02.27.07
Posted in Min blogg
at 11:56 pm
Hej igen, och tack för alla intressanta kommentarer på de senaste ämnena!
Det tog ett tag för boxningen att komma igång, men efter ett par dar så var det full aktivitet även där, en del tack vare ett par nya namn på sidan som stjernstoff och Anders!
Att listan på de mest överskattade skulle starta en mindre flod av kommentarer var ganska väntat, det som förvånade mig var dock det att så få av er kände er stötta av det jag skrev. Det glädjer mig faktiskt! Att såra någons känslor vinner man ju inte så mycket med…(tänkvärt även i andra sammanhang…)
Nåja, jag hoppas på ungefär lika stor respons för nästa ämne.
Här kommer det :
Vad är det för en mekanism inbyggd i artister av idag som gör att de har en 4,5, 6 ja kanske till och med upp till 10 år av - i många fall - fullständigt häpnadsväckande kreativitet för att sen plana ut, börja tappa, för att efter några år nå en slags bottennivå, från vilken de i stort sett aldrig tar sig upp ifrån?
Vad är det som händer egentligen hos våra favoriter?
Varför är valfri singel med Stones från 60-talet ett mindre mästerverk medans deras samlade utgivning de senaste 25 åren i stort sett kan göra en mörkrädd?
Hur kan Paul McCartney, mannen som en gång i världen gav oss låtar som Penny Lane, She’s A Woman, Back In The USSR, Hey Jude, Let It Be mm, mm… ja även en del klassiker från de tidiga soloåren som Live And Let Die, Another Day och Eat At Home, senare släppa ut det smaklösa dravel som han gav ut på åttitalet?
Varför komponerade Chuck Berry under några få år i mitten på 50-talet en hel uppsjö med rock-klassiker…för att sen i stort sett inte göra nånting alls?
Varför lyckades Lovin’ Spoonful peta ut fullträff efter fullträff från sent -65 till sent -67…för att sen bara försvinna i intet…
Och Donovan…! En rad klockrena hits och ett par utmärkta LP-skivor under några få år…innan han också fullständigt försvinner in i skuggorna, och det troliga är väl att han i likhet med så många andra aldrig tar sig ut därifrån…
Vår egen Ted Gärdestad är ett annat bra exempel! En rivstart vid 15-16 års ålder…och tio år senare så är det slut…för alltid…
Dessutom…varför brukar just de flesta artisters första skiva anses som, om inte den bästa, så åtminstone som en av de allra bästa under en lång, lång karriär?
Jag kan självklart räkna upp hur många exempel som helst, det kan ni också göra, “punchlinen” kvarstår :
De flesta artister har en kort, gyllene epok, när i stort sett allt som de rör vid blir till just guld (!), och när väl slutet har kommit så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att komma tillbaka, vare sig konstnärligt eller - i de flesta fall - kommersiellt…
För några få så innebär ett artistiskt haveri paradoxalt nog en topp i karriären. Se krönikan om överskattade artister, där har vi några stycken : Rod Stewart, Tina Turner och den - lite senare utbytte - Elton John…
Förklaringar finns dock självklart!
Som vad det gäller så mycket här i världen så finns det inga enkla, enfacceterade sanningar…Orsakerna är flera än en, och ofta en kombination av flera.
Jag ska lista några stycken, utan någon inbördes ranking!
1) Ta exempelvis Queen! Dom killarna hade fram till 1980 umgåtts i ett decennium så gott som non-stop! 4 killar med fyra olika bakgrunder, tre lead-sångare, 4 kompositörer som alla säkert ville ha med så många som möjligt av sina låtar på plattorna!
Ja, det funkar att kompromissa ett tag, men till slut så kommer man till den punkten att man avskyr bara tanken på att vistas i samma rum som de övriga mer än 10 minuter. Konsekvens? Eftersom att man har ett av världens mest framgångsrika band genom tiderna som sin arbetsplats, med allt vad det innebär av helt osannolik inkomst och uppmärksamhet, så väljer man att fortsätta att kompromissa…med följd att där det en gång fanns både själ och hjärta så finns det ingenting.
