09.15.06

Beach Boys ”Pet Sounds” – en skiva som slog en hel värld med häpnad…eller?

Posted in Min blogg at 10:41 e m

I dag blir det två krönikor, allt bara för att hålla jämna kliv med målsättningen 1 krönika per dag!
Nåja…det får bli två lite kortare i så fall…
Håll till godo med den första för i kväll:
Till att börja – Beach Boys är en av mina favoritgrupper alla tider. Vad det gäller rena grupper tror jag att det bara är Beatles som jag håller snäppet högre. Detta är utgångspunkten för kommande lilla resonemang.
Enligt en – som det kan synas – enig kritikerkår
så är amerikanska gruppen The Beach Boys LP
från -66 ”Pet Sounds” ett mästerverk, en skiva som revolutionerade hela popvärlden, och dessutom en platta som tog alla övriga medlemmar ”på sängen”. Vad nu då, hade de sagt, varför håller du dig inte till den gamla formeln och skriver låtar om surfing och bilar för?
Kvalificerat struntsnack, enligt mig! Knappt nåt av det därtrista tugget har nån som helst bäring i verkliga livet! Inte? Nix! Och i korthet så ska jag nu förklara varför! Nu startar vi:
Självklart så är Pet Sounds en fantastisk skiva, men enligt mig inte så värst mycket mer än så. Dock, under många år så försökte jag förstå just VAD som var så mycket bättre med den skivan än andra. En del av er går kanske i taket om jag säger det men redan från start i mitt Beach Boys-lyssnande så tyckte jag helt uppriktigt att ”Holland”, ”Surf’s Up”, ”Today” ”Summer Days…”, ”20/20” alla var…tjaaa…ungefär lika bra som ”Pet…”! För att inte tala om ”Sunflower”,
deras kanske allra bästa skiva…
Hur motiverar jag det då?
Jo! Till Pet Sounds nackdel hör att många av låtarna är väldigt banala i texten. Ja, som lätt förvirrad 20-årig kille med ena benet i barndomen och det andra i vuxenvärlden så, visst, då är ganska lätt att identifiera sig med texterna. I dag säger dom mig inte mycket. ”I just wasn’t made for these times”. Nähä, skulle Brian velat för född under faraontiden då? Eller kanske på hedenhös tid? O.K., jag förstår vad han menar men jag håller inte med. Brian var gjord för vår generation och därmed basta!
”Wouldn’t it be Nice” är ju givetvis en 5-stjärnig låt men texten är inte mycket att analysera för en som passerat 18-årsdagen…
Senare plattor, som Surf’s Up” har ju å andra sidan bitvis helt obegripliga texter, men hellre det än pekoral…
Var det en så stor milstolpe i deras karriär?
Njaaa…flera spår på tidigare plattor går ju i stort sett i samma stil…”Let Him Run Wild”, ”Help Me Rhonda”, ”California Girls” från LPn ”Summer Days”, ”Please Let Me Wonder”, ”When I Grow Up”, från plattan ”Today” och till och med en så pass tidig låt som ”The Warmth of the Sun” från ”Shut Down vol. 2” är ju klara indikationer på vad som komma skulle. Även det mellankoliska i texterna var ju frekvent även tidigt i deras karriär, ex. ”In My Room”. Därav…det kan inte inte ha varit den oerhörda förvåning för de övriga i gruppen när Brian presenterade de nya låtarna för det nya albumet. (En trolig orsak till den dokumenterade skepsisen torde vara känslan av att Brian höll på att ta över gruppen helt, något som de övriga, nyss hemkomna från en lång bejublad turne UTAN Brian (som satt hemma och komponerade) nog inte smälte så där direkt på stående fot.)
En klar skillnad är dock förfiningen av arrangemangen, ljudet och produktionen. Ja! Där hade mycket hänt på bara ett år. Och där topplåtar varvades med rena bottennapp och utfyllnader på tidigare LPn så är onekligen ”Pet Sounds” väldigt jämn och genomarbetad rakt igenom
Var den så revolutionerande då?
Jag tycker kanske inte det, tyvärr… I tävlan med Hendrix ”Are You Experienced”, Beatles LP
”Revolver” och Zappa’s debut ”Freak Out” för att nämna några skivor från ungefär samma epok, så, nej, det var nog inte samma bombnedslag…De övriga uppräknade får nog ses som betydligt mer både nyskapande och inflytesrika. Jag menar, hur många grupper började göra plattor som lät som Pet Sounds”? Hur många började lira gitarr efter att hört ”Purple Haze”?
Helheten avspeglar sig är också i viss mån även i försäljningen. ”Pet Sounds” var närmast en katastrof, om jag minns rätt så peakade den på 32:a plats på USA-listan…När den kom gav den inget större avtryck, tyvärr…
En kort krönika var det tänkt…den blev lång, och ändå så kunde jag ha fortsatt i ett par timmar till…
Jag avslutar med att summera:
”Pet Sounds” är och förblir en fantastisk skiva av en fantastisk grupp, dock en skiva som tyvärr har överskuggat mycket övrigt som gruppen gjort. Den är, sin styrka till trots, en aning övervärderad av de kloka som skriver ner rockens historia! Den var aldrig någon milstolpe, vare sig för Beach Boys eller för rocken!
Överös mig nu med era kommentarer!!!
Kom igen alla som tycker att jag är helt vrickad!
Micke

Popularity: 7% [?]

09.13.06

Synkronicitet…häftigt eller skrämmande?

