12.30.06
Posted in Min blogg
at 10:46 pm
Tänk va!!!
Det är snudd på helt otroligt…2007…När jag som tonåring, på sextitalet, blickade framåt så långt som det bara var möjligt så kom jag nog som längst till 1990 eller däromkring…Allt annat var ju bara ren och skär science fiction…Och här sitter vi dec. 2006 och försöker greppa att vi om några timmar kommer att befinna oss i år 2007…
Hur gick det till???
Går verkligen tiden så fort?
Har vi inte bara räknat fel, så att vi egentligen är vid år 1982?
Vad hände med alla drömmar, visioner och projekt?
Allt som vi skulle göra, allt som vi skulle upptäcka, allt som skulle erövras…vart tog det vägen…?
All musik som skulle göras, alla böcker som skulle skrivas, alla världsrekord i friidrott som skulle slås, alla VM-finaler som vi skulle avgöra, alla världsomseglingar som skulle göras, alla djungler som skulle utforskas…vart tog dom vägen så här på tröskeln till år 2007? Kanske är det dags att så smått intala sig själv dels att det mesta av drömmar och fantasier aldrig realiseras, dels att det i själva verket nog inte gör så mycket….
För hade vi verkligen velat utforska Kongofloden från utflöde till källa, så hade vi nog åtminstone gjort ett försök vid det här laget…
Det dök nog helt enkelt upp något annat som verkade roligare. Så enkelt är det kanske!
Stopp där! Boken kommer! Skivan också! Och veteranrekordet på maraton av bara farten! Tro inget annat!!! Och JAG ska bli världens bäste gitarrist innan jag går i graven!!! Ingen annan! Jag lovar!!!
(Varför satte ingen upp mig som 4 eller 5 på sin lista förresten…?
Må f-n ta er!)
Nåja…hur vi än vänder och vrider på alltihopa…här är vi nu, och året som väldigt snart är här heter år 2007…hur otroligt en del av oss än må tycka att det verkar!
Men tänk ändå :hur fel hade inte alla förståsigpåare när de så beskäftigt på 60-talet berättade hur vår vardag skulle se ut…ja, bara trettio år senare, inte ens fyrtio?
Alla skulle ha TV-telefon!
Vi skulle flyga med vår egen helikopter till jobbet!
Vi skulle ha permanenta baser på månen!
Människan skulle ha landat på Mars!
Robotar skulle göra alla grovjobben!
Atomkraften skulle ta hand om all energiproduktion!
En arbetsdag skulle vara i 4 timmar…max.!
Vi skulle bo i futuristiska rymdstationsinspirerade städer!…
Men för att vända på det hela :
INGEN förutspådde på mobiltelefoner!
INGEN fantiserade om internet!
Alla gigantiska vardagsförändringar missades fullkomligt!!!
Och istället! :
Våra städer ser ut ungefär som de har gjort de senaste 30-40 åren!
Senaste människan på månen var där 1972, och ingen verkar vilja åka dit igen!
Till Mars kommer vi nog förmodligen aldrig (???) att fara!
Vi jobbar konstigt nog mer än någonsin!
Robotar gör mycket industrijobb, men långt ifrån allt!
Och, för den delen, vem skulle vid det här laget kunnat hålla koll på alla tiotusentals helikoptrar i luften!
Visst har det hänt mycket, till och med väldigt mycket, men inte på det sätt som dessa herrar spågubbar inbillade sig!
Vad lär vi oss av det då?
Jo, att vi bara kan gissa, och att vi förmodligen har fel när vi väl gissar!
För vem kunde väl 1966 tippa att Bob Dylan skulle göra “årets skiva” 2006…?
Eller att Rolling Stones världsturné 2006 skulle skjutas upp i 2 månader för att Keith Richards hade ramlat ner från en kokospalm…?
Eller att The Who 2006 skulle släppa sin bästa platta på 30 år…?
Eller att P.J. Proby hösten 2006 skulle turnera som Johnny Cash i England…?
