11.19.06

Den värdefulla konsten att spela ut de kort man har på hand på ett sånt sätt att man drar maximal nytta av dom…

Posted in Min blogg at 10:12 pm

Året är 1978. Staden London. Platsen Teater Astoria. Evenemanget musikalen “Elvis”.
Elvis Presley avled 1977, något som de flesta nog vet. Riktigt den ultraexploatering som man kan uppleva i dag fanns faktiskt inte direkt åren efter hans död. Väldigt lite nya skivor släpptes, filmen “This is Elvis” kom först 1981 – 4 år efter Elvis död – och specialproducerade TV-program dröjde upp till 20 år innan de började dyka upp! Visst, skivförsäljningen fick en boom, men väldigt lite av nytt material fanns att tillgå på många, många år…
Jack Good, en gammal rock ‘n roll-impressario och TV-, teater-, och musikalproducent fick dock en snilleblixt väldigt kort tid efter ikonens bortgång: En musikal i London om Elvis, hans liv och hans musik?
Eureka!
Sagt och gjort!
Vad är då det första som man tänker på i en sån situation? Jo, kanske VEM av alla sångare här på jorden som ska gestalta Elvis? En kanske inte alltför enkel uppgift för de flesta i en sådan situation, men inte för den gode (!) Jack Good – han hade tretton år tidigare varit mannen som hade upptäckt P.J. Proby och tagit honom till en tv-show i England. (Jack Good hade knackat på hos Proby sent en kväll och när denne hade öppnat så hade Good direkt, utan att säga något, börjat dra Proby i det, för den tiden, ovanligt långa håret! Då Good märkte att det faktiskt satt kvar på Probys huvud så utbröt han: “Oh, my God, it’s real! Jim, Jim, Jim, your hired!)
Jack Good var av den uppfattningen att han ringde till helt rätt person när han lyfte luren för att prata med den vid här laget totalt karriärslöse Proby och frågade denne om det skulle vara O.K. att spela Elvis i en Londonmusikal under Goods regi?
Betänk noga! Vid det här laget så hade Proby inte haft ens en antydan till karriär på 10 år! Personlig konkurs i både England och USA, en total frånvaro av hitsinglar och allmänt ansedd som väldigt svår att med att göra gjorde ett abrupt slut på den korta period han hade haft som kung på pop-sångarfronten. Bortsett från korta inhopp i en del obskyra musikaler som “Catch My Soul”, en hemsk lågbudget LP – “I’m Yours” (som inte sålde ett smack) – och några strösinglar på olika lågbudgetbolag (som inte heller de sålde), så var musiken i andra hand för Proby i denna period.
Överlevnad låg nog först på dagordningen.
För att försörja sig så tog denne diverse olika jobb: stallpojke, gatsopare (i centrala London där han fick städa utanför konsertlokaler där han några år tidigare hade upträtt som “main attraction”) och som fastighetsskötare.
Alldeles innan Goods musikalförfrågan så hade dock vår sångare precis anslutit sig till den holländska symfonigruppen Focus. Alltså…under året då punken exploderar och allt intellektualiserat blir en helt legitim måltavla för spott och slag, hur hett blir då en fusion mellan symfonirockarna Focus och föredettingen Proby…? Ska jag behöva tillägga att Proby snabbare än en travhäst i Prix d’Amerique drog från Amsterdam till London?
“Visst, Jack” hade P.J. svarat. “Om någon här i världen kan spela Elvis på så är det jag! Jag kommer”
Och så blev det!
