09.19.06

James Burton - en idol…D.v.s. före detta idol…

Posted in Min blogg at 12:01 am

Ja, att våga är nyckeln till framgång, så var det visst jag skrev igår ja…
Men allt måste skötas på ett syggt och respektfullt sätt…annars går det bara åt skogen!
Detta illustreras av följande lilla anekdot…En man som vågade - i allra högsta grad - men som bara förlorade…
Året är 1995, platsen musikmuseet, Östermalm, Stockholm. Orsaken: Elvis gamle supergitarrist James Burton ska ha konsert kompad av ett norskt gammalt 60-talsband! Kanon, häftigt, underbart!
En av mina stora gitarrhjältar i stan! Otroligt!
Burton! Handplockad till Elvis TCB-band som kompade honom från 1969 och framåt. En otroligt kreativ gitarrist som gav en extra skjuts till soundet
under hela Elvis 70-tal. En enorm musiker!
Som gitarrist själv så är det något som jag alltid har inspirerats av, det hans sätt att blanda komp, småfigurer och solon i en helhet. Även mycket
intressant är hans egenhet att alltid spela olika från gång till gång på samma låt, fast alltid lika bra!
Tillbaka till spelningen!
Jag var där med min dåvarande vackra flickvän Norma, en sydamerikanska med rastaflätat hår. Vi kan väl säga att hon stack ut lite grann i mängden.
Det kom att sätta sina spår under kvällens lopp…
Norska bandet inledde…Hur bra som helst! Mycket 60-tal. Sångaren sjöng väldigt inspirerat! Mestadels framfördes Elvis men även lite Roy Orbison och annat 60-tal av den genren.
Efter 45 minuter så kommer han sen in på scenen:
Den store JAMES BURTON!!!
Första låten startar: “See see rider”! Allt är nu helt suveränt, otroligt driv på bandet, sången lysande…bara det att den nye gitarristen på scenen verkar aningen vilsen…Det tycks som att han inte riktigt kommer ihåg hur låten går…det är nästan som om han famlar omkring letandes efter spindelväv…Pinsamt rent ut sagt…
Så fortsätter konserten i 45 minuter till…En totalt oinspirerad och uttråkad Burton står pliktskyldigast och försöker komma ihåg hur låtarna går. O.K., för det mesta så gör han det, men han har svårt för att dölja sin osäkerhet. Och…han verkar helt ointresserad av det som sker runt omkring honom!
Det som nu var runt omkring var helt klart väldigt, väldigt bra. Hit efter hit levererat med kraft, skicklighet och akuratess! Synd bara att inte alla ville vara med! Burton såg mest vilsen ut…
Konserten avslutas, det mesta är frid och fröjd!
I lokalen sker försäljning av Elvis-memorabilia, CD och LP-skivor. Jag och Norma strosar runt och tittar oss omkring, och se där! Där sitter James Burton och signerar skivor! Jättekul! Och jag som precis har köpt några skivor med kar’n, här ska vi få signerat! Sagt och gjort! Fram till mannen, fram med en skiva, och så det där sedvanliga: “Oh, I’ve always admired your playing…” Väldigt snabbt så ser jag att han är totalt ointresserad av allt av vad jag säger och gör, ja hela min gestalt över huvud taget! Det som hamnade i Burtons fokus var min flickvän Norma…”Hi, honey! How are you?” säger han och kvällens första leende från mannen i fråga kan skönjas…Men stopp nu! Vad är det som håller på att hända? Här får jag träffa och prata med en av mina stora idoler…och det första som händer är att han stöter på min tjej!!! Och helt utan att skämmas, utan att bry sig ett smack om mig, ett fan som kom för att få plattor signerade!
Med ett “Sorry” så tar jag mina skivor och min tjej och går därifrån. Han hade inte bevärdigat mig med en blick så det var nog ingenting som han ens märkte…
Allt nog…jag gick fram till en av norrmännen och började prata med honom medans Norma gick runt lite för sig själv. Klart trevlig gutt att snacka med. Jag berömde bandet och sa att det var en jättebra spelning som vi precis hade hört…
Men vad nu då! Helt plötsligt så har den där j-a Burton gått fram till min dam, och, vad gör han? Han smeker henne på kinden! Nu var väl ändå måttet rågat!
Jag går fram till de tu och gör klart för James att Norma inte förstår ett enda ord engelska, att hon är ihop med mig, att hon inte har en aning om vem han är, hon är här bara för min skull, och att hennes mentalitet är sån att otrohet inte finns på kartan, så vänligen ta och lämna oss i fred!!!
Vi kollade runt i 20 minuter till, sen gick vi ut från lokalen, ner på gården och ut på den lilla gatan…
Då hör vi en bil som kommer bakom oss ut från gården som vi just kom från…Vi makar på oss och bilen glider sakta förbi oss, en sidoruta vevas ner, chauffören tutar, ett ansikte lutar sig ut ur fönstret och en arm vinkar entusiastiskt…James Burton…igen…Bilen passerar oss och ökar farten, snart ser vi bara två röda lyktor på limousinens akter som glider iväg längs Artillerigatan, i ungefär samma jämna takt som James “Bighead” Burton glider bort från listan på mina idoler…för alltid…

Popularity: 4% [?]

Permalink 3 Comments

09.17.06

Vikten av att våga!