Ingen naturligtvis…
Ungefär som om någon i slutet av 2005 skulle ha sagt att Micke Englund kommer att bli betuttad i en slank, blond, blåögd, svensk
tjej som pluggar matlagning. Johejdu! Typ, att 2007 så kommer Paul and Paula att toppa USA-listan med sin uppföljare till “Hey Paula” från 1962!!! Ungefär lika troligt, och ändå så hände det!
Men så är det : det troliga inträffar sällan, och så gott som alltid så smäller det oväntade till!
Orsaken är ju givetvis att varianterna är så många, ja helt enkelt oändliga, så att chansen för att det mest troliga ska inträffa är så liten att det nästan aldrig händer!
Sååå…hur ska vi avrunda allt detta då?
Jo, att det nog är bättre att fortsätta att titta i backspegeln på den här bloggen än att börja spekulera i vad som kommer att hända nästa år!
Hoppas kan man alltid, och jag hoppas innerligt att alla som har varit med i början på det här mycket roliga projektet kommer att fortsätta att hänga med även under 2007!
Dessutom så önskar jag givetvis alla läsare ett gott nyårsfirande och en god start på det nya året!
Vi ses!!!
Micke
Popularity: 64% [?]
Permalink
12.25.06
Posted in Min blogg
at 6:24 pm
Lååånga uppehåll…det ska bli bättre…jag lovar!
Tack alla som trotsar de långa pauserna och fortsätter att skriva in kommentarer!!!
Nu går vi rakt in på nästa ämne :
“Unsung Heroes”
Vad vill detta säga?
Jo, det ska jag förklara lite snabbt!
I många fall av klassisk rockmusik så finns det folk som dyker upp
mitt i en låt, eller för den delen, även i introt eller slutet på en låt,
spelandes något som alla minns i decennier efteråt, något som gav låten det där lilla extra, kanske till och med det som skilde ut låten så pass mycket att den vart den hit som den blev.
Jaha, och vad vill jag komma fram till med det då? Jo! Det lite sorgliga i sammanhanget är att väldigt ofta så har inte en kotte den minsta lilla aning om VEM som spelar eller sjunger “det där lilla extra”! Först någon gång på 70-talet så började man regelmässigt skriva ut vilka som spelar vad på vilka låtar. (Let it bleed med Rolling Stones är det tidigaste exemplet som jag i all hast kan komma på där det på inneromslaget står angivet låt för låt vilka som spelar, inklusive studiomusiker.)
Alltså! Hur kul kan det vara att spela trumpeten på Penny Lane,
och sen få höra den titt som tätt, år ut och år in, på radio, hemma hos folk och i diverse andra sammanhang, utan att NÅN vet man är??? Det måste ju - förr i världen, när det var riktiga musiker som spelade på hit-låtar - ha hänt titt som tätt att en studiomusiker befann sig på en pub där man just då spelade en låt där han var med i en framträdande roll, och med folk bredvid sig som suckade av hänförelse och sa “Vilken fantastisk låt!”, utan att han kunnat säga ,ex., “Och pukorna, dom är det jag som spelar!!!” För vem skulle tro honom?
Här kommer nu en lista på 10 slumpmässigt valda “Unsung Heroes”. Listan kan ju göras oändligt lång, jag vet, så kom gärna med era egna förslag!!!
1) Vem är det som spelar gitarr på första versionen av James Bond-temat??? Ni vet, det där: Dan-da-da-dan da-da-da-
dan-da-da-dan da-da-da-DA-DA da-da-dan…En hel värld har hört honom ett otal gånger, ingen vet vem det är…
2) Vem spelar saxofon på Beatles “You Know My Name”?
3) Vem spelar gitarren på ledmotivet till den klassiska TV-serien Bröderna Cartwright?
Alltså: Bröderna-bröderna-bröderna-bröderna-Cartwright!
4) Vilka spelar stråkar på “Yesterday”???
(Alltså, tänk att ha spelat på den mega-mega-hiten utan att EN ENDA utanför ens närmaste krets vet om det! Ja ingen som ens frågar sig vilka det är!)
5) Vem spelar mandolinen alldeles i början på “It’s Now Or Never” med Elvis under o-o-o-ooooo-partiet?