Tim Whitnall som den unge Elvis, Shakin’ Stevens som “mellan-Elvis” och vår P.J. Proby som den lite äldre “Las Vegas-Elvis”!!!
25 november 1977 gick premiären av stapeln. Succén var formidabel! Musikalen vann Evening Standards pris “Best Musical of the Year”. Hela ensemblen gjorde givetvis ett enormt bra jobb, men mest hyllad av samtliga var PJ Proby. Dennes förmåga att låta EXAKT som Elvis när han ville fick mångas hakor att börja skramla vid knäskålarna. Att hans fysiska uppenbarelse inte var helt olik Presleys gjorde att en del i publiken inte trodde varken öron eller ögon. “Är det Elvis som står på scenen framför mig?” var det mer än en som frågade sig…
Lyssnar man på soundtracket från musikalen – i dag något av en raritet – så inser man snabbt att P.J. är helt överlägsen de övriga! Shakin’ Stevens har helt enkelt inte en chans att mäta sig röstmässigt mot Proby.
Men ojdå! Vilket lyft för mr. Proby! Från ingenting tillbaka till spotlighten! Sex kvällar i veckan på scen och hyllad av en fanatisk publik varje gång! Helt klart bra betald dessutom! Och nu hade ju alla tänkbara dörrar för en fortsatt karriär efter Elvis-musikalen ställts på vid gavel…
Så vad gör karlen då? Säger han: “Tack Jack för att du tog mig tillbaka från gatan! Tack Jack för att ha gett mig en ny chans! Efter allt strul jag ställt till med förr i världen så kanske man kan säga att jag inte förtjänade detta, så tack än en gång Jack!” ???
Nej, nej, nej! Inte P.J. Proby inte. Inom kort, när han blivit varm i kläderna och börjat känna sig hemma igen i sin roll som stjärna så börjar han att lätta lite grann på bojorna…Han börjar så smått att improvisera under spelets gång…En replik här, en replik där som inte tillhör manuset. Efter ett tag så börjar han till och med fråga orkestern om man inte ska köra “Jailhouse Rock” i stället för “Heartbreak Hotel”, av den enkla anledningen att Proby känner för det!
Allt försvarar han med att han ju trots allt hade känt Elvis vilket ingen annnan i ensemblen gjort, så det som sker är precis så som Elvis skulle ha gjort det om han hade varit där…
Blev det uppskattat? Sågs det som ett tecken på respekt för sin omgivning? Blev det en massa dunkar i ryggen i logen efter varje föreställning?
Knappast! Jack Good RASADE bakom kulisserna!
Snabbt så frontade han “Elvis” med orden:
“Vad håller du på med? Det här är min musikal, du är bara anställd för att göra ett jobb! Gör det och inget annat!”
“O.K., Jack” svarade Proby. “Det är din show, jag gör som du säger.”
Men…gjorde han som han lovat? Icke då…allt bara fortsatte som förr…
Till slut, en eftermiddag när P.J. kom till teatern för att byta om och bli sminkad, så sa tjejen i receptionen åt honom:
“Jack vill prata med dig! Han vill att du går direkt upp till hans kontor!”
Väl innanför dörren till det halvdunkla kontoret så möttes Proby av synen av Jack Good sittandes vid ena änden av sitt bord utan att säga ett ord eller ens med en min röja vad han tänkte. Vid bordets andra ände stod ytterligare en stol. Proby fattade vinken och satte sig. Good bröt tystnaden:
“Om du inte följer manus i kväll så behöver du inte komma tillbaka till teatern i morgon! Då kan du gå tillbaka till gatsopningen! Förstått? O.K., ska du följa manuset i kväll, ja eller nej?”
“Självklart!”, svarade Proby.

