10.30.06

En period av lycka…och av det slag som inte går att upprepa…

Posted in Min blogg at 1:47 pm

Låt mig försöka beskriva en period i mitt liv som kom att fyllas av en unik känsla av TOTAL LYCKA!
Alltså, inte bara för ett kort ögonblick…utan under en hel period?
Jodå.
Så här gick det till:
1974 så upptäckte jag artisten Elvis Presley!
Snabbt så började jag samla på det mesta med honom som jag kom över och som min skrala ekonomi tillät.
Och vad började jag då att samla på? LP-skivor, EPs, singlar, böcker och tidningar.
Det blev ju ganska naturligt LP-skivorna som kom att dominera mitt samlande. De var relativt lätta att få tag i, det till trots så gjorde min begränsade gymnasiebudget att jag inte köpte mer än en platta i månaden ungefär…med den takten så kom det att ta tre år innan jag hade inhandlat samtliga originalskivor, något som jag ändå bara upplevde som härligt. Jag hade hela tiden något att se fram emot.
Tidigt blev jag i mitt indykande i Elvis universum varse att han hade gjort inte mindre än 33 filmer under sin karriär som skådespelare. En majoritet av dessa hade soundtracks, men i bland rörde det sig bara om en EP, ex. Jailhouse Rock och in del fall till och med bara en singel. Väldigt vanligt förekommande i böcker och tidningar om Elvis var foton från filmerna och beskrivningar på handlingen. Filmerna blev med andra ord välbekanta för mig innan jag ens hade sett dem.

Att se dessa filmer var dock en helt annan femma. Det här var en period då allt vad Elvis stod för, och en gång stått för, enbart var löjeframkallande, så glöm en jämn flod utav Elvis-filmer på TV, eller bio-palats som körde nån form av Elvis-vecka med en snygg mix på gamla filmer. Det här var dessutom ungefär 10 år innan köp- och hyrvideo började utvecklas till något vettigt. Så där stod man med en starkt omättad hunger.
King Creole blev den första film jag hade möjlighet att se. Nån liten kvartersbiograf tog in den under några dagar. Efter allt jag på förhand hade läst om att King Creole skulle vara så pass mycket bättre än alla andra Elvis-filmer så fick jag efter att ha sett filmen lite onda aningar. Så dääär väldigt övertygande var den ju inte…
Men det var ändå gigantiskt: Att ha sett en Elvis-film!

Lite senare blev det Blue Hawaii på en annan Stockholms-biograf. Där hade jag inga högre förväntningar, då gick det faktiskt bättre…
Sen, direkt efter Elvis död, så var det en biograf på Sveavägen som faktiskt visade 7-8 filmer under 2 veckors tid. En så kallad Elvis-kavalkad. Detta tillsammans med spridda, sporadiska TV-presentationer gjorde att jag runt år 1990 hade sett ungefär hälften av alla Elvis-filmer.
Hälften fattades dock fortfarande.
Tänk nu! Dom här filmerna som jag INTE hade sett, dom hade jag vid det här laget känt till i 16 år.
Kunde alla låtarna från soundtracken utan och innan, hade sett ett otal foton från filmerna, visste vilka de övriga skådisarna var och hur handligen gick. Bara ett problem alltså: jag hade inte sett dom!
Så en dag hemma hos mig så bläddrar jag lite förstrött i en engelsk musiktidning, Record Collector. Ögonen glider över sidorna lite grann på måfå…när jag plötsligt ser det! Någon kille i England säljer samtliga Elvis-filmer på video!!! Alltså…SAMTLIGA!
Jag lyfte genast på telefonluren, slog annonsens
nummer, pratade med den ytterst sympatiske killen i andra änden, nämde att jag ville ha en massa filmer och frågade hur mycket pengar han ville ha. Han nämde summan, jag gick till posten och satte in pengarna samma dag.
Sen så väntade jag. Och väntade. Och väntade.
Och väntade. Och väntade. Och väntade…
Till slut efter en evighet…dvs ungefär 3 veckor, så kom hela paketet. 16 Elvis-filmer på video som jag hade drömt och fantiserat om under 16 år var helt plötsligt i mina händer. Försök förstå känslan!
Vad gjorde jag då! Jo:
Jag bestämde mig för att se en film per dag!
När jag kom hem på varje kväll så såg jag till att det var snyggt och städat, kokade en kanna med mitt favoritte, ställde fram mackor med gott pålägg på en bricka bredvid favoritfåtöljen, stoppade in en kassett i videon, satte mig bekvämt ner och bara, bara njöt…
16 kvällar på raken! Ett fullkomligt fyrverkeri av njutning. Alla de filmer som jag tidigare bara fantiserat om befann sig nu helt plötsligt mitt framför mina ögon!
Var dom bra? Var dom urusla? Totalt irrelevanta frågor!!! Det var ju absolut inte det som det handlade om! Det här var ju frågan om en passion som vid det här laget hängt med mig halva mitt liv. Då bleknar bra- eller dåligtskalan bort!
Så här i en epok i historien när man kan köpa hela TV-serier med 40 avsnitt på rea för 200 spänn, eller för den delen köpa en Elvis-film på DVD för 49 kronor så ter sig kanske den här historien sig som både töntig, märklig och nästan lite onödig…Jag kan bara kommentera det hela med att jag under lite drygt 2 veckor kände ett enda långt oavbrutet lyckorus…något som jag inte kunnat uppleva om jag från dag ett som Elvis-fan hade kunnat ladda ner alla hans filmer på nätet på en kvart.
Så är det bara!
Nog för i dag!
Vi hörs snart igen, jag lovar!
Micke

Popularity: 14% [?]

10.27.06

“Vad tror du?” “Jo… det här kan vara svensk idrotts största ögonblick någonsin!!!”…INTE!!!

