10.13.06
Posted in Min blogg
at 11:44 pm
Hallå där!
Ett dygn efter min ABBA-krönika så läser jag igenom den och finner att…den inte var så där helt lyckad…
Intentionerna fanns där men det hela känns lite oredigerat och som attjag vill sitta på för många stolar på samma gång. Ja…vad handlade allt om egentligen, fanns det kanske en och annan som frågade sig…Sågade jag, eller var det trots allt en hyllning…eller en sågning och en pudel…?
Hur som helst: Jag redigerade om den nu i kväll, lite nerbantning, lite mer konkret, kanske lite bättre…Läs den gärna en gång till!
Nu till boxning! Det kom ju ett önskemål från Johnny om boxning, så det får väl bli ett litet bidrag…dock inte riktigt av det slag som jag förmodar stod på önskelistan…
En kväll för ungefär 7 år sen så skulle jag och min dåvarande flickvän Galina gå på fest efter affärens stängning.
Jaha, tänker nog många när dom läser det, vilket klockslag skulle det vara då? 11…12…00.30? Njaaa…vi ville komma i väg tidigare än så…runt 10 kanske…
Hur som helst! Klockan började närma sig, och jag såg på min dam att det började bli dags att packa ihop. Det fanns bara en kund kvar i butiken, men han skulle väl gå så fort vi blev klara, tänkte jag.
Bara att sätta i gång med andra ord!. In med lådorna från gatan under det sedvanliga slamrandet. In med bänken under stort bök.
Presseningen över bänken. Slå ut kassan under det vanliga smattrandet från kvittoframtryckaren. Räkna pengarna. Ringa och beställa en taxi. Släcka lamporna i rummet längst in och i korridoren. Taxin kommer och stannar utanför. Galina går ut och sätter sig i baksätet. Jag går fram till lamporna och alldeles innan jag ska släcka det sista ljuset så säger jag lite försynt: “Ja…som du märker så ska vi stänga nu.” till den kvarvarande kunden.
Reaktionen blev inte riktigt som jag hade tänkt…
Upp från en skivback tittar ett mycket förvirrat ansikte upp. En kille runt 30, helt normalt klädd och med ett i övrigt mycket normalt beteende brister ut i: “Va! Stänger ni NU!”
Killen hade alltså inte alls märkt att jag under en kvart hade stoppat in allt från gatan in i butiken, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi…
“Ja, jamänsan! Vi stänger nu! Klockan är tio, vi ska på fest och en taxi står och väntar på gatan på att jag ska låsa dörren och komma ut och sätta mig i bilen!”
“VA!!! Men jag ska ju handla ju!!!” kom det förtvivlat från killen.
“O.K., men snabba på i så fall!” sa jag klart irriterad. Men, tänkte jag…hur kan han ha missat att vi höll på att stänga? Det skulle väl vem som helst märka!
“Ja, jo…men en del skivor finns i rummet därinne… Och du har ju släckt lamporna!”
“O.K.Då tänder jag dom, men snabba dig på för xxxxxxxxx! väste jag, taxin står ju och väntar!!!”
Jag tänder lamporna, killen knallar in i rummet…och några minuter går…Ingenting händer…Till slut så tappar jag tålamodet!!!
“Men vad håller du på med därinne? Är du inte klar nån gång?”, ropar jag från kassan.
“Men…jag kommer inte ihåg var jag la skivorna! Men dom måste finnas här nånstans!!!”
“Men då får du väl komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta!” så gott som skrek jag. “Jag ska gå NU!!!”
“Jaja, men då tar jag dom här då…eller… kanske inte den här förresten, den är kanske lite dyr…eller…jo jag tar den nog ändå” fortatte mannen en smula förvirrat.
Vid det här laget så var jag rasande! Jag släckte lamporna resolut, tog mannens skivor ifrån honom och började räkna ut hur mycket han skulle betala, allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan.
“205 kronor” fräste jag fram i mörkret. Och då…då kom nästa släggslag: Mannen tittar upp mot mig med ett skevt litet leende för att utstråla “wheelin’ and dealin’” och säger helt frankt:
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså…karlen som vid det här laget kostat mig minst 5 minuter av tid och tickande taxitaxameter klockan 10 på kvällen i en stängd butik, anser sig i beckmörkret och med en minst sagt fientligt inställd butiksinnehavare vara i en förhandlingsposition för att börja pruta!!!
Kokande av ilska men med uppbjudande av allt jag hade av själbehärskning så klämmer jag fram:
“Visst, 200″, bara för att markera ännu mer att, nej, nån bra sits sitter han inte i. Då är vi framme vid nästa släggslag:
“VA!!! INTE MER RABATT ÄN SÅ!!!???”
Då gick det inte längre, nånting brast…Jag tog kassen med skivorna, slängde dom över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men dra då åt h-e!!! Ut härifrån, idiot!”
Och ut flög han! Och jag efter, men bara för att låsa dörren i ilfart och sen sätta mig i taxin. Jag hann dock inte långt. Nån knackade på rutan… Det var mannen igen…
“Du måste öppna dörren! Jag glömde min mobil där inne!!!”
Nu började jag tro att det här var nån form av straff från ovan.
Utan ett ord så gick jag med tre kliv fram till dörren, öppnade den och släppte in pappskallen som snabbt hittade sin mobil. Bara det att…nu, nu var jag ett monster, en hulk i sprängningsstadie, en ostoppbar domedagsmaskin!
