09.10.06
Posted in Min blogg
at 2:09 pm
Ibland tar det tid att få till en krönika…Ska försöka dra till med 3 snabba idag för att komma i kapp enligt schemat: 1 krönika per dag!
Fotboll! Nånting väldigt centralt hos många män, stora som små. Så ock för mig. Som jag redan skrivit i en tidigare krönika så är mitt favoritlag Åtvidabergs FF, som, inom parentes, häromkvällen slog Väsby med 3-1 på bortaplan.
“Åtvid” blev laget i mitt hjärta innan deras storhetsperiod startade, d.v.s. när de fortfarande låg i det som då kallades för division 2. Varför det då? Jo, något så simpelt som att en av svensk fotbolls riktigt stora - Roger Magnusson - spelade i just Åtvidabergs FF innan han blev proffs i Marseille! Och därför var jag tvungen att hålla på Åtvidaberg…Ja… tvungen och tvungen, det blev så i alla fall. (Minns ni Eric Cantona, Manchester Uniteds stjärnspelare? Denne hade just Roger Magnusson som sin store idol när han var grabb!!!)
Men och ett riktigt stort MEN, det fanns faktiskt ett lag för mig INNAN Åtvidaberg ! Ett lag som kom att bli mitt allra första favoritlag. (Som tur är spelade de aldrig i samma serie och därvid så kunde jag behålla dom båda parallellt.)
Det första laget hette… av alla lag på denna planet..IFK Holmsund! M.a.o. en liten byhåla utanför Umeå blev mitt första favoritlag…Och vad hade vi för klockrent skäl den gången då? Jo..det är faktiskt så att - tro det eller ej - men IFK Holmsund HAR spelat allsvensk fotboll, 1967, och det råkade bli första året när jag som liten snorunge började följa allsvensk fotboll! Som alla vet: ett favoritlag ska man bara ha…Och när alla andra höll på AIK, Djurgården eller Hammarby…så fick det bli Holmsund för min del…Svårare än så var det inte! Jag påverkades nog en hel del när jag läste i DN om hur expertisen veckorna före seriestarten unisont tippade Holmsund som jumbolag, så fick jag nog en sån där “Underdog-empati” för laget…(utan att ha en aning om vad underdog var för något!).
Hur gick det då för mitt allra första favoritlag:
Jo, en enda säsong i högsta serien: Ut med dunder och brak! 3 segrar, 1 oavgjord och 18 förluster. Hösten blev totalt katastrofal med 0-8 mot Malmö som värsta plump i protokollet… Inte mycket att hänga i julgran precis…Expertisen fick helt rätt, som dom har allt som oftast…laget höll absolut inte för allsvenskan…
Åren efter så höll laget hyfsad division 2-klass, för att sedermera rasa i seriesystemet…
Men…som med så mycket annat så finns det ett men även här berättelsen…De gick till historien i ett avseende…och det är om detta som denna lilla krönika handlar:
15 april 1967. Bordtennis-VM gick just då i Stockholm, på Isstadion, och jag och min pappa var där under ett par av tävlingsdagarna för att följa Kjell Johansson, Hasse Alser och övriga svenskar. Just den dagen gick vi lite tidigare, av en anledning som jag - faktiskt - har glömt. Nåväl, ut går vi, till parkeringen, in i bilen. Pappa sätter sig bakom ratten, kör iväg och sätter på radion. En välkänd signatur hördes. Sportextra! 14.00 Med rapportering från den allsvenska premiären! Javisst, Holmsund skulle ju debutera mot GAIS på Ullevi, Göteborg. Ruggigt slagna på förhand enligt alla kalkyler. Nu skulle det bli spännande att höra hur det skulle gå…Vilken tur att vi kom precis som programmet började!
Den så berömda signaturmelodin strömmade ut ur högtalarna, tonas efter ett tag ner, och programledaren kommer in. Han hälsade oss välkommna till programmet och den allsvenska premiäromgången. Och, sa han , först av allt så ska vi till Ullevi för matchen GAIS-Holmsund!
