03.21.07

10 meningslösa saker om Beatles som du kanske inte visste…

Posted in Min blogg at 3:06 pm

Hej!
Micke Englund, det är jag det, om ni nu trodde att det var någon annan som skrev dessa rader…
Hur som helst, i dag så blir det en kortis, inte ens en krönika utan bara en halvfånig lista över ännu fånigare nonsensgrejer som egentligen bara kan intressera den typ av människa som läser den här bloggen…i bästa fall!
Listan består av 10 helt irrelevanta saker om The Beatles som, även om ni inte kände till dom tidigare, så kommer det ändå inte att påverka era liv det minsta nu när ni får reda på dom…
Läs på egen risk, ni riskerar att somna halvvägs…

Här är listan :

1) Beatles var 1969 på väg att göra en tredje spelfilm med arbetsnamnet “Up Against It”, efter ett manus av Joe Orton, men gruppen tyckte inte – till skillnad från en del andra i Beatles närhet vid den tiden – att det var ett tillräckligt bra manus…

2) Paul McCartneys pappa köpte en gång ett piano utav Brian Epstein i dennes butik Nems INNAN denne blev Beatles manager…

3) Pete Best fick sparken från Beatles den 16 augusti 1962.
16 augusti…tänk efter! Samma dag som vi skriver för Elvis bortgång, fast – givetvis – 15 år senare…
Kan inte vara en tillfällighet…det måste vara katastrofernas dag!
Min gode vän Tommy Nilsson är för övrigt född den 16 augusti, det bör väl göra hela bilden glasklar…

4) Chas Newby, ??? Vem då???
Jo! Den Chas Newby som faktiskt spelade bas med Beatles i december 1960 både i Hamburg och när de kom tillbaka till Liverpool från Tyskland. Han fick erbjudande om att fortsätta men han slutade för att återuppta studierna.
Nån som misstänker att Chas Newby åtminstone nån gång funderat på om han verkligen gjorde rätt den där gången som var mammas och pappas duktiga pojke som gjorde precis som dom sa och fortsatte att plugga?

5) Låten “Circles” på George Harrisons LP Gone Troppo från 1982 fanns på demo redan 1968 för en eventuell medverkan på Beatles vita dubbel…

6) Casbah var ett café i Liverpool som drevs av…Pete Bests mamma Mona Best!
Det var just där, på det caféet, som Paul, George och John hörde Pete när han trummade med sin dåvarande grupp Blackjacks, och, i behov som de då var av en trummis för en ny Hamburg-sejour, gav honom jobbet på stående fot.
Hur det gick två år senare? Se fotnot 3) på listan…

7) Frasen “Sky Of Blue, Sea Of Green” i låten “Yellow Submarine” från 1966 var ett förslag från ingen mindre än Donovan, när Paul McCartney i slutfasen av komponerandet faktiskt frågade den sympatiske skotten om råd…
Och…om man plitar på en låt som heter “Yellow Submarine” så är det ju självklart att man frågar någon om hjälp som ett år tidigare haft en hit med låten “Colours”…och att sen svaret innehåller både Blue och Green är väl bara en ren slump…
Att sen Donovan i sin tur ett par månader efter att “Yellow Submarine” släppts som singel kom med sin egen “Mellow Yellow” är ju även det förstås bara en ren tillfällighet…

8) Jimmy Nicol – en annan olycksalig trummis – hoppade in i all hast i Beatles juni 1964 i stället för den akut halssjuke Ringo Starr för deras turne i Danmark, Holland, Hong Kong och Australien. Nicol hamnade senare i den svenska gruppen The Spotnicks…
(Där kom han med 1965, ett år efter Beatles-äventyret m.a.o., och efterträdde en annan engelsman, nämligen Derek Skinner…)

Mycket har skrivits och sagts om den korta sejour den gode Jimmy Nicol hade med Beatles, men ett faktum kvarstår :
Jimmy Nicol blev aldrig sig själv igen!
Vad det nu berodde på har det spekulerats en del i.
Om man försöker få ihop det hela till EN bild, utifrån ett antal olika versioner, så kan man ana att Nicol aldrig kom in i “gänget”.
De andra pratade knappt med honom, och försvann direkt efter spelningarna till sitt eget. Det tog honom uppenbarligen hårt.
När så publiken skanderade “Ringo, Ringo, Ringo” under spelningarna så blev det nog inte bättre…
När sen Ringo, hjälten, kom tillbaka – mitt i turnén – så var det “goodbye” direkt.
En symbolisk lön – 500 pund – en klocka som bonus, en flygbiljett till London dan därpå…och sen tillbaka till vardagen. Från en dag till en annan. Hur tror ni att det kändes?
Påminner lite grann om ödet för de första männen på månen. Vad skulle de göra med sina liv efter att ha varit på månen…? Vad fanns kvar att göra…?

