01.26.07

Ytterligare sågningar…eller kanske inte alls…?

Posted in Min blogg at 1:17 am

Hej igen!
Jo…kanske svårt att uppbåda någon större entusiasm hos er läsare när jag mellan långa pauser skriver om så pass okända storheter som Andy Kaufman och Paul Ryan…
Det är ju lite så att poängen med det hela är att inte slå in öppna dörrar hela tiden, utan att glutta in genom dörrar som en del som läser detta kanske inte ens visste om att fanns…
Nåväl…upp på lite stadigare mark, ett lite mer välbekant ämne, och dessutom ett gammalt väl beprövat knep för att väcka upp slumrande en gång så arga röster : nämligen att såga grundvalar i rockens historia!
Just det! Fram med motorsågen! Upp med de orubbliga ikonerna på schavotten! Gräv fram de mest heliga, de mest orörbara, de mest okränkbara
i hela västerländska populärkulturen och …s-å-g-a…!!!
Eller…om vi tänker efter ett par sekunder…måste vi verkligen det? Nej kanske inte det! Är det trots allt rloigare att prisa än att rosa? Ska vi ta ytterligare en hyllning i stället? Ja varför inte? Vi har ju haft idel hyllningar i en period så varför inte fortsätta på samma bana?
Nej, vänta! Vi tar det hela en vända till! Vi sågar andra människors sågningar istället!!!
Va? Vad menar jag nu med det då?
Läs och förstå!
O.K., då kör vi då!

En av de mer kritiserade musikgrupperna under rockens historia är onekligen Yes!
Yes? Ja alltså den brittiska rockgruppen från -69 som slog igenom i början på -70-talet och som för alltid skrev in sig i rockhistorien med ett knippe formidabla album från den epoken.
Detta spelar dock ingen större roll…
För var gång de spelar i Stockholm så ger kritiker och recensenter ingenting annat än minustecken och strukna getingar!
Deras skivor näms i stort sett aldrig i pressen – och tur är väl det, för en enad svensk
journalistkår har ju bestämt sig för att allt vad Yes en gång har gjort, vad dom gör och vad dom kommer att göra rena skiten blott är…och tänk så oerhört fel dom har!!!
För något mer unikt i sin genre än Yes när dom peakade artistiskt 71-75 finns inte!
Går inte att jämföra med något annat…men inte nog med det…det är dessutom nästan genomgående så förbålt bra!
Från 1971 års “The Yes Album” via “Fragile” (också -71) och “Close To The Edge” (-72) till “Relayer” (-74), med undantag för “Yessongs” (de tre först- nämda plattorna igen – fast live den här gången), och “Tales From Topographic Oceans” (ett märkligt bottennapp!) så är det musik som närmast trotsar all beskrivning!
Jag gör ett försök ändå!
Jon Anderson, en kastratsångare – ja, inte riktigt, men snudd på -och som på scen nästan på pricken efterliknar Tomas di Leva. Såväl i klädsel, rörelser som – framför allt – i pratet mellan låtarna.