6) Vilka spelar bas, trummor och gitarr på “Sounds Of Silence” med Simon & Garfunkel? I detta fall så är det helt klart att det var dom killarna som gjorde att låten blev en världshit och inte bara ett albumspår! Ändå så vet ingen vilka dom är…
7) Vilka spelar blockflöjterna på “In My Dreams” med Tages?
8) Vem är det som spelar bas på Lill Lindfors “Du är den ende”? Med andra ord: han som spelar det där klassiska DA-DANG (”Du är den ende”) DA-DANG (”Som hemligen ser mig”) DA-DANG…
9) Vem spelar munspel på Harry Belafontes version av Midnight Special?
10) Vem spelar musettedragspelet på Peter Sarstedts “Where Do You Go To My Lovely?” ?
Listan kan alltså göras oändligt lång. Det här är bara ett par snabba brainstormsnedtecknade exempel.
Observera: ett par av svaren kan jag redan, men det är ju alltid roligt att slänga ur sig något som dessutom kan vara kul att veta för den som inte vet efter att ha fått höra rätt svar. Men…ett par namn har jag ingen aning om och även om jag visste så skulle namnen inte säga mig nånting. De är och förblir musikhistoriens “Unsung Heroes”!!!
Trots allt jag har skrivit, jag kan ha fel! Kanske är de här människorna tvärtom jättestolta över att - lite grann av en slump, det råkade vara deras dag i studion just den dan - få höras i hitlåtar som spelas över hela världen? Vad tror ni?
Vi hörs snart igen
Micke
Popularity: 16% [?]
Permalink
12.15.06
Posted in Min blogg
at 11:19 pm
Dax igen!!!
Efter en lång paus beroende på en kombination av yttre faktorer såsom tidsbrist, trötthet, ofokusering och andra klassiska svepskäl
så är jag tillbaks i sadeln…hungrigare än någonsin!!!
Misströsta inte!
Bloggen kommer aldrig att dö!!! Aldrig!!!
Till dagens ämne!
Låt oss fördjupa oss i något som vi hitills inte ens har berört…något som låg mig väldigt nära hjärtat förr i världen…
Som gitarrist själv, och med en sedan 15-årsåldern utmejslad vurm för just solo-gitarr i skolan “Hendrix, Clapton, Peter Green, Gary Moore” o.s.v. så har jag i perioder lagt ner mycket tid på frågeställningen:
“Vem är världens bäste gitarrist?”
Kan väl på ytan tyckas som om frågeställningen är totalt omöjlig att svara på…för vem har hört alla gitarrister som finns eller har funnits? Ingen givetvis…Ändå så är det många som har debatterat frågan om och om igen under decenniernas gång…
Men vem kan fastslå med säkerhet att Eric Clapton är “bättre” än Jeff Beck, som är “bättre” än Jimmy Page, som i sin tur är “bättre” än Janne Schaffer, som trots allt nog får spö utav “Jojje” Wadenius?
Ingen givetvis…
Jag minns väldigt väl en kväll för ett par år sedan, när jag var hemma hos min gamla bekant Monica,
när hon sent, frampå småtimmarna, satte på Fleetwood Macs första LP med namnet “Peter Green’s Fleetwood Mac”. Den skivan består, som alla som har hört den väl vet, av “typiska” Peter Green-låtar och “typiska” Jeremy Spencer-låtar.
Jeremy Spencer var “den andre” gitarristen i gruppen och som av de flesta sågs som rent ut sagt lite pinsam. Det var inte mycket han kunde, lite Elmore James-licks och lite halv-rockabilly som på nåt märkligt sätt lyckades inlemmas i gruppens repertoar. Till hans försvar gjorde han det dock väldigt bra. Inget trams utan pang på rödbetan!
Å andra sidan så har ju Peter Green för de flesta varit en ikon, en helt oantastlig gitarr-gud, med en inlevelse och ett vemod i tonen (d.v.s. ÄKTA blues!!!) som inspirerat generationer av aspirerande bluesgitarrister. Ofta var gruppens plattor så upplagda att varannan låt var en Peter Green och varannan en Jeremy Spencer, och jag och mina tycka-likare tyckte att man skulle ha gett dom varsin sida istället, så att man kunnat slippa Spencers trista bidrag.