Ett par år efter Spotnicks-sejouren som alltså startade 1965 och varade i ett år, så slutade följdriktigt Jimmy Nicol med musiken. Det fanns ingen chans att ens komma i närheten av att en gång spelat med Beatles. Och när minnena därifrån inte ens är speciellt roliga, hur känns det då?
Enligt engelska musikmagasinet Mojo så har Nicol i decennier vägrat att uttala sig för ens någon om den korta tid – mindre än två veckor – då han var en “beatle”. Han lär numera, som ren pensionär, bo i en förortslägenhet som han i stort sett aldrig lämnar och avböjer alla erbjudanden från media, hur stora penningsummor han än erbjuds, om att tala ut om vad som egentligen hände i juni år 1964…

9) På Beach Boys LP “Party” från 1965 så finns det inte mindre än TRE covers på Beatles-låtar…
Dessa är “Tell Me Why”, “I Should Have Known Better” och “You’ve Got To Hide Your Love Away”…
Leadsångare på sistnämnda var lite överraskande Dennis Wilson. Överraskande då denne vid den tidpunkten knappt sjungit lead i Beach Boys överhuvudtaget.
Jag kan så här i huvudet bara erira mig låtarna “The Wanderer”, “In The Back Of My Mind” och “Do You Wanna Dance” där Dennis sjungit lead innan albumet “Party”…
Hur som helst, låtvalet för skivan visar på Beatles enorma inflytande på Beach Boys, något som kort efter skulle bli en ping-pongeffekt efter att Paul McCartney fått höra på “Pet Sounds”…
För att återigen bevisa att allting här på jorden går i cirklar så vill jag bara påpeka att nyss nämnda låt “In The Back Of My Mind” från Beach Boys LP “Today” är ett utmärkt bevis på Brian Wilsons “Pet Sounds”-ådra INNAN just nämnda LP “Pet Sounds”…

10) Då George Harrison hoppade av Beatles i januari 1969 i frustration över det minimala intresse som John och Paul visade för dennes egna kompositioner, så var Eric Clapton påtänkt som ersättare…
Den tyste beatlen kom dock tillbaka efter ett par dar, då han insett det felaktiga i att låta sitt ego styra de egna handlingarna…
Att sen lite senare ett antal Claptonlåtar från dennes tidiga solokarriär – som “Bell Button Blues” – låter som George Harrison lät runt 69-70 gör det hela bara ännu intressantare…

Det var 10 det…

Sen då, så här på slutet…som en liten bonus, kan tilläggas att Linda McCartneys farmor hette Stella.
Alltså, m.a.o., anledningen till att Paul McCartneys dotter bär sitt vackra namn Stella bör numera vara fullt kartlagd…

Vad tyckte ni?
Några sakfel?
Något av intresse?
Vi hörs snart igen!
Micke

Popularity: 59% [?]

03.17.07

Musik för bra för att glömmas bort, dock just vad som skett med tiden som gått…eller?