Posted in Min blogg at 10:56 pm

Vikten av att våga, ja…
En kort-kortis i kväll!
Jo…det har ju hitintills varit ganska så spridda skurar med musik, film, TV men också en hel del livsfilosofi…
Hör det egentligen hemma här, kanske många tycker, det anser i vart fall jag, och det är jag som bestämmer! Och märk väl, den typen av krönika får nog så många kommentarer som de om musik och film. (Inom parentes kan väl nämnas att bottenläget just nu innehas av en sportkrönika. Den om Holmsund…Noll inlägg…Jo, det var ett vågspel att skriva den, den var ju väldigt personlig…).
Vikten av att våga!
Det här är egentligen bara en liten kortis som är en lätt maskerad uppmaning till oss alla:
Var inte för feg för att våga!
Utan att våga ta ett steg i en ny riktning så blir det svårligen någon större föråndring i tillvaron.
Häromdan så gjorde jag en sak som i mina ögon gör att jag kvalificerar in som en våghals. Jag ska hålla alla på halster ett tag…och inte direkt berätta vad det handlade om, men mer om det senare…kanske!
Jag kände direkt efteråt den där lite lätt svårdefinierbara känslan av: vad-har-jag-gjort-nu-då? Men den övergick rätt så snart i ett lugn och en ny känsla av: O.K., det värsta som kan komma ut av det här kan faktiskt inte vara så farligt!
Jag är inte nån överdrivet modig eller framåt människa, men med facit i hand så har jag tagit ett par steg vid ett par tillfällen som inte har varit så självklara, och där möjligheten att backa tillbaka inte hade varit det minsta skamfylld. Ändå så slutade jag ett välbetalt postjobb, tre år senare var jag arbetslös men fick en returchans på mitt gamla jobb…men öppnade en egen butik i stället. Var det rätt? Det vet jag inte, men det känns ändå inte helt fel att i kväll sitta här i min liilla lokal, två trappsteg ner från Långholmsgatan…10 år senare…Och det hade inte hänt om jag inte vågat ta det där otäcka steget ut i det okända…
En gammal tes är att man vet vad man har men inte vad man får…jepp, så sant…Men det man får kanske blir så mycket mer än man ens hade kunnat drömma om…
Att starta den här bloggen var ju inte heller det helt ångestbefriat. “Tänk om ingen läser nåt!” “Folk kanske kommer att skratta åt mig!” osv, men jag är givetvis väldigt glad åt att jag slängde alla tvivel på soptippen…
Summa summarum i denna kortkrönika:
Vill du något, våga ta första steget!
Jag tog häromdan ett sånt steg, vet ej
var jag kommer att hamna, men vad det
än blir så är jag glad att jag tog det!
Och så massor med era reflektioner, tack!!!
Micke

Popularity: 4% [?]

Permalink 6573 Comments

Elvisfilmer - skräp, tidsdokument eller kanske t.o.m. före sin tid…???

