! Du har helt rätt. Vid sin död hade Elvis redan varit död i flera år. Även om det nu låter märkligt så här i efterhand.
Du har också fullständigt rätt i att Parker´s matchning av Elvis var fullständigt åt helsike. I alla fall efter år 1960.
Men som vi också alla vet. Det är väldigt enkelt att vara klok när man sitter med facit i hand.
Popsångarnas livslängd när det handlade om karriär var mycket kort när vi talar om slutet av 50-talet. Det fanns inga musikkanaler i radio eller TV som specialiserade sej på populärmusik. En filmkarriär var det enda rätta sett ur en kommersiell synvinkel. Att sedan filmerna inte höll någon speciellt hög kvalité spelade ingen roll. Det skulle handla om matinéunderhållning och en av regissörerna av Elvis filmer hävdade att det fanns en enda regel i branschen. Gjorde man en film med Presley hade man alltid garanterad vinst.
Presley´s eviga problem var också att hitta låtmaterial. Speciellt med tanke på att Tom Parker redan under den tidiga karriären satte som villkor att kompositörerna till de låtar hans adept spelade in skulle skriva över större delen av förlagsrättigheterna till bolag Parker kontrollerade.
Det förfarandet accepterades så länge Presley garanterat hade hits men när vi kom in en bit på 70-talet var så inte längre fallet. Något som resulterade i att Elvis år 1976 inte var inne i en professionell inspelningsstudio en enda gång. Det fanns helt enkelt väldigt lite låtmaterial att spela in. Från 1975 och framåt spelade Presley mestadels in sådant låtmaterial som redan varit hits för andra artister. Något som knappast drev hans egen karriär framåt.
Däremot gjorde han över 200 livegig på ett enda år. Dettta i syfte att försöka balansera inkomster mot de enorma utgifterna.
Men som en cyniker sa när dödsbudet kablades ut över jorden, “good career move!”
För precis efter Elvis död sålde hans plattor i jättelika upplagor. Men sedan blev det tyst. Det var inte förrän Priscilla tog över rodret ordentligt som det blev fart på skivförsäljning och turism runt den döde maken.
Man kan jämföra med The Beatles. I början av 70-talet skrevs ett omfattande bokverk om Liverpool där gruppen bara omnämns i ett par bisatser. På hemmaplan sågs man då som några knarkare som bara snackat skit om hemstaden så fort de flyttat därifrån.
I boken The Best Of Fellas - The Story of Bob Wooler (Liverpool´s first DJ) berättar denne för Spencer Leigh hur han och Alan Williams försökte starta Beatleskonvent hemma i England redan 1976. Det kom knappt en enda besökare.
Efter John Lennon´s död var allt förlåtet. Idag är The Beatles Liverpool´s största inkomstkälla när det gäller turism och flygplatsen är omdöpt efter John Lennon. För att inte tala om Beatles konvent som idag arrangeras runt hela klotet.
Uppenbarligen blir man förlåten för det mesta. Bara man har vett att dö först.
elton bonn said,
05.02.07 at 1:50 pm
Övertolkning och glorifiering. Skulle “Flaming Star” säga någonting om Elvis livsinställning? Om han hade skrivit sången själv, javisst, men det hade han ju inte, utan det var ju bara någon annans ord han “så målande uttryckte” . “Teddy Bear” säger nog lika mycket om Elvis livsinställning som “Flaming star”.
Ni som kan er Elvis; kan man utläsa nåt ur hans egna sångtexter?
Skrev han överhuvudtaget egna sånger eller var han bara en skicklig tolkare och (Proby) imitatör?
Nej, ära den som äras bör, dvs kompositörerna!
Acki Erlandsson said,
05.20.07 at 10:23 pm
Hej av en tillfällighet kom jag in på denna sida och imorgon ev ringer en och ska köpa mina EP skivor ca 40-50 med allt från Ola and the Janglers till the Who men jag har även en Elvis Presley A big hunk o Love Den är lite matt utanpå fodralet men man ser ju ändå elvis han står militärklädd .den är inspelad i tyskland och heter EPA 9673 kan någon av er kunniga veta vad jagn kan få för den ?? Skvan ser fin ut iallafall.
Hälsn acki
ojkooj said,
05.29.07 at 11:48 pm
Vad dansk dynamit är?
Ja.. skall man följa den här tråden så tar den outgrundliga vägar. Skall man följa landskampen på lördag så får vi se hur det går.
Danmark skall ju ha ett väldigt bra lag. Men då säger ni kanske .. ingen är bättre än Zlatan.
Men han är ju nästan dansk vettja. Han bör därför inte spela. Låt istället Johan Elmander starta på topp med den rutinerade och mycket duktiga forwarden Markus Allbäck.
Chippen då…. Nä inte han. Han är dålig. Då är Mats Rubart bättre fast det blir väl sir Alex där.
Det ser skört ut tycker jag. Kan det bli en försvarets dag. En upprättelse för Mellberg? Vem spelar vänsterback förresten? Schlebrugge? Alexander Östlund? (he he).
Tips : 3 - 0. Usch!
Rikard Gotland said,
01.11.08 at 12:22 am
Alltså Micke, om du är gamla, griniga Hornstullsmicke så har du gått från klarhet till klarhet; vad gäller dem som “känner” dig sedan länge är du lika lätt att läsa som en bilderbok och din mänskliga utveckling ett av de tydligare skräckexemplen i Life Span Human Development; slutat lyssna på musik, vara trevligt ohövlig, betala skäligt för det du vet säljer men öppet och rakt till att vara en smutsig, motbjudande myntvändare. Att du kommer att dö ensam, olycklig och saknad av ingen råder inga tvivel om. Det är svårt att betrakta sig själv från utsidan men prova att spela in dig själv och lyss! Du är bortom räddning men måhända kan du korta din pina med järnhandlarens hjälp. Utöver ovan nämnda skall du inte ha en blogg; dessa är och skall vara avsedda för dem som behärskar, i vårt fall, svenska.
Från en lycklig gosse vid namn Rikard som arbetar hårt var dag på sina besattheter.
Micke said,
01.11.08 at 1:07 am
Hallå Rikard!
Även fast dina meningar var så dåligt formulerade att de knappt hängde ihop så tror jag att budskapet gick fram, om än med en viss möda…
Men…all sarkasm åsido…jag minns mycket väl vem du är, och det förvånar mig att du uttrycker dig som du gör, verkligen. Nåja, jag har väl trampat på dina tår när jag inte borde ha gjort det, men vem är du att döma?
Kom in nästa gång du är i stan så kan vi prata igenom det här på en fika. (DU bjuder, bara så du vet på förhand…för du har med det här mailet varit medvetet taskig, vilket jag aldrig varit…)
Micke
John-Erik said,
01.21.09 at 5:57 am
Hejsan.
För de som inte läst Liftarens guide till galaxen; skriven av Douglas Adams.
Så kan jag berätta att Elvis Presley blir funnen livs levande på en planet.
Där framgår det att han valt att avsluta sitt liv på jorden för att i lugn och ro slippa bli förpestad av mänskligheten. Exakt hur texten i boken fortlöpte sig minns jag inte, då det ärmånga år sen jag läste verket.