Posted in Min blogg at 11:06 pm

En artist, sångare, kompositör, textförfattare och människa som jag alltid beundrat – och jag är knappast ensam om min beundran – är en av de mest chosefria artister som överhuvudtaget fått en låt spelad på radio de senaste 50 åren…Och den jag tänker på är…Paul Simon!
Paul Simon, född 13 okt. 1941, New Jersey, men uppvuxen i Queens, New York, i ett typiskt judiskt medelklasshem. Lyssnade tidigt på doo-wop och började redan i unga år att musicera. Bildade vid 15 års ålder duon Tom and Jerry tillsammans med dem inte helt obekante barndomsvännen Art Garfunkel.
1957 så spelade de in singeln “Hey Schoolgirl” som dan före julafton samma år tog sig in på amerikanska Hot 100 för att till slut peaka på plats 49. B-sida var “Dancin’ Wild”.
Ska vi tippa att julhelgen var räddad hos familjerna Garfunkel och Simon?
Ytterligare några singlar släpptes innan duon gav upp och gick tillbaka till studierna 1958. Det var dock inte den sista gången som de gick skilda vägar efter en tid tillsammans…
Under de kommande 5 åren släpptes tre singlar till med gammalt Tom & Jerry-material ut på små obskyra bolag. Dock helt utan framgång.
Ehuru Art främst satsade på studierna efter splittringen så kände uppenbarligen Paul Simon att han ännu inte gjort sitt som artist! Det verkar inte ha funnits mycket till tvivel om vad han skulle syssla med i framtiden då han prövade på både det ena och andra de kommande åren.
Han dök upp igen på Hot 100 med sin rock ‘n rollgrupp Tico and the Triumphs. En vecka på 99:e plats med singeln “Motorcycle” 1962!
Tre singelsläpp till med samma grupp: “Express Train” / “Wildflower”, “Get up and do the wobble” / “Cry, little boy, cry” och “Cards of love” / “Noise”, men inte någon av dom var stark nog för att ta sig in på någon lista. Det bidrog nog till att gruppen uppenbarligen snabbt upplöstes.
Men!
Ska vi se det från en lite annorlunda vinkel kanske?!
Låt höra nu, hur många av er kände till att Paul Simon på 60-talet var med i en grupp som kallade sig för Tico and the Triumphs och som dessutom hade en hit på USA-listan? Inte många kan jag tro…Inte så konstigt, det är nämligen något som aldrig näms i ordinära rocklexikon…
Men lite grann i förväg har jag ändå gått!
Låt oss backa fyra år!
Det är nu faktiskt så att redan i mars 1958 hade Paul Simon solodebuterat under namnet True Taylor!!!
Tänk efter nu lite grann!
Alltså! Hur många människor är det inte som knallar omkring på det här jordklotet som inte har några som helst problem att nynna på minst dussinet Simon & Garfunkel-låtar och ungefär lika många Paul Simon-dito ?
Hur många av alla dessa har den blekaste lilla aning om att Paul Simon debuterade som soloartist redan 1958 under namnet True Taylor? Ingen i stort sett! Och ändå så är det just så det är! (Och detta skedde innan Tom & Jerry hade splittrats, så…vad tyckte Art Garfunkel om det när det hände? Läge för en fråga till Art så här snart 50 år efteråt…?)
Orsaken till okunskapen är återigen att namnet True Taylor aldrig nämns när någon skriver om Paul Simons historia…
Som om det inte räckte med det, efter Simons tillfälliga maskering till True Taylor så kom – efter avskedet till Garfunkel – ett nytt alias :
Jerry Landis! (Det var alltså med andra ord Paul som var Jerry av de två!)
Från 1959 till 1962 så gav Paul Simon ut inte mindre än 8 (!) singlar under namnet Jerry Landis!
Att säga att det var någon större framgång förknippad med dessa skivor vore väl att ta i, men 1963 så tog sig “The Lone Teen Ranger” i vart fall in på 97:e plats på USA-listan, på vilken den stannade i 3 veckor. Ändå inte så tokigt för en okänd 21-åring.
Är detta bekant? Nej, givetvis inte alls!
Som det mesta av det som jag skriver här så är även det sistnämda totalt obekant även för dom som verkligen gillar Simon & Garfunkel samt Paul Simon och Art Garfunkel som soloartister. Det är det som är så märkligt med det hela…
Art Garfunkel ja, vad gjorde han då i den här epoken mellan Tom & Jerry och S&G? Gick han helt och gömde sig bakom läxböckerna under de här åren?
Nja, han var visserligen inte alls lika altiv som sin gamle partner Paul under den här mellanperioden, men helt tyst var det inte. Under 1961 så släppte han 2 solosinglar under artistnamnet Artie Garr. Singlarnas namn : “Dream alone” och “Private World”.