Posted in Min blogg at 12:28 f m

I dag så gör vi nåt så unikt för denna blogg som att behandla samma tema som i går. Dock…inte 11/9 utan det i huvudämnet inlindade andra ämnet slump, öde eller …synkronicitet!
Min gode gamle vän Per Ola försökte övertyga mig med något slags bokstavssystem att inget av det ovannämda existerar. Alltså, att: om vi drömmer om en person på natten, vaknar på morgonen och verkligen FÖRUNDRAS över varför vi drömde om just den personen som vi inte sett på 10 år, för att senare märka att det vid dörren ligger ett brev från samma person – det första brev som man överhuvudtaget fått från denna person – så skulle det kunna förklaras med ett enkelt A B C- system…Ledsen Per-Ola. med all respekt för din person och ditt kunnande inom ämnet i stort så…nej jag tror inte att det är så lätt. Alla människor råkar under en livstid ut för något i ovannämda stil ganska så många gånger! Alla har ett par sådana historier att berätta! Det går inte att bagatellisera via nån teoretisk mall!
Ta nu ovanstående händelse! Om brevet hade anlänt en dag tidigare, vad hade hänt då? Jo, hela poängen hade gått förlorad, givetvis. Men, om vi tänker efter, hur ofta är det som vi tänker: Oj vad synd att det och det inte hände då eller då, för då hade det blivit en jättehäftig slump av alltihop? Så gott som aldrig, tror jag…Och hur ofta tänker vi motsatsen: Men tänk så lustigt, här tänkte jag på det och det, och sen så hände DET! Väldigt ofta skulle jag vilja säga!
Jag tänker nu berätta en liten, obetydlig, anekdot, inte för att den är så värst spännande i sig, utan för att den understryker tanken om att det finns krafter omkring oss om vilka vi vet väldigt lite som är med och styr våra liv.
Jo! Så här var det! Att…en lördag förmiddag så befann jag mig i butiken. Jag hade precis öppnat affären och stod lite förstrött och bläddrade i ett rocklexikon. Som det ofta blir när man bläddrar på måfå så såg jag något som jag inte alls planerat att finna, nämligen en kolumn och ett foto på Robert Johnson, den gamle legendariske bluesgitarristen. I kolumnen stod skrivet att det bara finns ett känt fotografi på Robert Johnson. Hmmm, intressant…bara ett foto under en hel livstid…Fascinerande och tragiskt på samma gång…
Ungefär en halv timme senare så dyker det upp en kund som vill sälja en CD-box med…Robert Johnson! Och vad är på omslaget av boxen om inte ett helt annat foto än det som var i lexikonet!!!
Jaha! Hur föklarar vi det då? Det här var ju i sanning ganska så mystiskt…
Nåja, jag ryckte på axlarna och gick vidare med dagens göromål utan att grubbla vidare på vad som hade hänt…
Senare på kvällen så var jag bortbjuden på fest hos min gamla bekant Erika boendes i Vasastan. Efter stängningsdags så tog jag 4.an över till Odenplan och promenerade bort mot Hagagatan. Väl framme hälsade jag på alla, tog lite mat och satte mig vid bordet.
Efter måltiden gick jag runt i lägenheten och tittade. Se där! Dom har ju nationalencyklopedin! Den vore kul att bläddra i tänkte jag. Sagt och gjort, jag tog första bästa volym och började…ja vadå? Jo, bläddra lite förstrött…Och vad ser jag i stort sett på en gång?
Jo en kolumn om just Robert Johnson! Och med samma foto som på CD-boxen! Vad står det skrivet då? Jo! Att det länge bara fanns ett känt foto på Johnson men att man på senare år funnit ytterligare ett! Alltså en fullständigt, totalt osannolik händelse!
Inom loppet av 10 timmar så fick jag alltså ett påstående, en motsägelse och en förklaring!!!
Hur och varför? Ja, säg det…Helt enkelt för osannolikt för att vara bara en slump…
Vad betydde det? Ingen aning, det kanske bara var nån däruppe som ville hjälpa mig med svaret på min fråga…
O.B.S., allt det här är ju ganska så banalt i sig, det märkliga är att allt skedde i rätt ordning och med bara några timmars mellanrum.
Tänk er nu en hund! Bra! Tänk er sen en människa! Och till sist en daggmask! Alltså, om man sen jämför intelligensen hos en hund med intelligensen hos en daggmask eller nom man gör samma jämförelse mellan en människa och en daggmask så blir skillnaden i stort sett lika stor. I det perspektivet så är ju en hund och en människa i stort sett lika intelligenta! Skillnaden blir ju i det perspektivet hårfin!.
Alla som har sett en hundvalp på 4-5 månader vet ju att dom vid det laget till och med ligger en bra bit före oss människor. Men…även fullvuxna hundar har ju från en människas synvinkel sett en mycket begränsad bild av tillvaron. Husse arbetar, får lön, för lönen så går han till en affär och köper hundfoder. Väl hemma så häller husse upp hundmaten i en skål, och vips så har lilla Sally fått mat för kvällen…igen. Men kedjan som ledde dit har Sally ingen som helst koll på. Maten bara finns där och Sally ifrågasätter ingenting. MEN, tänk om vi människor är lika naivt okunniga om vår egen tillvaro som lilla Sally är. Allt vad vi tror om orsak och verkan kanske bara är en enda stor chimär!
Och vad en del kallar för slump och andra för ödet kanske bara är fullkomligt logiskt för högre stående intelligenser…………………..
…………varelser som vi inte ens är kapabla att se………………..men som kanske storskrattar åt oss alldeles framför näsan på oss för att vi är så dumma och inbilska att vi tror att vi begriper nånting överhuvudtaget om hur universum fungerar…
Vi hörs i morrn!!!
Micke

Popularity: 13% [?]

09.11.06

Har ALLT en mening…eller kanske inte?

