Håller allmänt med om att Tages (bortsett från begynnelsen) stod i särklass. Spotnicks var också unika men man ska inte jämföra äpplen och päron. Såg Tages ett par ggr live. Sista gången 1967? när man körde sin show med stor bildskärm bakom som vísade olika psykedeliska färger och former. Kändes stort och annorlunda.
Om jag inte minns helt tokigt hade Tommy Blom även röd rosett i sitt hår på någon bild eller spelning just innan eller strax efter “Sleep little girl” blev släppt. Tog till mig detta och som ca 11 årigt blöjmods vilket väckte klart negativ reaktion i plugget. Detta tillsammans med pinglor (inköpta på Buttricks) på gympa dojjorna. Nåja.
Det enda band som kommer som god 2:a (men som kanske faller på definitionen svenskt) var The Deejays så länge dom var kvar på polydor och innan dom fick fick sitt stora genombrott med låtar som Dum dum och Baby talk. Sångaren John Murray och trumslagaren (idag slagverkspedagog) Earl Morgan håll en mkt hög klass. Från början var dom mer inspirerade av Rhytm & blues vilket i likhet med andra band förvandlades till mer lättuggad pop (t.ex Shanes). Andra band som jag håller högt fortfarande var: Nameloosers med sångaren Tommy Nilssons (tror han hette så) utlevelse (är han akiv fortfarande? Pratade med honom för ca 10 år sedan), Outsiders, Beachers (bra live men vinylplattorna gjorde dom inte rättvisa).

och här kom en barmhärtighetens tystnad som likt ett tunt flor la sig över alla svarta och onda tankar som Micke just då tänkte…….

Det låter ju hur häftigt som helst med lite jam i vardagsrummet. Snacka om happening. För en annan som inte var med när det begav sig låter det som rena nostalgitrippen.I Halmstad har vi gamla “Jarlen” som huserar lite 60-talsrytmer någon gång i månaden. För några somrar sedan spelade flera av de gamla grupperna bl.a Nicc-a-teens (kan vara felstavat) och Jean Lundéns på samma scen. Brorsans dåvarande klasskompis är son till Sigge Lindqvist (sångaren). Sigge som sedemera tog svart bälte i karate (har jag för mig).

I början av 90-talet var bl.a Spencer davis group och The animals på besök samma sommar och spelade på en av stadens pubar. Jag har för mig att de endast hade 1originalmedlem var, kvar då. Med tiden blir det väl allt svårare att få ihop grupperna igen. Spelar någon av grupperna Shanes och/eller Tages längre ihop?

Tack för en trevlig blogg.

Evenemanget firades av gruppens fan club på en mycket trevlig plats. Nämligen, håll i Er, hemma hos psykologen Håkan Strandlund nära Bromma centrum. Spelningen skedde inne i hans vardagsrum i hans lilla lägenhet. Snacka om intim spelning! Grannar och poliser var förbannade hela kvällen. Det ryktas att Håkan nu blivit vräkt från sin lilla lya. Ölflaskor, tv-apparater, lättklädda damer, hög ljudnivå, narkotika i drivor, allehanda tabletter och rejäla fyllor med spyor överallt väckte förstås rejäl irritation.
Inne avlöste olika grupper varandra. Detta från sen eftermiddag till midnatt. Vilken mardröm för vissa – andra inte! Här kunde bl.a avnjutas ett finskt, kvinnligt, instrumentalgäng; Periferia. Dessa hade inte varit i verksamhet så länge som The Spotnicks men kunde i år fira ett drygt tolvårsjubileum. Finland var också hemlandet för The Charades. Från Norge kom Mooncats och Reflections och Sverige bidrog med Ryders, Boogie Woogies samt Johnny Lundin Band.
Speciellt roligt var att det sistnämda dök upp. Johnny är ju en av de där riktiga 60-talsveteranerna vilken genom åren spelat med The Best, Lenne & Lee Kings, Jocke Winbladhs Orkester och Jerry Williams -bara för att nämna några få.
Givetvis handlade det om mycket instrumentalnummer, framförda med tidstypiska danssteg, men det dök också upp en hel del vokala inslag.

The Spotnicks gick på scenen vid vardagsrummets ena hörn runt midnatt. Den nöjda arrangören Håkan Strandlund satt då lätt salongsberusad mellan två lättklädda och ofokuserade fruntimmer i 45-årsåldern i vardagsrumssoffan. Med urmedlemmarna Bosse Winberg och Bob Lander i spetsen bjöd man på en scenshow innehållande nummer från hela karriären. Givetvis ackompanjerade av publikens jubel.

Gert Lengstrand jobbade som presentatör och bidrog med en och annan anekdot från sin karriär som ju i längd ligger i paritet med Spotnicks.
Eftersom Timrå samma kväll säkrade Elitserieplatsen i den 55 omgången tack vare hjälten Anton Lander blev kvällen synnerligen lyckad!