Kvickt över till kommentatorn för matchen i Göteborg, som säger följande:
“Välkommna till Ullevi! Och vad ska jag säga? Vad ska jag säga? Jag saknar helt enkelt ord!!!
VEM hade trott att Holmsund skulle göra mål efter bara 25 SEKUNDER???!!!
Jag minns att jag bara skrek av lycka i bilen! Den där totala känslan av lycka som bara kan infinna sig hos en ung människa, där inget som hyror, el, momsinbetalningar, inkassokrav och dyl. förmår att lägga sordin på det tillfälliga ruset…
JA!!! Det var väl det jag vetat hela tiden!!! skrek jag. Kenneth Sjöblom 1-0 till Holmsund efter bara 25 sekunder!!!
Än idag allsvenkans snabbaste premiärmål genom tiderna, något som troligtvis aldrig kommer att slås…Snacka om svar på tal till alla belackare..Ett par minuter så ledde alltså laget allsvenskan…
Matchen slutade 1-1, en klar framgång, men sen var det roliga slut! Som sagt, hösten var en total rutschkana utför…Men…laget näms fortfarande vid varje seriestart som laget som gjort det snabbaste premiärmålet genom tiderna!!!
Jag tor att många känner igen sig i det här med tidiga idrottsminnen som fortfarande decennier senare känns i stort sett lika klara som då när de skedde. ! När nån frågar om en match från förra veckan så kliar man sig i huvudet…ja vad blev det nu igen…? Men matcher från barndomen kan sitta som huggna i sten. Förmodligen så hade vi inte så mycket annat att fylla våra högreceptiva skallar med på den tiden…Läxor…? Njaaa…det var väl ändå inte lika viktigt!
Micke
Popularity: 6% [?]
Permalink
09.07.06
Posted in Min blogg
at 11:04 pm
En naiv liten vardagsanekdot, vars ramhandling dock var allt annat än lättsam! Tillbaka till år 2001 Att förlora en massa pengar har nog aldrig tilltalat nån…så icke mig heller. Ändå var det precis det som jag råkade ut för!
En kort period, våren 2001, försökte jag LEKA något som jag eventuellt - jag skriver eventuellt - borde ha låtit bli, nämligen att vara konsertarrangör. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse, ja fråga är väl om det inte gjorde det rent utav…
Jag ska inte gå in på några detaljer om när, var, hur och varför…utan stanna vid att jag vid ett särskilt ögonblick i livet helt plötsligt var skyldig olika människor och instanser en ohygglig summa pengar…En intressant, fascinerande om än inte särskilt behaglig upplevelse…Ganska precis som att vakna upp från en mardröm och inse att det inte var nån dröm…
Så…vad göra…Låtsas som ingenting, konka, dra in på inköpen, försöka sälja ännu mer eller sälja av privata saker av värde? Jag stannade vid alternativ 4 och 5, och nu så kommer vi till det jag egentligen ville komma fram till…
Jag hade vid det tillfället 2 st. singlar med Elvis på hans första bolag Sun. Jag tror att de var:
SUN 210 “I Don’t Care if the Sun Don’t Shine”
“Good Rockin’ to night’”
SUN 215 “Milkcowblues Boogie”
“You’re a Heartbreaker”
Alltså…något bara för den STORE samlaren, dessa singlar är snudd på omöjliga att få tag på!
För att bringa nån slags ordning i kaoset så såg jag mig helt enkelt piskad att sälja dom, snabbt!