Gjorde han det då, tror ni? Givetvis inte! Samma improviserande den kvällen som kvällarna innan!
Och ut med huvudet före åkte Proby! Rakt ut på West Ends bakgård…och det skulle dröja ungefär 20 år innan han reste sig från den smällen…
För vem vill ens ta i tång med en sån komplett idiot! En människa som hade allt och slängde bort det, som fick en unik andra chans…och slänger bort den, IGEN!!!
Gissa om han blev Persona Non Grata i hela musikvärlden över en natt?

För vad? Ja säg det? Det skulle nog behövas ett helt team av terapeuter för att ha möjlighet att tränga in i en sån människas hjärna för att sen kunna lämna ett svar på varför…
En sak är dock kristallklar: P.J. Proby kommer alltid att kunna säga:
“I did it my way!”
Micke

Popularity: 17% [?]

11.14.06

Hur man i grunden totalkraschar en kanonkväll…

Posted in Min blogg at 11:54 pm

Hallå där igen!
Ryktet om bloggens död är klart överdrivet!
November i år har bestått av en mängd aktiviteter för min del, bloggen har helt klart fått ta ett par kliv bakåt…men det är enbart temporärt! Diverse spekulationer är helt meningslösa. Det som sker det sker, men självklart så är jag smickrad över att så många bryr sig om ifall det skrivs något på den här sidan eller inte…
Nu kör vi igång dagens krönika!
Sen sist så har det hänt en sensation! Jag var ledig en hel dag! En HEL dag! Otroligt!
Och vad var det för märkligt med det då?
Jo, det att det var min första lediga dag på två år, fyra månader och två veckor…runt 860 dagar med andra ord…
Fråga mig bara inte varför det har blivit som det har blivit! En sak är i alla fall klar: jag är inte rikare
i dag än jag var 31/7 2004, så nåt knas är det ju uppenbarligen…
Jaha…var befann jag mig då under min ledighet?
Jo, ser ni, ingen annan stans än i Sundsvall, Medelpads diamant!
Hur och varför är väl i sammanhanget inte så spännande – det räcker med att säga att vi var ett 9 man starkt grabbgäng sprunget från grundskolan – alltså, en del hade jag känt sen jag var 6 år gammal – som fredag kväll tog tåget till Sundsvall för att stanna där till söndag kväll…
Den första kvällen tillbringade vi på det famösa Kosmopol – Sundsvalls eget kasino. Och…jag, jag bara frågar mig varför många människor anser det vara en mänsklig rättighet – som dom anser det värt att kämpa för – att få supa sig dyngfull för att sen spela bort en halv förmögenhet på totalt vansinniga fyllespel…Nja…jag misstänker att de som vurmat så mycket för det här är samma människor som håvar in alla miljoner som fyllpåsarna helt hjärnbefriat spelar bort…
Hur som helst: Det var en helt O.K. kväll! Själv hade jag det bara bra, det tragiska stod spelarna för, framför sina banditer och blackjack-bord!
Kväll nummer 2 så var det dock jag som stod för det tragiska! Tvivlar ni? Jag lovar! Hör bara!
Efter bastu med öl följt av en timmes vila på rummet så styrde vi vid 8-tiden kosan mot dansrestaurant Aveny – beläget en bit utåt –
för en påkostad middag och därefter dans för de som var hågade.
Jodå, nog var det god mat, och nog blev det dans allt! Själv så dansade jag om och om med en trevlig tös från Skellefteå, som hade haft modet att bjuda upp mig den första gången. Bra band som spelade dessutom! Massor med folk, massor med söta flickor, gamla barndomskompisar samlade för en hel helgs gemenskap och ett urtrevligt flicksällskap som bara ville dansa tryckare!
Vad gör man då i det läget för att paja alltihopa?
Jo! Efter 7 stora stark så ska man sjunga karaoke!!!
Naturligtvis! Vad annars? Självklart!
Stora kliv mot karaoke-bordet där pärmen med alla låtar fanns! Jo, visst var den där: “Somewhere”!