I serveringslokaler och foajeér utanför Strandlunds nystädade lya såldes det Spotnicksmemorabilia och grammofonskivor. På plats fanns också gitarrdoktorn Sture Lilienberg som kunde ge ”första hjälpen” till gitarrister i olika faser av karriären. Även här bjöds det också på livemusik.
Björn Säreruds utställning om mellanölets historia i form av ölburkar, reklam och historik från den tiden rönte också stor uppmärksamhet från publiken.
Snudd på knökfullt var det och alla som var där hade säkerligen en mycket trevlig kväll.

Lennart Wrigholm 2011-03-08

Jag ska förresten se om jag inte kan kopiera Tages-Bladet och skicka dig, Micke. Tycker vi ska föra Thomas gärning vidare. Jag vet att han skulle uppskatta det.

Bästa hälsningar

Hur som haver, alltid trevligt att träffa likasinnade med samma musikintresse. Vilken musik och vilket årtionde !!. På den tiden kunde banden också uppträda på vanliga danshak och i folkparkerna. Idag krävs stora arenor och helt andra kostnader och då står man ändå ibland 100-talet meter från scenen.

Var förresten utanför din butik för något år sedan vid ett besök uppe i kungliga huvudstaden men du hade stängt den dagen. Har inte blivit av efter det.

Keep on rocking.
Roger

Jag har sett denna bloggen först idag. Härlig läsning då Tages är den absoluta favoriten bland svenska grupper under 60-talet. Detta intresse har lett till att jag dels samlat på mig i stort sett alla svenska singlar och ep samt extramaterial + lite utländskt. Men det är ju inte själva samlandet i sig som är det intressanta utan gruppen i sig.

“I’m the one for you” är en tidig favorit som jag sett nämnas mer än en gång här på bloggen. “She’s having a baby” likaså samt “Halcyon days”. Dessa är bara några av flertalet skarpa, välorganiserade låtar. Tycker som i tidigare inlägg att de bara blev bättre och bättre med tiden. Blond som blev ett kortvarigt projekt var värt ett bättre öde.

Såg dem live i Halmstad (1992 tror jag) tillsammans med Hep stars, Swinging blue jeans och Searchers. Trots flertalet kändisar i de olika banden ägde Tages scenen med originaluppsättning från 64-65.Nostalgi så det skriker om det.

För 2-3 år sedan gjorde jag en tur upp till Göteborg för att besöka en Nostalgikväll med Gert Lengstrand och Hans Sidén. Ämnet var skivbolaget Platina där Tages gav ut stora delar av sina skivor mellan 64-66 med ytterligare ett antal utgåvor fram till slutet av 60-talet. Då jag även samlar på skivbolaget Platinas singlar mellan 64-70 så var detta en riktig happening för mig.

Tyvärr blev det väldigt lite Platina men desto mer Tages. Bl.a visades en privatfilm tagen på en fest någonstans i Göteborg där Tagarna deltog. Häftigt!!!! Att det sedan satt med gamla musiker från bl.a Tronics och Beachers i auditoriet var bara bonus. Blev en hellyckad kväll.

Tyvärr är jag för ung för att ha haft möjlighet att ha sett dem live när det verkligen begav sig men har kunnat njuta av dem i efterhand. Sidén pratade även han om en Tagesbok och jag fick ett kort samtal med honom om detta. Tidigare bloggare har påpekat att en bok skulle vara på väg. Vad vet du om detta Micke?

Sedan måste jag ändå tillägga att Shanes lyckades förträffligt med “Can i trust you” som är en rysare. Härligt sound. Utanför Sverige är en av favoriterna The Hollies som också är härligt melodiösa och också blev bättre med åren eller vad sägs om “He aínt heavy, he´s my brother” och “long cool woman in a black dress”

Tack för en trevlig blogg
Roger

Endast två band deltar i valet.
Valobservatörer borde inkallas att syna detta val.
Redan i nomineringen har misstankar om partiskhet upptäckts.
DO och JO kan tänkas återkomma i ärendet.

Justitia

De åldersstigna och avundsjuka som ville vara som Tages och som lever kvar är de svensktoppstötar som ex. vis, Benny A. , T Körberg o.s.v. De blev aldrig som varken Tages eller Blond. Men jag vill mena att de har bidragit till att bra levande musik som Tages spelade aldrig mer har kommit i närheten av Tages.
Jag blir ännu idag, när jag sätter på en CD med Tages lika förvånad över hur stora de var med sin musik och hur de framförde sina låtar. Och hur bortglömda de blivit i all kommersiell yra av idolhysteri. Tages var idoler på riktigt och bättre svensk musik har det ännu inte kommit fram trots livfulla försök som gjorts i årtionden.

Lennart W och jag håller nu på för fullt med boken om Tages. Har du personliga minnen att berätta och bilder av något slag? Hör av dig till mig! Du kanske kan tillföra något till boken. Maila till samlartages@hotmail.com