Jag har ju den- i det här fallet - priviligerade positionen att känna en del samlare, och på så sätt även Elvissamlare. Därför kom jag inom loppet av en dag i kontakt med en presumtiv köpare. Jag föreslog 10.000 kronor för de 2 singlarna (rena vrakpriset…) och han accepterade. Affären avslutades dan därpå. Jag 10.000 “rikare”… men 2
unika Elvis-singlar fattigare…
Några dagar senare så står jag i butiken och beklagar mig inför en kund, som av en händelse hade varit på den första konserten jag hade arrangerat Jag lättade mitt hjärta och sa att jag upplevde mitt öde som djupt orättvist. Jag som bara ville glädja andra hade råkat så illa ut att jag var tvungen att sälja mina privata ägodelar…
Kunden tittade på mig koncentrerat i 20 sekunder
medans jag pratade, sen avbröt han mig på ett vänligt men bestämt sätt med: “Men. Micke, alla var väl nöjda, ja rentav mer än nöjda? Några verkade ju helt euforiska efteråt!” “Jooo…” sa jag lite tveksamt, “så var det nog, det är nog helt riktigt!” “Dåså!” sa Rikard “Skivorna som du var tvungen att sälja, det är ju bara materia, det går ju att ersätta senare, men det du gav till alla som kom, det finns bevarat i dom för resten av deras liv! Allt materiellt är bara materia och förgängligt, medans allt själsligt finns kvar för alltid!”
Hoppsan, tänkte jag! Var det så enkelt verkligen?
Joo, det verkade ju helt logiskt det han sa. Så jag beslöt mig helt sonika för att han hade rätt! Jag hade gjort nåt positivt för Universum. Punkt slut!
Och så fick det bli…lättare att säga än att känna med sig själv inombords, men med åren som gått har jag bara kunnat ge honom rätt…
Gråt inte över spilld mjölk, utan gläds över den mjölk som du druckit!!!
Tack för i kväll!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 1:31 am
Rick Derringer vem är det? En westernhjälte? Eller…?
Njaa,uppriktigt talat, för att följa denna historia så är det inte absolut nödvändigt att veta vem denne illustre artist är. Berättelsen är rätt dråplig ändå… Dock…en kort sammanfattning kan vara kul ändå:
Rick Derringer född -48 i Ohio, U.S.A.
Gitarrist, sångare och kompositör
På sextiotalet tonårsidol med McCoys. En stor hit: “Hang on Sloopy”!
På sjuttiotalet gitarrhjälte med Johhny Winter And, sedermera gruppmedlem i Winters brorsa Edgars White Trash.
Från 1973 soloartist i och med debutalbumet “All American Boy”.
Den egna karriären har varit tämligen törnbeströdd…Trots ett par superba album under 70-talet och början på 80-talet så ville det sig inte riktigt…Den gode Rick har dock troget harvat på under åren som gått…och nån gång i slutet på 80-talet så kom han till Jazz- och Bluesfestivalen i Stockholm tillsammans med den gamle vapendragaren Edgar Winter…
I Stockholm fanns det två killar som jublade: undertecknad samt Roger Holegård (legendarisk popsångare med rötter i tidigt 70-tal)… En av deras ungdomsidoler tillbaka på arenan i vår huvudstad! För första gången sen -71 med Johnny Winter på konserthuset! Grabbarna jublade!!! Och nu pratar vi grabbar som innehar rubbet som den gode Rick spelat in… LP, singlar, inhopp hos andra artister, producentjobb mm, mm…Ett självklart besök på Skeppsholmen under julikvällen m.a.o.!!!
Nu gick det inte riktigt så som de tu hade tänkt sig…ty livet är inte alltid den välasfalterade raksträckan som vi föreställer oss…
Roger fick hastigt och lustigt av sin flickvän reda på att - “AJ! - vi skulle ju ut på landet den helgen…och du hade ju lovat…” Är kvinnor med i spelet så är det oftast bara att kasta in handduken, ju förr desto bättre, det har de flesta män efter ett par år lärt sig, så ock den gode Roger.
Så…det var bara att bita i det sura, packa bilen och köra iväg,
SAMMA KVÄLL som spelningen ägde rum! Livets hårda skola har även lärt oss att det för det mesta är lika bra att hålla god min i elakt spel.