Det var bara att skriva på en lapp och lägga på karaokemasterns bord, absolut inte svårare än så!
En halv timma senare så kom utropet:
“En kille som heter Micke ska sjunga en låt som heter “Somewhere”!”
“Ojojoj,” tänkte jag, “P.J. Proby, släng dig i väggen! Det är ju så här en slipsten ska dras, bara så att du vet det!” Just då var jag kung…
Upp på scenen, greppa micken och…vi startar väl?
“Jovisst” sa killen, “Men vems “Somewhere” är det som du vill sjunga?”
Här borde jag ju ha anat ugglor i mossen och kanske helt sonika bara gått av scenen! Jasså, Probys “Somewhere” var kanske inte tillgänglig???
Jag bläddrade snabbt igenom alternativen och såg ingen Proby men däremot namnet Streisand fladdra förbi.
“Den tar vi!” tyckte jag. (Jaha, och VARFÖR då då Micke lilla??? Hur bekant är du med den då?)
“Jag vill ha den i A-dur,” sa jag så där i förbifarten.
“Går inte, den funktionen har pajat…” fick jag till svar. Åtminstone här så borde jag ha lämnat scenen och i stället sökt upp min danspartner för ytterligare dansgolvsaktivitet…men icke då!
“O.K. det går nog bra ändå”, sa jag kavat! “Det är bara att köra!” (Visst, visst…)
Sagt och gjort. Karaoke-mastern satte i gång sitt maskineri och en inledning satte i gång…
Men vad var nu detta? En lång, totalt odistinkt, fullkomligt främmande inledning med i stort sett inget annat än en enda lång syntmatta som rullade på…
Paniken kom omedelbart! Var skulle jag börja?
“Men när ska jag börja då?” ropade jag till killen!
“Vet inte! svarade han. “Jag har aldrig hört låten tidigare!”
Nähä, tack för det du! Nåja, en textremsa började visa sig…och den – som brukligt vid karaoke – blev färgad efter var i låten jag befann mig. MEN, det fanns ingen som helst takt i kompet…ackorden kom och gick på ett sätt som jag absolut inte hade den minsta koll på! Panikslagen så började jag sjunga men kom helt fel in! Ingenting stämde med som det skulle låta…Och tonarten var helt fel!
Om jag ville ha A så var det här nog D! Helt fel!
“Vi börjar om från början!” ropade jag…
Den vänlige karaoke-mastern gjorde direkt som jag sa, men vad hjälpte det? Samma totalt intetsägande inledning och samma slumpgenerator
som bytte ackorden när väl sången skulle komma in! Paniken byttes ut mot vanmakt, resignation…
Jag gav upp!
“Tyvärr”, sa jag, “jag fattar ingenting! Vi bryter!”
OTROLIGT pinsamt! Min favoritlåt…och allt går helt åt skogen…Jag blev så besviken på mig själv, livet o.s.v. att jag bara dröp därifrån, gick ensam tillbaka till hotellet duschade och tittade på TV innan min rumskompis Christer dök upp 2 timmar senare. OJ vad roligt de hade haft! Och varför hade jag gått så tidigt för? Ja gissa…
Vi stängde av TVn, släckte lampan och somnade in.
Först morgonen därpå när jag låg i halvvaket tillstånd så slog det mig: Barbra Streisand!!!!! Just det! BARBRA STREISAND! Hennes version går ju i ett helt annat tempo!!! I min starköls-slöa hjärna så dök ju den tanken inte ens upp! Jag hade ju bara Proby-Somewhere i huvudet! Visserligen så kan jag ju säga att det kanske var därför som det gick som det gick, MEN hade jag varit nykter och förnuftig så hade situationen aldrig dykt upp…
Vad kan vi lära oss av detta då?
Jo, här ska sjungas karaoke så att det bara sjunger om det – i dubbel bemärkelse- i framtiden!
Det kallas visst för revansch!!! Här ska jag visa omvärlden vilken sångare och estradör som går omkring i två slitna gympadojor och försöker kränga vinyl- och CD-skivor! Här ska ingen Barbra Sreisand få knäcka mig! Show me the way to the next karaoke-bar!!!
Vi hörs i morgon!!!
Ha det bra!
Micke

