10.13.06

En boxningsmatch…men inte riktigt av det slaget som Johnny hade önskat…

Posted in Min blogg at 11:44 pm

Hallå där!
Ett dygn efter min ABBA-krönika så läser jag igenom den och finner att…den inte var så där helt lyckad…
Intentionerna fanns där men det hela känns lite oredigerat och som attjag vill sitta på för många stolar på samma gång. Ja…vad handlade allt om egentligen, fanns det kanske en och annan som frågade sig…Sågade jag, eller var det trots allt en hyllning…eller en sågning och en pudel…?
Hur som helst: Jag redigerade om den nu i kväll, lite nerbantning, lite mer konkret, kanske lite bättre…Läs den gärna en gång till!
Nu till boxning! Det kom ju ett önskemål från Johnny om boxning, så det får väl bli ett litet bidrag…dock inte riktigt av det slag som jag förmodar stod på önskelistan…
En kväll för ungefär 7 år sen så skulle jag och min dåvarande flickvän Galina gå på fest efter affärens stängning.
Jaha, tänker nog många när dom läser det, vilket klockslag skulle det vara då? 11…12…00.30? Njaaa…vi ville komma i väg tidigare än så…runt 10 kanske…
Hur som helst! Klockan började närma sig, och jag såg på min dam att det började bli dags att packa ihop. Det fanns bara en kund kvar i butiken, men han skulle väl gå så fort vi blev klara, tänkte jag.
Bara att sätta i gång med andra ord!. In med lådorna från gatan under det sedvanliga slamrandet. In med bänken under stort bök.
Presseningen över bänken. Slå ut kassan under det vanliga smattrandet från kvittoframtryckaren. Räkna pengarna. Ringa och beställa en taxi. Släcka lamporna i rummet längst in och i korridoren. Taxin kommer och stannar utanför. Galina går ut och sätter sig i baksätet. Jag går fram till lamporna och alldeles innan jag ska släcka det sista ljuset så säger jag lite försynt: “Ja…som du märker så ska vi stänga nu.” till den kvarvarande kunden.
Reaktionen blev inte riktigt som jag hade tänkt…
Upp från en skivback tittar ett mycket förvirrat ansikte upp. En kille runt 30, helt normalt klädd och med ett i övrigt mycket normalt beteende brister ut i: “Va! Stänger ni NU!”
Killen hade alltså inte alls märkt att jag under en kvart hade stoppat in allt från gatan in i butiken, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi…
“Ja, jamänsan! Vi stänger nu! Klockan är tio, vi ska på fest och en taxi står och väntar på gatan på att jag ska låsa dörren och komma ut och sätta mig i bilen!”
“VA!!! Men jag ska ju handla ju!!!” kom det förtvivlat från killen.
“O.K., men snabba på i så fall!” sa jag klart irriterad. Men, tänkte jag…hur kan han ha missat att vi höll på att stänga? Det skulle väl vem som helst märka!
“Ja, jo…men en del skivor finns i rummet därinne… Och du har ju släckt lamporna!”
“O.K.Då tänder jag dom, men snabba dig på för xxxxxxxxx! väste jag, taxin står ju och väntar!!!”
Jag tänder lamporna, killen knallar in i rummet…och några minuter går…Ingenting händer…Till slut så tappar jag tålamodet!!!
“Men vad håller du på med därinne? Är du inte klar nån gång?”, ropar jag från kassan.
“Men…jag kommer inte ihåg var jag la skivorna! Men dom måste finnas här nånstans!!!”
“Men då får du väl komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta!” så gott som skrek jag. “Jag ska gå NU!!!”
“Jaja, men då tar jag dom här då…eller… kanske inte den här förresten, den är kanske lite dyr…eller…jo jag tar den nog ändå” fortatte mannen en smula förvirrat.
Vid det här laget så var jag rasande! Jag släckte lamporna resolut, tog mannens skivor ifrån honom och började räkna ut hur mycket han skulle betala, allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan.
“205 kronor” fräste jag fram i mörkret. Och då…då kom nästa släggslag: Mannen tittar upp mot mig med ett skevt litet leende för att utstråla “wheelin’ and dealin’” och säger helt frankt:
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså…karlen som vid det här laget kostat mig minst 5 minuter av tid och tickande taxitaxameter klockan 10 på kvällen i en stängd butik, anser sig i beckmörkret och med en minst sagt fientligt inställd butiksinnehavare vara i en förhandlingsposition för att börja pruta!!!
Kokande av ilska men med uppbjudande av allt jag hade av själbehärskning så klämmer jag fram:
“Visst, 200″, bara för att markera ännu mer att, nej, nån bra sits sitter han inte i. Då är vi framme vid nästa släggslag:
“VA!!! INTE MER RABATT ÄN SÅ!!!???”
Då gick det inte längre, nånting brast…Jag tog kassen med skivorna, slängde dom över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men dra då åt h-e!!! Ut härifrån, idiot!”
Och ut flög han! Och jag efter, men bara för att låsa dörren i ilfart och sen sätta mig i taxin. Jag hann dock inte långt. Nån knackade på rutan… Det var mannen igen…
“Du måste öppna dörren! Jag glömde min mobil där inne!!!”
Nu började jag tro att det här var nån form av straff från ovan.
Utan ett ord så gick jag med tre kliv fram till dörren, öppnade den och släppte in pappskallen som snabbt hittade sin mobil. Bara det att…nu, nu var jag ett monster, en hulk i sprängningsstadie, en ostoppbar domedagsmaskin!
Jag tog tag i dörren innan mannen kommit ut, skrek åt honom att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Resolut så stängde jag dörren mitt framför den häpne mannen och höll för den så att han inte kom ut!!! Denne fick uppenbarligen panik. Han skrek och formligen kastade sig mot dörren för att komma ut. Jag höll emot i ung. 5 sekunder, sen släppte jag ut honom. Ut flög han…igen!!!
Då kom nästa släggslag:
Han började slåss!
Han kastade sig emot mig och överöste mig med knytnävsslag!!! Eftersom denne var ungefär 1.65 cm. lång så var det väldigt lätt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, så det blev aldrig speciellt osäkert, men min Galina slet upp bildörren och skrek åt mig att sluta! Jag, skulle jag sluta?
Inom kort så blev det en mindre folksamling, och jag lyckades lugna ner killen. Vid det här laget tyckte jag i stort sett synd om honom. Mitt svarta skämt med dörren hade han nog upplevt som något väldigt obehagligt…Jag öppnade återigen affären, plockade rätt på hans skivor och sa att han fick dom för 150 kronor. Han tackade och tog emot, vi skakade hand, jag bad om ursäkt. För sista gången den kvällen så låste jag dörren, vi satte oss i taxin och gled till sist iväg…
Den killen såg jag aldrig mer…
Ha en lugn stillsam fredagskväll…
Micke

Popularity: 5% [?]

Permalink