Roger tar alltså sin dam i bilen upp mot Östhammar, sen en liten bit utanför, ut på bondvischan, in på avtagsvägen och bort mot den gamla dansbanan 3 kilometer innan avtagsvägen upp mot huset.
Se där! En affisch med gågna veckans artister…hmmm…Roger saktar ner farten för att kunna läsa vad det står…Kan jag ha missat nåt kul sista dagarna, tänkte han. Jo…den 5:e, kvällen innan de åkte, så spelade…Va???…Jo…då…spelade…??? Roger tror först absolut inte sina ögon…men det är sant!!!
Det fullkommligt osannolika visar sig vara sant!!!
Kvällen innan, 3 kilometer från hans lantställe sa har Rick Derringer och Edgar Winter haft konsert!!!
Hur, varför eller vem som dragit dit dom var ju helt egalt, det enda som betydde nåt var att det han försakat hemma i Stockholm samma kväll hade befunnit sig 300 meter från hans lantställe…kvällen innan…
Ridå!!!
Roger stannade bilen, öppnade dörren, gick ut, tog ett djupt andetag, plockade fram en cigg, tittade upp mot den blygrå himlen som snart skulle explodera i ett rent skyfall…Han suckade djupt och tände ciggen, men innan han hunnit fokuserat tankarna till något konkret så hördes innifrån bilen:
“Vad håller du på med? Kom nu då! Vad väntar du på?” “Syndafallet.” svarade Roger när han de kände de första dropparna träffa nästippen…
Hur gick det för mig själv?
Jo…det var hällregn den kvällen…och jag försökte cykla från Kristineberg till Skeppsholmen…Totalt dyngsur gav jag upp halvvägs…Lagom kul att vara på Skeppsholmen x antal timmar med plaskblöta kläder! Jag låste cykeln och tog tunnelbanan hem till Krillan…Surt? Självklart, men det kändes bara helt omöjligt att fortsätta…Allt sändes ju ändå på radio…så även Derringer! Det perspektivet kändes mer lockande…
Väldär hemma så upp med dörrn, klädbyte, en kanna te och kvickt på med radion!
Och DÄR gick Derringer och Edgar Winter på!!! Första tonerna ut i etern…Men vad händer, musiken försvinner ju…??? Vad vill detta säga??? I stället för musik kommer helt plötsligt en hallåa in:
“…och där bryter vi från Skeppsholmen och Jazz- och Bluesfestivalen för i kväll för nyheter och sedan ordinarie nattradio…”
Ridå!!!
Senare under åren som gått har både jag och Roger fått höra åtskilliga gånger: “Va, missade du Derringer på Skeppsholmen? Det var ju kanon ju!!! Det skulle du ha sett!!!”
Ridå!!!
Nåja…det blev en bra allegori över livet och dess kringelkrokar…Alla kan känna igen sig i den…för alla
så råkar vi ut för liknande saker om och om igen…hur vi nu än vrider och vänder på det hela…
Vi hörs i morrn!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
09.05.06
Posted in Min blogg
at 10:57 pm
Tillbaka igen! Låt oss ta ett kliv in i
filmens värld! Ett kliv in i den problematiska
Bond-världen…som nog är bra mycket
knepigare än vad som kan anas på ytan…
Alltså…ta vilken James Bond-film som helst…Är det inte frapperande att det DRÄLLER utav folk längst ner på hiearki-pyramiden som verkar bara BRINNA av iver att försöka ta livet av Bond?
De jag pratar om är givetvis alla dessa lakejer som efter bara en liten vink från Blofeld bokstavligen kastar sig iväg för att för 101:a gången försöka ta livet av Bond!
Ändlösa biljakter med folk som lutar sig halvvägs ut ur bilfönstren under en vansinnesjakt med tunga AK4:or i händerna för att försöka att en gång för alla expidiera Bond. Det enda de uppnår är givetvis den egna döden…
Och sen s.k. yrkesmördare som precis sett sina 7 kamrater blivit ihjälslagna, men som gladeligt, och med full optimism, attackerar samme James Bond…fruktlöst givetvis!
