Om ni gillar white album bättre, så har ni fler låtar ni gillar på det albumet. Det är bara för alla med mig att acceptera och respektera. Punkt slut.

Men om man försöker säga att S:t Pepper inte förtjänar att alltid ses som det största Beatles-albumet, ja då måste man analysera hela produkten och bemöta alla lovord som sagts därom.

Låt oss då se var vi hamnar!

Gruppen har turnerat färdigt (idag vet vi för alltid). De vill vara hemma i studion, få tid att skapa något genomarbetat.
Resultatet kommer så året därpå och slår världen med häpnad.
Det första konceptalbumet har det kallats.

En enhet med 13 starka låtar perfekt sorterade så de harmonskt löper efter varandra, inramade av fantasibandet Peppers och med A Day In The Life som bonusspår (+ the inner grove/Can you see any other way ?….)(dock ej med på USA-release)

Pauls idé med Pepperbandet gav fria tyglar att spegla deras samtid men inte minst uppväxt, förebilder och bakgrund i Engelska -40 och 50-talen.
Detta blev extra tydligt i omslagets innehåll.
Omslaget i sig blev ju också epokgörande.
För första gången trycktes också låtarnas texter.
Man fick ett helt kit med klippdockor och det dubbla omslaget gav en uppvikningsbar jättebild av Pepperbandet Beatles.

Efter detta duggade det tätt med album-omslag som skulle vikas upp.
(Det var på den tiden skivköpare fick en ordentligt stor produkt med stora bilder och mycket att titta på medan vi hörde skivan. Mer eller mindre uppskattar vinylköpare detta även idag. Pepper-albumet var först med att vara störst i det avseendet. Om jag överdriver tanken några grader skulle jag alltså kunna påsta att det är Pepper-albumets förtjänst att Mickes skivbutik överhuvudtaget finns!
Men det vore ju att ta i för mycket. Så åter seriös nu!)

Så till Innehållet:
13 starka låtar sa jag (kan bli 14 beror på hur man räknar…)
Det är vad jag tycker. Subjektivt. Egentligen ointressant i sammanhanget.
Fakta dock, att antalet hitar och låtar som blivit covers är procentuellt högre
på Pepper än på White album.
Här kunde gruppen Beatles slutat om de varit modiga till det.
De står på sin höjdpunkt. De har gjort en platta som blir svår att slå för dem eller för någon. De vill inte mer turnera mer.
Allt detta visste dock ingen då…..(1967)
Men efter detta börjar splittringen. De arbetar knappast mer att från scratch komponera ihop. Inför nästa projekt samlas de hos George i Esher för att presentera sololåtar för varandra som de fullföljer i inspelningar tillsammans. Detta med mycket nerver och irritation. Tre soloartister och en trummis drar åt olika håll. Materialet håller inte riktigt till en dubbel tycker G Martin. Men en dubbel har de inte gjort och det skall därför göras tycker gruppen. 30 låtar blir det.
Några odödliga mästerverk. Några av mina Beatlesfavoriter finns här också.
Men något nytt konceptalbum blev det inte. De kreativa infallen spretar åt alla håll. Det nya och stora blev att det var just en dubbel och utan omslag,
alltså vitt. Detta var i och för sig fräckt och spännande.
Men som produkt, sett till helheten, kunde white album inte överträffa S:t Pepper-albumet.
TBG 15/10-06

All the best
Leon

Ni har i stort rätt allihop var och en på sitt sätt förutom på en punkt. Jag var inte född på den tiden då dessa monument kom och kan därför inte uttala mig om känslan man hade då man läste att exempelvis beatles släppt nåt nytt och hur det då kändes att lyssna på det. White album är ju deras bästa skiva men jag undrar hur känslan va när den plattan kom .. Va man inte lite trött på de där stiff upper lipps haschtomtarna. Hur som helst felet ni har är angående Exile on Mainstreet. Kanske inte samma banbrytande betydelse som Sgt P fick men ändå så befriad från arty farty och så skönt rakt på med den viktigaste av de alla på piano nämligen Dr John.

Luften är fri ..

Ojkooj

Angående Beatles så väljer jag att inte uttala mig, då jag inte äger en endaste skiva med gruppen.