Posted in Min blogg at 10:03 pm

Hallå igen!
Och tack för all fin feedback som har kommit från, kanske, väntat men oväntat håll de senaste dagarna! Det hjälper till för att hålla lågan vid liv för ett bra tag framöver!!! Tack alla!!!
Och nu till dagens ämne, d.v.s. torsdagens ämne…Skulle ha skrivit igår, blev inte av…Jag var helt enkelt för trött…Du får ha tålamod i bland Johnny! Kul i vart fall att förväntar dig nytt! Det kan jag bara tolka som något positivt!
Alltså, till dagens krönika!!!
Om jag säger ordet ishockey, följt av ortsnamnet Nagano och avslutar det hela med årtalet 1998, vilka associationer får ni då?
Jo, självklart, det vet ju alla! “Århundradets Ishockeyturnering”! Ett mästerskap “med alla storstjärnor!!!”
Oerhört!!! Visserligen så hade vi haft Canada Cup -76, -81, -84 -87, och -91 samt World Cup -96, men det räknades tydligen inte, OS i Nagano var på förhand utnämt till att bli “Århundradets turnering”! Hur man nu kunde veta det…
Jo, nog var det en haussning allt! Det skrevs i media om turneringen i MÅNADER i förväg. Allt beskrevs som något helt oerhört: Ett OS i ishockey med, hör och häpna; ALLA storstjärnor från NHL!!! Fullkomligt ofattbart, va? Att de bästa i världen skulle vara med i ett mästerskap!!!
Mmmm…och tänk om något liknande skulle inträffa i nån annan sport då! Exempelvis fotboll…alltså att VM skulle spelas utan spelare från talienska, franska, spanska och tyska proffsligorna???
I fall Italien skulle vara tvingade att komma med serie-amatörer
av den orsaken att de två första ligorna skulle spela ett par veckor in i VM??? Det skulle ju anses som fullständigt absurt!!!
“Men hur kan man ha krånglat till det så här korkat”, skulle folk säga…så klart. Men inte i hockeyvärlden!
Det här med spelare som efter att blivit utslagna ur Stanley Cup kastar sig i en taxi ut till flygplatsen för att samma natt flyga över till Europa för att kunna spela de sista tre matcherna i hockey-VM skulle i andra sporter bara verka idiotiskt! Alltså: Varför är det bara en helt oomtvistad naturlag att NHL-slutspelet inte är synkat med VM. Varför då??? När jag har frågat människor om varför, så kommer det bara ett enda svar: “Men vaddå? Man kan väl inte köra hockey-VM i juni heller, det fattar du väl???”
Det kan man väl visst det! Hockey spelas väl ändå inomhus!!! Eller så får man väl korta ner NHL-säsongen då!!! Nähä…inte det…Och varför inte det då? Så gör man ju i alla andra sporter!
Återigen, dröm om den dag då engelska ligan beslutar sig för att spela 8 omgångar extra – låt oss säga att dom inför såna här så kallade “derbygrupper” – och därför i fortsättningen inte kan släppa spelare till vare sig EM eller VM…Otänkbart…såklart! Men varför, varför ifrågasätter INGEN det förfarandet i hockeyvärlden? Att det kanske kan vara svårt att vrida klockan tillbaka efter så pass många år är väl en sak…men att INGEN någonsin ifrågasätter det hela är en total gåta för mig!!! Vad det handlar om är att en i sig fantastisk sport har blivit bestulet, under decennier, på mästerskap värda namnet!!! Och alla verkar tycka att: “Tja…, dom slutar ju NHL så sent där borta…och man kan ju inte spela hockey i juni så det är väl inte så mycket att göra åt saken…”
Fullkomligt ofattbar inställning enligt mig!!!
Nåväl, efter månader av “hypning” av något så självklart som ett mästerskapså kom då kvällen innan “århundradets turnering” skulle gå av stapeln!
Själv så hade jag trots allt hunnit drabbas lite av OS-frossan trots allt. Jorrå…nog skulle jag se på matcherna allt! 4 lag i varje grupp och 2 lag går vidare. OJOJOJ, vilken dramatik det skulle komma att bli! Från första nedsläpp så skulle det ju bli strid på kniven! Varje match skulle bli som en presumtiv final!!!
Kvällen till ära så hade TV3 med expertkommentator Arne Hegerfors i spetsen ett litet kortare program så där “kvällen före”.
Mot slutet så uppmanade bisittaren med stor fosterlandsvurm i rösten hela Sverige att:
“Svenska folket! Sätt era väckarklockor på rigning! Det här kan vara…ja vad tror du? Kan det vara…?”här bollade han över till Arne.
“Jo…då…du har nog helt rätt” han fick knappt fram orden, den gode Hegerfors… “DET KAN VARA SVENSK IDROTTS STÖRSTA ÖGONBLICK GENOM TIDERNA!!!
Oj, vilket tungt statement! Sveriges match klockan 06.00 dan därpå, den första gruppsspelsmatchen i OS 1998 skulle alltså slå OS-guld i fotboll 1948, Stenmarks alla segeråk, Björn Borgs 5 Wimbledon- och 6 Parissegrar och Ingemar Johanssons knock av Floyd Patterson??? Mycket märkligt tyckte jag, men ryckte mest på axlarna åt det hela.
Jodå, nog gick jag upp, full av förväntan, 05.30 dan därpå! In i duschen, på med en kanna te, på med morgonrocken, på med TVn, ner i soffan och…!!! Ja!!! Där kom vinjetten! Nu skulle vi starta dagen med en kanon-match! Sverige-USA! 4 lag i gruppen! Förutom Sverige och USA så var det Kanada och Vitryssland! 2 skulle gå vidare! Alltså, en förlust skulle bli katastrofal!!!
Arne Hegerfors och hans bisittare småpratade lite fram och tillbaka…allt känns bara väldigt rätt…Och så släpper dom den… BOMBEN med stort B!
“Joo…visserligen så går alla lag vidare från gruppspelet, det är ju sant…men…det är ju viktigt att vinna gruppen…då får man ju enklare motstånd i kvarten!”
Jag satt som förstenad i soffan!!! Skulle ALLA lag gå vidare??? Va? Alltså??? Är detta sant??? Säg att jag hörde fel!!!
Jodå, det var sant. “Århundradets turnering” skulle komma att inledas med ett gruppspel där INGET lag blir utslaget!!! Helt unikt i världshistorien!!! Och ingen hade sagt något i förväg!
Jag stängde av TVn och gick och la mig igen. Lurad och rasande!
Och detta hade rubricerats som Sveriges största idrottsögonblick genom tiderna!!!
Plötsligt så förstod jag! Just det! Arne Hegerfors satt ju inte där för att berätta hur det låg till, han var ju där för att lura folk att tro att alltihopa var märkvärdigare än vad det egentligen var!!!
Dagen efter läste jag om matchen, som Sverige vann med 4-2, i tidningarna och Kent Forsberg som yttrade:
“Jaaaa, det var väl ingen som gick för 100% i dag inte…” Nähä! Men skulle inte det här vara det största ögonblicket i svensk idrotts historia??? Arne Hegerfors, om jag någonsin stöter på dig innan jag dör så ska jag lungt och sakkligt fråga dig om du fortfarande tycker att det där var det “största ögonblicket genom tiderna”…
Efter lekstugegruppspelet så förlorade Sverige den första matchen som gällde nåt mot Finland med 2-1 och var utslaget!!!
“Det kan vara Svensk idrotts största ögonblick genom tiderna!!!”
Jo hej du!!! Så mycket för alla nya konkurrerande sportkanaler!
Nej…jag vill tillbaka till 70-talet med Plex, Grive, Bedrup och Lars-Gunnar när det gick att ha glimten i ögat och man slapp snegla på tittarsiffror hela tiden! När man kunde säga att en usel match Var usel, och att ett turneringsupplägg var helt åt skogen, utan att vara rädd för att kanalen ska tappa tittare.
Det var sport det här och inte musik! Vad tycks, Johnny?
Vi hörs i morgon med!
Micke

Popularity: 15% [?]