Döm då om min förvåning när jag den kvällen får höra Monica säga:
“Den är lite konstig den här skivan! Varannan låt är ju kanon, jättetufft gitarrspel, så där som det bara ska vara, medans varannan bara är nåt trist, vemodigt när gitarren bara låter pling-pling-pling!”
Jaha.
Jaså!
I en kort liten mening så sågade hon Peter Green och hyllade Jeremy Spencer.
HUR kan man göra det?
Jo…visst kan man göra det! Så här i efterhand så förstår jag vad hon menar. Det finns en frenesi och energi i Jeremy Spencers spel som är oförnekligt, och är det det som man vill ha så är ju saken klar!
Vad det rör sig om är ju givetvis att alla har sin egen bild av vad som är bra och inte bra…och ingens bild är bättre en någon annans…vad än s.k. proffstyckare anser…
Sen kan man ju på väldigt goda grunder fråga sig varför man över huvud taget ska ha någon slags ranking på musiker! För vem? Vem bryr sig överhuvudtaget i fall Stevie Ray Vaughan har gått om Edward van Halen för att ligga på en tredje plats på min lista?
Inte många så klart…
Men trots allt jag skriver,jag kan inte låta bli att fascineras av ämnet i fråga och ska avsluta denna krönika med en, givetvis
totalt meningslös men dock, lista på 5 gitarrister och vill sen gärna höra vad de läsarna av bloggen tycker!!!
1) Jimi Hendrix
Jag citerar den gamle rockräven Neil Young:
“Hendrix is easily the greatest guitarplayer ever!”…
Faktum är att jag efter att ha lyssnat på Hendrix i 36 år, hittar nya dimensioner i hans spel hela tiden. Det som jag förut kunde tycka var tveksamt förstår jag idag att det helt enkelt bara var finess! Det var jag som inte var på rätt våglängd helt enkelt! Ta solot på “Purple Haze”! Det låter l-i-t-e skevt här och där…men det är bara genialitet…ingenting annat! En mästare som vänder ut och in på alla vedertagna regler…och spelar som ingen annan vare sig före eller senare!
Imitatörer skrapar på ytan av vad Hendrix skapade, men djupet, helheten och kreativiteten kommer de aldrig ens i närheten av…Eric Clapton blev 1971 nominerad till “Världens bäste…” av engelska NME.
Denne kommenterade det hela med:
“Hade Jimi levat så hade han vunnit! Hans teknik var 30 år före den övriga världens!”
Han hade fel. Inte ens i dag så är vi där.
2) Gary Moore
Jajamänssan!!! Mellan 1970 till 1982 så var han outstanding! Efter det dock tragiskt förstörd av sin egen framgång!
Lyssna på de två Skid Row-LPn som han var med på, eller spelet på hans första solo-LP “Corridors of power”! Helt utan motstycke i hårdrocksgenren!
3) Eddie van Halen
En proffessor. Skapade ett helt nytt sätt att spela gitarr på. Fick en miljon tråkiga efterföljare, men det är ju inte direkt hans fel.
4) Yngve Malmsteen
Den svenske musiker som haft mest inflytelse på musikutvecklingen i världen…någonsin.
Höjde den tekniska ribban för sologitarrister med ett par meter.
5) Stevie Ray Vaughan
Helt makalös i sin genre. Ingen nyskapare, men så oerhört kompetent på allt han gjorde.
Vad tycks?
Vi hörs snart!
Micke
Popularity: 42% [?]
Permalink
12.02.06
Posted in Min blogg
at 8:58 pm
Först av allt:
Tack alla ni som kom till 10-årsfesten och gjorde den till den kanonfest som det var meningen att den skulle vara!!! Och tack Sjöhästen för en riktigt fin buffe’!!! Helt suveränt!