Posted in Min blogg at 11:47 e m

Alla råkar vi titt som tätt ut för händelser som är så pass udda och märkliga att vi inte kan tänka oss något annat än att det bara måste finnas en mening med dom. Typ…på ett kina-hak så får man en lyckokaka där det står att man snart ska träffa sitt livs kärlek, väl ute på gatan så står sen en kvinna/man som bara är precis allt man någonsin drömt om. Tillfällighet? Kanske, kanske inte, men man vill ju bara tro att det var ödet som öppnade en dörr mot framtiden. I dylika fall så är ju tolkningen av skedet ganska så enkel, men understundom så sker det saker som är både extremt slumpartade men också väldigt svåra att tolka in en mening i. Exempelvis: en kund kan fråga efter en viss skiva och jag svarar som det är att, nej, den skivan har vi inte haft inne på 8 år och det är nog helt lönlöst att ens drömma om att den ska dyka upp igen inom denn allra närmaste tiden. Självklart så uppmanar jag kunden att regelbundet titta in för att höra efter i fall den mot alla odds ändå skulle ha dykt upp. Saken utagerad, kunden lämnar affären mötandes en annan kund på väg in som visar sig vara sångaren i bandet på skivan som kunden frågade efter, vilken kommer in i butiken för första gången! Otroligt osannolik händelse men varför? Vad ville ödet säga oss med det? Det kan man ju verkligen grubbla sig gråhårig på…
Något riktigt märkligt hände mig för exakt 5 år sen. Här kommer den berättelsen:
Jag slutade upp med att lyssna på radio för ungefär 10 år sedan. Det sammanfaller ganska väl med den tid som jag har haft min butik. Ni förstår säkert varför. I butiken så lyssnar jag på skivor, och hemma, sent på kvällen, så tittar jag mest bara på TV innan jag somnar. Jag äger faktiskt inte ens en radio, trot eller ej. Men
för 5 år sedan så var det en kund som sålde en hel skivsamling som även gjorde sig av med sin stereoanläggning när han ändå var i farten, inklusive en radio! Hastigt och lustigt så beslöt jag mig för att nu är det radiodags hemma hos Micke efter en lång,lång paus. Då jag, som många vet, bor i samma port som butiken befinner sig i så var det enkelt att samma kväll bära hem radion och koppla in den i stereon, utan att för den sakens skull lyssna på något program. Det blev sängen och suss suss i stället.
Nästa dag så vid tvåtiden så står jag som vanligt och plockar med diverse saker när jag kommer på att jag nog måste gå upp till mig för att hämta nåt. Jag sa till Niklas att hålla positionerna i 2 minuter medans jag springer upp. Väl hemma så får jag ett litet infall. Radion! Varför inte sätta på den medans jag letar efter den där fakturan eller vad det nu var för nåt som jag var uppe för. Sagt och gjort, ett tryck på knappen och ut strömmar P4 -musik ut ur högtalarna…men inte allt för länge, dock!!! Efter c:a 30 sekunder så bryts musiken. In kommer en hallåa som annonserar ett hastigt påkommet nyhetsinslag. Vad hade hänt? Vad vill detta säga? Jo…ett flygplan hade kört rakt in i en skyskrapa i New York
en kvart tidigare, och nu kom rapporter om att även ett andra plan hade kört rakt in i en annan skyskrapa…
Va…tänkte jag…Drömmer jag? Jag går fram till TV:n och sätter på den, och där har de första nyhetssändningarna precis startat. Jag inser snabbt läget, lyfter telefonen och ringer ner till Niklas för att berätta att det precis hänt något som kommer att omnämnas under resten av våra liv, samt att jag nog blir kvar uppe i lägenheten i ett par timmar till, följandes utvecklingen…
O.K., alla har vi ju vår egen historia relaterad till 11/9, självklart. Min historia är ju inte mer värd än någon annans, MEN om det nu var den första gången på åtskilliga år som jag hade en radio hemma, varför kom det kanske mest dramatiska nyhetsavbrottet på radio sen Palmemordet 30 sekunder efter att jag satte på radion? Alltså…det kan vara första gången på 7-8 år som jag satte på en radio hemma hos mig…Märkligt, javisst…Vad betyder det? Ja säg det…
Micke

Popularity: 6% [?]

Marit Bergman – ”I Think it’s a rainbow” Recension!!!…eller kanske inte…?

Posted in Min blogg at 12:03 f m

10/9… Kvällens sista krönika, den tredje (!), handlar om lojalitetskriser och utifall att vara snäll i en del fall skulle kunna tolkas som att man är falsk…
Jaha, står det inte fel titel på krönikan i så fall…? Nej! Det är just det som det inte gör! Låt oss gå tillbaka ett par dar i tiden…så klarnar nog bilden…