Posted in Min blogg at 12:38 am

Vanudå? Har han blivit galen? Stämmer det som han sa, den där killen från gatan, att han är helt dum i huvet? Skulle Elvisfilmerna varit före sin tid? Men nu får han väl ge sig!
Njaaa…det vet jag inte om jag är rätt person att svara på, jag vet bara att, jo, jag menar allvar! I mångt och mycket så var Elvisfilmerna före sin tid!
Motivering?
Kommer:
Först bara en liten historik:
Elvis Presley gjorde under åren 56-72 trettiotre filmer varav trettioen spelfilmer och två dokumentärer.
Den första hette “Love Me Tender.
Denna åtföljdes snart av filmer som “Loving You”, “Jailhouse Rock”, “King Creole”, “Blue Hawai” 1969 kom den allra sista spelfilmen “Change of Habit”, (en filmtitel med flera bottnar, om inte annat så var det just “a change of habit” som Elvis gick igenom just då när han återvände till scenen efter 8 års frånvaro.) Efter “Change…” så läpptes 1970 resp. -72 två stycken dokumentärer, “That’s the Way it is” och “Elvis on Tour”.
Det var lite bakgrund det. Nu går vi vidare:
Spelfilmerna var i stort sett kritiserade från start. Knappt en enda av Elvis filmer nådde ens upp till godkänt hos kritikerkåren. “King Creole” och “Jailhouse Rock” är nog de två jag kan hitta som inte unisont har krossats av kritikerna (undantaget recensioner skrivna i fanklubbstidningar då förstås). I mångt och mycket så kan jag hålla med! Jag har sett samtliga filmer en uppsjö av gånger och…nej, även de bästa håller inte, det är ofta snubblande nära, men de håller bara inte! Ta t.ex. “Fun in Acapulco”! Det mesta är rätt så logiskt fram till de sista 7 minuterna när Elvis: 1) klappar till sin dödsfiende - klippdykaren - så att denne bryter armen och inte kan göra dagens och de kommande 6 månadernas hopp! 2) för att rädda showen hoppar i stället för sin dödsfiende och gör braksucce! 3) snor hans tjej!, och den enda reaktionen blir att dödsfienden går fram till Elvis och skakar hand med honom, sägandes, med ett stort leende, att: “Anyone who can do a dive like that cannot be a coward!” !!! Rätt trolig utveckling eller???
Liknande logiska kullerbyttor är legio i Elvis filmer, men så gott som alltid av någon märklig anledning på just slutet.
“Loving You” och “Roustabout” är två filmer som känns helt O.K. ända tills de sista tio minuterna som totalt kvaddar de båda filmerna! All röd tråd klipps sönder till små tussar och man lämnas med en känsla av: Jamän hur gick det här till då? Även slutet på den annars - enligt mig - klart godkända filmen “King Creole” blir smått patetiskt med Elvis sjungandes “As Long as I Have You” när hans pappa plötsligt står i klubblokalens dörröppning och dennes min röjer att han förlåter sin son för allt som denne gjort. Och vad har Elvis då gjort? Jo, med sina så kallade polare så har Elvis rånat och misshandlat sin egen pappa så att denne länge svävade mellan liv och död. Av någon anledning så räcker det med ett ögonkast så känner Elvis att allt är helt O.K., hans ansikte spricker upp i ett stort leende, och han fortsätter att sjunga “As long as I have you…”
Den stora frågan är: varför alltid i slutet? Inte spelar man väl in en film i kronologisk ordning heller? I ett dylikt fall så skulle man ju tippa att pengarna helt enkelt vore slut och att man illa kvickt måste avsluta allting på bekostnad av all tänkbar logik! Men så är det väl ändå inte? Så mysteriet kvarstår: varför pajar dom så gott som alltid på just slutet? Ta “Paradise Hawaian Style” där filmen slutar i stort sett mitt i handlingen med ett c:a 8 minuter långt musikstycke innan skylten “The End” visas. Där anar man på långt håll en panik. Oj då! Vi har inte pengar kvar till de 2 sista scenerna! Äh, kör lite “folklore-dans” och sen Elvis som hoppar in och avrundar det hela så har folk hunnit glömma att filmen aldrig slutade i egentlig mening! Helt obetalbart!
Ett annat bra exempel är Viva Las Vegas”! Det mesta går på räls i filmen, förmodligen en av de mer påkostade filmerna med vackert foto och ett flertal fina dansnummer, och med en Ann-Margret som under långa perioder t.o.m. överglänser Elvis som artist. Allt, ja…ända tills slutet…igen. Biltävlingen går äntligen av stapeln! I väg och…OJ!…där körde Elvis bäste vän ihjäl sig! Och där vann han! Snabbt scenbyte… Men vad nu då? Elvis och Ann-Margret går ut ur ett kapell, i bröllopsutstyrslar! Hux flux så har dom gift sig! Och där, PANG! BOM! så slutar filmen…Ridå i dubbel bemärkelse…
Jag kan bara nämna 3 filmer som verkligen har en röd tråd som håller filmen igenom: “Blue Hawai”, “Clambake” och “Change of Habit”! OBS, det ska inte tolkas som att det är mina favoritfilmer utan bara att de är i avsaknad av alltför grova logiska kullerbyttor.
Allt detta till trots så ÄLSKAR jag i stort sett alla Elvis filmer! (”Blue Hawai har jag nog sett 12 gånger och njutit lika mycket varje gång!) I mångt och mycket så är dom underbara tidsdokument med bilar, kläder, attityder, tänkesätt och framför allt musik från en svunnen epok. Av lättförståeliga skäl så gäller det inte filmer som “Love Me Tender” som ju utspelar sig på 1800-talet, men det stora flertalet filmer är samtida.
Men vad var det jag skrev i titeln? Före sin tid? Vad menar jag nu med det då? JO!!!:
Ta “Blue Hawai”! När jag såg den på bio -77 så hånskrattade folk i salongen när Elvis stod på en badstrand med en ukulele och sjöng och man kunde höra en hel orkester i bakgrunden! I “Can’t Help Falling in Love” från samma film så är han ackompanjerad av en speldosa (!!!) men likt f-annat så hörs en komplett orkester i filmen!!! Något löjligare kunde man ju inte tänka sig 1977! Allt vad punk och “sopa-bort-allt-gammalt” stod för var ju en antites till en brylkrämsnisse som stod och fjantade sig på ett dylikt sett film efter film! Men utvecklingen går både framåt bakåt och åt alla håll och kanter…På 80-talet så exploderade MTV och rockvideo-syndromet. Helt plötsligt så var vi där igen utan att nån riktigt förstått hur det gick till! De tuffaste av de hårdaste av de coolaste rockstjärnorna stod helt plötsligt på hustak, flög genom världsrymden, simmade under vattnet medans de sjöng sina presumtiva hitlåtar! Och allt medans en fullmatad popproduktion matade i bakgrunden!
Med ens så var det precis så som det skulle vara, ingen reste sig upp och sa: “Nämen va’ larvigt! Varifrån kommer musiken? Det finns ju inga som spelar ju!”
Helt enkelt: Elvisfilmerna med sina 10-12 musikstycken i varje film var föregångare till dagens MTV-videos! Believe it or not!
Summa summarum för att hastigt och lustigt runda av kvällens grubblerier:
1) Elvis filmer är tyvärr rent objektivt jämfört med samtida filmer rent skräp, även om det ibland gränsar till självmål på stopptid…som i “King Creole”…
2) De är ofta härliga tidsdokument med en rik flora av attribut från en svunnen ungdomskultur. Ex. “Loving you”…
3) MTV har återgett statusen för Elvis sjungandes för marionettdockor, som han gjorde i “G.I. Blues”!!!
Kommentarer???
Massor hoppas jag!!!
Vi hörs i morgon kväll!!!

Popularity: 5% [?]

Permalink 6 Comments

09.15.06

“Det här är en bra affär! Men han som har den han…” …Ja vad då? Läs vidare så får ni se!

Posted in Min blogg at 11:08 pm

Dagens 15/9 andra och sista!
När jag sitter bakom disken i min lilla butik så är dörren oftast öppen under det ljusa halvåret. Dels för att det blir för varmt om den är stängd, dels för att det ramlar in mer folk med en öppen dörr och även för att det ökar kontakten med gatan utanför!
En rolig bieffekt är att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Från fotboll, till musik, till sex, till ja…vad som helst! Då och då så hör jag röster om affären, och så gott som alltid så är det i positiva ordalag. Det kan låta som “Här har jag gjort många fynd!” “Det här är en affär med en riktig eldssjäl bakom disken!” “Här kan du köpa massor med roliga skivor och serietidningar!”
Klart roligt att höra! Lika kul varje gång! Självklart.