Därav Queens slentrianmässiga LP-utgivning de sista 12 åren…som konstnärligt och kreativitetsmässigt inte ens kommer i närheten av det de gjorde på 70-talet…
Att de sen - via Live Aid - nådde en större publik på 80-talet är en helt annan sak! Låtarna de är ihågkomna för gjordes definitivt på 70-talet…
Nyss nämda exempel gäller givetvis för en uppsjö av grupper, Queen var bara ett namn i högen…
2) För många stora artister - stora artister är i grund och botten nästan alltid är även stora känslomänniskor - så är nog skapandet intimt förknippat med väldigt mycken vånda! Helt klart så har nog många illustra musiker haft perioder, perioder på flera år, då de totalt gått in i skapandet. Tro inte att det per automatik är nån slags period av lycka för respektive artist som de då befinner sig i! Många skulle nog i efterhand beskriva sin mest kreativa period som en slags golgatavandring!
Att lämna ifrån sig en skiva som man arbetat på i kanske upp till ett år, ett år då man HELT gått upp i sin konst, och inte ha en aning om vad för en reaktion som kommer att bli resultatet av all uppoffring som gjorts, har dragit mer än en till randen av ett nervsammanbrott!
Tänk er känslan att göra nåt som man själv tycker är sitt livs verk, och som man jobbat på dagligen i ett år…och att sen slå upp tidningarna och läsa recensionerna…bara för att sen få läsa att man faktiskt har lyckats med konststycket att bli ännu tråkigare än man var på förra skivan…!
Eller…”Tja…med lite bättre låtval så hade det här kunnat bli en riktigt bra skiva, men…”
Peter Green från Fleetwood Mac sa i en intervju för inte så länge sedan att han fortfarande älskar att spela, uppträda och göra skivor, men att han aldrig mer tänker gå lika djupt in i musiken som han gjorde på 60-talet. “Den resan tog mig till ett ställe jag aldrig höll på att komma tillbaka från. Har man en gång varit där vill det mycket till för att man ska gå tillbaka dit!” sa Green.
Därav inga mer Oh Well, Albatyross eller Black Magic Woman…
Alltså…många orkar nog bara med att ge allt under en kortare tid av sitt liv…det kostar på för mycket…
3) Att fördjupa sig i något betyder ju självfallet att byta bort andra saker i tillvaron. Vart tog de gamla polarna vägen? Vad hände med mina övriga hobbies? Oj då! Jag glömde visst att gå ut med Karo i går kväll! Men vad är det här för brev, Kronofogden står det visst på dom? Ja just det, det skulle jag ju ha betalt för en månad sen, ja…
Denna enorma fixering på det egna skapandet gör ofta artisten till en extremt självupptagen människa, något som kanske kan kännas tryggt till en början, men som oundvikligt straffar sig i långa loppet. Självklart så uppstår tvivlen : är det värt alltihopa, det här? Speciellt nu när jag har “breakat” och skivorna i stort sett säljer sig av sig själva?
När karriären väl funkar så är det kanske dags att börja titta sig omkring. Hur funkar det övriga livet?
Många väljer nog efter ett antal hundår att börja skörda frukterna av det de en gång sådde, med andra ord att njuta av livet som pågår runt om dom…och som gjort det hela tiden medans dom stängde in sig i replokaler, studios, turnébussar, konsertlokaler och hotellrum.
Beatles period från Revolver till Abbey Road saknar nog motstycke i populärmusikens historia…men priset blev högt : att gruppen upphörde att existera!
Glöm Yoko Ono, hon var bara ett symptom på att allt inte stod rätt till, det var helt enkelt den enorma fokuseringen under ett par års tid som knäckte gruppen!
ALLA var mentalt utmattade och alla hatade alla!!!
4) Livet ter sig också olika för oss människor i olika faser av livet!
Den person som vid 20 års ålder skriver låtar om uppväxandets alla våndor, som 6 år senare är lyckligt gift med två barn och dessutom, som lök på laxen, med ett tredje på gång kanske inte har samma neurotiska drivkraft som han en gång i världen hade…
De flesta världsberömda band startade en gång i tiden som ett gäng ungkarlar med all tid i världen för att göra precis det som de själva ville göra.