10.24.06

Dietrich in Rio…

Posted in Min blogg at 11:02 pm

Hallå igen!!!
Jaha…så var det tisdag då…nyordningens första tisdag!
D.v.s., i kväll så kommer den första krönikan av tre för den här veckan. Allt enligt mitt nya schema som föreskriver tisdag, torsdag och lördag som dagar för bloggens uppdatering!
Det var nog dömt att inte hålla! Alltså det där med att lägga ner 2 till 3 timmar per kväll för att skriva nåt som kanske med tiden skulle komma att följas av människor som långsamt, långsamt skulle komma att känna sig allt mer och mer mätta!!!
Det var till och med helt O.K. för mig, söndag och måndag kväll, att gå hem relativt tidigt – alltså INTE 01.00 -och bara sitta och ha det småtråkigt. Sov som en stock båda nätterna…hjärnan fick nog tid att slås av innan sänggåendet…
Alltså…ett lugnare tempo i fortsättningen!
Överhuvudtaget så har de här första månaderna varit enormt inttressanta, lärorika och – ett av mina egna uttryck – “dörröppnande”!!!
Och jag menar verkligen exakt, precis det som jag skriver! Bloggvärlden var för mig en helt ny och okänd värld! Hela förteelsen är ju totalt osannolik sedd ur ett historiskt perspektiv! Vad ska man jämföra med? Aldrig tidigare har i stort sett vem som helst – som har tillgång till en dator och är skriv och läskunnig alltså – kunnat nå så oerhört mycket människor, över hela jordklotet, på nån tiondels-sekund!!!
Allt detta känner ni ju alla till, säkert bättre än mig också, så varför slå in öppna dörrar? Låt mig i stället snudda vid det tråkiga, de människor som skriver in till bloggen med enda syftet att sabotera…Hur kul är det? Jag kunde faktiskt inte ens tänka ut tanken att människor skulle komma att maila in kommentarer bara för att vara taskiga! Alltså… hur stor brist på liv får man ha?
Men…som min vän Johnny sa till mig: “Välkommen till bloggvärlden!” Det är nog bara att finna sig i att det är som det är…
Till dagens ämne!!!
“Dietrich in Rio”
Kan man tänka sig en mer fantasieggande titel på en LP-skiva? Den som läser en sån titel och inte berörs har väl blivit huggen ur marmor!
Själv såg jag skivan i en kasse häromdan, läste titeln och smakade riktigt ordentligt på den: “Dietrich in Rio”. “Dietrich in Rio”. “Dietrich in Rio.” Bara titeln låter ju som musik, och då har ni inte sett omslaget än…
Den skivan var jag bara tvungen att lyssna på!!!
Och naturligtvis så gjorde jag det…och resultatet blev ytterligare en lektion – av många – i en helt odödlig musikform! 50 år senare, så långt från hit-listor som man bara kan vara, så känns den här genren bara så otroligt levande! Må vara Marlene Dietrich, Judy Garland, Liza Minelli, Sara Vaughan, Eartha Kitt, stundtals vår egen Anita Lindblom och t.o.m. i sina bästa stunder Barbra Streisand, sådana kvinnor får mig att bara rysa av välbehag!
Musik byggd på kraft, styrka, vilja, expression, stadigt vilande på stor musikalitet och en teknisk fulländning!
Hmmm…skulle vi kunna tänka oss en manlig motsvarighet möjligen? Hmmm…låter det ändå inte som den gode Proby, möjligen…?
Jo, jag skulle just tro det…!
Där dök han upp igen i ny maskering! En manlig Marlene Dietrich…(tjalla inte!)…
God Natt!
Micke

Popularity: 14% [?]

10.22.06

Att komma till himmelen…utan att för den sakens skull behöva dö!!!

Posted in Min blogg at 12:29 am

Hallå igen!

Nån som nån gång har undrat över varför man inte kan stanna kvar där uppe, högst där uppe, när man väl, efter att ha väntat så länge äntligen kommit dit?
Kärlek, musik, resor, fester…När allt äntligen är EXAKT som det ska, så känner man att man befinner sig på en plats man var osäker på fanns, sen så går det bara utför…Utan att man har nån större aning om hur det gick till så sitter man där på sin stol hemma igen, kanske t.o.m. ensam… Känns onekligen aningen kymigt stundtals…
En fantastisk konsert är definitivt en väldigt, väldigt häftig känsla. Ruset kan man leva på i flera dagar efteråt. Men även det tar slut…och kan ofta lämna en känsla av vemod efter sig…
Alla resor jag varit på, de har av fullt förklarliga skäl alla tagit slut förr. Som för ALLA andra människor!
Jag var utomlands under två år i mitten på 80-talet…men rätt vad det var, nog satt jag hemma i lägenheten i Kristineberg en kulen senhösteftermiddag, för att lite senare gå bort mot Tomteboda för att jobba ett kvällspass. Ingen höjdare, jag lovar…att se Tomtebodas gråa betong en vindpinad senoktobereftermiddag och veta att där ska man vara i 8 timmar framöver, en kort tid efter en två-årig utlandssejour…
Och kärlek…tänk det där, när man precis blir ihop med nån, ibland kanske efter åratals irranden kring het gröt! Och just då, när tillvaron känns bättre än kanske någonsin tidigare, så…så vänder hon på klacken och går…för hon var ju inte klar med sitt ex. än riktigt…och det måste man ju, enligt henne, bara förstå så klart…
Fester…de mest tragiska är nog nästan så kallade avslutningsskivor i plugget, eller, för den delen återföreningsdito ett antal år senare…
Då, om någon gång, blir tillvarons förgänglighet satt under lupp. Just när det är som ALLRA bäst, roligare än man haft det NÅN GÅNG under gymnasiets 3 år… så ska man skiljas åt nån timme senare…i en del fall för alltid.

Nåja inte riktigt, för några år senare så är vi framme vid återföreningsfesten. Pang! Allt faller på plats igen! Så oerhört kul att ses igen! Det är som att man aldrig har varit åtskilda överhuvudtaget! Eufori! För ett par timmar ja…sen så är vi tillbaka i vardan igen…och en del ser man aldrig mer…
Vad vill jag säga med allt det här då!
Jo! Leve passionen! Leve den, den som gör som den gör, men ger det den ger!!! Endast den som vågar vara olycklig kan bli lycklig!
Lyss hellre till den sträng som brast än till den båge som aldrig spändes!
Inse att om du pratar med 100 vilt främmande människor i dag så kommer 85 tycka att du är toppen, 10 tycka att du är tveksam, 4 att du är tråkig och en kommer att be dig dra åt h-e!!!
Men backa inte för den sista idioten!
Gå på fester, träffa folk, umgås även om priset blir en saknad! Det är ändå värt det priset!
Lyssna på stark berörande musik, skaka fram gamla minnen, bli melankolisk, känn tårarna komma, men känn samtidigt att du lever!
Känn för ett kort ögonblick att himmelens port öppnas på vid gavel!!!
Bli kär så ofta du kan – en flört i taget är kanske bäst ändå – men visa det öppet, högt och tydligt! Garanterat så kommer du att bli sårad och besviken så det räcker för 7 människors liv, men chansen att få komma ända upp till himlen, om så bara för ett kort ögonblick, ökar dramatiskt!!!
Res, tappa bort passet, tappa bort biljetten hem, stå utan tak över huvudet i ett främmande land utan pengar mitt i natten…och ditt liv kommer att bli rikare!!! Möjligheten att du får snudda vid himmelriket ökar ofantligt just när det händer!!!
Lev ut alla passioner som bara tänkas går! Kasta alla gamla hämningar, medfödda meningslösa mindrevärdeskomplex, inlärda mönster och mallar överbord. Dom är inget annat än drivankaren på lustans ocean. Bra att ha om det känns instabilt kanske, men inte om båten ska framåt och färdas långt!!! Och det ska den!
Mot kontinenter som vi inte ens visste om fanns, trots en fatal avsaknad av en uppfinning som tydligen kallas för kompass, men det är just den avsaknaden som gör att vi når just dit vi ska!!!
För det är bara när vi släpper allt som vi kan få allt!
Puhhh…
Sådärja! Då lyckades jag igen. Att berätta för mig själv hur jag ska leva mitt eget liv!
Mera musik nästa gång…jag lovar,när det nu väl blir av!!!
God natt!!!
Micke

Popularity: 14% [?]