Men! En kväll när jag i vanlig ordning satt och prismärkte skivor och lyssnade på P.J. Proby i min ensamhet så hörde jag nåt nytt, tidigare okänt utanför. C:a fyra grabbar står och tittar in i mitt skyltfönster och en av dom säger med hög röst, uppenbarligen helt övertygad om att inga andra än grabbarna i det egna gänget kunde höra vad han hade att säga: “Det här är en bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”
Ord och inga visor! Jag höll på att ramla baklänges! Va! Vem var det som sa det? Jag väntade tio sekunder, sen tassade jag bort mot dörren, tittade ut genom denna a-n-i-n-g-e-n-s försynt, men dom hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara…
Faktum är att jag tyckte att alltihopa bara var väldigt, väldigt dråpligt…Jag känner mig vanligtvis alldeles tillräckligt uppskattad för att kunna ta en sån sak med ett leende, och, det är sant, inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla!
Men ändå…han var uppenbarligen en stammis, kände till affären bra, berömde den men dissade mig ändå totalt…Vem av alla var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Nobbat ett inköp? Nobbat en rabatt? Tittat på hans tjej aningen inte så försynt som jag borde ha gjort när dom var inne tillsammans?
Frågor som jag aldrig får svar på…men det kvittar fullständigt!!! Jag såg det med en stor känsla av galghumor!
Micke

Popularity: 20% [?]

Permalink 3 Comments

Beach Boys “Pet Sounds” - en skiva som slog en hel värld med häpnad…eller?

Posted in Min blogg at 10:41 pm

I dag blir det två krönikor, allt bara för att hålla jämna kliv med målsättningen 1 krönika per dag!
Nåja…det får bli två lite kortare i så fall…
Håll till godo med den första för i kväll:
Till att börja - Beach Boys är en av mina favoritgrupper alla tider. Vad det gäller rena grupper tror jag att det bara är Beatles som jag håller snäppet högre. Detta är utgångspunkten för kommande lilla resonemang.
Enligt en - som det kan synas - enig kritikerkår
så är amerikanska gruppen The Beach Boys LP
från -66 “Pet Sounds” ett mästerverk, en skiva som revolutionerade hela popvärlden, och dessutom en platta som tog alla övriga medlemmar “på sängen”. Vad nu då, hade de sagt, varför håller du dig inte till den gamla formeln och skriver låtar om surfing och bilar för?
Kvalificerat struntsnack, enligt mig! Knappt nåt av det därtrista tugget har nån som helst bäring i verkliga livet! Inte? Nix! Och i korthet så ska jag nu förklara varför! Nu startar vi:
Självklart så är Pet Sounds en fantastisk skiva, men enligt mig inte så värst mycket mer än så. Dock, under många år så försökte jag förstå just VAD som var så mycket bättre med den skivan än andra. En del av er går kanske i taket om jag säger det men redan från start i mitt Beach Boys-lyssnande så tyckte jag helt uppriktigt att “Holland”, “Surf’s Up”, “Today” “Summer Days…”, “20/20″ alla var…tjaaa…ungefär lika bra som “Pet…”! För att inte tala om “Sunflower”,
deras kanske allra bästa skiva…
Hur motiverar jag det då?
Jo! Till Pet Sounds nackdel hör att många av låtarna är väldigt banala i texten. Ja, som lätt förvirrad 20-årig kille med ena benet i barndomen och det andra i vuxenvärlden så, visst, då är ganska lätt att identifiera sig med texterna. I dag säger dom mig inte mycket. “I just wasn’t made for these times”. Nähä, skulle Brian velat för född under faraontiden då? Eller kanske på hedenhös tid? O.K., jag förstår vad han menar men jag håller inte med. Brian var gjord för vår generation och därmed basta!
“Wouldn’t it be Nice” är ju givetvis en 5-stjärnig låt men texten är inte mycket att analysera för en som passerat 18-årsdagen…
Senare plattor, som Surf’s Up” har ju å andra sidan bitvis helt obegripliga texter, men hellre det än pekoral…
Var det en så stor milstolpe i deras karriär?
Njaaa…flera spår på tidigare plattor går ju i stort sett i samma stil…”Let Him Run Wild”, “Help Me Rhonda”, “California Girls” från LPn “Summer Days”, “Please Let Me Wonder”, “When I Grow Up”, från plattan “Today” och till och med en så pass tidig låt som “The Warmth of the Sun” från “Shut Down vol. 2″ är ju klara indikationer på vad som komma skulle. Även det mellankoliska i texterna var ju frekvent även tidigt i deras karriär, ex. “In My Room”. Därav…det kan inte inte ha varit den oerhörda förvåning för de övriga i gruppen när Brian presenterade de nya låtarna för det nya albumet. (En trolig orsak till den dokumenterade skepsisen torde vara känslan av att Brian höll på att ta över gruppen helt, något som de övriga, nyss hemkomna från en lång bejublad turne UTAN Brian (som satt hemma och komponerade) nog inte smälte så där direkt på stående fot.)
En klar skillnad är dock förfiningen av arrangemangen, ljudet och produktionen. Ja! Där hade mycket hänt på bara ett år. Och där topplåtar varvades med rena bottennapp och utfyllnader på tidigare LPn så är onekligen “Pet Sounds” väldigt jämn och genomarbetad rakt igenom
Var den så revolutionerande då?
Jag tycker kanske inte det, tyvärr… I tävlan med Hendrix “Are You Experienced”, Beatles LP
“Revolver” och Zappa’s debut “Freak Out” för att nämna några skivor från ungefär samma epok, så, nej, det var nog inte samma bombnedslag…De övriga uppräknade får nog ses som betydligt mer både nyskapande och inflytesrika. Jag menar, hur många grupper började göra plattor som lät som Pet Sounds”? Hur många började lira gitarr efter att hört “Purple Haze”?
Helheten avspeglar sig är också i viss mån även i försäljningen. “Pet Sounds” var närmast en katastrof, om jag minns rätt så peakade den på 32:a plats på USA-listan…När den kom gav den inget större avtryck, tyvärr…
En kort krönika var det tänkt…den blev lång, och ändå så kunde jag ha fortsatt i ett par timmar till…
Jag avslutar med att summera:
“Pet Sounds” är och förblir en fantastisk skiva av en fantastisk grupp, dock en skiva som tyvärr har överskuggat mycket övrigt som gruppen gjort. Den är, sin styrka till trots, en aning övervärderad av de kloka som skriver ner rockens historia! Den var aldrig någon milstolpe, vare sig för Beach Boys eller för rocken!
Överös mig nu med era kommentarer!!!
Kom igen alla som tycker att jag är helt vrickad!
Micke

Popularity: 4% [?]