Rick Wakeman en organist, eller “keyboardist”, som så gott som ensam kommit att symbolisera allt det dåliga med 70-talets progressiva musik! Omringad av sina instrument, med midjelångt, tunt och stripigt hår; med en cape som tagen från en medeltida
hovmusiker och med en egen produktion av skivor vars titlar fick diggarna av skitig, bakgårdsrock att vrida sig i inre plågor:
“Journey To The Centre Of The Earth”, “The Six Wives Of Henry VIII”, “Myths And Legends Of King Artur” o.s.v. Allt med omslag i precis samma stil! För en del oerhört fantasieggande, för andra höjden av smaklöshet!
En basist, Chris Squire, som spelar bas på ett sätt som absolut ingen annan på denna jord!
En gitarrist, Steve Howe, som lärde sig allt som finns att lära på gitarr, för att sedan smälta ner det hela till något fullkomligt eget, unikt och personligt!
En trummis, Bill Bruford, som vände ut och in på begreppen om hur man ska spela trummor! En spelevink såväl på som av scenen. Det märks på musiken!
Om man då tar allt detta och blandar samman det med ett gäng minst sagt orginella kompositioner, ett framförande som pendlar mellan “new age” och “stenkrossrock”, en enorm samspelthet men även utmejslad indivualism hos de enskilda musikerna, hur kan då slutresultatet bli ett hav av strukna getingar och minustecken???????
Jo, jag inser vad en del av er nu säger!
Det beror alltså på att skribenten inte gillar vad han hör! Men beror inte det snarast på att han hör något som inte riktigt vet vad det är?
Det behöver inte ligga någon elitism i den tankegången, jag skulle vara helt oskickad att bevaka en barockkonsert eller recensera en techno-CD! Så är det bara!
Så värst märkligt är det egentligen inte :
Om nu en recensent hör musik som dryper av ett helt eget sound, med en helt egen typ av kompositioner och med uppenbarligen väldigt kompetenta musiker som helt klart vet vad de gör, och som dessutom har en uppsjö av fans sen c:a 35 år tillbaka…och denne då inte uppskattar musiken vid första lyssningen, skulle det då inte kunna slå vederbörande yrkesman att…ja, det kanske helt enkelt är nåt som han inte riktigt är förmögen att skriva om just då?
Det låter väl logiskt!
Nej då!!!Inte alls! Globen kan vara fylld av en extatisk publik, men nog F-N finns dom där, en liten, liten skara som tror sig veta så mycket bättre än alla andra!
Ojdå, halva musik-Sverige var visst där och även dom tyckte att det var kanon! Pinsamt, men vad då? Även dom kan ju ha fel, dom är ju bara musiker, tänker recensenten och fullföljer den på förhand uttänkta idén att totalsåga även denna konsert, trots att det blott är tre kollegor till han själv i hela globen som tyckte som han…
Kan någon vettig människa förklara för mig varför
det är så, och att varför det finns arbetsgivare som betalar för att få det hela publicerat?
Micke