I tisdags så satt jag på lokala sushin Helens tillsammans med Mia för en sista sen lunch tillsammans innan hennes avfärd till andra sidan jordklotet. Mitt i måltiden så får jag syn på Marit Bergman som var där för att hämta en ”Take-away”-sushi. Marit, som tidigare hade bott runt hörnet, brukade redan som ung, pigg, glad ”rookie” titta in i affären för att handla eller sälja.
Jaha, där dök hon upp igen, tänkte jag, och grabbade chansen att kommentera en intervju med henne som hon gjort för nån vecka sen.
Efter de sedvanliga hälsningsfraserna så ledde jag in samtalet på tidningsartikeln som jag läst.
”Jo”, sa jag, ”du nämner att du kanske varit lite svår att ha att göra med tidigare i en period, av den anledningen att då alla pratar om dig så faller det sig naturligt att du själv gör det av bara farten. Det roliga med det”, fortsatte jag, ”är att jag känner igen mig: Många som kommer till butiken vill ju prata med mig, och ofta om butiken eller om mig! Och…det är lätt att invaggas i tron på att vara en viktigare person än man är… Det gäller att vara på sin vakt mot sig själv ibland!”
”Jepp” svarade Marit i flykten, bråttom som hon hade med sin hämtmat. ”Och det är förstås omgivningens fel att dom pratar om dig hela tiden, va”, la hon till med ett stort skälmskt leende…
”Givetvis!” kontrade jag djupt ironiskt…”Hur skulle det kunna vara MITT fel att andra börjar prata om mig och min affär? Det vore ju också rent oartigt att INTE haka på då…” Mitt eget leende var förhoppningsvis precis så ironiskt som jag ville att det skulle vara…(Nej, det är nog svårt för oss alla att se helheten i tillvaron, Vem är jag i det här? Hur uppfattar andra min roll just nu? Den där grå människan i hörnet där borta, har den samma behov av uppmärksamhet och bekräftelse som jag? Eller kanske rentav ännu mer…?!)
Efter ett snabbt ”hej då” gled Marit ut i den ljumma brittsommarkvällen…men själv fick jag ett uppslag: varför inte recensera Marits nya skiva på bloggen?
Den skulle ju precis släppas, så det skulle ligga bra till i tiden. För att nu inte återigen framstå som självupptagen så bytte jag omgående fokus tillbaka till Mia, gjorde vad jag kunde för att förklara för henne hur trist det var att hon skulle åka, och begravde mitt nya uppslag ett par dar…tills vi fick in just Marits skiva 3 dar senare! 5 ex. hade vi beställt, och 5 ex. fick vi!
Ett ex. sparade jag till mig själv, och omgående så slängde jag in den i CD-spelaren! Hmmm…bra inledning…Llite Peter, Björn & John på upplägg och produktion kanske, men det är väl helt O.K.
Fint häfte som följer med CDn också! Med info om skivan… Jaha,ja…Björn har varit med och rattat också…
Det här började ju bli riktigt stimulerande. Folk som jag känner, då bör det bli extra kul tänkte jag…Ända tills…ja…tills ungefär tredje varvet på skivan, när jag började få rätt så bestämda uppfattningar om de olika låtarna. OCH, vill jag betona, mina uppfattningar skilde sig mycket åt från låt till låt!
Med ens så slog det mig: Är jag nu positiv så kommer jag att bli misstrodd som inställsam, är jag kritisk så kommer jag att bli ansedd som elak! Och mittimellan…finns det?
För all del…tänkte jag…det här kan bli en intressant utmaning. Om jag fegar ut nu så betyder det bara att jag väljer den enkla vägen, och så agerar väl ändå ingen skribent värd namnet!
Alltså, full fart framåt!
Kvarstod gjorde dock hela den svåra problematiken:
Hur ska jag kunna skriva precis vad jag tycker utan att framstå som ena gången inställsam, andra gången taskig?
Inte alls några lätta saker! Men hur ska jag då göra? Vara extremt saklig men samtidigt bedyra min kärlek till inblandade personer, eller tvärtom vara bara emotionell, hyllande och taskig i en salig blandning?
Till slut så rådfrågade jag min bekant Nils Hansson, recensent på DN sen många år. Hans snabba svar var: ”Regel nummer ett: recensera aldrig någon som du känner! Om du ändrar bara det minsta lilla i texten på grund av att du inom kort kan träffa vederbörande på gatan så är det det första lilla klivet på korruptionens trappa, även om uppsåtet bara är gott, d.v.s. att du inte vill förändra en relation till en annan människa”
Tack för dom få , men ack så kloka orden! Tack för det Nils, du lättade ett självpålagt ton sten från min rygg!
Och då är vi här nu! Det blir följdaktligen ingen recension, och det var nog bara bra. Var det någon som hade bett mig att skriva om skivan? Nix! Och hade jag gjort det, så hade det nog bara blivit pannkaka av det hela ändå…Vad vet jag om svensk pop från år 2006? Det kanske blir en Willie Nelson-CD i stället lite senare…Den skon passar nog bättre, och risken att den gode Willie ska dyka upp på Långholmsgatan är väl ändå rätt så minimal…
Men…hur som helst…oss emellan så…Vad jag gillade och inte gillade med plattan kan jag kanske avslöja ändå…DET gör väl ändå inget…! Om ni bara lovar att inte tjalla…! Alltså, det sämsta…det var nog…………………………………………….. att……………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
………………………………nä nä, så lätt går det inte!
Tji fick ni!
Vi ses i morrn!!!
Micke

Popularity: 42% [?]

09.10.06

En del mysteriers lösningar är så enkla att man nästan skäms…

Posted in Min blogg at 4:15 e m

Tillbaks till James Bond…
Ett av många mysterier när man var grabb var varför seriefiguren James Bond, från serietidningen med samma namn, inte såg ut som Sean Connery. Det fanns en del gemensamma drag, men ändå… på det stora hela taget så fanns det inte många likheter! Varför? undrade jag och mina kompisar. Har tecknaren aldrig sett en Bondrulle, eller vill han skapa något eget? Eller…kan han inte bättre? Ja, i ärlighetens namn, det har hänt att jag grubblat på det till och från även i vuxen ålder. Varför?
Precis samma grubblerier gällde serietidningen Helgonet. Han såg ju inte heller ut som sin skådespelarmotsvarighet! Minst sagt mycket märkligt…Mysteriet tätnade ytterligare på grund av det faktum att han i tidningen kalldes för Helgonet! Alltså typ: ”Kom då, Helgonet!” , ”Kolla gubbar, Helgonet!” , ”Skjut Helgonet” medans han i TV-serien konsekvent kallades för Simon Templar…
Varför då? Visste inte seriemanusförfattaren om vad han kallades för på TV, eller ville även han göra nåt eget?
Lite av dimman lättade i går kväll då jag av en ren händelse såg en Bonddokumentär där man berättade hela den intressanta historien on James Bond allt ifrån Ian Flemings första utkast till idag.
En tidig del av Bondhistoriken, sas det, är att det i mitten på 50-talet i amerikansk TV fanns en deckarserie, som i ett avsnitt -1954 – visade Bondboken Casino Royale i pjäsform (!!!), med en Barry Nelson som Bond, och dessutom en serietidning (engelsk eller amerikansk) vilka båda kom ut långt, långt innan Sean Connery ”castats” för ”Dr. No”, den första Bond-filmen!!!
Så enkelt var det! Serietidningen kom alltså i original ut FÖRE filmen…och varför dök aldrig den tanken upp i huvudet då?
Med en titt i backspegeln så förefaller de ju helt logiskt!
Och med den vetskapen så är det ju då lika logiskt att han INTE såg ut som Sean Connery!
Det hade ju snarast varit lite ”spooky” om serietecknaren 1955 dels hade vetat hur Connery skulle komma att se ut 1962, dels vetat om att det skulle bli just han som skulle gestalta Bond…
Elemäntärt, skulle Sherlock Holmes ha sagt…
När jag får motsvarande information angående Helgonetgåtorna så återkommer jag i ämnet…
F.ö., hade inte Ian Flemimg läst en hel del Jules Verne i sin ungdom…? Dr. No och kapten Nemo, är inte likheten slående?
Micke

Popularity: 7% [?]