Jag tog tag i dörren innan mannen kommit ut, skrek åt honom att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Resolut så stängde jag dörren mitt framför den häpne mannen och höll för den så att han inte kom ut!!! Denne fick uppenbarligen panik. Han skrek och formligen kastade sig mot dörren för att komma ut. Jag höll emot i ung. 5 sekunder, sen släppte jag ut honom. Ut flög han…igen!!!
Då kom nästa släggslag:
Han började slåss!
Han kastade sig emot mig och överöste mig med knytnävsslag!!! Eftersom denne var ungefär 1.65 cm. lång så var det väldigt lätt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, så det blev aldrig speciellt osäkert, men min Galina slet upp bildörren och skrek åt mig att sluta! Jag, skulle jag sluta?
Inom kort så blev det en mindre folksamling, och jag lyckades lugna ner killen. Vid det här laget tyckte jag i stort sett synd om honom. Mitt svarta skämt med dörren hade han nog upplevt som något väldigt obehagligt…Jag öppnade återigen affären, plockade rätt på hans skivor och sa att han fick dom för 150 kronor. Han tackade och tog emot, vi skakade hand, jag bad om ursäkt. För sista gången den kvällen så låste jag dörren, vi satte oss i taxin och gled till sist iväg…
Den killen såg jag aldrig mer…
Ha en lugn stillsam fredagskväll…
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 12:23 am
Hallå där!!!
Efter gårdagens påannonsering om en krönika som ska handla ABBA så är det väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång!
Varför dösnacka? Här kommer den! Håll i hatten alla schlagerfans!!!
En myt och en trött, utsliten klyscha är följande:
“Förr i världen så fick man inte tycka att ABBA var bra, men - som tur är - idag så får man det!” Detta ofta sagt med ett rättshaveristiskt ironiskt leende på läpparna…
Det är en klyscha som jag har hört till leda vid det här laget! Vaddå inte fick? Vem skulle det vara som skulle hindra en? Storebror? I mina öron så låter det som lindrig paranoia! Om det i vissa kretsar inte var O.K. att gilla ABBA (den typen av gruppdynamik har alltid funnits…tänk en 17-årig Rammstein-diggare som erkänner för sina kompisar att han gillar Robert Wells…) så var det väl ändå upp till den enskilde individen att stå upp för sin egen åsikt. Dern som inte gjorde det - i nåt så harmlöst som om man gillar eller inte gillar ABBA - ska nog bara skylla på sig själv för sin oförmåga att gå emot strömmen…
En klyscha annan:
“ABBA var jättestora i hela världen, det var bara vi som aldrig fattade hur bra dom var!” (Underförstått, för att vi inte fick lyssna på dom…)
Jaha…hur fel kan man då ha? ABBA var ju totaldominerande i Sverige under åtminstone 6-7 år vad det gäller skivförsäljning!
Ska vi ta en liten titt på ABBAs placeringar på trackslistan under åren som gott!
O.K., ett axplock:
Singlar från 1975: (d.v.s. utgivna EFTER “Waterloo” och “Ring Ring” därför finns dessa inte med.)
Fernando: Placering 2
Dancing Queen: Placering 1
The Name of the Game: Placering 2
Summer Night City: Placering 1
Chiquita: Placering 2
The Winner Takes It All: Placering 2
The Day Before You Came: Placering 3
Album från 1975 och framåt:
(De två första inte medtagna…)
Abba: Placering 1
Greatest Hits: Placering 1
Arrival: Placering 1
The Album: Placering 1
Voulez-Vous: Placering 1
Super Trouper: Placering 1
Otroliga framgångar med andra ord!!!
Helt utan motsvarighet!!!
Men vad nu då?…Ska vi alltså tolka detta som att vi inte FICK lyssna på ABBA, eller att vi inte begrep hur bra dom nu var??? Köpte alltså i stort sett hela Sveriges befolkning deras skivor för att sedan slänga dom i papperskorgen??? Eller…???
Tillåt mig skratta…högt och länge…ABBA var helt enkelt gigantiska i Sverige! Dom sålde under åren 1973- 79 förmodligen mer skivor än övriga svenska tillsammans!!! Dom syntes ständigt på TV och spelades KONSTANT på radio, restauranger, kafeer o.s.v.
Jo! Förvisso, det är sant! Inom vissa grupperingar - punkkretsar, den s.k. proggen, jazzmusiker, hårdrockare så stod ABBA inte högt i kurs. Självklart inte, det var ju en helt annan musik, helt olika världar! Men exakt samma status hade även ex. Elvis i de kretsarna på den tiden också, liksom en rad andra artister, bl.a. den tidigare krönikerade Gilbert O’Sullivan. Dröm om att ha varit DJ på munchenbryggeriet 1973 och börja spela “Crying in the Chapel” med Elvis …!!!
ABBA blev inte hårdare behandlade för att de var just svenskar och ABBA.
Det hade mycket att göra med att som svenskar så fick de större exponering än de annars skulle ha fått, och därmed också mer människor som synar dom i sömmarna…
Alltså, är man populär i sitt eget land så blir det även en motreaktion! Så har det alltid varit! Har t.e.x. Tomas Ledin fått en speciellt mild behandling? Eller Ace of Base? Glöm det!
Sen stack ju ABBA ut hakan ordentligt! Enligt mig så hade nog ingen svensk - vare sig grupp eller artist - varit så utpräglat kommersiell som ABBA när de slog igenom! Ta låttitlarna: “Mamma Mia”, “Ring, Ring”, “King Kong Song”, “Hasta Manana”, “Dum Dum Diddle”, “Money, Money, Money”, “Honey, Honey”, “Chiquitita” …Korta, snärtiga titlar som “man kommer ihåg”. Allt bara för att sälja så mycket som möjligt, såklart…
Men även den taktiken blev ju följdaktligen tveeggad, en del föll för den, andra såg det som en undervärdering av deras intelligens!
