10.07.06

Lusekofte-rock som ska satsa internationellt? Lycka till!

Posted in Min blogg at 7:37 pm

Hej igen!
Från resandet i senaste krönikan tillbaka till musik i dagens, hade jag tänkt! Dock…vi stannar kvar vid år 1983…
Ett namn som haft en viss betydelse i mitt liv är Stella…Och då menar jag inte Stella McCartney eller Stella Fare, inte ens Stella By Starlight utan ett knippe andra Stellor… en utav dom figurerar i den kommande lilla berättelsen.
Efter att ha informerat om detta helt ovidkommande fakta så kan jag bara uppmana mig själv att sparka igång alltihopa…
Då startar vi då!
Våren 1983 så hade jag just startat ett nytt förhållande, med en tjej från Norge som hette, just det: Stella!…Hon var en pigg sprallig punk-tjej med en väldigt påtaglig utstrålning. Runt henne så hände det alltid saker, på gott och på ont…Själv föll jag som en fura första kvällen vi sågs…
Det var väl inte så där väldigt ofta vi sågs, främst på grund av den ofrånkomliga distansen mellan våra två huvudstäder: Stockholm och Oslo.
Ganska snart så gick det också som det så ofta går…det hela rann ut i den för de flesta ack så välbekanta sanden…Men innan dess så hann det bli en hel del händelser att minnas, b.l.a. en riktig näsbränna för en dumdryg svensk - d.v.s. jag själv…
Det var alltså så att Stella en dag - helt “out of the blue” nämde att hon hade några bekanta hemma i Oslo som hade ett band.
Jaha, undrade jag, vem känner inte några som har ett band? Så, vad var det för märkvärdigt med det då? Tell me more…
Nja, svarade Stella, dom är faktiskt vädigt bra!
Jaha, och? Det får vi väl ändå hoppas, sa jag lätt sarkastiskt…det hade ju varit trist om dom hade varit urusla…
Dom har precis fått skivkontrakt! Så bra är dom faktiskt, högg Stella tillbaka.
Mmm…svarade jag, och tänkte för mig själv som så att kunna få skivkontrakt i Norge borde väl ändå inte vara någon större prestation, Mer än tre band kan det väl ändå inte finnas i ett land så fyllt med fjordar, backhoppare, skridskoåkare, torsk och tofsmössor…
Mina elaka tankar avbröts tvärt av Stella som fortsatte:
Och det är faktiskt så att dom ska satsa internationellt!
Då kunde jag definitivt inte hålla mig!
Va!? Lusekofterock som ska satsa på en internationell karriär!!!???
Lycka till! Vem har hört talas om ett band från Norge som har slagit utanför sitt hemland???
En lätt stött Stella avslutade det hela med att det alltid måste få finnas en första gång till allt, men jag var ändå fullkomligt skoningslös. Jag såg det hela som nåt alldeles utopiskt att Stellas polare från Oslo ens kunde inbilla sig att ha den minsta lilla chans till framgång utanför landets egna gränser!
Åren gick…vårat förhållande hade sen lång tid tillbaka runnit ut i den redan omtalade sanden… men vi sågs i alla fall som hastigast på nyåret 85-86…Det var ett kärt återseende då vi inte setts på ett bra tag. Efter de inledande sedvanliga fraserna “Hur är det?” “Vad gör du nu då?” osv, så dök helt plötsligt ett stort, aningen spefyllt flin, upp på hennes läppar…Jag förstod att det var nånting i görningen och bad henne lägga korten på bordet!
Jo…sa hon med illa dold skadeglädje, minns du hur du så totalt misstrodde mina kompisar från Oslo som har ett band?
Ja, jo, ja just det, dom ja! Ja, vad är det med dom då?
Tja…svarade hon med helt omaskerad förtjusning…i somras så låg dom etta på USA-listan…
Va? Det tog mig tre sekunder att fatta det hela…
Hennes kompisar var alltså inga mindre än A-ha som just den sommaren hade legat etta i USA med låten “Take on me”…
Alltså…hur dryg, korkad och okunnig kan man vara? Varför skulle inte ett band från Norge kunna ha lika stor framgång som exempelvis ett band från Sverige…? Och om vi vid det laget haft både Abba och Blåblues (Blue Swede) i topp på andra sidan atlanten, så varför inte ett band från Norge?
Är det inte så att alla dessa larviga förutfattade meningar, som vi är så proppfyllda med, bara sätter krokben för oss själva? Veme har grundat denna mycket märkliga tes att rock bara kan framföras av människor från engelskspråkiga länder,
d.v.s. England, USA, Kanada eller Australien?
Tänk här nu en helsidesannons i amerikanska musiktidningen Rollingstone med rubriken: “I saw the future of rock ‘n roll and it’s name is Chuang”. Tänk er sen att artikeln förklarar att Chuang lever i en liten industristad i nord-västra Kina. Vad skulle ni tänka då?
1) Det här måste ju vara ett skämt!
2) Det tror jag inte på!
3) Men herregud! Det måste dom väl förstå själva att det är totalt omöjligt, ju!
4) Men i Kina kan dom ju inte spela rock, ju!
5) Hmmm, det här kanske man skulle kolla upp!
För att runda av kan jag framhålla min egen subjektiva åsikt att A-has Bondtema från -87 till filmen “The Living Daylights” utan tvekan är den sämsta Bond-låten av alla, MEN, kanske även den djärvaste då de bör ha förstått att en hel värld skulle komma att förvänta sig något helt annat än det som herrarna kom att levera…
Sriv in era synpunkter!!!
God kväll allihop!
Micke

Popularity: 5% [?]

Permalink