10.20.06

Rolling Stones igen…eller?

Posted in Min blogg at 11:44 pm

Hej där!
I går skrev jag något som – som vanligt – kom till mig just i stunden! Den fiktiva Elvis-historiken blev ju mer jag skrev bara roligare och mer inspirerande att skriva ju längre den gled iväg! Jag hoppas att de flesta av er uppskattade att läsa den lika mycket som jag uppskattade att skriva den!
Hur som helst så avslutade jag den sent, runt 01.00, jag var trött, och när jag läste igenom den i dag så känndes den väl inte helt perfekt…
Jag korrade lite grann och la till en del smått här och där nu i kväll. Läs gärna den nya versionen också!!! Den är kanske ännu bättre…
Nu till dagens ämne:
Rolling Stones. Stadion. 2003.
Där står jag i sensommaren. Överigen. Kom inte iväg från butiken i tid på grund av en myriad med människor som kom för att sälja plattor runt 6-½7 på kvällen. Tack för det när jag ska titta på Stonesför första gången sen 1982. Tänk…jag såg dom första gången redan 1965 i Kungliga Tennishallen…och nu ska jag få se dom igen! Men…vart tog mitt sällskap vägen då? Ja, kommer man som jag en halv timme för sent så går det ju som det går…Hur kul ska det här bli då? Stå och vänta ensam på innerplan i en timme innan Hives kommer och kör en timme, och sen en timmes paus igen, och sen kommer Stones och kör i 2 timmar ungefär. 5 timmar ensam i en jättefolkmassa…Kanon…
Jag gick runt och kollade efter eventuella gamla kompisar som jag skulle kunna göra följe med…Nån borde jag väl kunna hitta…
En halv timme senare hade jag kammat noll…Jodå, visst hade jag träffat folk, men dom skulle ju vara på helt andra sektioner, så det sprack ju omgående…Nej…det här liknade ju inte nån höjdare direkt….
Långsamt började tankarna vandra runt…Hur var det med den där nyvunna tjejbekantskapen därborta i Hornstull? Vi hade ju hörts på telefon alldeles innan jag stack.
“Ska på Stones” hade jag sagt.
“Åh, va kul!” hade hon svarat. “Kan inte jag också få följa med?”
“Nix” svarade jag tvärt, “Utsålt sen länge!” J-ar!!! tänkte jag. Det hade ju varit en jättehöjdare om jag hade tänkt på det lite grann i förväg. Det var så dags nu det!!! Varför tänkte jag inte på det för??? Det hade ju varit perfekt!!!
Och där gick jag och traskade mol allena…när plötsligt nån instinkt, vilken vet jag inte, fick överhanden om mig! Kanske var det hunger, kanske törst, kanske leda eller kanske önskan om närhet som fick mig att agera! Och agera, det gjorde jag!!!
Jag gick fram till en av blodsugarna – även kallad svartabörshaj – en sån som brukar stå utanför konsertlokaler för att köpa biljetter, för att sedan 2 minuter senare sälja dom vidare för 5 ggr så mycket till någon annan, och sålde min biljett till honom för ett hyfsat pris. Gick sen raskt till tunnelbanan, och tog tåget raka vägen hem till Hornstull. Gick INTE in i den fortfarande öppna butiken, där Niklas stod, utan upp till mig. Tog telefonen och slog numret till min vän.
“XXXXXXXX”
“Hej, det är Micke”
“Jaha…var är du nånstans då?” Hon hörde nog att jag inte var på Stadion i alla fall…
“Hemma” svarade jag frankt.
“MEN! Ska inte du se på Stones i kväll?”
“Nej!” svarade jag snabbt “För jag ska gå ner på restaurant Lilla Uret nere vid vattnet och äta en sommar middag tillsammans med dig, i solnedgången! Jag fick pengar för biljetten! Jag bjuder! Vi ska skåla när vi ser solen gå ner i Mälaren!!!”
Jag tror att hon kände sig rätt så stolt i det ögonblicket…Bomma Stones för hennes skull! Klart hon kände sig nöjd med sig själv! Det ska hon göra nu också…för nu tänker jag berätta att jag inte ångrat mig en sekund sen dess…
Det här varit alltså ett tips till män som vill göra starkt intryck på någon från det kvinnliga könet:
Köp en biljett till favoritbandet! Prata om konserten långt innan! Sälj biljetten utanför konsertlokalen! Ta pengarna och bjud ut damen för! (Om ni sen åker hem till henne och ringer på dörren och en fullt främmande karl öppnar den, och det hörs en röst bakom: “Va? Är det du??? Men skulle inte du se Vanilla Fudge i kväll???” så är det INTE mitt fel!!!)
Ja…lite kortare i kväll…men det måste bli så då och då. Jag kan inte bränna allt krut jag har de första 3 månaderna…det här ska hålla på länge, är det tänkt…
Vi hörs i morgon
Micke

Popularity: 14% [?]