För Paul Simons del, efter det sista Jerry Landis-äventyret, så dök så 1963 ett tredje alias upp : Paul Kane! Denna figur blev precis lika långlivad som True Taylor, dvs en ynka liten singel som floppade, och sen så var det slut!
(Men, historien upprepar sig. Återigen ett namn som sällan nämns i rockböckerna, trots att vi nu är bara ett år från Simon & Garfunkels första LP.)
Vad gör vi nu då, tänkte kanske den gode Paul när även Paul Simon förklädd till Paul Kane floppade? Ska vi hitta på ett fjärde alias, eller ska vi helt sonika lägga av med musiken? Svaret blev ingetdera!
För till hans undsättning så kom då Art Garfunkel inflygande, efter färdiga studier och sina små eskapader som Artie Garr, och Simon & Garfunkel var ett faktum! (Tack och lov så bytte de namn från Tom & Jerry!)
Om detta vet vi mer än väl, ingen mening med att slå in öppna dörrar genom att skriva annu mer om den konstellationen.
Den stora frågan för mig är bara varför alla dessa inspelningar gjorda under åren 57-63 är så genomgjutet ihjältigna, både av herrarna själva och av rockhistoriker? För någon officiell samling med dom här inspelningarna har faktiskt aldrig gjorts, konstigt nog. Orsaken till det lär vara Paul Simon som tycker att detta är helt orepresentativt för vare sig Simon & Garfunkel eller Paul Simon solo. O.K.! Jag förstår att man tänker så när man är 23 år gammal om det man gjorde när man var 17, men…i dag så borde det väl inte vara något större problem för folkpensionärsmogne Paul, eller…?
Själv så anser jag det som helt självklart att det borde nämnas åtminstone då och då att en av rockhistoriens största artister genom tiderna, Paul Simon, gav ut skivor under hela 7 år innan han blev känd genom Simon & Garfunkel…men icke!
Namnet Tom & Jerry förekommer ibland, men solosinglarna och Tico & The Triumphs är och förblir, som det verkar, nedtystade…
Men…undrar nu kanske den nyfikne, det här var ju intressant, minst sagt. Men hur låter det då? Som Simon & Garfunkel?
Nej, knappast! Det rör sig nästan uteslutande om renodlad, tidstypisk doo-wop, teenybop och starkt Everly Brothersinfluerad popmusik. Aldrig dåligt eller amatörmässigt (betänk åldern, killarna var just 16 år fyllda när “Hey Schoolgirl” gick in på hitlistan!) genomfört utan ofta på ett förvånansvärt proffsigt sätt. I en del fall t.o.m. sensationellt bra! Artie Garrs (Art Garfunkels) “Dream Alone” skulle med lätthet ha platsat på vilken som helst av hans solo-skivor! Jerry Landis (Paul Simons) “Play Me A Sad Song” skulle ha smält in utmärkt på Simons första LP efter S & G-splittringen!
Och – kanske inte helt förvånande – så formligen dryper Paul Simons CD från -97, “Capeman”, av samma doowop-feeling som de tidiga inspelningarna är så präglade av!
Dock…det är väldigt lite av Simon & Garfunkels akustiskt baserade, halvt bisarra smältdegel av folk och pop i musiken. Utom på en punkt – i fallet Tom & Jerry. Och inte vilken punkt som helst. Stämsången! Just det, den starkt Everly Brothers-influerade stämsången hörs redan från den första singeln “Hey Schoolgirl” och vidare till de påföljande skivsläppen. Inte så konstigt att den satt som gjuten på 50-talet, de måste ju ha sjungit ihop sen de var små!
Men musiken är från en helt annan era i musikhistorien, där finns nästan inga beröringspunkter.
Så här i all hast så kan jag bara komma på en handfull av S&Gs låtar som klart kan förknippas med den tidiga epoken:
“Cecilia”, “Bye Bye Love” (som ju är en Evely Brothers-cover) från början!), “Feelin’ Groovy” och “Baby Driver”. (Har jag glömt nån så rätta mig bara!)
Som så många andra artister så verkar Paul Simon på 60-talet nästan helt ha tagit avstånd från den musik han utövat blott ett par år tidigare, för att senare bitvis återvända tillbaka. Exemplen på det från hans övriga solo-LPn är många, även om det mest är spridda skurar fördelade på flera skivor. (Ex. “Tenderness”, “Gone At Last” och “Loves Me Like A Rock”.)
Jag avslutar denna krönika med att rekommendera alla som får en möjlighet till att lyssna på något av dessa två äldre herrars tidigare jobb att ta den chansen! Officiella samlingar finns som sagt var inte – bootlegs cirkulerar dock…
Även om allt är långt ifrån världsklass så är det i alla händelser en klart intressant insyn i inledningen på ett till hösten 50 (!) år långt artisteri!!!
Tack för att ni läste ända hit!
Micke