Popularity: 32% [?]

11.08.06

Ödets brokiga flora av lotter i ett stort, stort lotteri…

Posted in Min blogg at 10:52 pm

Hallå igen!
Det var ett tag sen sist, vi får se hur det blir i närmaste framtiden, jag ska göra så gott jag kan…
Det var kul att Tages-krönikan rönte så stort intresse…överlägset mest kommentarer hitills! Klart inspirerande!
Snabbt över till kvällens krönika:
Låt oss stanna i 60-talet!
Många artisters öden har vi kunnat följa allt sedan popens födelse! Elvis, Beatlarna, Bob Dylan osv är personer vars öden varit kända för så gott som alla ända sen de först slog igenom, var än de befunnit sig på karriärsstegen. Högt som lågt! Elvis stod det ju väldigt mycket om i media även på 70-talet, men då främst vad hans fysiska hälsa befann sig i för skick.
Väldigt många fler försvann från rampljuset efter något år för att aldrig mer komma tillbaka. Kommer ni ihåg låten “Paul and Paula” med – just det – Paul and Paula? Vem bryr sig om vad dessa två sångare gör i dag? (Gifte de sig och fick 7 barn? Alltså, startar man så tidigt som dom ville göra så torde barnaskaran bli diger…) The Honeycombs, Sam the Sham and the Pharaoes, Bobby Vee, Napoleon XIV, Whistling Jack Smith, Peter Sarstedt, Millie, Barry McGuire är andra exempel på grupper och artister som efter nåt år bara försvann utan att nån direkt frågat efter dom sen dess. Sjävklart så kan den kompletta listan på dylika artister täcka en hel bok, exemplen är näst intill oändliga.
Jo, visst gjorde dom i en del fall bra låtar, men det går inte att förneka att dom ganska snabbt tynade bort…
En del musiker slutar i grupper, eventuellt för att göra solokarriär som det aldrig blir nåt som helst av med, för att sen aldrig mer synas i någon som helst form i media. Något av det mer dråpliga är nog Brian Poole som slutade i Brian Poole & The Tremeloes för att “gå solo”. Hur det slutade vet väl de flesta, Brian Poole försvann och Tremeloes blev superstjärnor…
För mig så finns det dock ett öde som är speciellt märkligt, ett öde höljt i tystnad, ja… något som knäcker det mesta i att vara en föredetting. Vem skulle det vara då? frågar sig den nyfikne…
Jo, en kille som heter David Marks och som spelade komp-gitarr!
Va? Vem då? frågar sig då många, ja helt klart de flesta av er misstänker jag.
Jo, ser ni! Den killen var en gång i tiden med i inga mindre än The Beach Boys! Jaha? Och när då då?
Jo, från 1962 och något år framåt. På deras 4 (fyra!) FÖRSTA LP-skivor! Jag har inte exakt koll på vilket datum han slutade, men han var definitivt med på samtliga tidiga hits som Beach Boys hade, d.v.s. Surfin, Surfin Safari, 409, Ten Little Indians, Surfin USA, Shut Down, Surfer Girl, Little Deuce Coupe och Be True To Your School.
Jaha…och vad är det för märkvärdigt med det då? Jo! Det faktum att kar´n från det ögonblick då han slutade varit TOTALT förträngd, nertystad eller kanske helt enkelt bara bortglömd! Titta på vilken CDsamling som helst – och jag menar verkligen även de mest seriösa – så är han aldrig nämd eller ens med på ett foto även om han är med och spelar på ett antal låtar!
Kolla in vilken Beach Boys-video som helst som handlar om deras historia och han är aldrig nämd, säkert i bild nån gång då och då, men det förklaras aldrig vem han är! Slå upp ett normalhyfsat musiklexikon och dröm om att den gode David Marks finns nämd där! Varför? Ja säg det! Undantag finns, men majoriteten av rocklexikon nämner honom inte med en bokstav!
Jag begriper absolut ingenting! Den enda orsaken som jag tycker verkar plausibel är att dom övriga i gruppen redan var ganska många, fem, och att dra in ytterligare ett namn i en kort beskrivning, tillika en person som varken skrev nån låt eller sjöng och som dessutom mer eller mindre blivit fockad kanske känns lite onödigt. Skulle kanske bara krångla till det hela? Ja…längre än så kan jag inte spekulera. Faktum är ändå att killen var med i USAs största 60-talsband på 4 LPn och på en handfull hits…och fått NOLL kredit för det!!! Absolut NOLL! Hur tror ni att det känns för den gode Dave???
Min gode vän Pelle gjorde en parallell med Beatles och Pete Best, men jag tycker inte det håller. Denne slängdes ju ut i kylan, helt klart, men var ju ändå omnämd lite då och då i media under decennier.
Dave Marks fick faktiskt otroligt nog göra en kortare come-back i gruppen, (1999 tror jag att det var – 35 år efter att han mer eller mindre fick foten) på ett par spelningar! Denne hade fortsatt att spela i lokala band i Kalifornien, och visste definitivt fortfarande hur ett klassiskt surf-komp skulle spelas. Jag har hört rykten om att Beach Boys var med som gäster i ett av avsnitt av Baywatch(!) och att det råkade sammanfalla med dennes kort-korta come-back! (Detta MÅSTE kollas upp! Vet ej utifall det stämmer!)
Ett annat rykte om mannen i fråga är att han, trots sin korta karriär i gruppen, med hjälp av ett lågbudgetleverne lyckats hålla sig flytande med hjälp av gamla royalties under alla åren som icke medlem i Beach Boys! Evige medlemmen Mike Love däremot, gick i personlig konkurs i slutet på 80-talet på grund av alltför höga fasta utgifter!!! Vad kan vi lära av det då månntro?
Dave Marks var 16 år när han – enligt vad jag läst – provocerades av Wilson-brödernas pappa Murry, deras dåvarande manager, att självmant sluta. Alltså…han blev en föredetting vid 16 år… Ödets brokiga flora av lotter i ett stort, stort lotteri…
Allt för i dag! Jag hoppas att ni ändå fick ut något av detta ämne som måhända inte alla av er direkt kan relatera till!
Vi hörs!
Micke

Popularity: 16% [?]