Även dessa identitets- och uttryckslösa helikopterpiloter vilka, trots att deras kompisars
helikoptrar precis sprängts av 007, bara fortsätter att mala på mot den ständigt gäckande James Bond. När sen bara en förare är kvar så fortsätter han likt förb-t, som en robot, att anfalla mot Bonds helikopter…
Det är som att 007 ska dö TILL VARJE PRIS!!! Kosta vad det kosta vill!!! Den så totala fokuseringen är som om Bond hade dödat deras mamma, typ… men allt handlar bara om ett blint lydande av en (sinnessjuk) ledares minsta lilla vink.
Varför? Har de där människorna inget eget liv eller egen vilja? Vilka är de? Varifrån kommer de? Vilket språk pratar de? Försöker lokala polismyndigheter att identifiera dem på bårhuset? Kommer anhöriga att underrättas? Varför fortsätter de att attackera trots att all erfarenhet borde säga dem att Bond kommer att avgå med segern?
Trots allt så har ju Bond överlevt 100-tals mordförsök, vad är det som säger att det ska lyckas den här gången? Sen så har ju 007 i sin tur haft ihjäl ett oräkneligt antal människor, så oddsen för att skurkarna ska ta hem spelet just den här gången är ju inte så goda…Så VARFÖR lyder de varje liten order av Goldfinger, Blofeld eller Hugo Drax? Reflekterar de överhuvudtaget nån gång
på nånting? Hur får de ut sin lön? Timlön eller efter prestation?
Betänk också att ALLA Bondskurkar - Dr No, Mr Big, de ovannämda och övriga - samtliga har TOTALT lojala undersåtar. Det är ett tema som går igen i varje Bond-film…
Anslöt hantlangarna sig självmant för att de delade skurkens ideologi? Eller köptes de på ett bräde av ett bemanningsföretag?
Tänk, där bara väller de ut ur tunnlar, skyddsrum, kaserner och dyl. under slutscenens inledning, så gott som alltid klädda i oklanderligt vita overaller…och bara för att bli kpist-mat…Vad är det som driver dom att ge absolut allt till det bittra slutet? Varför ger de inte bara upp? Ett par hundra vitklädda gubbar mot en hel värld? Det är väl bara att ge sig! Vad finns kvar att hoppas på?
Många, många frågor…men inte lika många svar i sikte…
Några teorier:
1) De är hjärntvättade främlingslegionärer…
2) De är dödsdömda fritagna fängelsekunder som inget har att förlora, och som därför stannar hos sin frälsare till slutet…
3) Deras lön är helt och hållet baserad på om skurkens världsherraväldesplaner går i lås…
4) De har aldrig sett en Bondfilm så de vet inte om vilken roll de har i leken - förlorarens…
O.K….överös mig med kommentarer!!!
Skriv vad som helst!
Jag kommer att svara på samtliga…(kanske…)!!!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
09.04.06
Posted in Min blogg
at 4:18 pm
En vanlig uppfattning om Elvis - bland mycket annat, givetvis - är att han var extremt fet vid sin död!
Javisst; nog hade han gått upp ett och annat kg under åren som gått…men, vilken medelålders man har inte noterat en liknande utveckling…
Är det inte så att Elvis hade nackdelen av att hela tiden jämföras med sig själv? En som såg så oerhört bra ut ända upp i 35-årsåldern får ju onekligen en svår resa in i medelåldern…
“Tänk, han som såg så bra ut…!” är ju inte den vanligaste kommentaren man hör om Van Morrison, eller Joe Cocker även om båda två har haft en utvecklingskurva minst lika brant som Elvis… Orsaken är ju att ingen av dem var direkt bildskön
ens vid yngre år…Elvis, däremot, föddes med en ren Adonis-look vilket gjorde hans maggjördel på senare år till något i stil med en amerikansk Thunderbird -59 i perfekt skick med grafittispray på båda sidorna i en del människors ögon…
Onekligen svårt att leva upp till andras förväntningar på det egna utseendet…
Alltså…hur många medelålders män har INTE mage?