Stickan Andersson - folkskoleläraren - sa ju själv de fina, raderna. “Svenskarna är inte så dumma som man tror, dom är ännu dummare!” Från den djupa insikten trollade alltså den gode Stig fram alla dessa fantasieggande låttitlar…
Musiken då? Vad tycker jag om den?
Tja…singlarna är ju - bortsett från de fjantiga titlarna - skräddarsydda hits. Helt oklanderlligt inspelat, framfört och producerat! Ofta ganska udda arrangerat och med ett - för den tiden - nytt tänkande om hur än hit ska låta. Bara ett problem för min del: Jag gillar inte resultatet! Dom flesta av ABBAs hits är för mig inte så spännande…För att fokusera mig på det positiva så tycker jag att “Dancing Queen”, “Waterloo”, och “The Winner Takes it All” är vädigt, väldigt bra…För att gå till det negativa så skulle det bli minst lika många…”Thank You for the Music” - pekoral,
“I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”- i klass med Ingemar Nordströms…på sin höjd, “Hasta Manana” - James Last goes pop…o.s.v., o.s.v.
LP-skivorna däremot tycker jag är intressantare än singlarna. Det börjar nästan katastrofalt med första plattan som innehåller ett par riktiga kalkoner, framför allt när killarna sjunger…för att sedan succesivt bli bättre och bättre! Utan att jag tycker att några låtar känns som riktiga toppnummer så är både Arrival och Voulez-Vous exempel på bra 70-tals pop. Det hela peakar enligt mig på Visitors! Där har musiken nästan helt lämnat den ytliga schlagerpopen för att mera likna ren musikal. Väldigt fint inspelat och producerat. Lysande stämsång, mycket intrikata arrangemang, mycket fint framfört. Det andas en hel del Chess om den skivan…Den har även min personliga ABBA- favorit: “Soldiers”. Den LPn visar att kapaciteten fanns i allra högsta grad…något som jag tidgare missat i smeten alla “Honey, Honey”, “Hasta Manana”, “I Do, I Do, I Do, I Do, I Do,” och så vidare…
Alltså…visst var dom bra…!
Skriv nu vad ni tycker!!!
God Natt!
Micke
Popularity: 10% [?]
Permalink
10.12.06
Posted in Min blogg
at 12:20 am
Hallå igen!
I dag så blir det en lite vinglande text som börjar i en ände och slutar i en helt annan!
Jag går rakt på sak:
I dag blev jag oj så paff! Lyssna bara!
Jag tog - som vanligt - en sen lunch på Helens Sushi tvärs över gatan. Väl där inne så ser jag, sittandes vid ett bord fullt inbegripen i ett mobilsamtal, en kvinnlig kund till affären. Denna - en sympatisk kvinna i sina bästa år har jag mest bara fått en lite diffus bild av när det gäller hennes yrkesliv. Vid ett tillfälle så kom hon i butiken med ett kamera-team och filmade delar av ett avsnitt till Glenn Hyséns dokusåpa om ett uruselt fotbollslag. Där fastnade hon på min karta. TV, underhållning, kultur…funderade väl inte speciellt mycket på det hela, men jag förstod att hon jobbade på Sveriges Radio på något sätt…
Alltnog, efter hon avslutat sitt mobilsamtal så hälsade jag och frågade om jag fick sitta ner. Det gick bra!
Efter de sedvanliga inledningsfraserna så ledde jag snabbt in samtalet på min blogg - just det, den som ni läser just nu - och la ut texten om vad den brukar innehålla, och började ge en del exempel.
“I går”, berättade jag, “så skrev jag om svenska listframgångar på USAs Billboardlista.”
“Ja, just det, det är ju faktiskt inte så många svenskar som har legat på den”, inflikade hon direkt. “Det var väl Siw Malmkvist som var först om jag minns rätt…1964…på 52:a plats, var det inte det?”
“Jaha”, sa jag, “och vad hette låten då”
“Sole, sole” kom det snabba svaret.
Jag iddes inte korrigera henne, “Sole, sole”,
är ju i stort sett lika bra som det mer korrekta “Sole, sole, sole”…
“Mmmm…och tillsammans med vem då då? ” frågade jag, vid det här laget mäkta imponerad…
“Ja, det var väl den där italienaren, vad hette han nu igen…Umberto Marcato var det va?
Var tror ni att min haka befann sig när jag fick höra det här? Alltså!
Hur många svenskar vet om vad USAs Billboardlista är?
Hur många vet om att Siw Malmkvist blev förste/a svensk(a) på nämda lista?
Hur många vet om vilket år det var?
Hur många vet vad låten hette?
Hur många vet vilken placering låten fick?
Hur många vet vem hon sjöng med?
Det visste i alla fall första bästa tjej som jag satte mig ner och dryftade ämnet med…otroligt!
Som sagt, här går jag omkring och är lite kaxig för att jag skriver krönikor och delar med mig om min breda kunskap, och så visar det sig att första bästa människa redan vet allting…Vad har jag för funktion då i sånt fall???
“Men hur kan du veta allt det här?” frågade jag snudd på lite skakad…
“Jo, men jag har ju jobbat med Siwan tidigare!”
Mmmm…och det förklarar ju att man vet att hon låg på 52:a plats på USA-listan 1964 så klart…Det vet väl alla som har jobbat med henne nån gång så klart…
Jag var minst sagt imponerad…
“Men Abba då?” sa hon, “dom låg ju också på listan med ett antal låtar! Förresten…vad tyckte du om dom egentligen? “, undrade hon.