8 år senare, när hela gänget har fruar och barn, hur lätt tror ni att det är då att boka in 8 månader i en studio eller en världsturne på ett halvår där alla i bandet OCH deras fruar är HELT överens om när allt detta ska ske?
Vad tror ni lockar mest? Gå in i en källarlokal för tionde gången för att spela in den tionde plattan med människor som man börjar bli skapligt less på ELLER åka till Bahamas med fru och barn ett par månader, som man även hade lovat sin hustru ett halvår tidigare?
Om det nu ändå blir studion…hur hungriga tror ni att respektive musiker är? Hantverket blir kanske bara bättre och bättre, men brinner man inte så finns det ju inte riktigt den där optimala grundförutsättningen för ett mästerverk…
5) Droger och fysisk utbrändhet i största allmänhet har ju självklart haft en gigantisk betydelse för fenomenet att artister inom rock-eran dyker upp men försvinner efter bara några år.
Om detta behöver jag inte skriva ett jota, det vet ni lika väl som jag!
Så…hur ska vi då summera allt det här då?
Tja…att rockartister generellt har en peak på 6-8 år då de är starka nog att erövra världen, men att de nästan alltid efter en period i fokus börjar tappa mark för att sakta glida ner mot nåt som skulle kunna kallas för en djup dalgång, för att sen nästan aldrig ta sig upp igen. Och…enligt mig så beror det främst på orsakerna som jag nämde tidigare.
Fler orsaker finns : Som i P.J. Probys fall - man är så omöjlig att ingen orkar ha med en att göra, eller som i Gilbert O’Sullivans fall, kontraktsbråk som slutar i att man är persona non grata i skiv- och förlagsbranschen för all framtid! Med mera, med mera…
Hur man än ser på det så tycker jag ändå att det kan kännas lite onödigt på så mycket god talang som ändå har kommit fram för att sen bara promenera iväg…
För handen på hjärtat : blev Mozart sämre och sämre med åren som gick? Knappast! Hans Requiem är ju fantastiskt!
Bach? Nix, nix!
Beethoven? Nej, även fast han var DÖV de sista åren så fortsatte Beethoven att skriva musik som älskas än i dag, så vad är det då som säger att just rockartister MÅSTE vara slut efter ett visst antal år?
Vad tror ni?
Hoppas att ni har läst ända hit!
Vi hörs!
Micke
Popularity: 18% [?]
Permalink
02.15.07
Posted in Min blogg
at 11:47 pm
Tillbaks från boxningens stjärnsmällar och huvudstupa in i musikens ganska precis lika fascinerande värld!
Jo! Det stämmer! Det var länge sen sist!
Mycket beror på ett bredband som funkar i en halvtimme för att sen fullständigt strejka under två dar…osv…
Snabbt så tar jag tjuren vid hornen direkt medans uppkopplingen för en gångs skull verkar kunna funka och skriver en kort-kort liten krönika i väntan på en längre om någon dag…
Ämnet behöver dock inte för den sakens skull vara ett ämne skrivet med en axelryckning! Jag förutspår att det kan bli en och annan åsikt om denna krönika…Kanske kan den också ge mig en hel del ovänner i förlängningen…
Det är något som man ändå bör ta med i beräkningen när man skriver om människors favorithobby…i detta fall musik!
Alltså :
Jag skulle vilja presentera en lista över de 10 mest överskattade artisterna/ grupperna som dykt upp under rockens historia!!!
Och…det vill jag kraftigt understryka…de mest ÖVERSKATTADE,
vilket inte är samma som de sämsta artisterna…
Är det uppfattat korrekt?
Då kör vi då!
