10.06.06

Att resa är att leva - sagt av en som inte lämnat sin källare på 10 år snart…

Posted in Min blogg at 11:38 pm

Hallå där!
Efter ett kortare uppehåll - denna gång på grund av tekniska missnöden - så kommer nu en liten krönika, denna gång om vad som kan hända när man är ute och reser. Återigen med mig själv i huvudrollen…Tja…vi är väl alla oss själv närmast, så det ligger ju rätt nära till hands…
Denna kvälls krönika är inte tänkt att utmåla mig själv som en person med mer spännande och dramatiska upplevelser i sitt liv än vad ni bloggläsare har haft…Ingalunda! De sista tio åren så har jag varit inlåst här i min lilla lokal (två trappsteg ner från Långholmsgatan, Stockholms mest trafikerade gata…medans ni har haft friheten att - inom rimliga gränser - göra precis vad ni vill, vilket många av er även har gjort! Så… chanserna för att ni har upplevt minst lika dråpliga händelser är väldigt, väldigt stora.
Nåväl, det som det här går ut på är helt enkelt att när det ser som allra mörkast ut så är ofta räddningen som allra närmast…
Då sätter vi igång då! Låt oss gå tillbaka till år 1983…

Att resa är att leva - var det inte H.C. Andersen som sa det en gång i tiden? Det gäller ju för många av oss…ett tag så gällde det även för mig, tro det eller ej! Det fanns faktiskt en tid före affärens tillkomst…det är helt sant!
Det är om en sådan episod som dagens, lite aparta krönika ska handla…
På våren det året så hade jag från mitt postarbete tagit ut 3 veckors semester. Av alla saker man kan göra på en semester så valde jag att lifta(!) ner till Italien för att besöka några goda vänner som jag lärt känna på plats tidigare…Resan ner gick faktiskt i stort sett som på räls…en härlig upplevelse, inte tillstymmelse till strul nånstans.
Väl på plats så var ju allt så bra som det bara kan vara, om det behöver jag inte skriva nånting alls, skulle jag det så skulle krönikan bli alldeles för lång…
Allt var alltså bra… ända tills den dan som jag skulle åka hem igen..med 300 kronor på fickan. Alltså…lifta med 300 kronor från mellersta Italien till Stockholm kanske inte känns som det mest självklara, men nu blev det bara så. Klantigt kanske, att inte snåla på pengarna, (eller att inte ta med mer än så när jag stack hemifrån)… Men den dagen den sorgen hade jag nog tänkt dagarna innan jag skulle åka tillbaka…
Det kändes lite olustigt…men jag hade inte mycket till val, uppenbarligen…
Nåväl…start tidigt på morgonen från Pisa, promenad med full ryggsäck ut till utfarten mot motorvägen…Lift direkt, och igen, och igen! Vid kvällningen så var jag inne i Schweiz! Härligt!
Väl där jag fick en kanonlift från Chiasso till Basel…Fenomenalt! Från Pisa till Basel, en Schweiz-Tysk gränsstad, på 15 timmar!
Nåväl, vad kan man göra 24.00 i centrala Basel när man inte har någonstans att sova? Ja säg det, avsläppt som jag var alldeles vid centralstationen?
Jo!…jag fick ett infall…följande:
“Jag tar ett natt-tåg en bit in i Tyskland…Då kan jag sova nån timme och kommer en bra bit in i landet!”, tänkte jag.
Sagt och gjort! För halva återstoden av 300 kr. så fick jag en biljett för 2 timmars tågresa. Somnade direkt, och vaknade med ett ryck vid rätt station - som tur var - Strassbourg!
På med ryggsäcken, upp med dörren och ut på perrongen! Jaha, då var vi här då…nu är det bara att mitt i natten promenera ut från stadskärnan och försöka hitta en utfart till motorvägen för fortsatt lift.
Jag lämnade stationsområdet och började söka efter trafikskyltar som skulle leda mig rätt…Lite nattrått i luften, inte värst mycket folk ute, lite ödslligt rent ut sagt…Men vad nu då, något stämde inte riktigt…Saker och ting såg helt enkelt inte ut som jag hade förväntat mig…Husen, skyltarna, människorna, bilarna, registreringsskyltarna på bilarna, ja till och med språket! Efter ett par minuter så inser jag yrvaket att jag förmodligen inte alls är i Tyskland…inte kvar i Schweiz heller för den delen…och ytterligare några minuter senare så går det upp för mig: Jag har hamnat i Frankrike!!!