Ja just det! Det var en sväng i 180 grader, tänkte jag…Fint! Det här skulle kunna bli pinsamt, om det visar sig att hon vet mer än mig om det jag skrivit så stolt 18 timmar tidigare…
“Tjaa…dom var väl kanske lite överskattade…”sa jag lätt tassande för att inte säga nåt tokigt…
Mmmm…kanske ett ämne för en krönika tänkte jag…medans samtalsämnet snabbt, av artighetsskäl, gled in på min bordsdams göromål nuförtiden…
Lunchen slut…tillbaka till affären, på med datorn!
Och då så kom jag in på Leons kommentar till min krönika, där även han fick med ABBA på ett hörn…Och just där, där växte det till en visshet:
Jag ska skriva en krönika om hur överskattade och stundtals urusla ABBA egentligen var, fast dom nu ändå inte var det!
Men den krönikan, den kommer i morgon!
Håll ut!
Sov gott!
Micke
Popularity: 54% [?]
Permalink
10.10.06
Posted in Min blogg
at 11:57 pm
God kväll igen!
Nej…det blev inte riktigt det rabalder som jag förväntat mig efter Sgt Pepper-krönikan! Jag trodde kanske på mer upprörda känslor än så…
Nåja…alla har kanske ännu inte läst den, den värsta stormen kanske just är på ingång…
Hur som helst:
Musik skulle det vara! Och det ska det bli!
Jag tänkte på krönikan som jag skrev häromdan, och på denrespons den fick. Jag syftar på den där den norska gruppen A-ha var inblandad. När jag nu ändå - om än lite motvilligt - hyllade Aha för deras framgång -85, etta på amerikanska singellistan Billboard,så kan det kanske vara intressant att se vad vi i Sverige har åtstadkommit på samma område!
Låt oss skrida till verket!
Första svensk att toppa USA-listan var - som de flesta redan vet - Björn Skifs med sin grupp Blåblus eller, som de hette i amerika, Blue Swede.Låten var ju förstås “Hooked on a Feeling”…
Många har fått för sig att de var nåt slags one-hit-wonder i staterna, dvs en grupp med en hit och sen intet mer. Riktigt så var det nu inte! Samma år som “Hooked…” toppade, för att vara exakt prick ett halv år efteråt, så låg “Never My Love” så högt uppe som på 7:e plats (!), medans “Hush” och “Silly Milly” fick nöja sig med 61:a respektive 71:a placeringarna. Summa summarum ändå ett fantastiskt facit för en för amerikansk publik totalt okänd grupp! Björn Skifs har nog mången gång vridit sina händer i frustration över att man inte ens försökte följa upp framgångarna…Det hade kunnat bli stort…
Men…visste ni vilken den allra första svenska gruppen på USAs Billboardlista var? Nej, kunde just tro det! Jo, Idoljuryns buse Claes “Klabbe” af Geierstams egen lilla grupp Ola and the Janglers som 1969 peakade på 92 plats under 3 veckors härjande med Chris Montez gamla “Let’s Dance”.
Ett krampaktigt försök till en uppföljare gjordes strax därpå med en cover på Rivieras “California Sun”, som dock gick marknaden helt förbi…
Men vem var då första svenska artist över huvudtaget på amerikas Billboardlista? Får vi höra en gissning? O.K. då! Håll i er nu, ni som inte vet! Det är faktiskt Siw Malmkvist i en duett med - av alla människor på denna planet - Umberto Marcato med deras verision av “Sole, Sole, Sole”! 5 veckor på listan 1964 med en 52:a placering som främsta merit. (Umberto Marcato är ju för en svensk publik mest känd för sin version av “Volare”. Komiskt är att Domenico Modugnos orignalversion är näst intill okänd i Sverige, trots att det var en världshit, medans Umberto Marcatos är komplett okänd i sitt hemland Italien!)
En uppfattning som jag tycker är lite skev är att ABBA aldrig slog i USA. Enligt mig så gjorde dom det, även om det inte alls kan jämföras med hur populär gruppen var i Europa, kanske allra främst Östeuropa, och i Asien.
Trots allt så hade Abborna hela 23(!) låtar på listan - om man räknar in Agnetas och Fridas hits som soloartister. 4 av dessa var på topp-tio, med “Dancing Queen” som etta 1976 och “Take a Chance on Me” som 3:a 1978. Inte så pjåkigt facit för en grupp som aldrig slog…
Självklart så bleknar allt detta jämfört med Roxettes enorma framgångar ett decennium senare med 4(!) listettor mellan -89 och -91!!! Låtarna känner ni såklart till: “The Look”, “Listen to Your Heart”, “It Must Have Been Love” och “Joyride”. Lägg därtill 2 stycken andraplaceringar med “Dangerous” och “Fading Like a Flower” i samma epok så får man intrycket av att Roxette närmast är en smula underskattat i Sverige…
Ace of Base dök upp två år senare och rafsade hem en etta och en tvåa med “The Sign” och “All That She Wants”…Sålde dessutom en och annan fullängdare med sitt debutalbum…
Har jag glömt nåt…ja, det ska väl vara den grupp som ingen kommer i håg i dag: Midi Maxi Efti!!!
De låg -92 på listan i 3 veckor med “Bad Bad Boys” som peakade på 98 plats!!! All “cred” till dom tjejerna! Hur många svenskar kan skryta med att ha legat på USA-listan??? Inte många!
Hur som helst så har jag säkert missat ett gäng!
Påminn mig gärna!
Allt för i kväll
Mera filosofi i morgon!