Här kommer listan :
1) Bruce Springsteen
Har han gjort mer än 6-7 bra låtar? O.K., en samling med Bruce kan funka fläckvis, men den fullkomligt ofattbara “cred” som den mannen har haft i snart 35 år har ingenting med hans output
på skiva att göra…
Han påstås vara magnifik live…så jag kanske ändrar mig efter att ha sett honom nån gång i framtiden…
(Fotnot: jag såg honom live långt efter att jag skrivit det här. Ja, det är en stor liveartist. Rätt ska vara rätt!)
2) Prince
Jovisst, oerhört kompetent musiker, en lysande gitarrist och en gång i världen helt klart en stilbildare i sin genre…men…hur många av hans skivor går egentligen att lyssna på idag…?
Oj då! Hörde jag en kör skrika “Purple Rain”?
Det är klart att den väger upp en och annan djupdykning under decenniernas gång…men en platta på 30 år räcker inte…
3) Tina Turner
Jodå…visst var hon bra med Ike för sisådär 35 år sedan…men sen då? 80-talet är ju i stort sett ett enda djupt mörker.
Har ni hört country-skivan…?
Att det sen är en av världens vackraste kvinnor är ju en helt annan sak…
4) Doors
Samma sak som med Bruce…en samling kan väl kännas som en sjysst bakgrund i en kvart…mer än så blir det nog inte…Det svänger ju helt enkelt inte!
Blues-befriad osvängig tafflig rock som inte leder nånstans och en bedrövlig sångare!
Hårda ord…men jag står för dom!!!
5) U2
Ja…var ska jag börja? Jag har helt enkelt svårt att säga nåt positivt överhuvudtaget om U2…Att dom fick fortsätta efter första skivan är en gåta för mig…och jag menar allvar!
Jo,…Sunday Bloody Sunday är ju en ganska läcker låt, men…det håller inte för den monumentala “cred” som bandet har!
6) Lou Reed
Jooo…visst var “Live” och “Rock ‘n Roll Animal” utmärkta plattor,
men det berodde nog i stort sett enbart på grund av kompbandet.
Personligen så tänkte jag redan för 30 år sedan att det var synd att samma band inte helt enkelt bara petade sångaren för att göra något eget i stället….
Berlin? Japp, en klart bra skiva, men den är ack så ensam i hans diskografi att vara det också…
Transformer…tja, två tre låtar kanske som dock har blivit så uttjatade så att man ändå inte orkar höra dom.
Satellite of Love? Kan någon säga mig varför den låten överhuvudtaget spelades in…?
Alltså…tro mig! Jag köpte och lyssnade på varje Lou Reed-platta fram till The Bells och VILLE verkligen förstå hans storhet. Tyvärrr…jag hittade den inte…
7) Rod Stewart
Var inte han gift med Britt Ekland, som var med i Bond-filmen Mannen Med Den Gyllene Pistolen? Jo, då har han i alla fall en liten plus-poäng…Personligen hade jag nog tagit Maud Adams…
Skämt åsido, så personligen kan jag bara inte med hans röst.
Även de “klassiska” skivorna med “Roddan” känns vädigt försumbara när man ska summera rockens historia.
Maggie May är definitivt en pärla! Hans sång på Jeff Becks version av People Get Ready är mycket bra, men den kommer klart i skymundan av Jeffs bländande gitarrspel.
Så, tyvärr Rod, du platsar på min lista!
8) Johnny Cash
Jag såg Johnny live -95…och han var bättre än någonsin! Rent ut sagt majestätisk. Och de sista Rick Rubin-plattorna är ju utan tvekan toppen på hans långa karriär…Men innan dess då? Live från San Quentin och Folsom Prison innehåller var och en för sig två tre låtar som överhuvudtaget går att lyssna på. Hans Sun-epok är så långt under så gott som alla andra artister på det bolaget som det bara kan bli. Hans studio-LPn på 60-talet innehåller så mycket skräp att det är ett under att han fick fortsätta att ge ut musik. 70- och 80-talet ska vi nog glömma direkt. Vad finns kvar? Ja, inte mycket att bygga en 50-år gammal legend på…
9) Madonna
Förlåt mig, alla ni jag som känner som bara älskar denna kvinna - jag har aldrig lyckats förstå ett jota av vad som är så speciellt med henne! Jag upprepar : inte ett jota!