Popularity: 20% [?]

03.12.07

Kunde den ultimata punkplattan ha släppts redan 1968…?

Posted in Min blogg at 11:04 pm

Jo…om inte så många kom att nappa på El Klan förstår jag mer än väl, det primära är att jag blev väldigt nyfiken själv på gåtans lösning.
För den som inte ens har haft omslaget i sina händer nån gång så är det väl svårt att uppbåda entusiasm modell större…
Men…visst är väl vetskapen om att allt ännu inte är upptäckt ganska härlig. Själv så hittade jag P.J. Proby 1997 trots att jag långt innan dess hade tappat allt hopp om något nytt!
Nåja…El Klan kommer INTE att bli någon gruppmotsvarighet till Proby för mig…no way…men det var fascinerande att få höra något som var så pass bra som det var, helt otippat.
Vidare till nästa lilla krönika :
Jag har tidigare skrivit att jag tycker att punken som musikfenomen var väldigt överskattad! I stort sett alla ingredienser i punken hade redan dykt upp 10, 15 år tidigare. Det var inget nytt, snarare en tillbakagång till den “riktiga” rocken, så som den “egentligen” ska låta …
Så stopp ett tag, tänk efter! Kanske den ultimata punkmusiken inte alls producerades 1977 -78 som “vetabäst”-mästarna oftast vill ha det till, utan kanske rentav 1967 -68…eller ännu tidigare rentav…
Gör ett tanke-experiment!
Tänk er pop-gruppnummer 1 genom alla tider – m.a.o. The Beatles – och ta sedan deras 12 ruffigaste låtar och sätt ihop en LP! Skulle inte den plattan ledigt knäcka det mesta som producerades 1977 -78 och som hamnade under beteckningen punk?
Skulle det kanske t.o.m. i dag vara en s.k. punk-klassiker i klass med “Never Mind The Bollocks” om den hade blivit släppt i den vevan?
Vad tycks om följande lilla förslag till låtlista? :
Sida 1 1) Revolution (Ingen Malcom McLaren-revolution alltså!)
2) Birthday
3) I’m Down (Pauls vrede från hans allra innersta)
4) You Know My Name
5) Why Don’t We Do It In The Road (Paul goes primal…)
6) Everybody’s Got Something To Hide
Except For Me And My Monkey

Sida 2 1) I Wanna Hold Your Hand (Töntig? Lyssna på kompet!)
2) I Wanna Be Your Man (Ringo, Beatles egen Sid Vicious!)
3) She’s A Woman
4) Day Tripper
5) Run For Your Life ( Har ni analyserat texten nån gång?)
6) Helter Skelter (Paul som den totalt urspårade…)
Nå?
Självklart så hade låtlistan kunnat göras lite annorlunda. Tar man in rocklåtarna så har ju Long Tall Sally, Kansas City, Rock n’ Roll Music m.fl. helt gjutna platser om man söker sanslöst skrammel!
Dom är ju ändå mer traditionell rock n’ roll och bör nog inte nämnas i punksammanhang, även om röjet får de flesta som utger sig för att vara punk-rockare att gå hem och gömma sig…
Tanken att Beatles var mer punk än punken är nog trots allt inte så långsökt. Samtliga brittiska 77-punkare blev ju matade med Beatles dagligen under hela sin uppväxt, så det är ju knappast speciellt märkligt om det satte sina spår musikaliskt. Och som vi alla vet…orginalet slår nästan alltid kopian…
O.K., jag ska inte låta den här krönikan gå ut över punken! Tanken var nog mera att bolla med tanken att Beatles i sina mer extrema stunder var miltals ifrån vrångbilden av beatlarna som några slags puttinuttiga nickedockor som log och sjöng några gulliga kärlekslåtar om att hålla handen…
Skriv nu vad ni tycker!!!
Vi hörs snart!
Micke

Popularity: 21% [?]

03.10.07

El Klan…vad var det? Ett mexikanskt dansband verksamma i Sverige, eller förmedlare av blytung soulfunk…?