God Natt
Micke
P.S. 19.30 Dagen därpå
Jo…jag skrev allt på en timme i går, visste faktiskt inte vad jag skulle skriva om innan jag startade - inte alltför ovanligt - så helt perfekt blev det ju inte…mer inspiration än transpirtion den här gången!
Europe…så klart! Den poletten föll bara inte ner!
Electric Boys…ja en liten en med “All lips ‘n hips”…
Och så Clubland, förstås…
Secret Service? Nej, tyvärr inte!
Glad för alla övriga korrigeringar!!! D.S.
Popularity: 5% [?]
Permalink
10.09.06
Posted in Min blogg
at 11:09 pm
Hallå igen!
En kortis i dag!
Från musik, där vi var igår, till serietidningarnas fantasiframkallande värld! En stor skopa nostalgi men också en aningen navelskådande…jag tvivlar nämligen på att så värst många av er som läser det här ens har hört talas om den publikation som det här handlar om. Med andra ord, ganska så stor risk att tråka ut er… Vi tar det hela kort och koncist!
En av min ungdoms allra största passioner var serietidningen Illustrerade Klassiker! Den publikationen betyyde enormt mycket för mig från c:a 5 års ålder fram till…ja…till dags datum!
Med start från nummer 1 år 1956 så utkom det 228 nummer innan man kastade in handduken.
Alla “klassiska” pojkromaner var representerade: De tre musketörerna, Greven av Monte Christo, Huckleberry Finn, Tom Sawyer, Resan till jordens medelpunkt, En Världsomsegling Under Havet osv, men även en hel del annat, exempelvis verk utav William Shakespeare, Victor Hugo och t.o.m. Homeros! Allt detta uppblandat med legender - Wilhelm Tell, Robin Hood, Buffalo Bill och rent dokumentära berättelser som Hur jag fann Livingstone av Stanley, eller Äventyret Vasa om hur det gick till den dan som skeppet Vasa gick till botten.
Sidantalet var i början 48, för att mot slutet bantas ner till 36. Under alla omständigheter att banta ner en bok som Samhällets Olycksbarn, Les Miserables,till en serietidning är ju inte nån smal sak, hur tunn tidningen nu än är…Otaliga försök har gjorts i genren, men Illustrerade Klassiker är de enda som jag tycker verkligen lyckades! Ofta fick man med hela ramhandlingen utan att förlora alltför mycket av essensen i helheten. Ett väldigt bra hantverk, för det mesta.
Lika fascinerande som innehållen var de oerhört stiliga och fantasieggende omslagen. Snygga målade motiv från själva boken.
Några år innan Ill. Klassiker las ner så kom det lite märkligt - parallellt - ut en nyutgåva, under namnet Stjärnklassiker, med samma innehåll, men med ett oattraktivt kartongliknande omslag med ett helt andra motiv än de som hade funnits på originalutgåvorna. Dessutom var numreringen helt annorlunda än tidigare. Ska EJ blandas ihop med Illustrerade Klassiker!
För tio år sedan så sålde jag hela min - kompletta - samling på ett bräde för 6 000 spänn. Pengarna lånade jag ut kort tid senare till en tvivelaktig person och fick dom aldrig tillbaka…
Nåja, det gjorde ju att mitt samlande kunde börja om igen…
Och när jag fått komplett nummer 1- 228 igen nån dag i framtiden…då ska jag sätta upp dom på väggen i vardagsrummet i nummerordning…
En sista sak…ursprunget till serien kommer från USA. Jag fick för en typ 12 år sedan reda på att där hade det kommit ut 8 stycken som INTE hade översatts till svenska!!! Efter mycket arbete så lyckades jag att få tag i 5 utav dom. Hur tror ni det kändes den dan då de damp ner i brevlådan?
Alltså…20 år efter att jag trodde att jag hade läst samtliga klassiker så ramlar 5 nya in i mitt liv…
Kan jämföras med utifall man upptäckte en ny LP med Beatles från -69 som man bara hade glömt att ge ut…fram till nu då förstås…Förstår ni?
Finns det nån som läser det här som själv har nån relation till Illustrerade Klassiker så skriv en liten kommentar, tack! Jag vill veta utifall ni finns därute!
Musik igen i morgondagens krönika!
God natt!
Micke
Popularity: 6% [?]
Permalink
10.08.06
Posted in Min blogg
at 11:18 pm
God kväll!
Nu tar vi fram det tunga artilleriet!
Nu ska en av den moderna musikens verkliga hörnpelare ifrågasättas: “Sergeant Peppers Lonely Hearst Club Band”!
Jag ska gå rakt på sak!
Personligen så anser jag att “White Album” är en klart mycket bättre skiva än den så abnormt “hypade” “Sergeant Pepper…”
Väldigt många tycker inte som jag i det fallet, andra är helt eniga med mig. Den stora frågan är då: Vem har rätt?
Jag tänkte att vi en gång för alla kan avgöra saken i en duell! “Sergeant…” vs. “White Album”!!!
Årtusendets match…eller hur???
Jag tänkte ta samtliga låtar från “Sergeant…” och därefter ta 13 likvärdiga låtar från “White Album”, sedan jämföra dem parvis för att kunna avgöra vilken av låtarna som är bäst, för att i slutändan se vilken av skivorna som är bäst! O.K.???
Alltså: Först en “Sergeant Pepper…”-låt, sedan en “White Album”-låt,
och efter varje låtpar så avgör jag vilken som är den bästa låten - vinnaren - och den skivan som har den låten på får en poäng…den LP som har flest poäng efter sista låtparet har vunnit och är därmed pop-historiens främsta skiva någonsin…
Nu startar vi!