Taskig sång och trista låtar i drygt 20 år vid det här laget…
Att hon dessutom har haft en sanslös dålig smak när det gäller att välja filmer att vara med i (jag skrev inte att skådespela i) gör ju inte saken bättre direkt…
Ett plus för väldigt bra och snygga scensättningar under hennes turneer, men det är ju musik och inte teater och dans som hon har fått sin berömmelse ifrån…eller har jag missat något…?
10) Neil Young
Ja!!! Jag gillar Neil Youngs 70-tal!!! Harvest Moon - från 1992 - var också en lysande platta!
Det som gör mig så förgrymmad är att mannen i fråga kan pumpa ut så gott som bara skräp i 25 år och komma undan med det helt och hållet. “Men det är ju Neil, ju!!!”
Mer publikföraktande artist får man nog leta efter! En del ser det som en charmig tjurskallighet, jag tycker bara att det är pinsamt att en man i övre medelåldern kan sitta i ett svenskt TV.program och säga : “Om man säger åt mig att göra en sak så gör jag precis tvärtom!” Ska vi säga en aning omoget…
Nu förväntar jag mig en flod av protester!
Kom ihåg bara att jag står för allt som jag skrivit!
Och…temat var överskattade artister, INTE de sämsta artisterna!
Ha det bra!
Micke
Popularity: 60% [?]
Permalink
02.04.07
Posted in Min blogg
at 11:30 pm
Hej igen!
Glädjande med så många kommentarer som det nu blev efter min minikrönika om de bästa hårdrocksbanden genom tiderna!
Nu flyger vi rakt in i nästa ämne, och då upptäcker vi att vi återigen har hamnat i filmens förtrollade värld…! Sportens också, för den delen…
Det är nämligen så att jag häromdan såg filmen Ali från 2001 med Will Smith i huvudrollen. Filmen handlar om den legendariske f.d. boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali och är regisserad av Michael Mann. Blott en liten, liten bit in i filmen så kände jag att det här borde jag skriva en krönika om!
Ändå så var jag inte så värst imponerad av filmen i sig, mera om ämnet självt!
Ty i likhet med filmerna om Johnny Cash och Ray Charles, som nästan uteslutande tar upp artisternas privatliv och väldigt lite av deras musik, så handlar filmen Ali väldigt mycket mer om spelet runt omkring än om själva boxandet! Mellan den andra Sonny Liston- fighten 1965 och comebacken mot Jerry Quarry 1970 så näms EN säger en match, den mot Ernie Terrell -67. Och orsaken till att just den av alla Alis fullständigt briljanta uppvisningar i den epoken nämns verkar vara ett filmiskt drag bara.Terrell gjorde ju missen att håna Ali dagarna innan matchen genom att kalla honom för hans dopnamn Clay, något som han fick betala dyrt för genom att bli misshandlad i 15 ronder av en totalt överlägsen Ali. Denne UNDVEK att knocka sin motståndare för att därigenom kunna förnedra honom så länge som möjligt, viskandes fram frasen “What’s My Name?” efter varje slagserie…
Det verkar vara för att visa på hur viktigt det var för Ali med konverteringen till Islam med det medföljande namnbytet som man hade med Terrell-matchen i filmen, ingenting annat…
Analyser av vad som sker eller förklaringar till varför saker händer när de händer lyser fullständigt med sin frånvaro! På gott och på ont! Det ligger en poäng i det också.
Men den som inte är väl insatt i Alis liv (jag är det, många av er andra säkert också, kanske dock inte alla) kan nog uppfatta filmen som minst sagt lite luddig…Inte rörig utan bara lite obestämd i ramarna. Det förklaras inte mycket varför saker och ting händer och väldigt mycket i Alis historia hoppas över.
Nåja, det är ju ändå ett tidsspann på 10 år som filmen handlar om och jag säger inte att filmen är dålig, bara att den är…just det, lite luddig!