Elvis, en artist som bara blev bättre och bättre för vart år som gick…

Posted in Min blogg at 12:38 am

Hallå igen!
Efter ett djupdyk i schlagervärlden så går vi tillbaka till den “riktiga”…
Nja…så elakt ska jag väl inte behöva uttala mig…men visst känns väl Beatles, Elvis, och övriga som har figurerat tidigare i krönikorna som snäppet mer autentiska än majoriteten av deltagarna i Melodifestivalen.
O.K….låt oss gå vidare!
I dag så blir det en recension, och inte vilken som helst, utan en recension av en LP utav en artist som gick bort alldeles för tidigt. Denne hade dock turen att hinna göra sitt mästerverk. sin egen “Sgt. Pepper” strax innan han avled, som tur var inte helt bortglömd, 1977. Namnet: Elvis Presley.
Först lite historik:
Född i Tupelo 1935.
Började spela in diverse olika singlar och stenkakor 1954 och framåt. Utan någon framgång. Som mest så spelade han på lokala syltor i Memphis, dit familjen flyttat.
Fick 1956 förtroendet att spela in sina skivor på det amerikanska skivbolaget RCA, och långsamt så började väl saker och ting att hända.
Han hakade på den nya trenden Rock ‘n Roll, dock för det mesta i skymundan av storheter som: Bill Haley, Pat Boone, Jerry Lee och Little Richard.
Trots att allt stämde: utseendet, rösten, timingen och den envetna viljan att slå igenom, så hände i stort sett ingenting. Rockhitsen uteblev… Lite lätt i panik så spelades en jul-LP in, och senare även en gospel-EP. Fruktlöst även det. Till slut blev det dags för militärtjänstgöring, år 1958.
För mången även fullt etablerad artist så skulle 2 år i exil vara ingenting annat än en fullkomlig katastrof. Vad borde det då inte ha blivit i Elvis fall då? Två år för en andragradens artist?
Men för den gode Presley så fanns det uppenbarligen bara en väg att gå: framåt!
Genom dennes en smula kontroversielle manager korpral Barker så byttes de hitintills så fruktlösa skivförsöken ut mot en karriär som b-skådis, kryddat med ströinspelningar och soundtracks till filmerna.
I filmer som ingen i dag ens vill komma i håg, gestaltade Presley schejk, racerförare, cirkusartist, cowboy, strandraggare, ja Gud vet vad innan det hela till slut dog sotdöden, 1969…
Skivkarriären…hade den varit tveksam innan så var den helt obefintlig vid det här laget! Marknaden hade helt tagits över av människor från en annan planet: The Beatles, Rolling Stones, Beach Boys, Pink Floyd osv.
Vad det gäller den gamla skolan så hade i stort sett samtliga sopats bortredan vid decennieskiftet! I deras ställe kom en ny generation rocksångare fram, ledda av den karismatiske amerikanen P.J. Proby som sedermera kom att dominera scenen totalt under ett par decennier framöver! Dennes alla hits kom att bli välkända i varje liten stuga på vår jord, som vi alla vet, och kommer säkert att bli spelade även om 1 000 år…
Hur gick det då för vår vår vän Elvis…Jo, efter ett misslyckat återbesök i Memphis för en comeback-skiva så återstod det för honom bara att gå tillbaka till de små konsertlokalerna igen. Små klubbar runt omkring hela USA fick besök av den rastlöse – vid det här laget före detta – rockaren.
Före detta? Varför före detta? Jo, just i den vevan så hände något som kom att sätta en stor prägel på den sista resten av hans alltför korta liv: hans hustru sen ett antal år tillbaka fick nog och lämnade honom! Enligt henne så var frånvaron av framgång och den därmed följande tryggheten en väsentlig faktor i hennes beslut…
Efter den händelsen så låg tonvikten hos Elvis mera på smäktande sorgsna ballader om sviken kärlek och krossade drömmar. Låtar som “What Now My Love”, “You Gave Me A Mountain”, “I’ll Remember You”, “It’s Over” mm satte en helt annan ton på hans repertoar än vad hans tidigare alster hade gjort. Långsamt började pusselbitar till slut falla på plats…I stället för den konstlade rocken där han egentligen aldrig hört hemma så kom det fram en innerlighet, en ärlighet i hans musik som inte funnits där tidigare. Detta appellerade helt klart till en publik som sakta men säkert växte sig större.
70-talet började skapligt, bl.a. med en utstickare till Hawaii – som t.o.m. gick på TV(!), hör och häpna – och med en LP-utgivning som kom att sälja allt bättre och bättre för var skiva som gick.
Även konstnärligt så blev skivorna och konserterna kontinuerligt
bara bättre. Titlar som “Elvis (Fool)”,”Promised Land”, och “Today” var alla helt outstanding i sin genre på den tiden.
Slutligen – år 1976, efter 22 år som artist – så släppte Elvis Presley sitt mästerverk: “From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee”!!!
Och här kommer nu en liten, tidigare utlovad, recension på nämda platta:
1) Hurt
Helt suverän version av Timi Yuros gamla hit från 1961. Vad det hela handlar om är bara alltför uppenbart: hans förlorade kärlek och hur pass sårad han är. Utklassning av originalet!!!
2) Never Again
En ballad i klassisk balladstil, men med samma inlevelse i uttrycket:
“Where do I go from here, will I get over You”, pressar Presley fram med stora problem. Rösten är på väg att spricka vilket ögonblick som helst, men gör det inte. Mycket stor konst!
3) Blue Eyes Crying in the Rain”
Cover på Willie Nelsons årsgamla hit. Country den här gången, men återigen just av det bittra slaget. Självklart ett par resor bättre än originalet.
4) Danny Boy
En 150 år gammal folksång från Irland, som under årens lopp gjorts i ett otal tappningar av främst rockartister som Conway Twitty, Jackie Wilson men även vår egen Rock-Olga.
Presleys version använder sig bara av ett piano i kompet, och sätter hela sångarens skörhet och sårbarhet i sin nakna dager. En fruktansvärt bra inspelning. Återigen är Elvis på väg att spricka ett par gånger…tror man ja, men det är bara för att vi ska sätta öronen ännu mer på spänn när han får in just “den där” tonen, tre sekunder senare, som gör hela låten. Makalöst!
5) Last Farewell
Hit av Roger Whittaker från året innan. Otroligt snyggt arrangerade stråkar. Lika snyggt sjungen.
Medelmåttig låt kanske,
men Presleys utspel och arrangemangets utformning gör det hela till ett mindre mästerverk! Återigen cirlar texten runt olycklig kärlek…så klart…
6) For the Heart
Lpns enda uptempolåt och det enda tveksamma kortet i leken. Hyfsad kanske i sin genre, men inte mer…
7) Bitter They Are, Harder They Fall
Återigen en blytung ballad. Vad som faller är givetvis tårar…”I told her to leave me alone, and that’s what she’s done, just what’s done…” sjunger Elvis med så mycket bitterhet i rösten att ingen kan undgå att förstå vad det är som han sjunger om:
Sin olyckliga kärlek till sin bortflugna hustru. Oslagbart i sin kategori…
8) Solitaire
Återigen en oerhört sorgsen ballad – skriven för övrigt av Neil Sedaka – om inget annat än enda stor ensamhet… Mycket vacker låt, suveränt framfört.
9) Love Coming Down
Samma sak här och med lika fantastiskt resultat!
“For a man so busy going up in the world, that he couldn’t see love coming down” sjunger Presley med ett sånt patos som var helt frånvarande på hans tidigare produktion. Mot slutet på låten kommer nästan tårarna fram.
10) I’ll Never Fall in Love Again”
Och här kommer tårarna…Tom Jones gamla hit blir fullkomligt krossad av Presleys version. Jo! Här och där spricker rösten betänkligt, men det kompenserar sångaren med ett oerhört äkta känslomässigt utspel. Makalöst helt enkelt! Den som förblir oberörd här måste ha ett hjärta av sten!!!
Summa summarum: en hel skiva som beskriver hur mycket han saknar sin ex-hustru. Och en mycket, mycket vacker skiva dessutom. Ofta har jag undrat över varför det sällan har nämts, det faktum att Elvis de sista åren han levde nästan uteslutande sjöng om olycklig kärlek. Budskapet var ju glasklart! Vad tänkte Priscilla när hon hörde “Pieces of My Life” med Elvis som knappt hörbart viskar fram: “And the one I miss most of all, is you, you know who…”
Ett år senare så dör Elvis Aron Presley under oklara omständigheter. En del förklarar det hela med drogmissbruk, andra med matmissbruk.Var det kanske något så simpelt som ett brustet hjärta som låg bakom hans alltför tidiga frånfälle?
Jaha! Då var vi väl färdiga för den här gången då!
Hoppas att ni greppade ironin i berättelsen, tagen lite grann från ett paralelluniversum…som det kunde ha varit…om överste Parker hade varit korpral Barker!
Recensionen var dock helt autentisk. Det var förresten allt annat också, bortsett från tidpunkterna när han var som störst resp. på botten av sin karriär.
Vi hörs i morgon!!!
Micke

Popularity: 14% [?]

10.17.06

Popstjärna besöker svensk förort! Stor dramatik…eller inte?