1)a “Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band”
1)b “Back in the U.S.S.R.”
Vinnare: “Back in the U.S.S.R.”
Ställning: 0-1 till “White Album”!!!
2)a “With a Little Help From My Friends”
2)b “Obla-di-obla-da”
Vinnare: “With a Little Help From My Friends”
Ställning: 1-1
3)a “Lucy in the Sky With Diamonds”
3)b “Glass Onion”
Vinnare . “Glass Onion”
Ställning: 1-2 till White Album”!!!
4)a “Getting Better”
4)b “While My Guitar Gently Weeps”
Vinnare: “While My Guitar Gently Weeps”
Ställning: 1-3 till “White Album”!!!
5)a “Fixing a Hole”
5)b “I’m So Tired”
Vinnare: “I’m So Tired”
Ställning: 1-4 till “White Album”!!!
6)a “She’s Leaving Home”
6)b “Martha My Dear”
Vinnare: “Martha My Dear”
Ställning: 1-5 till White Album!!!
7)a “For the Benefit of Mr. Kite”
7)b “Julia”
Vinnare: “For the Benefit of Mr. Kite”
Ställning: 2-5 till “White Album”
8)a “Whithin “You and Without You”
8)b “Revolution no. 9″
Vinnare: “Revolution no.9″
Ställning: 2-6 till “White Album”
9)a “When I’m Sixty-four”
9)b “Birthday”
Vinnare: “Birthday”
Ställning: 2-7 till “White Album”
10)a “Lovely Rita”
10)b “Don’t Pass Me By”
Vinnare: “Lovely Rita”
Ställning: “3-7 till White Album”
11)a “Good Morning, Good Morning”
11)b “”Good Night”
Vinnare: “Good Night”
Ställning: 3-8 till White Album
12)a “Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band”
12)b “Helter Skelter”
Vinnare: “Helter Skelter”
Ställning: 3-9 till “White Album”
13)a “A Day in the Life”
13)b “Happiness is a Varm Gun”
Vinnare: “A Day in the Life”
Slutställning: 4-9 till “White Album”
Med andra ord: överlägsen segrare:
“White Album”
Ja, vad tycker ni?
Sov gott!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
10.07.06
Posted in Min blogg
at 7:37 pm
Hej igen!
Från resandet i senaste krönikan tillbaka till musik i dagens, hade jag tänkt! Dock…vi stannar kvar vid år 1983…
Ett namn som haft en viss betydelse i mitt liv är Stella…Och då menar jag inte Stella McCartney eller Stella Fare, inte ens Stella By Starlight utan ett knippe andra Stellor… en utav dom figurerar i den kommande lilla berättelsen.
Efter att ha informerat om detta helt ovidkommande fakta så kan jag bara uppmana mig själv att sparka igång alltihopa…
Då startar vi då!
Våren 1983 så hade jag just startat ett nytt förhållande, med en tjej från Norge som hette, just det: Stella!…Hon var en pigg sprallig punk-tjej med en väldigt påtaglig utstrålning. Runt henne så hände det alltid saker, på gott och på ont…Själv föll jag som en fura första kvällen vi sågs…
Det var väl inte så där väldigt ofta vi sågs, främst på grund av den ofrånkomliga distansen mellan våra två huvudstäder: Stockholm och Oslo.
Ganska snart så gick det också som det så ofta går…det hela rann ut i den för de flesta ack så välbekanta sanden…Men innan dess så hann det bli en hel del händelser att minnas, b.l.a. en riktig näsbränna för en dumdryg svensk - d.v.s. jag själv…
Det var alltså så att Stella en dag - helt “out of the blue” nämde att hon hade några bekanta hemma i Oslo som hade ett band.
Jaha, undrade jag, vem känner inte några som har ett band? Så, vad var det för märkvärdigt med det då? Tell me more…
Nja, svarade Stella, dom är faktiskt vädigt bra!
Jaha, och? Det får vi väl ändå hoppas, sa jag lätt sarkastiskt…det hade ju varit trist om dom hade varit urusla…
Dom har precis fått skivkontrakt! Så bra är dom faktiskt, högg Stella tillbaka.
Mmm…svarade jag, och tänkte för mig själv som så att kunna få skivkontrakt i Norge borde väl ändå inte vara någon större prestation, Mer än tre band kan det väl ändå inte finnas i ett land så fyllt med fjordar, backhoppare, skridskoåkare, torsk och tofsmössor…
Mina elaka tankar avbröts tvärt av Stella som fortsatte:
Och det är faktiskt så att dom ska satsa internationellt!
Då kunde jag definitivt inte hålla mig!
Va!? Lusekofterock som ska satsa på en internationell karriär!!!???
Lycka till! Vem har hört talas om ett band från Norge som har slagit utanför sitt hemland???
En lätt stött Stella avslutade det hela med att det alltid måste få finnas en första gång till allt, men jag var ändå fullkomligt skoningslös. Jag såg det hela som nåt alldeles utopiskt att Stellas polare från Oslo ens kunde inbilla sig att ha den minsta lilla chans till framgång utanför landets egna gränser!
Åren gick…vårat förhållande hade sen lång tid tillbaka runnit ut i den redan omtalade sanden… men vi sågs i alla fall som hastigast på nyåret 85-86…Det var ett kärt återseende då vi inte setts på ett bra tag. Efter de inledande sedvanliga fraserna “Hur är det?” “Vad gör du nu då?” osv, så dök helt plötsligt ett stort, aningen spefyllt flin, upp på hennes läppar…Jag förstod att det var nånting i görningen och bad henne lägga korten på bordet!