Popularity: 18% [?]

01.18.07

Paul Ryan…ytterligare en i raden av bortglömda genier…?

Posted in Min blogg at 9:37 pm

Hallå igen!
Jaha, Andy Kaufman blev ingen hit…nåja det hade jag kanske kunnat lista ut på förhand…
Nästa ämne lär inte ge mig fler anhängare…men jag kan bara inte låta bli!
1969 fick sångaren Barry Ryan en monsterhit med låten Eloise. (HerreGud, 38 år sedan…snälla, säg att jag räknat fel! Jag menar, det FÅR inte ha gått 38 år sen dess! 38 år KAN inte gå så fort!)
Hursomhelst, en monsterhit var det, och inte bara det, en riktig kanonlåt dessutom! Skriven av tvillingbrorsan Paul Ryan.
Tvillingbröder var det, ja. Födda i Leeds oktober 1948 med Marion Ryan, själv en gammal 50-tals-sångare, till mamma! (Mamma Marion hade 1956 legat på 5:e plats på englandslistan med låten “Love Me Forever”!)
De två började redan vid 15 års ålder att uppträda tillsammans.
Födda in i showbusiness och med en outfit och stylning som fick dom att påminna om Scott och John Walker från Walker Brothers så var saken var klar:
Mer eller mindre så var de, som det så fint heter, predestinerade till att bli stjärnor!
Redan 1965 så tog de sig själva in på listan under namnet Paul and Barry Ryan med “Don’t Bring Me Your Heartaches” som kom att peaka på 13.e placeringen. Denna mindre hit åtföljdes av ytterligare 7 till följande 18 månaderna, dock så var trenden den att varje efterföljande singel sålde sämre än den föregående.
Den sista – “Claire” – kom inte högre än plats 47 på hitlistan…
Efter ett tag så skar sig också samarbetet bröderna emellan, och de beslöt sig för att i fortsättningen satsa på Barry Ryan som sångare och Paul Ryan som kompositör enbart. Detta skulle komma att visa sig vara en rättsatsning!
Resultatet visade sig dessutom snabbt.
Först släpptes en ypperlig LP, “Sings Paul Ryan”.
Strax efter den så kom en singel som slog i stort sett hela Europa med häpnad. Etta i 6 (!) länder och tvåa i hemlandet England!
“Eloise” vart en hit i stort sett överallt – utom i USA – hösten -68!
Faktum är att låten golvade mig fullständigt redan den första gången som jag hörde den. Om inte annat så för att det nog var den längsta singel som jag ditintills hade hört!
Jo, det stämmer, “Hey Jude var längre och hade släppts någon månad tidigare, men – hur bra den nu än är som låt – “Hey Jude”s längd är ju till stor del beroende på en coda som varar i flera minuter. I fallet “Eloise” så är det mera som ett kortare epos. 5½ minut långt!
Pompöst, välarrangerat, mycket bra framfört och som komposition inget mindre än ett mästerverk!
(Något som talar för “Eloise”s kvalite är väl att 1986 så gjorde (f.d.) punk-gruppen The Damned en cover på Eloise…och fick en hit dom med!)
Bröderna Ryan och skivbolaget såg givetvis till att en LP snabbt gavs ut – med hitlåten som det givna dragplåstret.
Och vilken platta det var!
Det skär i mitt hjärta att så pass bra musik kan göras för att sedan nästan fullständigt förpassas in i glömskans jordkällare…
Så ruggigt bra hela vägen, och så före sin tid som det var!
Jag sätter faktiskt en hundring på att både Freddie Mercury och bröderna Mael från Sparks hade den skivan i sina pojkrum! Stundtals låter det så mycket Sparks från -73 och -74 så att man nästan får nypa sig i armen för att förstå att man inte hallucinerar! 12 st. potentiella hitlåtar i fantasifulla och intrikata arrangemang. Väldigt, väldigt bra sång från en sångare med ett stort register både omfångs- och timbremässigt! (Inte Proby, men ändå…)
Och nästan allt rann bara ut i sanden…för det blev inte mer än en stor hit för den gode Barry.
5 stycken singlar till gavs ut , alla hamnade i botten på hitlistans territorium.
Sen var det slut.
Trots ett kortare uppsving i Tyskland så försvann Barry Ryan för alltid (?) från rampljuset 1972.
Brodern Paul – som väl egentligen verkar ha varit den stora talangen av de två med sina mästerliga kompositioner – fortsatte dock ett tag till, ehuru långt från de stora scenerna. 1971 fick han med sin komposition “I will drink the wine” på LPn “Sinatra And Friends” sjungen av Frankie Boy själv. Därutöver så vet jag intet av avtryck som denne lyckades med.
1992 så avled Paul Ryan i cancer, utan att det uppmärksammandes det minsta i musikmedia…
Om Barry Ryan vet jag ingenting efter mitten på 70-talet.
Det enda som jag vet är att någonting som var väldigt bra också kunde ha blivit väldigt, väldigt stort…men i just det här fallet vet jag inte VARFÖR det blev som det blev…Som jag skrev tidigare så verkar det bara ha runnit ut i sanden…
Har ni synpunkter så skriv kommentarer!
Vi hörs snart igen!
Micke