Posted in Min blogg at 11:24 pm

Hallå igen!
Och återigen tack för allt stöd och bifall som fortsätter att komma in!
Sir doug bad mig berätta om vad jag vet om Frank Zappas besök i den, på den tiden pyttelilla, förorten Tullinge, år 1970!
Ja…åren går! Jag är utrustad med ett relativt gott minne för detaljer från förr, men 36 år är en halv livslängd, och den info som jag fick då kanske inte var helt korrekt. Men…jag gör ett försök!
Here’s to you, sir doug!
Jo…jag är uppvuxen i Tullinge, på den tiden som Tullinge var något av södra Stockholms Djursholm, med nästan uteslutande villor och radhus…och jag var ganska så precis 15 år när Frank Zappa kom på besök dit!
Det rör sig om den berömda händelsen när – om jag nu minns alla detaljer rätt, jag brukar göra det, men om denna händelse har jag hört så många skiftande versioner så att jag börjar tvivla – två av syskonen Percy sökte upp Zappa i foajen på Hotel Sheraton, efter dennes konsert på Konserthuset, och försökte få med sig denne hem till villan i Tullinge för att deras sjuke lillebrorsa – Hannes – trots allt skulle få träffa honom, om dock inte få se nåt av konserten…
“Would you like to come to our house in the suburb to see what a typical Swedish house looks like, and to greet our little brother who was to sick to watch the concert tonight?” frågade de tu.
Enligt vad jag minns så var Frank Z. först lite velig. Inte så konstigt kanske… Vilka var det han pratade med? Vad var det som dom egentligen ville? Det kan ju inte ha varit en vardagsfrågeställning som han kom att ställas inför…
Just när han skulle klämma fram ett svar så hördes en hög röst från baren:
“Come on, Frank! What are you waitin’ for? Let’s
have a drink together!” En av medmusikerna tyckte tydligen att Frank Z. slösade bort alldeles för mycket tid med att prata med några efterhängsna fans. Reaktionen blev dock inte som denne hade hoppats på…
“O.K., go and have your bloody drink! Thank you and good night!” kontrade systern i syskonskaran Ann till den gode Frank!
Och, ännu mer överraskande:
“Allright! I’ll come with you! Let’s go” kom det minst sagt förvånande lika mycket som snabba svaret!
Sagt och gjort…Gänget tog sig i bil 2 mil ut till Tullinge, söder om Stockholm.
Många gånger har jag funderat på vad Zappa tänkte på i det ögonblicket. Var det en kidnappning? Utpressningsförsök? Några helknäppa fans som ville ritualmörda honom? Givetvis ingetdera, bara några fans som fått för sig en högst orginell idé.
Väl framme så gick de in i huset och satte sig i köket för att inte väcka de äldre i huset. Det gick ju förstås inte. Folk vaknade!
Återigen…mitt minne sviker mig kanske, kanske inte…Men om jag minns rätt så var inte mannen i huset barnens far, de hade nämligen olika efternamn. Ganska oväsentligt, det som i det här fallet betyder något är att han hette Walter Huber och vid den här tidpunkten var vår teckningslärare i Falkbergsskolan där vi gick! Så, just därifrån har en hel del av min information kommit, så ock det följande:
Magister Huber låg och sov, när han runt 11.00 plötsligt hör röster nerifrån. På med morgonrocken, nerför trappan, in i köket och, vad hittar han där? Husets tre barn runt ett bord i sällskap med en skäggig långhårig engelsktalande, förmodligen amerikan…Kanske en hippie, kanske en drogmissbrukare, ja vad visste han?
“Får vi presentera Frank Zappa!”, hördes från ungdomarna.
Jaha, och vem var det då? Det hade ju magister Huber inte en aning om…
Men det visade sig snabbt att mr. Zappa var en alldeles förträfflig herre. Artig, väluppfostrad, väldigt intelligent och påläst i samhällsfrågor. Under kaffe- och tedrickande diskuterades det flitigt under ett par timmar långt in på nattkröken, innan Frank Z. till slut ansåg det bäst att ta sig tillbaka till hotellet.
Följande dag så hörde jag ryktet redan på morgonen innan dan startat: Frank Zappa har varit i Tullinge. Det blev det stora samtalsämnet in på den första lektionen den morgonen: teckning!
Ganska snabbt så faller vår lärare in och säger:
“Jodå, det är helt sant! Det vet jag, för det var hemma hos mig som han var!”
Under ett par minuter så berättade sedan magistern ungefär det som jag berättat nu. De tre barnen hade alla tidigare gått i vår skola, men de var ett, två och jag tror tre år äldre än mig, så det var inga som jag hade någon kontakt med i nionde klass, och inte därefter heller. Det mesta av det som jag berättat här kommer från min magister som tidigare sagt. Jag kan minnas fel, men jag brukar inte göra det. Jag har hört de mest skilda versioner om hur det hela gick till och varför, så jag har snudd på börjat att tvivla på mitt eget minne. Dock…jag tror bestämt att det var just så här – odramatiskt – som det hela gick till…
Vid den här tidpunkten så hade jag ännu inte upptäckt Zappa, så händelsen betydde inte så mycket för mig personligen, förutom att jag tidigt insåg dess klara historiska betydelse.
Att jag 36 år senare skulle sitta och skriva på min egen blogg från en av mina två skivaffärer i centrala Stockholm om det hela…nej det hade jag nog svårligen kunnat räkna ut….
Hur som helst…1979 så såg jag Zappa när han var tillbaka i konserthuset. En makalöst bra spelning! Fullkomligt fantastisk! Men…den hade en intressant liten bi-poäng som jag – men ingen annan som jag pratade med efteråt- snappade upp. I ett av sina “mellansnack” mitt i en låt, så började Zappa prata om på ett mycket sarkastiskt sett om
hur illa han tyckte att det var att fansen nuförtiden ska bjuda hem honom, hem till sig!!!
Det var tydligen en hel del som ville haka på fallet Tullinge…Han verkade han blivit less på det vid det laget…
Sov gott
Micke

Popularity: 20% [?]

10.16.06

En helg packad med bi-aktiviteter – jobbigt – men med en bekräftelse på en väldigt gammal insikt…