Dessutom,,,var och en som har varit i U.S.A. vid något tillfälle vet ju att genomsnittsamerikanen ÄR
betydligt större än vad vi europeer är! Frågan är utifall Elvis Presley inte i själva verket såg ut som vilken John Smith, 42 år gammal som helst!
Vad tycker ni?
Skriv en kommentar!
Det blev en kort i dag!
Nya tag i morgon!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 2:35 pm
Tillbaka…lite tassande…
Tack för all support under pausen!
Och ni som har känt er tilltufsade:
Ni var och är - förhoppningsvis även förblir -
mina vänner!!! Rensningen blev i vissa fall
lite väl drastisk…ta det inte personligt!
O.K. vad sägs om en recension på en högaktuell skiva?
Alltså: Bob Dylan “Modern Times”
Låt för låt:
1) Thunder on the Mountain
2) Spirit on the Water
3) Rollin’ and Tumblin’
4) When the Dead Goes Down
5) Someday Baby
6) Workingman’s Blues #2
7) Beyond the Horizon
8) Nettie Moore
9) The Levee’s Gonna Break
10) Ain’t Talking
Recension:
1) “Thunder on the Mountain”
Ett snudd på 6 minuters långt bluesjamsliknande
inledningsspår. Betydligt behagligare att lyssna på en en del avarter i genren som vi fick genomlida under 80-talet…Här verkar Dylan engagerad och i god form, med ekon tillbaka så långt som till “Street Legal” i rösten. Inte mycket till komposition, men ledigheten i både sång och spel gör det hela till en hyfsad öppning! Ett lätt eko från låten “Subterranean Homesick Blues”
2) “Spirit on the Water”
Överblivet material från “Love and Theft”?
Kompositionsmässigt kunde det t.o.m. vara en rest från “Nashville Skyline” eller “New Morning”, dock utan att nå dessa mästerverks höjder…Känslan i kompet snuddar vid 40-tals-pastisch, aningen i stil med “Winterlude” från “New…”
Här låter rösten aningen dränkt i mixen och det stundtals halvviskande framförandet drar ner helheten en hel del, men ändå…klart godkänt!
3) “Rollin’ and Tumblin’ ”
Jaha…”Rollin’ and tumblin’ “med Bob Dylan anno 2006… Javisst! En mycket kompetent framfört verision där Dylan närmast använder sig av röstens begränsningar för att förstärka sitt framförande! Dylan taskig sångare? Då har ni missat hela poängen med vad musik handlar om! Min enda invändning är låtvalet…
4) “When the Goes Down”
Hmmm…sentimentalt på gränsen till att gå över gränsen…En inte speciellt bra låt, kliche’-dränkt både i ackordsföljder och arr., Textmässigt så blir det faktiskt ett - ja ett riktigt magplask…
5) “Someday Baby”
Och så drog vi i gång! En av plattans bättre spår. Återigen ett bluesjamkomp men denna gång tuffare och tyngre. En Dylan i form, vitalitet i rösten och med sedvanlig ledighet i frasering och uttryck!
6) “Workingman’s Blues #2″
Enligt många plattans bästa låt. Klara ekon från förr, kunde varit en outtake från “Infidels” eller
“Street Legal”. Kanske det bäst komponerade och arrangerade spåret av alla på skivan. Klassisk
70- 80-tals Dylan när han var som bäst fast,
modell 2006!
7) “Beyond the Horizon”
Och så ett riktigt frågetecken. Låter som nåt som inte fick plats på “Selfportrait”…”Red sails in the sunset”…Charmigt “arrat” och framfört…men det räcker inte…Kanske skivans svagaste spår,
utan att vara speciellt dålig, utan bara lite poänglös…Dylan goes Willie Nelson…?