Permalink 8 Comments

09.14.06

Neil Young - geni eller töntig egotrippare?

Posted in Min blogg at 10:32 pm

Till att börja med:
Detta är - och förblir en blogg för en viss typ av människor. D.v.s. den typ som uppskattar att läsa och skriva om de små futtiga banaliteter som omger oss alla i vår vardag. M.a.o. musik, film, TV, fotboll o.s.v. Den som söker nåt annat ska alltså inte bli besviken över att inte det som han eller hon söker finns här…Jag kommer inte att ändra utbudet för den sakens skull…
Och nu raskt över till dagens glödheta ämne:
Jag såg Neil Young på Sjöhistoriska för c.a 10 år sen. En minst sagt märklig upplevelse…
Akustiska nummer från hans 70-tal framförda på ett suveränt sätt, varvat med stenkrossrock anfört av Young själv med en volym på gitarren som verkade vara högre än övriga universum tillsammans. Det senare lät vedervädigt, och jag menar vedervärdigt…Om jag slöt ögonen och bara lyssnade så hörde jag bara ett dån, ingenting annat. Det gick bara inte att urskilja nåt av musik i larmet! Möjligtvis en virveltrumma, men absolut inget enskilt instrument i övrigt.
Något som förvånade mig mycket var den totala bristen på ödmjukhet inför de egna kompmusikerna. Steve Cropper hade ett (1) solo på hela kvällen. Av det solot så hörde jag inget, hur mycket jag än ansträngde mig, för Youngs kompgitarr dränkte Cropper totalt! När sen den ena körtjejen hade ett kort litet stycke för sig själv så upprepades historien: Neil Young ställer sig längst ut på scenkanten, slår blytunga ackord på sin gitarr
som fullständigt dränker tjejen, allt medan Neil yuong bara ser sååå lycklig ut…
Och när sedan längden på gitarrsolona börjar sträcka ut mot tio minuter…(alltså…nästa låt tack!) börjar tankarna snurra. Varför kan den här mannen göra det här medans VILKEN ANNAN MUSIKER SOM HELST PÅ DEN HÄR PLANETEN skulle ha blivit sågad längs fotknölarna som: gitarr-runkare, ego-trippare, tråkmåns, parat med kommentarer som “XXX XXX, äh det är ju bara en massa gitarrsolon ju!” “Äh, den där sega dj-en, han verkar ju tro att han är Guds gåva till mänskligheten!” “VA! Sa du XXX XXX!
Fick jag vrida den där dj-a gitarren runt halsen på’n så skulle jag göra det!”
Och så på slutet av konserten så sker det en liten olyckshändelse! Det börjar brinna i en högtalare!
Naturligtvis så beskrevs det i pressen dan därpå som nånting jättehäftigt!!! “Han spelade så det brann i högtalarna!” Suck…
Allt avslutades med ett “Pearl Jam-jam” med Neil Youg som gästartist, som startade KANON! Det var nog bättre än Pearl Jam själva 2 timmar tidigare. Men, hur skulle Neil Young kunna tolerera att spela andra fiolen? Ack nej! 1½ minut in på jammet så börjar det höras konstiga toner från scenen. Jo! Neil Young börjar gå bärsärkagång! Total stenkrossgitarr som dränker ALLT annat! Efter bara ett kort litet tag så kan de andra musikerna inte höra varandra. Låten kollapsar, allt blir ett kaos!
Neil Young står i mitten och vevar besinningslöst, och ser bara sååå lycklig ut…igen!
Vilken tönt! 50 eller 5 år gammal?
Givetvis så ansågs det hela i pressen som nåt fantastiskt…”Han visade ungtupparna att gammal är äldst!!!”
Alltså, VILKEN PRESTATION! Att spela så högt att de andra inte kan höra varandra så att allt brakar ihop! Det verkar ju närmast pubertalt…
Missförstå mig nu inte! Jag älskar Neil Youngs tidigare plattor! I stort sett hela hans 70-tal är ju mer eller mindre fantastiskt. CDn “Harvest Moon från 1992 är ju också helt lysande. Så varför detta egomaniska gitarrmalande och varför tycker alla att det är helt enormt???
Skriv in din egen uppfattning!
Micke

Popularity: 7% [?]

Permalink 11 Comments

09.13.06

Synkronicitet…häftigt eller skrämmande?