Posted in Min blogg at 11:41 pm

Hallå igen!
Måndag förmiddag…inte skrivit nåt sen i fredags…
Trots allt…det var ju en klart dråplig krönika den som var innan den här. Att den fick stå som plank utåt i ett par dar extra gjorde kanske inte så mycket…
Orsaken till att jag inte har skrivit är att det var fullt med andra saker nu i helgen på kvällarna, något inte så ofta förekommande i mitt liv som bekant…(Till förmån för ihärdigt bloggskrivande…)
Söndagseftermiddagen användes till att:
1) Repa med mitt urgamla band från ungdomen ute i Tullinge…där jag en gång växte upp…
2) Titta på Steve Gibbons på Akkurat…
Utgångspunkten för kvällens krönika är dock det som inträffade på lördagskvällen!
Jag hade för ett par veckor sedan blivit tillfrågad av en av mina stamkunder – Bertil, Beatlessamlare av högsta dignitet – utifall jag skulle ha lust att spela skivor under en s.k. Beatleskväll på Stampen i Gamla Stan lördagen den 14:e? Ett Beatles-coverband, Pepperband, skulle spela, men det behövdes någon som spelade skivor före och efter. Ställde jag upp?, var alltså frågan…
“Jovisst”, hade jag svarat, “klart att jag ställer upp”…alltid dels pigg på nya utmaningar, dels med samma vanliga oförmåga att säga nej när någon frågar mig om nånting. (Nåja, denna oförmåga har lett in mig på många knixiga, krokiga omvägar som jag inte ens visste existerade innan jag befann mig på dom, och allt som oftast med alldeles utmärkt slutresultat, om än inte varje gång…)
Jag kollade upp vad jag skulle ta med mig – skivor med Beatles, soloprojekt och relaterat – och när jag skulle befinna mig där på lördagskvällen…
Alltså…där stod jag i Stampens källare klockan 20.30 på lördagkvällen med en kasse full med CD-skivor och tittade mig vilset omkring…
Arrangör Bertil, verkade stressad och upptagen av väldigt mycket annat…Ingen DJ-anläggning i sikte…Inga människor…Ingen att fråga…
Nåja, inom kort så dök Bertil upp med en liten mixer som innehöll 2 CD-spelare. En annan person kom och hjälpte mig att koppla in den i bandets PA-system. Enkelt och smidigt!
15 minuter efter min ankomst så hade jag hux flux börjat jobbet!
In med Beatles i spelaren! Och sen mera Beatles! Och ännu mera! Och så nån solo-låt av Paul, och så en med John! Och en med George!
“Yesterday”, “Back in the USSR”, “She Loves you”, “Starting Over”, “Revolution”, “My Brave Face”, “Come Together” “Taxman” osv, osv…
Tacksammare publik får man nog leta länge efter! Städad, relativt nykter, snittålder 52 och som bara Ä-L-S-K-A-D-E allt som hade med Beatles att göra!!!
Det var klart fascinerande att se alla dessa, på ytan övernormala män och kvinnor, runt 55-60, som sjöng med i VARJE låt och kunde HELA texten till de mest obskyra Beatleslåtarna! Och jag trodde att jag var ett Beatlesfreak! Här vart jag tillplattad så det bara sjöng om det…i dubbel bemärkelse!!!
Ingen urspårning, bara en väldigt, väldigt trevlig stämning med uteslutande väldigt trevliga människor och…dessutom…som lök på laxen…det var ju en musik som var helt överväldigande…!!!
Att återigen få höra alla gamla favoriter – och en del nästan bortglömt – i en stor kraftig sånganläägnig med ett extremt bra ljud fick även mig knäsvag…Vilka låtar! Vilka arr! Vilken sång! Vilken stämsång! Vilken oerhörd kreativitet och fantasi! Kort sagt…jag blev pånytt påmind om hur pass oslagbara Beatles var…och är…! Min bedömning efter ung. en halvtimme var att dom nog är i det närmaste underskattade…!!! Jag föersökte i minnet komma på ett band som skulle vara ens i närheten av samma skaparkraft som var samtida med beatlarna…men nej…Inte Beach Boys, inte Rolling Stones, inte Who, inte Kinks, inte Hollies…
Att sen coverbandet Pepperband var ett alldeles utmärkt sådant bekräftade bara vad jag tidigare tänkt och tyckt, faktiskt!!! Beatles år båst!!! Allt annat är bar ett par divisioner under!!!
Kvällen tog slut…02.00 packade jag ihop allting, slängde ner skivorna i min kasse, gick ut på Stora Nygatan och spejade efter den stiliga, vackra mörkhåriga kvinnan som stått vid mig och pratat i en timme under kvällen – förgäves… Vinkade in en taxi och åkte hem…mol allena, men några nya upplevelser rikare, och med en bekräftelse på en väldigt gammal insikt!!!
Vad tycker ni?
Var Beatles helt enkelt bara bäst? Eller…
God natt!
Micke

Popularity: 14% [?]

10.13.06

Money, Money, Money…Honey, Honey…Gimme, Gimme, Gimme…King Kong Song…Mamma Mia! Vilken fantasi!!!

Posted in Min blogg at 12:23 am

Hallå där!!!
Efter gårdagens påannonsering om en krönika som ska handla ABBA så är det väl bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång!
Varför dösnacka? Här kommer den! Håll i hatten alla schlagerfans!!!
En myt och en trött, utsliten klyscha är följande:
“Förr i världen så fick man inte tycka att ABBA var bra, men – som tur är – idag så får man det!” Detta ofta sagt med ett rättshaveristiskt ironiskt leende på läpparna…
Det är en klyscha som jag har hört till leda vid det här laget! Vaddå inte fick? Vem skulle det vara som skulle hindra en? Storebror? I mina öron så låter det som lindrig paranoia! Om det i vissa kretsar inte var O.K. att gilla ABBA (den typen av gruppdynamik har alltid funnits…tänk en 17-årig Rammstein-diggare som erkänner för sina kompisar att han gillar Robert Wells…) så var det väl ändå upp till den enskilde individen att stå upp för sin egen åsikt. Dern som inte gjorde det – i nåt så harmlöst som om man gillar eller inte gillar ABBA – ska nog bara skylla på sig själv för sin oförmåga att gå emot strömmen…
En klyscha annan:
“ABBA var jättestora i hela världen, det var bara vi som aldrig fattade hur bra dom var!” (Underförstått, för att vi inte fick lyssna på dom…)
Jaha…hur fel kan man då ha? ABBA var ju totaldominerande i Sverige under åtminstone 6-7 år vad det gäller skivförsäljning!
Ska vi ta en liten titt på ABBAs placeringar på trackslistan under åren som gott!
O.K., ett axplock:
Singlar från 1975: (d.v.s. utgivna EFTER “Waterloo” och “Ring Ring” därför finns dessa inte med.)
Fernando: Placering 2
Dancing Queen: Placering 1
The Name of the Game: Placering 2
Summer Night City: Placering 1
Chiquita: Placering 2
The Winner Takes It All: Placering 2
The Day Before You Came: Placering 3