”VEM hade trott att Holmsund skulle…

Posted in Min blogg at 2:09 e m

Ibland tar det tid att få till en krönika…Ska försöka dra till med 3 snabba idag för att komma i kapp enligt schemat: 1 krönika per dag!

Fotboll! Nånting väldigt centralt hos många män, stora som små. Så ock för mig. Som jag redan skrivit i en tidigare krönika så är mitt favoritlag Åtvidabergs FF, som, inom parentes, häromkvällen slog Väsby med 3-1 på bortaplan.
”Åtvid” blev laget i mitt hjärta innan deras storhetsperiod startade, d.v.s. när de fortfarande låg i det som då kallades för division 2. Varför det då? Jo, något så simpelt som att en av svensk fotbolls riktigt stora – Roger Magnusson – spelade i just Åtvidabergs FF innan han blev proffs i Marseille! Och därför var jag tvungen att hålla på Åtvidaberg…Ja… tvungen och tvungen, det blev så i alla fall. (Minns ni Eric Cantona, Manchester Uniteds stjärnspelare? Denne hade just Roger Magnusson som sin store idol när han var grabb!!!)

Men och ett riktigt stort MEN, det fanns faktiskt ett lag för mig INNAN Åtvidaberg ! Ett lag som kom att bli mitt allra första favoritlag. (Som tur är spelade de aldrig i samma serie och därvid så kunde jag behålla dom båda parallellt.)
Det första laget hette… av alla lag på denna planet..IFK Holmsund! M.a.o. en liten byhåla utanför Umeå blev mitt första favoritlag…Och vad hade vi för klockrent skäl den gången då? Jo..det är faktiskt så att – tro det eller ej – men IFK Holmsund HAR spelat allsvensk fotboll, 1967, och det råkade bli första året när jag som liten snorunge började följa allsvensk fotboll! Som alla vet: ett favoritlag ska man bara ha…Och när alla andra höll på AIK, Djurgården eller Hammarby…så fick det bli Holmsund för min del…Svårare än så var det inte! Jag påverkades nog en hel del när jag läste i DN om hur expertisen veckorna före seriestarten unisont tippade Holmsund som jumbolag, så fick jag nog en sån där ”Underdog-empati” för laget…(utan att ha en aning om vad underdog var för något!).
Hur gick det då för mitt allra första favoritlag:
Jo, en enda säsong i högsta serien: Ut med dunder och brak! 3 segrar, 1 oavgjord och 18 förluster. Hösten blev totalt katastrofal med 0-8 mot Malmö som värsta plump i protokollet… Inte mycket att hänga i julgran precis…Expertisen fick helt rätt, som dom har allt som oftast…laget höll absolut inte för allsvenskan…
Åren efter så höll laget hyfsad division 2-klass, för att sedermera rasa i seriesystemet…
Men…som med så mycket annat så finns det ett men även här berättelsen…De gick till historien i ett avseende…och det är om detta som denna lilla krönika handlar:
15 april 1967. Bordtennis-VM gick just då i Stockholm, på Isstadion, och jag och min pappa var där under ett par av tävlingsdagarna för att följa Kjell Johansson, Hasse Alser och övriga svenskar. Just den dagen gick vi lite tidigare, av en anledning som jag – faktiskt – har glömt. Nåväl, ut går vi, till parkeringen, in i bilen. Pappa sätter sig bakom ratten, kör iväg och sätter på radion. En välkänd signatur hördes. Sportextra! 14.00 Med rapportering från den allsvenska premiären! Javisst, Holmsund skulle ju debutera mot GAIS på Ullevi, Göteborg. Ruggigt slagna på förhand enligt alla kalkyler. Nu skulle det bli spännande att höra hur det skulle gå…Vilken tur att vi kom precis som programmet började!
Den så berömda signaturmelodin strömmade ut ur högtalarna, tonas efter ett tag ner, och programledaren kommer in. Han hälsade oss välkommna till programmet och den allsvenska premiäromgången. Och, sa han , först av allt så ska vi till Ullevi för matchen GAIS-Holmsund!
Kvickt över till kommentatorn för matchen i Göteborg, som säger följande:
”Välkommna till Ullevi! Och vad ska jag säga? Vad ska jag säga? Jag saknar helt enkelt ord!!!
VEM hade trott att Holmsund skulle göra mål efter bara 25 SEKUNDER???!!!
Jag minns att jag bara skrek av lycka i bilen! Den där totala känslan av lycka som bara kan infinna sig hos en ung människa, där inget som hyror, el, momsinbetalningar, inkassokrav och dyl. förmår att lägga sordin på det tillfälliga ruset…
JA!!! Det var väl det jag vetat hela tiden!!! skrek jag. Kenneth Sjöblom 1-0 till Holmsund efter bara 25 sekunder!!!
Än idag allsvenkans snabbaste premiärmål genom tiderna, något som troligtvis aldrig kommer att slås…Snacka om svar på tal till alla belackare..Ett par minuter så ledde alltså laget allsvenskan…
Matchen slutade 1-1, en klar framgång, men sen var det roliga slut! Som sagt, hösten var en total rutschkana utför…Men…laget näms fortfarande vid varje seriestart som laget som gjort det snabbaste premiärmålet genom tiderna!!!
Jag tor att många känner igen sig i det här med tidiga idrottsminnen som fortfarande decennier senare känns i stort sett lika klara som då när de skedde. ! När nån frågar om en match från förra veckan så kliar man sig i huvudet…ja vad blev det nu igen…? Men matcher från barndomen kan sitta som huggna i sten. Förmodligen så hade vi inte så mycket annat att fylla våra högreceptiva skallar med på den tiden…Läxor…? Njaaa…det var väl ändå inte lika viktigt!
Micke

Popularity: 5% [?]

09.07.06

Allt materiellt är bara materia…eller hur?