Men! För att inte cirkla runt alldeles för mycket i detta ämne så tänker jag gå in på krönikans kärnpunkt på en gång, något som även visade sig vara filmens kärnpunkt då de sista 45 minuterna var vikta för just den,nämligen matchen i oktober -74 i Kinshasa, Zaire, kanske historiens mest legendariska boxningsmatch : den famösa “Rumble In The Jungle”!
Matchen då Muhammad Ali skulle försöka ta tillbaka den titel som han så skändligt blev fråntagen 7 långa mödosamma år tidigare för sin vapenvägran!
Och vem skulle han ta den tillbaka ifrån? Jo, ingen mindre än en av de största boxare som någonsin stått i en ring : George Foreman! Mannen som tidigare alldeles innan halvt slagit ihjäl på ett par minuter de enda två boxare som hade slagit Ali : “Smoking” Joe Frazier och Ken “Jawbreaker” Norton! Troligtvis så var George Foreman, fram till dess, den mest hårdslående boxaren genom alla tider. Av många experter så ansågs han helt enkelt som oslagbar!
Väldigt få gav en 32 år gammal Ali ens skuggan av en chans mot en obesegrad 25-årig Foreman som dessutom hade radat upp knockout-segrar…
Jag minns själv att jag, trots att det var en helt vanlig skoldag dan därpå, satte väckarklockan på ringning vid 3 nån gång för att kunna följa matchen på radio.
Just det! Matchen gick mitt i natten, trots att Kinshasa ligger i stort sett på våra breddgrader! Och varför då då? Jo, naturligtvis så skulle den gå på bästa sändningstid i USA, dvs på kvällen i New York och på eftermiddagen i Los Angeles! “Primetime!”
Alltnog, matchen gick utomhus i Kinshasas största sportarena. Fulsatt, naturligtvis. Och samtliga åskådare skrek i kör “Ali, Bomaye! Ali, Bomaye!” Alltså : “Ali, döda honom! Ali, döda honom!”
Varför man skrek så ska vi återkomma till lite senare…
Temperaturen var på runt 30 grader och luftfuktigheten var extremt hög. Något som faktiskt lite grann talade för Ali, då denne var aningen lättare än sin gigantiske opponent.
Alis taktik kom också helt och hållet att gå ut på att trötta ut den väldige Foreman. Lutad tungt tillbaka mot repen och med en närmast bisarrt statisk gard tog Ali emot kopiöst med slag mot hela kroppen av den frenetiskt slående Foreman. Jag minns hur radions Tommy Engstrand sa någon gång in i rond 2 : “Men det här går ju inte, det kan bara inte gå! Ali måste ju göra nånting! Han kan ju inte bara stå där och ta emot!”
Men det var exakt det som gick! Ali stod tålmodigt kvar vid sina rep, och med en halv minut kvar av rond nummer 8 så kontrade Ali (för andra gången i matchen, hade även skett i den 5:e ronden), genom att lämna repen och attackera den totalt slutkörde Foreman. Med elva sekunder kvar av ronden så skickade Ali den oövervinnlige knockout-kungen i canvasen, och matchen var slut! Det omöjliga hade skett! Och det sätt som det omöjliga hade skett på var i sig näst intill ofattbart. En taktik, som verkade så näst intill “kamikaze” som man kan komma utan att dö, så att den i själva verket bara kunde ha varit skissad av ett geni!
Hela inramningen av matchen, hela iscensättandet av evenmanget, att den gick mitt i Afrika och dessutom 3 på natten
var helt enkelt perfekt. Så även utgången, ty en hel värld jublade över Alis triumf. Talesättet att verkligheten överträffar dikten verifieras tydligt här. Det var som en travestering på Ben Hur, där Ben Hur, som kastats till galärslaveriet av sin forne vän Massala, kommer tillbaka åratal senare för att i hästkapplöpningarna på Roms Capitolium besegra sin förre baneman Massala på sista upploppsrakan! Och med en total förnedring för motståndaren!
Eller kanske som David som besegrade Goliat!
Bara sekunder efter matchens slut så öppnades dessutom himlens portar och ett tropiskt skyfall dränkte hela arenan. Symbolik på högsta nivå! T.o.m. himlen grät av glädje!