Posted in Min blogg at 12:28 am

I dag så gör vi nåt så unikt för denna blogg som att behandla samma tema som i går. Dock…inte 11/9 utan det i huvudämnet inlindade andra ämnet slump, öde eller …synkronicitet!
Min gode gamle vän Per Ola försökte övertyga mig med något slags bokstavssystem att inget av det ovannämda existerar. Alltså, att: om vi drömmer om en person på natten, vaknar på morgonen och verkligen FÖRUNDRAS över varför vi drömde om just den personen som vi inte sett på 10 år, för att senare märka att det vid dörren ligger ett brev från samma person - det första brev som man överhuvudtaget fått från denna person - så skulle det kunna förklaras med ett enkelt A B C- system…Ledsen Per-Ola. med all respekt för din person och ditt kunnande inom ämnet i stort så…nej jag tror inte att det är så lätt. Alla människor råkar under en livstid ut för något i ovannämda stil ganska så många gånger! Alla har ett par sådana historier att berätta! Det går inte att bagatellisera via nån teoretisk mall!
Ta nu ovanstående händelse! Om brevet hade anlänt en dag tidigare, vad hade hänt då? Jo, hela poängen hade gått förlorad, givetvis. Men, om vi tänker efter, hur ofta är det som vi tänker: Oj vad synd att det och det inte hände då eller då, för då hade det blivit en jättehäftig slump av alltihop? Så gott som aldrig, tror jag…Och hur ofta tänker vi motsatsen: Men tänk så lustigt, här tänkte jag på det och det, och sen så hände DET! Väldigt ofta skulle jag vilja säga!
Jag tänker nu berätta en liten, obetydlig, anekdot, inte för att den är så värst spännande i sig, utan för att den understryker tanken om att det finns krafter omkring oss om vilka vi vet väldigt lite som är med och styr våra liv.
Jo! Så här var det! Att…en lördag förmiddag så befann jag mig i butiken. Jag hade precis öppnat affären och stod lite förstrött och bläddrade i ett rocklexikon. Som det ofta blir när man bläddrar på måfå så såg jag något som jag inte alls planerat att finna, nämligen en kolumn och ett foto på Robert Johnson, den gamle legendariske bluesgitarristen. I kolumnen stod skrivet att det bara finns ett känt fotografi på Robert Johnson. Hmmm, intressant…bara ett foto under en hel livstid…Fascinerande och tragiskt på samma gång…
Ungefär en halv timme senare så dyker det upp en kund som vill sälja en CD-box med…Robert Johnson! Och vad är på omslaget av boxen om inte ett helt annat foto än det som var i lexikonet!!!
Jaha! Hur föklarar vi det då? Det här var ju i sanning ganska så mystiskt…
Nåja, jag ryckte på axlarna och gick vidare med dagens göromål utan att grubbla vidare på vad som hade hänt…
Senare på kvällen så var jag bortbjuden på fest hos min gamla bekant Erika boendes i Vasastan. Efter stängningsdags så tog jag 4.an över till Odenplan och promenerade bort mot Hagagatan. Väl framme hälsade jag på alla, tog lite mat och satte mig vid bordet.
Efter måltiden gick jag runt i lägenheten och tittade. Se där! Dom har ju nationalencyklopedin! Den vore kul att bläddra i tänkte jag. Sagt och gjort, jag tog första bästa volym och började…ja vadå? Jo, bläddra lite förstrött…Och vad ser jag i stort sett på en gång?
Jo en kolumn om just Robert Johnson! Och med samma foto som på CD-boxen! Vad står det skrivet då? Jo! Att det länge bara fanns ett känt foto på Johnson men att man på senare år funnit ytterligare ett! Alltså en fullständigt, totalt osannolik händelse!
Inom loppet av 10 timmar så fick jag alltså ett påstående, en motsägelse och en förklaring!!!
Hur och varför? Ja, säg det…Helt enkelt för osannolikt för att vara bara en slump…
Vad betydde det? Ingen aning, det kanske bara var nån däruppe som ville hjälpa mig med svaret på min fråga…
O.B.S., allt det här är ju ganska så banalt i sig, det märkliga är att allt skedde i rätt ordning och med bara några timmars mellanrum.
Tänk er nu en hund! Bra! Tänk er sen en människa! Och till sist en daggmask! Alltså, om man sen jämför intelligensen hos en hund med intelligensen hos en daggmask eller nom man gör samma jämförelse mellan en människa och en daggmask så blir skillnaden i stort sett lika stor. I det perspektivet så är ju en hund och en människa i stort sett lika intelligenta! Skillnaden blir ju i det perspektivet hårfin!.
Alla som har sett en hundvalp på 4-5 månader vet ju att dom vid det laget till och med ligger en bra bit före oss människor. Men…även fullvuxna hundar har ju från en människas synvinkel sett en mycket begränsad bild av tillvaron. Husse arbetar, får lön, för lönen så går han till en affär och köper hundfoder. Väl hemma så häller husse upp hundmaten i en skål, och vips så har lilla Sally fått mat för kvällen…igen. Men kedjan som ledde dit har Sally ingen som helst koll på. Maten bara finns där och Sally ifrågasätter ingenting. MEN, tänk om vi människor är lika naivt okunniga om vår egen tillvaro som lilla Sally är. Allt vad vi tror om orsak och verkan kanske bara är en enda stor chimär!
Och vad en del kallar för slump och andra för ödet kanske bara är fullkomligt logiskt för högre stående intelligenser…………………..
…………varelser som vi inte ens är kapabla att se………………..men som kanske storskrattar åt oss alldeles framför näsan på oss för att vi är så dumma och inbilska att vi tror att vi begriper nånting överhuvudtaget om hur universum fungerar…
Vi hörs i morrn!!!
Micke

Popularity: 19% [?]

Permalink 9 Comments

09.11.06

Har ALLT en mening…eller kanske inte?