Gillade ni musiken så får vi väl säga tack till alla musiker som stod på scen också…ingen nämd och ingen glömd…
Tack för alla fina presenter som dök upp samma kväll…det uppskattades till fullo!!! (En liten sak dök upp ett par dar för sent…och bra var väl det…för just det var inget att ha…hamnade i soprummet direkt…ej uppskattat, om du nu hade inbillat dig det…jag tvivlar…)
Jaha…så har man en klassisk milstolpe bakom sig: 10 år…
!5, 20, 25 eller 30 år är ju mer, men känns mest bara som ojämna ocharmiga siffror jämfört med 10!
100 vore nåt…men näppeligen i min regi…
(Kom igen nu herrar forskare! Kan ni inte uppfinna ett piller för odödlighet? Bara, bara, bara för att jag ska kunna fira 100- årsjubileum för butiken med fest på Sjöhästen år 2196, 22/11 och med en 158 år gammal P.J. Proby som hemlig gäst!!!)
Tillbaka till verkligheten!
Ett decennium har alltså passerat revy! Alla har vi blivit prick 10 år äldre, 10 år slappare i kroppen, 10 år mer slitna, MEN… även 10 år visare! De tre första påståendena är givna, det sista i bästa fall…
Jodå… nog har jag lärt mig en hel del om musik sen 22 november 1996, till och med om musik som jag inte ens visste fanns när jag öppnade butiken.
Och jag då, som stöddigt trodde jag visste allt som var värt att veta om musik…
Oj, vilka näsbrännor jag fått av yngre kunder som tittat på mig med förundran för att jag till att börja med inte kände till alla Joy Divisions plattor, och avslutar monologen med att helt enkelt säga att så meningslös musik behöver jag inte ens lyssna på, för den är inget att ha!
(Är det inte trist vad våra bräckliga egon kan bedra oss gång på gång, och att vi aldrig lär oss att förlorarna bara är vi själva…)
Fasaderna utanför på Långholmsgatan, de ack så koldioxidsvarta, de är rengjorda och renoverade. I samma takt som många av de som en gång satt på bänken under sommarhalvåret har transporterats ut till någon kranskommun. ´
Och de söta ,smårunda flickorna runt trettio som frekventerade butiken i början av dess karriär ses i dag gå med barnvagn, dragandes på sitt tredje barn med de övriga två i trotsigt släptåg…i fall de inte flyttat till Gullmarsplan till en större lägenhet, med plats för en hel familj…Om det är så att jag någon gång tvivlar på att tiden går, så blir jag brutalt påmind om motsatsen i dessa ögonblick…
Och kurvorna (affärskurvorna den här gången…)som visade på en jämn uppgång år efter år de första sex åren tecknar en lika jämn nergång under de senaste fyra - tack så mycket nerladdning, bränning, piratsajter och jönsblaskan Groove som fervent hejar på förteelsen! Nåja…i en motgång så sållas ju agnarna från vetet, så den uthållige får nog en liten belöning runt hörnet får vi hoppas…
Antalet butiker minskar, vilket ju är tråkigt för den som lägger ner, mengör att färre gör anspråk på den mindre kakan…
Så som jag bör se på det hela är kanske att:
Ett decennium av oändliga “trial-and-error” - beslut på frågor av typen “Ska vi köpa in det här?”, “Vad ska den här kosta?”, “Ska vi sälja klassisk vinyl?”, “Ska vi vara med på nästa mkivmässa?” nu ska följas av ett decennium där alla dyrköpta erfarenheter blir till materialiserat välmåendekapital!
Alltså, för att besvara ovanstående 4 exempel:
INTE köpa in skräp som bara blir liggande och stjäl plats och energi!!!
INTE sälja för billigt och mer eller mindre ge bort grejor!!!
Minimera klassiska LP-skivor som ändå väldigt få köper!!!
Var med på alla skivmässor i Stockholm som generar snabba pengar, även fast man får gå upp tidigt på morgonen!!!
Osv, osv, osv, osv, osv!!!
Ska vi hoppas på att det blir så, bättre alltså?
Njaaa…ett annat sätt att se på det hela skulle väl kunna vara att “har det inte blivit bättre på 10 år, vad skulle det bli bättre nu för???
Vi får väl se hur det blir…
Ha det bra allihopa!!!
Micke
Popularity: 14% [?]
Permalink
Loading ...