Album från 1975 och framåt:
(De två första inte medtagna…)
Abba: Placering 1
Greatest Hits: Placering 1
Arrival: Placering 1
The Album: Placering 1
Voulez-Vous: Placering 1
Super Trouper: Placering 1
Otroliga framgångar med andra ord!!!
Helt utan motsvarighet!!!
Men vad nu då?…Ska vi alltså tolka detta som att vi inte FICK lyssna på ABBA, eller att vi inte begrep hur bra dom nu var??? Köpte alltså i stort sett hela Sveriges befolkning deras skivor för att sedan slänga dom i papperskorgen??? Eller…???
Tillåt mig skratta…högt och länge…ABBA var helt enkelt gigantiska i Sverige! Dom sålde under åren 1973- 79 förmodligen mer skivor än övriga svenska tillsammans!!! Dom syntes ständigt på TV och spelades KONSTANT på radio, restauranger, kafeer o.s.v.
Jo! Förvisso, det är sant! Inom vissa grupperingar – punkkretsar, den s.k. proggen, jazzmusiker, hårdrockare så stod ABBA inte högt i kurs. Självklart inte, det var ju en helt annan musik, helt olika världar! Men exakt samma status hade även ex. Elvis i de kretsarna på den tiden också, liksom en rad andra artister, bl.a. den tidigare krönikerade Gilbert O’Sullivan. Dröm om att ha varit DJ på munchenbryggeriet 1973 och börja spela “Crying in the Chapel” med Elvis …!!!
ABBA blev inte hårdare behandlade för att de var just svenskar och ABBA.
Det hade mycket att göra med att som svenskar så fick de större exponering än de annars skulle ha fått, och därmed också mer människor som synar dom i sömmarna…
Alltså, är man populär i sitt eget land så blir det även en motreaktion! Så har det alltid varit! Har t.e.x. Tomas Ledin fått en speciellt mild behandling? Eller Ace of Base? Glöm det!
Sen stack ju ABBA ut hakan ordentligt! Enligt mig så hade nog ingen svensk – vare sig grupp eller artist – varit så utpräglat kommersiell som ABBA när de slog igenom! Ta låttitlarna: “Mamma Mia”, “Ring, Ring”, “King Kong Song”, “Hasta Manana”, “Dum Dum Diddle”, “Money, Money, Money”, “Honey, Honey”, “Chiquitita” …Korta, snärtiga titlar som “man kommer ihåg”. Allt bara för att sälja så mycket som möjligt, såklart…
Men även den taktiken blev ju följdaktligen tveeggad, en del föll för den, andra såg det som en undervärdering av deras intelligens!
Stickan Andersson – folkskoleläraren – sa ju själv de fina, raderna. “Svenskarna är inte så dumma som man tror, dom är ännu dummare!” Från den djupa insikten trollade alltså den gode Stig fram alla dessa fantasieggande låttitlar…
Musiken då? Vad tycker jag om den?
Tja…singlarna är ju – bortsett från de fjantiga titlarna – skräddarsydda hits. Helt oklanderlligt inspelat, framfört och producerat! Ofta ganska udda arrangerat och med ett – för den tiden – nytt tänkande om hur än hit ska låta. Bara ett problem för min del: Jag gillar inte resultatet! Dom flesta av ABBAs hits är för mig inte så spännande…För att fokusera mig på det positiva så tycker jag att “Dancing Queen”, “Waterloo”, och “The Winner Takes it All” är vädigt, väldigt bra…För att gå till det negativa så skulle det bli minst lika många…”Thank You for the Music” – pekoral,
“I Do, I Do, I Do, I Do, I Do”- i klass med Ingemar Nordströms…på sin höjd, “Hasta Manana” – James Last goes pop…o.s.v., o.s.v.
LP-skivorna däremot tycker jag är intressantare än singlarna. Det börjar nästan katastrofalt med första plattan som innehåller ett par riktiga kalkoner, framför allt när killarna sjunger…för att sedan succesivt bli bättre och bättre! Utan att jag tycker att några låtar känns som riktiga toppnummer så är både Arrival och Voulez-Vous exempel på bra 70-tals pop. Det hela peakar enligt mig på Visitors! Där har musiken nästan helt lämnat den ytliga schlagerpopen för att mera likna ren musikal. Väldigt fint inspelat och producerat. Lysande stämsång, mycket intrikata arrangemang, mycket fint framfört. Det andas en hel del Chess om den skivan…Den har även min personliga ABBA- favorit: “Soldiers”. Den LPn visar att kapaciteten fanns i allra högsta grad…något som jag tidgare missat i smeten alla “Honey, Honey”, “Hasta Manana”, “I Do, I Do, I Do, I Do, I Do,” och så vidare…
Alltså…visst var dom bra…!
Skriv nu vad ni tycker!!!
God Natt!
Micke

Popularity: 10% [?]

10.12.06

Veta en del om en del betyder inte att veta allting mer än alla andra jämt, uppenbarligen…

Posted in Min blogg at 12:20 am

Hallå igen!
I dag så blir det en lite vinglande text som börjar i en ände och slutar i en helt annan!
Jag går rakt på sak:
I dag blev jag oj så paff! Lyssna bara!
Jag tog – som vanligt – en sen lunch på Helens Sushi tvärs över gatan. Väl där inne så ser jag, sittandes vid ett bord fullt inbegripen i ett mobilsamtal, en kvinnlig kund till affären. Denna – en sympatisk kvinna i sina bästa år har jag mest bara fått en lite diffus bild av när det gäller hennes yrkesliv. Vid ett tillfälle så kom hon i butiken med ett kamera-team och filmade delar av ett avsnitt till Glenn Hyséns dokusåpa om ett uruselt fotbollslag. Där fastnade hon på min karta. TV, underhållning, kultur…funderade väl inte speciellt mycket på det hela, men jag förstod att hon jobbade på Sveriges Radio på något sätt…
Alltnog, efter hon avslutat sitt mobilsamtal så hälsade jag och frågade om jag fick sitta ner. Det gick bra!
Efter de sedvanliga inledningsfraserna så ledde jag snabbt in samtalet på min blogg – just det, den som ni läser just nu – och la ut texten om vad den brukar innehålla, och började ge en del exempel.
“I går”, berättade jag, “så skrev jag om svenska listframgångar på USAs Billboardlista.”
“Ja, just det, det är ju faktiskt inte så många svenskar som har legat på den”, inflikade hon direkt. “Det var väl Siw Malmkvist som var först om jag minns rätt…1964…på 52:a plats, var det inte det?”
“Jaha”, sa jag, “och vad hette låten då”
“Sole, sole” kom det snabba svaret.
Jag iddes inte korrigera henne, “Sole, sole”,
är ju i stort sett lika bra som det mer korrekta “Sole, sole, sole”…
“Mmmm…och tillsammans med vem då då? ” frågade jag, vid det här laget mäkta imponerad…
“Ja, det var väl den där italienaren, vad hette han nu igen…Umberto Marcato var det va?
Var tror ni att min haka befann sig när jag fick höra det här? Alltså!
Hur många svenskar vet om vad USAs Billboardlista är?
Hur många vet om att Siw Malmkvist blev förste/a svensk(a) på nämda lista?
Hur många vet om vilket år det var?
Hur många vet vad låten hette?
Hur många vet vilken placering låten fick?
Hur många vet vem hon sjöng med?
Det visste i alla fall första bästa tjej som jag satte mig ner och dryftade ämnet med…otroligt!
Som sagt, här går jag omkring och är lite kaxig för att jag skriver krönikor och delar med mig om min breda kunskap, och så visar det sig att första bästa människa redan vet allting…Vad har jag för funktion då i sånt fall???
“Men hur kan du veta allt det här?” frågade jag snudd på lite skakad…
“Jo, men jag har ju jobbat med Siwan tidigare!”
Mmmm…och det förklarar ju att man vet att hon låg på 52:a plats på USA-listan 1964 så klart…Det vet väl alla som har jobbat med henne nån gång så klart…
Jag var minst sagt imponerad…
“Men Abba då?” sa hon, “dom låg ju också på listan med ett antal låtar! Förresten…vad tyckte du om dom egentligen? “, undrade hon.
Ja just det! Det var en sväng i 180 grader, tänkte jag…Fint! Det här skulle kunna bli pinsamt, om det visar sig att hon vet mer än mig om det jag skrivit så stolt 18 timmar tidigare…
“Tjaa…dom var väl kanske lite överskattade…”sa jag lätt tassande för att inte säga nåt tokigt…
Mmmm…kanske ett ämne för en krönika tänkte jag…medans samtalsämnet snabbt, av artighetsskäl, gled in på min bordsdams göromål nuförtiden…
Lunchen slut…tillbaka till affären, på med datorn!
Och då så kom jag in på Leons kommentar till min krönika, där även han fick med ABBA på ett hörn…Och just där, där växte det till en visshet:
Jag ska skriva en krönika om hur överskattade och stundtals urusla ABBA egentligen var, fast dom nu ändå inte var det!
Men den krönikan, den kommer i morgon!
Håll ut!
Sov gott!
Micke

Popularity: 33% [?]