Jo…sa hon med illa dold skadeglädje, minns du hur du så totalt misstrodde mina kompisar från Oslo som har ett band?
Ja, jo, ja just det, dom ja! Ja, vad är det med dom då?
Tja…svarade hon med helt omaskerad förtjusning…i somras så låg dom etta på USA-listan…
Va? Det tog mig tre sekunder att fatta det hela…
Hennes kompisar var alltså inga mindre än A-ha som just den sommaren hade legat etta i USA med låten “Take on me”…
Alltså…hur dryg, korkad och okunnig kan man vara? Varför skulle inte ett band från Norge kunna ha lika stor framgång som exempelvis ett band från Sverige…? Och om vi vid det laget haft både Abba och Blåblues (Blue Swede) i topp på andra sidan atlanten, så varför inte ett band från Norge?
Är det inte så att alla dessa larviga förutfattade meningar, som vi är så proppfyllda med, bara sätter krokben för oss själva? Veme har grundat denna mycket märkliga tes att rock bara kan framföras av människor från engelskspråkiga länder,
d.v.s. England, USA, Kanada eller Australien?
Tänk här nu en helsidesannons i amerikanska musiktidningen Rollingstone med rubriken: “I saw the future of rock ‘n roll and it’s name is Chuang”. Tänk er sen att artikeln förklarar att Chuang lever i en liten industristad i nord-västra Kina. Vad skulle ni tänka då?
1) Det här måste ju vara ett skämt!
2) Det tror jag inte på!
3) Men herregud! Det måste dom väl förstå själva att det är totalt omöjligt, ju!
4) Men i Kina kan dom ju inte spela rock, ju!
5) Hmmm, det här kanske man skulle kolla upp!
För att runda av kan jag framhålla min egen subjektiva åsikt att A-has Bondtema från -87 till filmen “The Living Daylights” utan tvekan är den sämsta Bond-låten av alla, MEN, kanske även den djärvaste då de bör ha förstått att en hel värld skulle komma att förvänta sig något helt annat än det som herrarna kom att levera…
Sriv in era synpunkter!!!
God kväll allihop!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
10.06.06
Posted in Min blogg
at 11:38 pm
Hallå där!
Efter ett kortare uppehåll - denna gång på grund av tekniska missnöden - så kommer nu en liten krönika, denna gång om vad som kan hända när man är ute och reser. Återigen med mig själv i huvudrollen…Tja…vi är väl alla oss själv närmast, så det ligger ju rätt nära till hands…
Denna kvälls krönika är inte tänkt att utmåla mig själv som en person med mer spännande och dramatiska upplevelser i sitt liv än vad ni bloggläsare har haft…Ingalunda! De sista tio åren så har jag varit inlåst här i min lilla lokal (två trappsteg ner från Långholmsgatan, Stockholms mest trafikerade gata…medans ni har haft friheten att - inom rimliga gränser - göra precis vad ni vill, vilket många av er även har gjort! Så… chanserna för att ni har upplevt minst lika dråpliga händelser är väldigt, väldigt stora.
Nåväl, det som det här går ut på är helt enkelt att när det ser som allra mörkast ut så är ofta räddningen som allra närmast…
Då sätter vi igång då! Låt oss gå tillbaka till år 1983…
Att resa är att leva - var det inte H.C. Andersen som sa det en gång i tiden? Det gäller ju för många av oss…ett tag så gällde det även för mig, tro det eller ej! Det fanns faktiskt en tid före affärens tillkomst…det är helt sant!
Det är om en sådan episod som dagens, lite aparta krönika ska handla…
På våren det året så hade jag från mitt postarbete tagit ut 3 veckors semester. Av alla saker man kan göra på en semester så valde jag att lifta(!) ner till Italien för att besöka några goda vänner som jag lärt känna på plats tidigare…Resan ner gick faktiskt i stort sett som på räls…en härlig upplevelse, inte tillstymmelse till strul nånstans.
Väl på plats så var ju allt så bra som det bara kan vara, om det behöver jag inte skriva nånting alls, skulle jag det så skulle krönikan bli alldeles för lång…
Allt var alltså bra… ända tills den dan som jag skulle åka hem igen..med 300 kronor på fickan. Alltså…lifta med 300 kronor från mellersta Italien till Stockholm kanske inte känns som det mest självklara, men nu blev det bara så. Klantigt kanske, att inte snåla på pengarna, (eller att inte ta med mer än så när jag stack hemifrån)… Men den dagen den sorgen hade jag nog tänkt dagarna innan jag skulle åka tillbaka…
Det kändes lite olustigt…men jag hade inte mycket till val, uppenbarligen…
Nåväl…start tidigt på morgonen från Pisa, promenad med full ryggsäck ut till utfarten mot motorvägen…Lift direkt, och igen, och igen! Vid kvällningen så var jag inne i Schweiz! Härligt!
Väl där jag fick en kanonlift från Chiasso till Basel…Fenomenalt! Från Pisa till Basel, en Schweiz-Tysk gränsstad, på 15 timmar!
Nåväl, vad kan man göra 24.00 i centrala Basel när man inte har någonstans att sova? Ja säg det, avsläppt som jag var alldeles vid centralstationen?
Jo!…jag fick ett infall…följande:
“Jag tar ett natt-tåg en bit in i Tyskland…Då kan jag sova nån timme och kommer en bra bit in i landet!”, tänkte jag.
Sagt och gjort! För halva återstoden av 300 kr. så fick jag en biljett för 2 timmars tågresa. Somnade direkt, och vaknade med ett ryck vid rätt station - som tur var - Strassbourg!