Posted in Min blogg at 11:47 pm

Alla råkar vi titt som tätt ut för händelser som är så pass udda och märkliga att vi inte kan tänka oss något annat än att det bara måste finnas en mening med dom. Typ…på ett kina-hak så får man en lyckokaka där det står att man snart ska träffa sitt livs kärlek, väl ute på gatan så står sen en kvinna/man som bara är precis allt man någonsin drömt om. Tillfällighet? Kanske, kanske inte, men man vill ju bara tro att det var ödet som öppnade en dörr mot framtiden. I dylika fall så är ju tolkningen av skedet ganska så enkel, men understundom så sker det saker som är både extremt slumpartade men också väldigt svåra att tolka in en mening i. Exempelvis: en kund kan fråga efter en viss skiva och jag svarar som det är att, nej, den skivan har vi inte haft inne på 8 år och det är nog helt lönlöst att ens drömma om att den ska dyka upp igen inom denn allra närmaste tiden. Självklart så uppmanar jag kunden att regelbundet titta in för att höra efter i fall den mot alla odds ändå skulle ha dykt upp. Saken utagerad, kunden lämnar affären mötandes en annan kund på väg in som visar sig vara sångaren i bandet på skivan som kunden frågade efter, vilken kommer in i butiken för första gången! Otroligt osannolik händelse men varför? Vad ville ödet säga oss med det? Det kan man ju verkligen grubbla sig gråhårig på…
Något riktigt märkligt hände mig för exakt 5 år sen. Här kommer den berättelsen:
Jag slutade upp med att lyssna på radio för ungefär 10 år sedan. Det sammanfaller ganska väl med den tid som jag har haft min butik. Ni förstår säkert varför. I butiken så lyssnar jag på skivor, och hemma, sent på kvällen, så tittar jag mest bara på TV innan jag somnar. Jag äger faktiskt inte ens en radio, trot eller ej. Men
för 5 år sedan så var det en kund som sålde en hel skivsamling som även gjorde sig av med sin stereoanläggning när han ändå var i farten, inklusive en radio! Hastigt och lustigt så beslöt jag mig för att nu är det radiodags hemma hos Micke efter en lång,lång paus. Då jag, som många vet, bor i samma port som butiken befinner sig i så var det enkelt att samma kväll bära hem radion och koppla in den i stereon, utan att för den sakens skull lyssna på något program. Det blev sängen och suss suss i stället.
Nästa dag så vid tvåtiden så står jag som vanligt och plockar med diverse saker när jag kommer på att jag nog måste gå upp till mig för att hämta nåt. Jag sa till Niklas att hålla positionerna i 2 minuter medans jag springer upp. Väl hemma så får jag ett litet infall. Radion! Varför inte sätta på den medans jag letar efter den där fakturan eller vad det nu var för nåt som jag var uppe för. Sagt och gjort, ett tryck på knappen och ut strömmar P4 -musik ut ur högtalarna…men inte allt för länge, dock!!! Efter c:a 30 sekunder så bryts musiken. In kommer en hallåa som annonserar ett hastigt påkommet nyhetsinslag. Vad hade hänt? Vad vill detta säga? Jo…ett flygplan hade kört rakt in i en skyskrapa i New York
en kvart tidigare, och nu kom rapporter om att även ett andra plan hade kört rakt in i en annan skyskrapa…
Va…tänkte jag…Drömmer jag? Jag går fram till TV:n och sätter på den, och där har de första nyhetssändningarna precis startat. Jag inser snabbt läget, lyfter telefonen och ringer ner till Niklas för att berätta att det precis hänt något som kommer att omnämnas under resten av våra liv, samt att jag nog blir kvar uppe i lägenheten i ett par timmar till, följandes utvecklingen…
O.K., alla har vi ju vår egen historia relaterad till 11/9, självklart. Min historia är ju inte mer värd än någon annans, MEN om det nu var den första gången på åtskilliga år som jag hade en radio hemma, varför kom det kanske mest dramatiska nyhetsavbrottet på radio sen Palmemordet 30 sekunder efter att jag satte på radion? Alltså…det kan vara första gången på 7-8 år som jag satte på en radio hemma hos mig…Märkligt, javisst…Vad betyder det? Ja säg det…
Micke

Popularity: 6% [?]

Permalink 10 Comments

Marit Bergman - “I Think it’s a rainbow” Recension!!!…eller kanske inte…?

Posted in Min blogg at 12:03 am

10/9… Kvällens sista krönika, den tredje (!), handlar om lojalitetskriser och utifall att vara snäll i en del fall skulle kunna tolkas som att man är falsk…
Jaha, står det inte fel titel på krönikan i så fall…? Nej! Det är just det som det inte gör! Låt oss gå tillbaka ett par dar i tiden…så klarnar nog bilden…