Just det! Jag hade läst Strassbourg och bara utgått från att det är en Tysk stad!!! I dag så vet väl alla via EU-arbetet vilket land den staden befinner sig i, men det här var ju 23 år sedan…Brutalt så fick jag lära mig att Strassbourg ligger i Frankrike!!!
Alltså…klockan var 02.00, jag hade precis begripit att jag befann mig i fel land - men absolut inte var i landet geografiskt som jag befann mig - och allt med 150 kronor på fickan…Vad göra? Lägga mig ner på marken och börja tjura och vänta på att mamma kommer för att hämta mig? Nix, nix, nix!!!
Envis och seg som jag av naturen är stegade jag vidare och såg efter ett tag en skylt som uppenbarligen indikerade närmaste tyska gränsstad…17 kilometer längre bort…Hyfsat nära ändå…
Ja, då var det bara att sätta i gång! Med 20 kilos ryggsäck satte jag genast kosan mot gränsen! Först genom Strassbourg stad, sen genom dess förorter och en urläskig, 300 meter lång vandring på en bro över Rhen-floden! Tunga lastbilar ett par decimeter brevid mig på min vänstra sida, och en svart strid flod långt under mig på andra sidan om ett meterhögt räcke på min högra sida!!! Huvva! Väl på andra sidan så var det ungefär en mil kvar till gränsen. Natt som det var och mörkt på vägen så var det ingen som stannade för att plocka upp mig, tyvärr. Efter att ha passerat gränsen, ungefär vid gryningen 05.00, så fick jag en kortare lift till motorvägen som gick upp mot Frankfurt!
Väl där vid uppfarten så stod det en söt tjej ensam för att lifta. Jag gick fram och började prata med henne. Hon var tyska och var på väg till Hamburg, och, jovisst, vi kunde lifta tillsammans!
Inom kort så kom en bil och körde oss några mil till ett litet rastställe. Perfekt! Inom en kvart så stannade mycket riktigt en långtradare. Tjejen - jag kommer inte ihåg hennes namn - gick fram till chaffisen, och, jo! Han skulle ända till Hamburg! 60 mil! Men…fick jag följa med då? Nja…han tittade på mig…jag hade väl ändå inte ingått i paketet, men min vädjande blick vann över hans tveksamhet, jag fick väl följa med då! Underbart!
Sen hände något som jag då upplevde som märkligt: 6 mil före själva Hamburg så släppte han av mig vid ett rastställe. Jag trodde först att han bara ville bli av med mig. Innan jag hoppade av så sa han att just här skulle det finnas många som åkte norrut. Jaha, tänkte jag, vi får väl se. Han ville nog bara bli ensam med mitt kvinnliga ressällskap, misstänkte jag…
Väl där så såg det så öde ut som det bara kunde bli. Ingen som helst trafik. Inga bilar, inga lastbilar, bara en ödslig bensinmack och inget annat. Jag började få panik. Tänk om jag skulle behöva tillbringa hela natten där utomhus? Resan upp hade varit lång med en lastbil som i snitt gjorde 70, och med pauser så hade det tagit en väldigt lång tid. Kvällen hade redan gjort sitt intåg, och till råga på allt så började det att regna…
Vid det här laget, med fika och mat under dagens lopp på rastställena så hade jag ungefär 40 kronor kvar…Hur skulle detta sluta…
Och då, just då så rullar det in en svenskregistrerad lastbil in på rastplatsen…………
Jag tappar i stort sett andan……
Jag väntar tills han kliver ur bilen…….
Jag går långsamt fram till honom, säger som det är att jag är på väg till Stockholm och…
“Ja men följ med då!” säger han, “Det är ju dit jag ska, ju!”
På färjan till Trelleborg så fick jag till och med en hyttplats för han hade två biljetter bokade, kunde även duscha på morgonen. Nån gång på eftermiddan så var jag hemma igen, 24 timmar efter att ha varit helt övergiven utanför Hamburg och 40 timmar efter att ha befunnit mig i ett land som jag inte ens visste om att jag befann mig i! Alltså:
Ge aldrig upp! Räddningen kan komma när vi minst anar det!
Sov gott!
Micke

Popularity: 7% [?]

Permalink