Posted in Min blogg at 7:52 pm

Hej igen, och tack för det stora intresset för de senaste krönikorna! Det värmer och inspirerar!
Den här gången, och kanske de kommande också, så blir det en lite kortare krönika med ett ämne som nog berör väldigt få, men som för mig känns lite kul. Den kan med lätthet appliceras på ett otal andra saker som dyker upp då och då i våra liv, frågan är nämligen “Vad var det för nåt egentligen?”

När jag var i början av tonåren så besökte jag till och från min 7 år äldre syster i hennes lägenhet inne i stan (Stockholm). Som den diskofil jag var redan i unga år så tyckte jag att det alltid var en högtidsstund att bläddra i hennes skivsamling, en samling som, på den tiden, blev större och större för var gång som jag kom dit. Det var väl inga fyrverkerier som exploderade de gånger som jag fick äran att undersöka vad nytt som tillkommit sen sist, fördelen var dock att det alltid var lite udda skivor som letade sig dit : inte den vanliga allfarts-popen utan lite blues, jazz, latinskt, indiskt eller något vad som helst…
En platta som gav ett bestående intryck, inte för sitt innehåll som jag för övrigt på den tiden aldrig examinerade utan helt och hållet för sitt omslag, var en lågprisskiva utgiven på Åhlens eget skivbolag Interdisc med en grupp som kallade sig för El Klan.
El Klan, ja just det…El Klan.
Hört talas om dom nån gång? Nej, jag tänkte just det, ja…och vem har gjort det då? Inte jag i alla fall. Och på omslaget så står dom där, 7 robusta, tuffa, unga mexikaner klädda i färggranna folkloristiska kläder. Ledaren, klanledaren m.a.o., står i mitten hållandes en trumpet. Alla är mycket sammanbitna. Det luktar Herb Alpert på flera mil om detta omslag. Alltså ; urvattnad, mjäkig latin-muzak. M.a.o. troligtvis ganska vedervärdigt…
Det var nog därför som jag aldrig spelade skivan, tror jag.
Den gav dock ett bestående intryck, som tidigare sagt.
Häromdan så dök den skivan upp i en kasse i butiken, inköpt av en kund av väldigt många, och många gamla minnen från min syster Pias lägenhet på Västmannagatan 73 dök upp igen!
( För att återknyta till en gammal krönika så är mitt kanske starkaste minne från den lägenheten ett kortare besök av min systers pojkväns syster från Amsterdam. En väldigt stilig tjej som hade den goda egenskapen att vara nästan identisk med…jo just det, Ruth Underwood…! Se krönika 70 från 29/11! )
Tillbaka till skivan! Jo, återigen så hade jag plattan “Love Is A Swedish Thing” med den – i ordets rätta bemäkelse – obskyra gruppen El Klan i mina händer. Nästan 40 år senare.
Jag skulle precis ställa ner skivan i den reaback som den var ack så predestinerad att hamna i, när jag helt plötsligt blev lite nyfiken! Hur låter plattan egentligen? Just det, hur låter den?
Tänkt och gjort, raskt så hamnade LPn på spelaren, och genast så fylldes rummet av…Jo! Tät, kompakt drivhus-het soulfunk!!!
Covers på Otis Redding, James Brown m.fl. och bra, mycket bra framfört! Så långt från den latin-dansbandsmuzak, som jag innan hade varit så övertygad om att jag skulle mötas av, som man bara kan komma! Helt enkelt en förbålt bra platta!
Jag fick så smått känslan av en borttappad juvel…igen!
Då jag har datorn alldeles framför mig så gjorde jag en “googling” på namnet El Klan. Resultat : Inget som hade med denna grupp att göra. Andra – nutida – grupper med samma namn gick att hitta, men intet fann jag om något El Klan från 60-talet, som en gång i världen och tiden gjort en LP med det – minst sagt – kryptiska namnet “Love Is A Swedish Thing”.
Ack så trist!
Frågan är då och det är därför som jag skriver detta: finns det någon som läser detta som har den minsta lilla kunskap om vilka El Klan var, ifall de var från Mexico eller Sverige, ifall deras Interdisc-LP på Åhléns skivbolag tidigare getts ut i annat sammanhang så vore jag MYCKET tacksam om denne skrev in och delgav mig detta!
Jag förstår : detta var inte en krönika som entuiasmerade så värst många. Snart kommer en ny!
Vi hörs!
Micke

Popularity: 32% [?]