I tisdags så satt jag på lokala sushin Helens tillsammans med Mia för en sista sen lunch tillsammans innan hennes avfärd till andra sidan jordklotet. Mitt i måltiden så får jag syn på Marit Bergman som var där för att hämta en “Take-away”-sushi. Marit, som tidigare hade bott runt hörnet, brukade redan som ung, pigg, glad “rookie” titta in i affären för att handla eller sälja.
Jaha, där dök hon upp igen, tänkte jag, och grabbade chansen att kommentera en intervju med henne som hon gjort för nån vecka sen.
Efter de sedvanliga hälsningsfraserna så ledde jag in samtalet på tidningsartikeln som jag läst.
“Jo”, sa jag, “du nämner att du kanske varit lite svår att ha att göra med tidigare i en period, av den anledningen att då alla pratar om dig så faller det sig naturligt att du själv gör det av bara farten. Det roliga med det”, fortsatte jag, “är att jag känner igen mig: Många som kommer till butiken vill ju prata med mig, och ofta om butiken eller om mig! Och…det är lätt att invaggas i tron på att vara en viktigare person än man är… Det gäller att vara på sin vakt mot sig själv ibland!”
“Jepp” svarade Marit i flykten, bråttom som hon hade med sin hämtmat. “Och det är förstås omgivningens fel att dom pratar om dig hela tiden, va”, la hon till med ett stort skälmskt leende…
“Givetvis!” kontrade jag djupt ironiskt…”Hur skulle det kunna vara MITT fel att andra börjar prata om mig och min affär? Det vore ju också rent oartigt att INTE haka på då…” Mitt eget leende var förhoppningsvis precis så ironiskt som jag ville att det skulle vara…(Nej, det är nog svårt för oss alla att se helheten i tillvaron, Vem är jag i det här? Hur uppfattar andra min roll just nu? Den där grå människan i hörnet där borta, har den samma behov av uppmärksamhet och bekräftelse som jag? Eller kanske rentav ännu mer…?!)
Efter ett snabbt “hej då” gled Marit ut i den ljumma brittsommarkvällen…men själv fick jag ett uppslag: varför inte recensera Marits nya skiva på bloggen?
Den skulle ju precis släppas, så det skulle ligga bra till i tiden. För att nu inte återigen framstå som självupptagen så bytte jag omgående fokus tillbaka till Mia, gjorde vad jag kunde för att förklara för henne hur trist det var att hon skulle åka, och begravde mitt nya uppslag ett par dar…tills vi fick in just Marits skiva 3 dar senare! 5 ex. hade vi beställt, och 5 ex. fick vi!
Ett ex. sparade jag till mig själv, och omgående så slängde jag in den i CD-spelaren! Hmmm…bra inledning…Llite Peter, Björn & John på upplägg och produktion kanske, men det är väl helt O.K.
Fint häfte som följer med CDn också! Med info om skivan… Jaha,ja…Björn har varit med och rattat också…
Det här började ju bli riktigt stimulerande. Folk som jag känner, då bör det bli extra kul tänkte jag…Ända tills…ja…tills ungefär tredje varvet på skivan, när jag började få rätt så bestämda uppfattningar om de olika låtarna. OCH, vill jag betona, mina uppfattningar skilde sig mycket åt från låt till låt!
Med ens så slog det mig: Är jag nu positiv så kommer jag att bli misstrodd som inställsam, är jag kritisk så kommer jag att bli ansedd som elak! Och mittimellan…finns det?
För all del…tänkte jag…det här kan bli en intressant utmaning. Om jag fegar ut nu så betyder det bara att jag väljer den enkla vägen, och så agerar väl ändå ingen skribent värd namnet!
Alltså, full fart framåt!
Kvarstod gjorde dock hela den svåra problematiken:
Hur ska jag kunna skriva precis vad jag tycker utan att framstå som ena gången inställsam, andra gången taskig?
Inte alls några lätta saker! Men hur ska jag då göra? Vara extremt saklig men samtidigt bedyra min kärlek till inblandade personer, eller tvärtom vara bara emotionell, hyllande och taskig i en salig blandning?
Till slut så rådfrågade jag min bekant Nils Hansson, recensent på DN sen många år. Hans snabba svar var: “Regel nummer ett: recensera aldrig någon som du känner! Om du ändrar bara det minsta lilla i texten på grund av att du inom kort kan träffa vederbörande på gatan så är det det första lilla klivet på korruptionens trappa, även om uppsåtet bara är gott, d.v.s. att du inte vill förändra en relation till en annan människa”
Tack för dom få , men ack så kloka orden! Tack för det Nils, du lättade ett självpålagt ton sten från min rygg!
Och då är vi här nu! Det blir följdaktligen ingen recension, och det var nog bara bra. Var det någon som hade bett mig att skriva om skivan? Nix! Och hade jag gjort det, så hade det nog bara blivit pannkaka av det hela ändå…Vad vet jag om svensk pop från år 2006? Det kanske blir en Willie Nelson-CD i stället lite senare…Den skon passar nog bättre, och risken att den gode Willie ska dyka upp på Långholmsgatan är väl ändå rätt så minimal…
Men…hur som helst…oss emellan så…Vad jag gillade och inte gillade med plattan kan jag kanske avslöja ändå…DET gör väl ändå inget…! Om ni bara lovar att inte tjalla…! Alltså, det sämsta…det var nog…………………………………………….. att……………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
………………………………nä nä, så lätt går det inte!
Tji fick ni!
Vi ses i morrn!!!
Micke

Popularity: 76% [?]

Permalink 1 Comment

09.10.06

En del mysteriers lösningar är så enkla att man nästan skäms…

Posted in Min blogg at 4:15 pm

Tillbaks till James Bond…
Ett av många mysterier när man var grabb var varför seriefiguren James Bond, från serietidningen med samma namn, inte såg ut som Sean Connery. Det fanns en del gemensamma drag, men ändå… på det stora hela taget så fanns det inte många likheter! Varför? undrade jag och mina kompisar. Har tecknaren aldrig sett en Bondrulle, eller vill han skapa något eget? Eller…kan han inte bättre? Ja, i ärlighetens namn, det har hänt att jag grubblat på det till och från även i vuxen ålder. Varför?
Precis samma grubblerier gällde serietidningen Helgonet. Han såg ju inte heller ut som sin skådespelarmotsvarighet! Minst sagt mycket märkligt…Mysteriet tätnade ytterligare på grund av det faktum att han i tidningen kalldes för Helgonet! Alltså typ: “Kom då, Helgonet!” , “Kolla gubbar, Helgonet!” , “Skjut Helgonet” medans han i TV-serien konsekvent kallades för Simon Templar…
Varför då? Visste inte seriemanusförfattaren om vad han kallades för på TV, eller ville även han göra nåt eget?
Lite av dimman lättade i går kväll då jag av en ren händelse såg en Bonddokumentär där man berättade hela den intressanta historien on James Bond allt ifrån Ian Flemings första utkast till idag.
En tidig del av Bondhistoriken, sas det, är att det i mitten på 50-talet i amerikansk TV fanns en deckarserie, som i ett avsnitt -1954 - visade Bondboken Casino Royale i pjäsform (!!!), med en Barry Nelson som Bond, och dessutom en serietidning (engelsk eller amerikansk) vilka båda kom ut långt, långt innan Sean Connery “castats” för “Dr. No”, den första Bond-filmen!!!
Så enkelt var det! Serietidningen kom alltså i original ut FÖRE filmen…och varför dök aldrig den tanken upp i huvudet då?
Med en titt i backspegeln så förefaller de ju helt logiskt!
Och med den vetskapen så är det ju då lika logiskt att han INTE såg ut som Sean Connery!
Det hade ju snarast varit lite “spooky” om serietecknaren 1955 dels hade vetat hur Connery skulle komma att se ut 1962, dels vetat om att det skulle bli just han som skulle gestalta Bond…
Elemäntärt, skulle Sherlock Holmes ha sagt…
När jag får motsvarande information angående Helgonetgåtorna så återkommer jag i ämnet…
F.ö., hade inte Ian Flemimg läst en hel del Jules Verne i sin ungdom…? Dr. No och kapten Nemo, är inte likheten slående?
Micke

Popularity: 6% [?]

Permalink 2938 Comments