P.S. Så här i efterhand så har jag fått höra att i stort sett medans jag skrev denna krönika så diskuterade min gode vän Martin – f.d. bassist i inga andra än just Sparks (!) – med min lika gode vän Pelle – ingen mindre än Baron Peer – huruvida Martin skulle ha med en cover av “Eloise” på sin kommande soloplatta!!! Låter inte bara som en osannolik slump utan också som en tanke…D.S.

Popularity: 18% [?]

01.12.07

Andy Kaufman…alltså vem då?

Posted in Min blogg at 11:16 pm

Hej igen!

Häromdan så tog jag hem en DVD-film för att ha nånting att titta på, väl hemma efter en lång arbetsdag.
Det är ett litet privilegium som jag har, ibland så tar jag det nästan för givet, att ha ett stort videotek med filmer från den egna affären att ösa ur, närhelst som det passar mig.
Valet föll denna gång på en film som jag funderat på ett par tidigare, det hade bara inte blivit av gångerna innan. Filmen var “Man on the moon” med Jim Carrey i huvudrollen. Kritikerrosad. De som sett den tycker att den är bra, men det stämmer ju in på många filmer, det behövde ju inte vara något speciellt med just den här filmen…
Nåja, väl hemma… på med lite te, bre några mackor, sätta sig i soffan och sen på med filmen.
Och vilken fantastisk film det var!!!
Garanterat en av de bästa filmer jag sett de senaste åren!
Det kanske mest dråpliga i sammanhanget var nog att jag inte hade en aning om när filmen startade vad den skulle komma att handla om! Jag förstod inte ens att det var en typ av spelfilmsdokumentär! Jag trodde att det var ren fiktion!
Först dan därpå så fick jag reda på att Andy Kaufman hade varit en i allra högsta grad levande person!
Andy Kaufman…alltså vem då?
Jo! Figuren som hela filmen handlade om!
Och vem var det då?
För den helt oinvigde – alltså, som jag för ungefär en vecka sedan – så var Andy Kaufman en amerikansk komiker, verksam från början på 70-talet fram till sin – alltför tidiga – död 1984. Komiker och komiker, det verkar ha varit en helt gränslös människa som närmast gjorde en konst i att göra precis det som föll honom in för stunden. Och som prövade sin publik med att varva totalt poänglösa skämt – där han gav intrycket av att ha drabbats av scenfrossa – med formidabla toppnummer, ex. hans makalösa Elvis Presley-imitationer. (Till och med Elvis själv var imponerad av Kaufmans imitationer! Obs, de startade INNAN Elvis död, inget frossande i spekulation!)
Första gången han var i amerikansk riks-TV så startade han med att stå rakt upp och ner på scenen i 10 sekunder…som om han hade fått total rampfeber. När han till sist kom till skott så satte han på en gammal stenkaka på en resegrammofon som han hade tagit med upp på scenen.
Kaufman stod tyst, stirrandes ut i det tomma, med nervöst osäkert kroppsspråk, för att helt plötsligt brista ut i en elegant mimning under en kort fras. Komplett med gestikulering och allt! Därefter intet…tills en minut senare när frasen kom tillbaka, då samma gestikulerande och mimande upprepades. Därefter intet…igen…förutom Kaufmans nervösa flackande blick och bortkomna kroppsspråk…tills frasen upprepades för tredje och sista gången!
Dundersuccè!…men var alla säkra på om han drev med dom eller inte? Hur var det nu…var han jättenervös eller inte?
I Kaufmans fall så visste ingen någonsin riktigt säkert…
Då alla mina kunskaper om mannen i fråga har sitt ursprung antingen i filmen eller i saker som jag hört under en veckas utfrågning av de kunder i butiken som har haft något att delge i ämnet, och då jag heller inte vill förstöra för mycket för de som ännu inte sett filmen (hyr den i kväll på DVD!) så ska jag inte älta för mycket detaljer som antingen blir som att slå in öppna dörrar eller att skriva om något som ni ändå snart kommer att se, så ska jag inte älta mer om Kaufman just nu i alla fall. (Puh, bloggens längsta mening hitills tror jag…)
Jag ska kanske lägga till en liten parantes angående själva filmen!
Kaufman (Jim Carrey) blir i filmen tillsammans med en tjej. Då jag i stort sett aldrig tycker att tjejer i Hollywood-filmer är det minsta av intresse för mig, så blev jag minst sagt förvånad när det visade sig att denna var en alldeles riktigt stilig tjej, långt ifrån Hollywoods gängse mall på hur en snygg tjej ska se ut. I stället mycket, mycket vassare och med betydligt mer äkta karaktär¨än vad dom brukar ha! Jag kunde inte säga vem det var, men hon såg bekant ut på nåt sätt. Vid filmens slut så kollade jag eftertexten noga, och, döm om min förvåning när det visar sig att skådisen var ingen mindre än…Courtney Love!
Där ser man vad media kan förvanska verkligheten! De enda foton jag sett på henne de senaste 10 åren har uppenbarligen varit noga utvalda skandalbilder när hon är grovt på fyllan, med ena tutten hängandes utanför, med en flaska i ena handen och läppstift och mascara nerkletat i hela ansiktet. Märkligt! Sunda, naturliga bilder på henne rakt upp och ner verkar helt sakna kommersiellt värde.
Alltnog : den som har något roligt att berätta om Andy Kaufman är välkommen till bloggens kommentarsavdelning! Det bör finnas hur mycket som helst så kom igen bara!
Både för er som vet allt om honom och för er som vet ingenting så rekommenderar jag varmt de små snuttar med honom som finns på www.youtube.com!
Där finns en uppsjö av galenskaper att frossa i!
Vi hörs snart igen!
Micke

Popularity: 16% [?]

01.01.07

Mitch Ryder – angående hur man överlever så länge som möjligt inom showbusiness…

Posted in Min blogg at 8:38 pm

Hej alla trogna!