Posted in Min blogg at 11:04 e m

En naiv liten vardagsanekdot, vars ramhandling dock var allt annat än lättsam! Tillbaka till år 2001 Att förlora en massa pengar har nog aldrig tilltalat nån…så icke mig heller. Ändå var det precis det som jag råkade ut för!
En kort period, våren 2001, försökte jag LEKA något som jag eventuellt – jag skriver eventuellt – borde ha låtit bli, nämligen att vara konsertarrangör. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse, ja fråga är väl om det inte gjorde det rent utav…
Jag ska inte gå in på några detaljer om när, var, hur och varför…utan stanna vid att jag vid ett särskilt ögonblick i livet helt plötsligt var skyldig olika människor och instanser en ohygglig summa pengar…En intressant, fascinerande om än inte särskilt behaglig upplevelse…Ganska precis som att vakna upp från en mardröm och inse att det inte var nån dröm…
Så…vad göra…Låtsas som ingenting, konka, dra in på inköpen, försöka sälja ännu mer eller sälja av privata saker av värde? Jag stannade vid alternativ 4 och 5, och nu så kommer vi till det jag egentligen ville komma fram till…
Jag hade vid det tillfället 2 st. singlar med Elvis på hans första bolag Sun.
Jag tror att de var:
SUN 210 ”I Don’t Care if the Sun Don’t Shine”
”Good Rockin’ to night'”
SUN 215 ”Milkcowblues Boogie”
”You’re a Heartbreaker”
Alltså…något bara för den STORE samlaren, dessa singlar är snudd på omöjliga att få tag på!
För att bringa nån slags ordning i kaoset så såg jag mig helt enkelt piskad att sälja dom, snabbt!
Jag har ju den- i det här fallet – priviligerade positionen att känna en del samlare, och på så sätt även Elvissamlare. Därför kom jag inom loppet av en dag i kontakt med en presumtiv köpare. Jag föreslog 10.000 kronor för de 2 singlarna (rena vrakpriset…) och han accepterade. Affären avslutades dan därpå. Jag 10.000 ”rikare”… men 2
unika Elvis-singlar fattigare…
Några dagar senare så står jag i butiken och beklagar mig inför en kund, som av en händelse hade varit på den första konserten jag hade arrangerat Jag lättade mitt hjärta och sa att jag upplevde mitt öde som djupt orättvist. Jag som bara ville glädja andra hade råkat så illa ut att jag var tvungen att sälja mina privata ägodelar…
Kunden tittade på mig koncentrerat i 20 sekunder
medans jag pratade, sen avbröt han mig på ett vänligt men bestämt sätt med: ”Men. Micke, alla var väl nöjda, ja rentav mer än nöjda? Några verkade ju helt euforiska efteråt!” ”Jooo…” sa jag lite tveksamt, ”så var det nog, det är nog helt riktigt!” ”Dåså!” sa Rikard ”Skivorna som du var tvungen att sälja, det är ju bara materia, det går ju att ersätta senare, men det du gav till alla som kom, det finns bevarat i dom för resten av deras liv! Allt materiellt är bara materia och förgängligt, medans allt själsligt finns kvar för alltid!”
Hoppsan, tänkte jag! Var det så enkelt verkligen?
Joo, det verkade ju helt logiskt det han sa. Så jag beslöt mig helt sonika för att han hade rätt! Jag hade gjort nåt positivt för universum. Punkt slut!
Och så fick det bli…lättare att säga än att känna med sig själv inombords, men med åren som gått har jag bara kunnat ge honom rätt…
Gråt inte över spilld mjölk, utan gläds över den champagne som du druckit!!!

Popularity: 5% [?]

Rick Derringer – två snubbars store idol kommer till Stockholm!!! Man ur huse…eller…?

Posted in Min blogg at 1:31 f m

Rick Derringer vem är det? En westernhjälte? Eller…?
Njaa,uppriktigt talat, för att följa denna historia så är det inte absolut nödvändigt att veta vem denne illustre artist är. Berättelsen är rätt dråplig ändå… Dock…en kort sammanfattning kan vara kul ändå:
Rick Derringer född -48 i Ohio, U.S.A.
Gitarrist, sångare och kompositör
På sextiotalet tonårsidol med McCoys. En stor hit: ”Hang on Sloopy”!
På sjuttiotalet gitarrhjälte med Johhny Winter And, sedermera gruppmedlem i Winters brorsa Edgars White Trash.
Från 1973 soloartist i och med debutalbumet ”All American Boy”.
Den egna karriären har varit tämligen törnbeströdd…Trots ett par superba album under 70-talet och början på 80-talet så ville det sig inte riktigt…Den gode Rick har dock troget harvat på under åren som gått…och nån gång i slutet på 80-talet så kom han till Jazz- och Bluesfestivalen i Stockholm tillsammans med den gamle vapendragaren Edgar Winter…
I Stockholm fanns det två killar som jublade: undertecknad samt Roger Holegård (legendarisk popsångare med rötter i tidigt 70-tal)… En av deras ungdomsidoler tillbaka på arenan i vår huvudstad! För första gången sen -71 med Johnny Winter på konserthuset! Grabbarna jublade!!! Och nu pratar vi grabbar som innehar rubbet som den gode Rick spelat in… LP, singlar, inhopp hos andra artister, producentjobb mm, mm…Ett självklart besök på Skeppsholmen under julikvällen m.a.o.!!!
Nu gick det inte riktigt så som de tu hade tänkt sig…ty livet är inte alltid den välasfalterade raksträckan som vi föreställer oss…
Roger fick hastigt och lustigt av sin flickvän reda på att – ”AJ! – vi skulle ju ut på landet den helgen…och du hade ju lovat…” Är kvinnor med i spelet så är det oftast bara att kasta in handduken, ju förr desto bättre, det har de flesta män efter ett par år lärt sig, så ock den gode Roger.
Så…det var bara att bita i det sura, packa bilen och köra iväg,
SAMMA KVÄLL som spelningen ägde rum! Livets hårda skola har även lärt oss att det för det mesta är lika bra att hålla god min i elakt spel.
Roger tar alltså sin dam i bilen upp mot Östhammar, sen en liten bit utanför, ut på bondvischan, in på avtagsvägen och bort mot den gamla dansbanan 3 kilometer innan avtagsvägen upp mot huset.
Se där! En affisch med gågna veckans artister…hmmm…Roger saktar ner farten för att kunna läsa vad det står…Kan jag ha missat nåt kul sista dagarna, tänkte han. Jo…den 5:e, kvällen innan de åkte, så spelade…Va???…Jo…då…spelade…??? Roger tror först absolut inte sina ögon…men det är sant!!!
Det fullkommligt osannolika visar sig vara sant!!!
Kvällen innan, 3 kilometer från hans lantställe sa har Rick Derringer och Edgar Winter haft konsert!!!
Hur, varför eller vem som dragit dit dom var ju helt egalt, det enda som betydde nåt var att det han försakat hemma i Stockholm samma kväll hade befunnit sig 300 meter från hans lantställe…kvällen innan…
Ridå!!!
Roger stannade bilen, öppnade dörren, gick ut, tog ett djupt andetag, plockade fram en cigg, tittade upp mot den blygrå himlen som snart skulle explodera i ett rent skyfall…Han suckade djupt och tände ciggen, men innan han hunnit fokuserat tankarna till något konkret så hördes innifrån bilen:
”Vad håller du på med? Kom nu då! Vad väntar du på?” ”Syndafallet.” svarade Roger när han de kände de första dropparna träffa nästippen…