Men över vad då?
I alla år så har jag - trots att jag jublade högt mitt i natten i mitt pojkrum - hävdat att Foreman ALDRIG skulle gått på samma sak i en returmatch mot Ali! Alis lycka var ju att Foreman inte hade vett nog att byta taktik mitt i matchen. Hade denne bara tagit det lungt i de sista sju ronderna så hade han ju vunnit skyhögt på poäng. Att han slog sig till medvetslöshetens rand är ju ganska märkligt! Men, det skulle inte ha skett i en retur…
Alltså, jag tror inte att Ali hade lyckats en gång till.
Och varför blev det aldrig en returmatch?
Jag har inget som helst minne av att man ens diskuterade en retur de två emellan. Det troliga är att ingen ville ha en retur förrutom Foreman själv! Boxningsvärlden var nog mer än glad över att fått tillbaka “sin” världsmästare!
Men - kanske intressantast av allt - vad hade Foreman gjort för ont? Varför ville alla i Kinshasa att Ali skulle “döda” Foreman?
Foreman var ju lika mycket Afrika-ättling som Ali…
Så varför skipades en gudomlig rättvisa när Foreman gick i golvet?
Jo! Ali hade ju blivit bestulen på sin titel 7 år tidigare, men det var ju inte George Foremans fel!
Tankarna kan faktiskt gå tillbaka till -64, till - som Ali hette på den tiden - Cassius Clays match mot Sonny Liston. Där blev Liston hånad, förlöjligad och förnedrad av Clay redan före matchen. Inte blev det bättre av att Clay sedan gick och vann, inte bara den fajten, utan även den påföljande returen.
En stark minnesbild är när - alldeles innan matchstart - domaren ska ge sina instruktioner till de två kämparna, och Ali står och lutar sig fram och gör grimaser åt Liston - som sexåringar brukar göra åt varandra - för att visa hur ful Liston är!!!
VEM tyckte synd om Liston??? Vad hade denne gjort för ont?Liston avled 1970 utfattig av en överdos narkotika, ihågkommen blott som en stor förlorare…
Hade nu Foreman hållit sig iskall i Kinshasa -74 och vunnit på poäng, så hade historien skrivits väldigt annorlunda. Ali hade nog dragit sig tillbaka, bekräftandes den slitna frasen “They Never Come Back”.
Och Foreman, som mer eller mindre fick ett mentalt sammanbrott efter Ali-matchen och lade av bara några år senare, skulle ha fortsatt att vara mästare under många, många år efteråt!
Betänk att denne, när han var nästan 40 år gammal, gjorde en totalt osannolik come-back 1987, för att sen 1994 - vid 45 års ålder(!) - återerövra sitt världsmästarbälte genom att knocka Michael Moorer i 10:e ronden. (Ödets ironi var att Moorer vid knocken hade varit lika överlägsen som en gång Foreman var i sin förlustmatch mot Ali!)
Det troliga är att alltså att Foreman, vid en vinst mot Ali, i dag skulle ha varit ansedd som den störste boxaren genom alla tider…
Att han nu inte slog Ali i Kinshasa 1974 kan förklaras av värmen på arenan, luftfuktigheten, bristande taktiskt sinne osv… men jag undrar om det till syverne och sist ändå inte var det enorma trycket från omgivningen som knäckte den gode Foreman?
Slutscenen i filmen Ali är följdaktligen också bedövande vacker med Ali som mitt i skyfallet i den afrikanska natten kliver - lite trevande - upp på repen i ringen (samma rep som hjälpte honom till segern…) och höjer armarna i en segergest, allt medans hela arenan snabbt förvandlats till en segerfest…för alla utom för Foreman och hans sällskap…
Vad hade hänt om det varit George Foreman som stått där i stället…?
Hur hade historien skrivits då?
Hade en nu legendarisk match reducerats till enbart en parentes?
Orkade ni läsa ända hit?
Grattis!
Och…vi hörs snart igen!
Micke
Popularity: 21% [?]
Permalink
Loading ...