När detta skrivs så har 2006 blivit 2007, men när jag började skissa på denna krönika så var vi fortfarande kvar i 2006.
Jaha, och vad är det för viktigt att poängtera det då?
Jo…inte mer än att denna kommande berättelsen kommer att handla delvis om James Brown.
Det låter förstås som en självklar tanke, då denne gick bort för en vecka sen. Men, det första utkastet skrev jag för c:a 10 dagar sen…
Huvudmannen i krönikan är dock en annan person. Mitch Ryder, en rock-soulsångare från 60-talet.
En del av er har säkert hört talas om honom, de flesta säkert inte. Just därför så tar vi en kort liten introduktion:
Med andra ord :
Mitch Ryder, född William Levise jr. i Detroit 1945. Singeldebuterade -63 under namnet Billy Lee med singeln That’s The Way It’s Gonna Be.
Bildade en egen grupp året därpå som, efter lite namnbyten både på frontmannen och på gruppen, kom att heta Mitch Ryder and the Detroit Wheels.
Stora nationella sigelframgångar i stort sett på en gång.
Jenny Take A Ride på 10:e plats på USA-listan 1965 och året därpå Devil With A Blue Dress On And Good Golly Miss Molly på 4:e medans Sock It To Me-Baby klättrade till en 6:e.
Albumdebut -66 som snabbt följdes av ett par till.
Hur lät det då?
Jo, tung, slamrig men alltid välspelad rock, då och då gränsande till ren soul.
Och…även så amerikaner de var så hörs en klar influens i låtvalet och soundet av “The British Invasion”. Little Richards, men även Eric Burdons, ande svävar över produktionen. Även spår av tidiga Stones, Kinks och Moody Blues går nog att hitta!
Ofta när jag hör Mitch Ryders skivor så önskar jag att P.J. Proby hade fått göra en platta med Detroit Wheels. DET hade gjort avstamp i rockhistorien som hade märkts än i dag!
Om nu Ryders sånginfluenser mest gick att hitta i tidig rock ‘n roll, och kanske främst hos redan nämde Little Richard, när det gällde scenmaneren så var utan tvivel James Brown den stora förebilden.
Ett yvigt gestikulerande, en överdriven utmattning ju längre konserterna led och – nu kommer krönikans punchline – precis som James Brown ett stilenligt hoppande ner på knäna i väl utvalda moment i väl utvalda låtar.
Allt till publikens stora förtjusning – givetvis! (Inom parentes kan här nämnas att det på den tiden – mitten på 60-talet – var väldigt vattentäta skott mellan publik och publik. Fjärran från “You Tube” och internet i största allmänhet så var inte alla artisters scenpresentation speciellt välkänd för publik utanför den närmaste kretsen. Det gick alltså tämligen lätt att sno en sak, göra den till sin egen och gå hem med det, bara man visade upp sig för en helt annan publik Inga skugga över den gode Mitch Ryder, alla artister stjäl av varandra. Så har det alltid varit, det var bara så mycket simplare förr i världen.)
Det fanns dock ett litet, litet aber med knähopparakten. Ryder började tämligen snabbt få ganska så ont i sina knäskålar! Succe’ som det ändå hade blivit så tvingade han sig själv att fortsätta precis som tidigare. Upp och ner, upp och ner…Dag efter dag, månad efter månad…
Till slut så stod han inför faktum, knäskålarna var så förstörda så att enbart en operation skulle kunna rädda dom!
Nånstans i den vevan så stötte Ryder vid ett tillfälle på James Brown själv, backstage efter en konsert. Ryder tog självklart tillfället i akt att fråga Brown hur denne hade lyckats hålla på med knähoppande under så pass mycket längre tid än Ryder själv, utan att verka lida av alltför stora men…
James Brown tittade med stora förvånade ögon på Mitch och sa :
– Va!?! Använder du inte knäskydd???
Ridå…
Ja det var den lilla kortisen det! Förhoppningsvis så ledde den till att en del av er vart lite nyfikna på Mitch Ryder and the Detroit Wheels. De första tre plattorna – “Take A Ride”,” Breakout” och “Sock it to me” är alla väldigt bra och lyssvärda!!!
En sista parentes bara:
Mitch Ryders artistnamn hittades av en slump i en telefonkatalog!
P.J. Probys namn kom från en arbetskamrat till hans syster! (En annan källa hävdar att det var Probys väninna Sharon Sheely som hade en bekant som hette så…)
Hur som helst, helt vanliga människor har i dessa fall “lånat ut” sina namn till artister vars musik en gång nådde ut långt utanför landets egna gränser!
Dessutom en liten bonus :
Rapartisten LL Cool J ( Ladies Love Cool J) och P.J. Proby har en sak gemensamt. Vad då? Jo båda döptes till James Smith, snart så förstod de att de måste skaffa sig artistnamn i stället!
God fortsättning på det nya året!!!
Jo en sista :
Vad heter Cilla Black egentligen?

Popularity: 15% [?]