Hur gick det för mig själv?
Jo…det var hällregn den kvällen…och jag försökte cykla från Kristineberg till Skeppsholmen…Totalt dyngsur gav jag upp halvvägs…Lagom kul att vara på Skeppsholmen x antal timmar med plaskblöta kläder! Jag låste cykeln och tog tunnelbanan hem till Krillan…Surt? Självklart, men det kändes bara helt omöjligt att fortsätta…Allt sändes ju ändå på radio…så även Derringer! Det perspektivet kändes mer lockande…
Väldär hemma så upp med dörrn, klädbyte, en kanna te och kvickt på med radion!
Och DÄR gick Derringer och Edgar Winter på!!! Första tonerna ut i etern…Men vad händer, musiken försvinner ju…??? Vad vill detta säga??? I stället för musik kommer helt plötsligt en hallåa in:
”…och där bryter vi från Skeppsholmen och Jazz- och Bluesfestivalen för i kväll för nyheter och sedan ordinarie nattradio…”
Ridå!!!
Senare under åren som gått har både jag och Roger fått höra åtskilliga gånger: ”Va, missade du Derringer på Skeppsholmen? Det var ju kanon ju!!! Det skulle du ha sett!!!”
Ridå!!!
Nåja…det blev en bra allegori över livet och dess kringelkrokar…Alla kan känna igen sig i den…för alla
så råkar vi ut för liknande saker om och om igen…hur vi nu än vrider och vänder på det hela…

Vi hörs i morrn!
Micke

Popularity: 5% [?]

09.05.06

Hantlangare åt skurk i James Bond-film, otacksam och omöjlig uppgift!!!

Posted in Min blogg at 10:57 e m

Tillbaka igen! Låt oss ta ett kliv in i
filmens värld! Ett kliv in i den problematiska
Bond-världen…som nog är bra mycket
knepigare än vad som kan anas på ytan…
Alltså…ta vilken James Bond-film som helst…Är det inte frapperande att det DRÄLLER utav folk längst ner på hiearki-pyramiden som verkar bara BRINNA av iver att försöka ta livet av Bond?
De jag pratar om är givetvis alla dessa lakejer som efter bara en liten vink från Blofeld bokstavligen kastar sig iväg för att för 101:a gången försöka ta livet av Bond!
Ändlösa biljakter med folk som lutar sig halvvägs ut ur bilfönstren under en vansinnesjakt med tunga AK4:or i händerna för att försöka att en gång för alla expidiera Bond. Det enda de uppnår är givetvis den egna döden…
Och sen s.k. yrkesmördare som precis sett sina 7 kamrater blivit ihjälslagna, men som gladeligt, och med full optimism, attackerar samme James Bond…fruktlöst givetvis!
Även dessa identitets- och uttryckslösa helikopterpiloter vilka, trots att deras kompisars
helikoptrar precis sprängts av 007, bara fortsätter att mala på mot den ständigt gäckande James Bond. När sen bara en förare är kvar så fortsätter han likt förb-t, som en robot, att anfalla mot Bonds helikopter…
Det är som att 007 ska dö TILL VARJE PRIS!!! Kosta vad det kosta vill!!! Den så totala fokuseringen är som om Bond hade dödat deras mamma, typ… men allt handlar bara om ett blint lydande av en (sinnessjuk) ledares minsta lilla vink.
Varför? Har de där människorna inget eget liv eller egen vilja? Vilka är de? Varifrån kommer de? Vilket språk pratar de? Försöker lokala polismyndigheter att identifiera dem på bårhuset? Kommer anhöriga att underrättas? Varför fortsätter de att attackera trots att all erfarenhet borde säga dem att Bond kommer att avgå med segern?
Trots allt så har ju Bond överlevt 100-tals mordförsök, vad är det som säger att det ska lyckas den här gången? Sen så har ju 007 i sin tur haft ihjäl ett oräkneligt antal människor, så oddsen för att skurkarna ska ta hem spelet just den här gången är ju inte så goda…Så VARFÖR lyder de varje liten order av Goldfinger, Blofeld eller Hugo Drax? Reflekterar de överhuvudtaget nån gång
på nånting? Hur får de ut sin lön? Timlön eller efter prestation?
Betänk också att ALLA Bondskurkar – Dr No, Mr Big, de ovannämda och övriga – samtliga har TOTALT lojala undersåtar. Det är ett tema som går igen i varje Bond-film…
Anslöt hantlangarna sig självmant för att de delade skurkens ideologi? Eller köptes de på ett bräde av ett bemanningsföretag?
Tänk, där bara väller de ut ur tunnlar, skyddsrum, kaserner och dyl. under slutscenens inledning, så gott som alltid klädda i oklanderligt vita overaller…och bara för att bli kpist-mat…Vad är det som driver dom att ge absolut allt till det bittra slutet? Varför ger de inte bara upp? Ett par hundra vitklädda gubbar mot en hel värld? Det är väl bara att ge sig! Vad finns kvar att hoppas på?
Många, många frågor…men inte lika många svar i sikte…
Några teorier:
1) De är hjärntvättade främlingslegionärer…
2) De är dödsdömda fritagna fängelsekunder som inget har att förlora, och som därför stannar hos sin frälsare till slutet…
3) Deras lön är helt och hållet baserad på om skurkens världsherraväldesplaner går i lås…
4) De har aldrig sett en Bondfilm så de vet inte om vilken roll de har i leken – förlorarens…
O.K….överös mig med kommentarer!!!
Skriv vad som helst!
Jag kommer att svara på samtliga…(kanske…)!!!
Micke

Popularity: 5% [?]