På med ryggsäcken, upp med dörren och ut på perrongen! Jaha, då var vi här då…nu är det bara att mitt i natten promenera ut från stadskärnan och försöka hitta en utfart till motorvägen för fortsatt lift.
Jag lämnade stationsområdet och började söka efter trafikskyltar som skulle leda mig rätt…Lite nattrått i luften, inte värst mycket folk ute, lite ödslligt rent ut sagt…Men vad nu då, något stämde inte riktigt…Saker och ting såg helt enkelt inte ut som jag hade förväntat mig…Husen, skyltarna, människorna, bilarna, registreringsskyltarna på bilarna, ja till och med språket! Efter ett par minuter så inser jag yrvaket att jag förmodligen inte alls är i Tyskland…inte kvar i Schweiz heller för den delen…och ytterligare några minuter senare så går det upp för mig: Jag har hamnat i Frankrike!!!
Just det! Jag hade läst Strassbourg och bara utgått från att det är en Tysk stad!!! I dag så vet väl alla via EU-arbetet vilket land den staden befinner sig i, men det här var ju 23 år sedan…Brutalt så fick jag lära mig att Strassbourg ligger i Frankrike!!!
Alltså…klockan var 02.00, jag hade precis begripit att jag befann mig i fel land - men absolut inte var i landet geografiskt som jag befann mig - och allt med 150 kronor på fickan…Vad göra? Lägga mig ner på marken och börja tjura och vänta på att mamma kommer för att hämta mig? Nix, nix, nix!!!
Envis och seg som jag av naturen är stegade jag vidare och såg efter ett tag en skylt som uppenbarligen indikerade närmaste tyska gränsstad…17 kilometer längre bort…Hyfsat nära ändå…
Ja, då var det bara att sätta i gång! Med 20 kilos ryggsäck satte jag genast kosan mot gränsen! Först genom Strassbourg stad, sen genom dess förorter och en urläskig, 300 meter lång vandring på en bro över Rhen-floden! Tunga lastbilar ett par decimeter brevid mig på min vänstra sida, och en svart strid flod långt under mig på andra sidan om ett meterhögt räcke på min högra sida!!! Huvva! Väl på andra sidan så var det ungefär en mil kvar till gränsen. Natt som det var och mörkt på vägen så var det ingen som stannade för att plocka upp mig, tyvärr. Efter att ha passerat gränsen, ungefär vid gryningen 05.00, så fick jag en kortare lift till motorvägen som gick upp mot Frankfurt!
Väl där vid uppfarten så stod det en söt tjej ensam för att lifta. Jag gick fram och började prata med henne. Hon var tyska och var på väg till Hamburg, och, jovisst, vi kunde lifta tillsammans!
Inom kort så kom en bil och körde oss några mil till ett litet rastställe. Perfekt! Inom en kvart så stannade mycket riktigt en långtradare. Tjejen - jag kommer inte ihåg hennes namn - gick fram till chaffisen, och, jo! Han skulle ända till Hamburg! 60 mil! Men…fick jag följa med då? Nja…han tittade på mig…jag hade väl ändå inte ingått i paketet, men min vädjande blick vann över hans tveksamhet, jag fick väl följa med då! Underbart!
Sen hände något som jag då upplevde som märkligt: 6 mil före själva Hamburg så släppte han av mig vid ett rastställe. Jag trodde först att han bara ville bli av med mig. Innan jag hoppade av så sa han att just här skulle det finnas många som åkte norrut. Jaha, tänkte jag, vi får väl se. Han ville nog bara bli ensam med mitt kvinnliga ressällskap, misstänkte jag…
Väl där så såg det så öde ut som det bara kunde bli. Ingen som helst trafik. Inga bilar, inga lastbilar, bara en ödslig bensinmack och inget annat. Jag började få panik. Tänk om jag skulle behöva tillbringa hela natten där utomhus? Resan upp hade varit lång med en lastbil som i snitt gjorde 70, och med pauser så hade det tagit en väldigt lång tid. Kvällen hade redan gjort sitt intåg, och till råga på allt så började det att regna…
Vid det här laget, med fika och mat under dagens lopp på rastställena så hade jag ungefär 40 kronor kvar…Hur skulle detta sluta…
Och då, just då så rullar det in en svenskregistrerad lastbil in på rastplatsen…………
Jag tappar i stort sett andan……
Jag väntar tills han kliver ur bilen…….
Jag går långsamt fram till honom, säger som det är att jag är på väg till Stockholm och…
“Ja men följ med då!” säger han, “Det är ju dit jag ska, ju!”
På färjan till Trelleborg så fick jag till och med en hyttplats för han hade två biljetter bokade, kunde även duscha på morgonen. Nån gång på eftermiddan så var jag hemma igen, 24 timmar efter att ha varit helt övergiven utanför Hamburg och 40 timmar efter att ha befunnit mig i ett land som jag inte ens visste om att jag befann mig i! Alltså:
Ge aldrig upp! Räddningen kan komma när vi minst anar det!
Sov gott!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
10.05.06
Posted in Min blogg
at 10:08 pm
Hej igen…och tack för era tålamod…
Jo…jag hade ingen uppkoppling under ett antal dagar…det satte sina spår..d.v.s. inga spår alls…
Nu tar vi nya friska tag, och tack alla ni som har skickat in kommentarer under min frånvaro, det har bevisat att bloggen har en underliggande kraft som kan bära den på egna ben…hur långt som helst…Nåja, nu ska vi inte överdriva…utan fortsätta, som om ingenting egentligen har hänt…I dag så hinner det inte bli mer än så här, men i morgon kväll så kommer något betydligt mer fantasiframkallande!
Ha det bra till dess!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Loading ...