11.02.06

Tages, bäst i Sverige på 60-talet, javisst…kanske till och med i världsklass!?

Posted in Min blogg at 1:57 am

Hallå igen!

Pang på rödbetan den här gången!
Visst kan man vara frälst på mer än en sak åt gången samtidigt? Eller hur?
En av mina “sidofrälsningsobjekt” under åren har varit
den svenka 60-talspopgruppen Tages!
Enligt mig – och många, många andra – den bästa svenska gruppen genom tiderna!
Av ett snudd på tragiskt öde så kom namnet Tages för många att vara synonymt med deras första hit, deras allra första singel Sleep Little Girl från 1964.
Eftersom att den, med handen på hjärtat, var ganska mjäkig så var Tages inget annat än ett uselt svenskt sextiotalsband för många människor. Det är först på senare år som gruppen har fått något av det erkännande som man gjort sig så väldigt väl förtjänt utav.

Så här i efterhand så är det svårt att säga vad som hade varit bäst: Sleep Little Girl gick upp på första plats på tio-i-topp hösten 1964. (Bara In My Dreams 2 år senare skulle bli en lika stor hit för gruppen.) Tages blev fäljdaktligen enormt populära i hela Sverige i stort sett över en natt. Det trista för gruppen – att hos många människor bli förknippad med denallra första låt som man spelar in kan kanske vägas upp mot det faktum att dom onekligen fick en rivstart på både karriär och uppmärksamhet. Det är ju inte helt omöjligt att dom helt enkelt skulle ha lagt av ett halvår senare om inte “Sleep…” eller någon av de följande singlarna hade slagit. Nu fick dom all möjlighet att som proffs i tidig ålder utveckla det stjärnembryo, som uppenbarligen fanns där, till något som kom att bli vad ingen ens hade kunnat drömma om hösten -64.

Sorgligt i historien är att den senare epoken i gruppens historia till stora delar är bortglömd i dag. Ju bättre de blev, desto mindre sålde de…och när de var som allra bäst så såg de sig tvugna att lägga av…Och det enda som många minns är Sleep Little Girl och möjligtvis nån låt till.
Vad är det då som jag tänker på?
Jo,exempelvis: lyssna på I’m The One For You från 1965…ett år efter “Sleep…”…Det är ju rent ut fullkomligt ofattbart att det rör sig om samma grupp. Absolut ALLT, och jag menar verkligen ALLT är ju 500% bättre! Sången, stämmorna, trumspelet, kompet, produktionen. En helt suverän låt framförd på ett helt suveränt sätt! Redan där kunde man ha etablerat sig internationellt, om ödet hade velat det…

Utvecklingen fortsatte hela tiden. Nån form av stagnation kan man aldrig skönja i Tages 4 år långa historia. Den snabba populariteten sporrade uppenbarligen gruppen på helt rätt sätt! Man övade kopiöst mycket mellan spelningarna och siktade hela tiden framåt.
Hjälp fick man inom kort också av producenten Anders “Henkan” Henriksson, en av sveriges absolut skickligaste på den fronten. (Dock INTE Tages George Martin – som många velat ha det till – enligt Tommy Blom själv när jag pratade Tages med honom för en 10 år sedan på pub Kloster. Han möjliggjorde bara deras egna idéer, inget annat. Men hur som helst, Anders hade onekligen den kapacitet som behövdes för att utföra det…)
Under de kommande åren släpptes låtar som In My Dreams, Miss McBaren, Crazy ‘Bout My Baby, Every Raindrop Means A Lot, I’m Going Out, So Many Girls, Treat Her Like A Baby och många, många fler. Majoriteten av dessa var helt klart av internationell toppklass! Inget att snacka om!
Någon gång runt 1967, blott 3 (!) år efter Sleep Little Girl så släpper Tages sitt mästerverk – Studio. Den överlägset bästa svenska LPn som kom på 60-talet…ja enligt mig den bästa överhuvudtaget…