8) “Nettie Moore”
Och sen raskt över till en av skivans absoluta höjdpunkter! Nånting som skulle kunna vara uppplockat från “Infidels” eller “Oh Mercy” !
Återigen väldigt välarrangerat och väl framfört och Dylan har en närvaro som bara han kan ha!
9) “The Levee’s Gonna Break”
Och så tillbaka till bluesjammet…Men har vi inte hört det här förr? Allt är ju i sak helt O.K. men kompositionen är väl 200 år gammal - minst - och började urvattnas ordentligt på Stockholmspubar
som Tre Backar och Kristina för si så där 30 år sedan…Inte en gång till nu , Bob!!! Det räcker!
O.K., ett gammalt teaterknep är att man inte ska följa upp ett toppnummer med ett annat toppnummer…och det kanske är det Mr. Dylan planerat somupplägg för den här plattan. Jovars, sett i det ljuset så funkar det kanske, men LITE
mer varierade mellanspel då, tack!
10) “Ain’t Talking”
Givetvis med huvudet före rakt in i nästa fullpoängare! KANSKE plattans bästa spår! En 8½ minuter lång halvakustisk moll-ballad fullt i klass med det bästa från Dylans 70- och 80-tal!!!
Fiolen för tankarna tillbaka till 1976 “Desire”, en skiva där “Ain’t Talking” med lätthet hade platsat!
Summa summarum:
Ett kliv framåt från det aningen överskattade albumet “Love and Theft”. De bästa spåren är lysande och tillhör definitivt det bästa han gjort de senaste decennierna, men helheten dras ned av den rätt uttjatade boggieblues-rocken!
Betyg för att vara Dylan : 3½
Betyg för att vara vem som helst: 5 !!!
SJÄLVKLART! Ingen som läser det här och som har lyssnat på plattan håller med mig till 100%!
En del kanske t.o.m. tycker att jag är vrickad…
MEN! Det finns för var och en en möjlighet att skriva in sin egen kommentar! Gör det, men håll er till ämnet, tack!
Popularity: 9% [?]
Permalink
09.02.06
Posted in Min blogg
at 7:56 pm
Vaddan denna paus…?
Jo…ibland ter sig verkligheten lite hårdare och tuffare än man från början naivt tänkt sig…Ex. kul att skriva blogg osv…och sen tigga om kommentarer och sen tro att dom ska vara som man själv har tänkt sig, mer eller mindre…Icke då!
Ni som kliar er i huvudet och undrar vad jag skriver om ska veta att en hel del kommentarer har helt sonika plockats bort av olika skäl…
Censur???
Tjaa….så länge det är min blogg så kan jag göra vad jag vill i det fallet…Det finns väl ändå ingen som tycker att Expressen gör fel i att inte publicera alla insändare som kommer till redaktionen…?
Så detta var alltså en orsak till att inte skriva på ett par dar? Ja! Jag tappade gnistan! Överreaktion? Javisst! Överkänsligt? Definitivt! Men
ändå…Det här är bara en blogg…det är inte det som jag försörjer mig på…så utifall ingen inspiration finns så blir det vanligt rutinjobb istället.
Låt oss göra klart följande:
1) Skriv gärna - mer än gärna - kommentarer, men OM ämnet i fråga!
2) Grammatiska synpunkter välkommnas till min privata e-mail adress för de som har den vill säga, mao mina nära bekanta…Om jag ska grubbla på varje fras jag skriver, om den är korrekt eller inte,
så blir det faktiskt inte mycket gjort!
3) Jag förstår att så gott som ingen haft onda avsikter…MEN…förstå att det merarbete som bloggen är för mig mer eller mindre KRÄVER att jag vet att människor läser den och uppskattar det jag skriver…
Snart tar vi nya tag igen!!!
Popularity: 6% [?]
Permalink
Loading ...