Än i dag när jag hör den skivan så häpnar jag över den makalösa standarden på låtar, arrangemang, spel, sång och stämmor. I det närmaste ofattbart att ett gäng tonåringar från Göteborg som 3 år tidigare bara till nöds kunde spela lyckades prestera en helt genomgjuten LP där i stort sett varje låt känns som en presumtiv hit på USA- eller Englands-listan.
Bäst är nog trots allt She’s Having A Baby Now som skulle ha kunnat toppa båda de två nämnda listorna om de bara fått rätt backning. Fascinerande är onekligen också att man inte kan säga att de var Sveriges Beatles, eller att de lät som Jefferson Airplane eller något annat. De lät helt enkelt som Tages…och inget annat!!!

Skivförsäljningen droppade dock markant, få köpte Studio när den kom. Den svenska popvågen som en gång hade startat med just Tages, och som snabbt följdes av Hepstars, Shanes, Ola & The Janglers, Mascots, Lenne & The Lee Kings m. fl, var i stort sett död 1968. Hepstars och Shanes hade mer eller mindre kastat in handduken och konverterat till dansband, de övriga inklusive Tages fick allt mindre med jobb.
Tages sista listlåt, There’s A Blind Man Playing Fiddle In The Street, låg en (1) vecka på tionde plats på Tio-i-topp!
Fantasy Island – enligt många den bästa låten av allt de gjorde – kom varken upp på Tio-i-topp eller försäljningslistan…
Konsekvensen blev att bandet i slutet av 1968 la av…när den äldste medlemmen var 21 år gammal!

Många gånger så har jag undrat över vad Tages hade kunnat gjort om de hade fortsatt. Trots allt så hade ju deras musik redan -67 glidit in i en form av mix mellan pop och progressiv musik, något som mycket väl hade kunnat gå att utveckla en bra bit in på -70-talet…Det är väl inte en slump att Göran Lagerberg – bandets odiskutable ledare de sista åren – kom att fortsätta i Kebnekaise, svensk progressiv musiks flaggskepp under ett antal år…
Lite märkligt i sammanhanget är att det i stort sett bara är Göran Lagerberg som har fortsatt med musik efter Tages. De övriga var egentligen bara i början på sina karriärer. Tommy Blom hör vi ju dock dagligen på Radio Vinyl, som ni säkert känner till, vilket väl får anses som att jobba med musik. Problemet är att han befinner sig på fel sida disken. Under ett antal år var han dessutom mest känd i media som Scientologpastor…

Ett tecken på hur lite spår Tages har satt i sinnet hos gemene man är en intervju med Benny Andersson för ungefär ett år sedan på TV om svensk pop. Där säger han på fullaste allvar att han tycker att Hepstars musikaliskt var snäppet bättre än Tages.
Det är ju rent ut sagt ofattbart att en musiker som till och med var med på den tiden inte har bättre koll! Jämför Göran Lagerberg med Lelle Hegland. Tommy Tausis med Krille Pettersson eller
Danne Larsson och Anders Töpel med Janne Frisk. Inget ont om Hepstarsgrabbarna som personer men…mot Tages uppsättning stod dom sig slätt!
O.K., man får tycka bättre om Hepstars musik – ja – men INTE att dom var musikaliskt skickligare än Tages.
Det går bara inte.
Ta den enkla jämförelsen mellan LPn Studio och valfri Hep Stars-LP. Svaret har vi väl redan innan vi ens har ställt frågan…

Att här skriva en djupare artikel om Tages hade krävt mer uttrymme och hade kanske ändå bara intresserat de redan frälsta, och dessa känner ju redan till allt som är värt att veta i ämnet, så därför får det räcka så här.
Jag ville här främst väcka lite debatt och även öka nyfikenheten hos de som ännu inte sett ljuset…nämligen Tages!!! Jag tror att jag lyckades…
Ha det bra!
Vi hörs!
Micke

Som ett meddelande från framtiden så tipsar jag här om en recension på Tages LP Studio, skriven ungefär ett år efter att detta skrevs, som går att hitta på bloggen för elfte februari 2008. Klicka på Archives februari 2008 och scrolla sen ner en bit så hittar ni den!!!

På vägen dit så kan ni kanske hitta en hel del annat läsvärt också.

Popularity: 64% [?]