09.04.06

Bob Dylans nya album: mästerverk eller magplask, eller både och…?

Posted in Min blogg at 2:35 e m

Tillbaka…lite tassande…
Tack för all support under pausen!
Och ni som har känt er tilltufsade:
Ni var och är – förhoppningsvis även förblir –
mina vänner!!! Rensningen blev i vissa fall
lite väl drastisk…ta det inte personligt!
O.K. vad sägs om en recension på en högaktuell skiva?
Alltså: Bob Dylan ”Modern Times”
Låt för låt:
1) Thunder on the Mountain
2) Spirit on the Water
3) Rollin’ and Tumblin’
4) When the Dead Goes Down
5) Someday Baby
6) Workingman’s Blues #2
7) Beyond the Horizon
8) Nettie Moore
9) The Levee’s Gonna Break
10) Ain’t Talking
Recension:
1) ”Thunder on the Mountain”
Ett snudd på 6 minuters långt bluesjamsliknande
inledningsspår. Betydligt behagligare att lyssna på en en del avarter i genren som vi fick genomlida under 80-talet…Här verkar Dylan engagerad och i god form, med ekon tillbaka så långt som till ”Street Legal” i rösten. Inte mycket till komposition, men ledigheten i både sång och spel gör det hela till en hyfsad öppning! Ett lätt eko från låten ”Subterranean Homesick Blues”
2) ”Spirit on the Water”
Överblivet material från ”Love and Theft”?
Kompositionsmässigt kunde det t.o.m. vara en rest från ”Nashville Skyline” eller ”New Morning”, dock utan att nå dessa mästerverks höjder…Känslan i kompet snuddar vid 40-tals-pastisch, aningen i stil med ”Winterlude” från ”New…”
Här låter rösten aningen dränkt i mixen och det stundtals halvviskande framförandet drar ner helheten en hel del, men ändå…klart godkänt!
3) ”Rollin’ and Tumblin’ ”
Jaha…”Rollin’ and tumblin’ ”med Bob Dylan anno 2006… Javisst! En mycket kompetent framfört verision där Dylan närmast använder sig av röstens begränsningar för att förstärka sitt framförande! Dylan taskig sångare? Då har ni missat hela poängen med vad musik handlar om! Min enda invändning är låtvalet…
4) ”When the Goes Down”
Hmmm…sentimentalt på gränsen till att gå över gränsen…En inte speciellt bra låt, kliche’-dränkt både i ackordsföljder och arr., Textmässigt så blir det faktiskt ett – ja ett riktigt magplask…
5) ”Someday Baby”
Och så drog vi i gång! En av plattans bättre spår. Återigen ett bluesjamkomp men denna gång tuffare och tyngre. En Dylan i form, vitalitet i rösten och med sedvanlig ledighet i frasering och uttryck!
6) ”Workingman’s Blues #2”
Enligt många plattans bästa låt. Klara ekon från förr, kunde varit en outtake från ”Infidels” eller
”Street Legal”. Kanske det bäst komponerade och arrangerade spåret av alla på skivan. Klassisk
70- 80-tals Dylan när han var som bäst fast,
modell 2006!
7) ”Beyond the Horizon”
Och så ett riktigt frågetecken. Låter som nåt som inte fick plats på ”Selfportrait”…”Red sails in the sunset”…Charmigt ”arrat” och framfört…men det räcker inte…Kanske skivans svagaste spår,
utan att vara speciellt dålig, utan bara lite poänglös…Dylan goes Willie Nelson…?
8) ”Nettie Moore”
Och sen raskt över till en av skivans absoluta höjdpunkter! Nånting som skulle kunna vara uppplockat från ”Infidels” eller ”Oh Mercy” !
Återigen väldigt välarrangerat och väl framfört och Dylan har en närvaro som bara han kan ha!
9) ”The Levee’s Gonna Break”
Och så tillbaka till bluesjammet…Men har vi inte hört det här förr? Allt är ju i sak helt O.K. men kompositionen är väl 200 år gammal – minst – och började urvattnas ordentligt på Stockholmspubar
som Tre Backar och Kristina för si så där 30 år sedan…Inte en gång till nu , Bob!!! Det räcker!
O.K., ett gammalt teaterknep är att man inte ska följa upp ett toppnummer med ett annat toppnummer…och det kanske är det Mr. Dylan planerat somupplägg för den här plattan. Jovars, sett i det ljuset så funkar det kanske, men LITE
mer varierade mellanspel då, tack!
10) ”Ain’t Talking”
Givetvis med huvudet före rakt in i nästa fullpoängare! KANSKE plattans bästa spår! En 8½ minuter lång halvakustisk moll-ballad fullt i klass med det bästa från Dylans 70- och 80-tal!!!
Fiolen för tankarna tillbaka till 1976 ”Desire”, en skiva där ”Ain’t Talking” med lätthet hade platsat!
Summa summarum:
Ett kliv framåt från det aningen överskattade albumet ”Love and Theft”. De bästa spåren är lysande och tillhör definitivt det bästa han gjort de senaste decennierna, men helheten dras ned av den rätt uttjatade boggieblues-rocken!
Betyg för att vara Dylan : 3½
Betyg för att vara vem som helst: 5 !!!
SJÄLVKLART! Ingen som läser det här och som har lyssnat på plattan håller med mig till 100%!
En del kanske t.o.m. tycker att jag är vrickad…
MEN! Det finns för var och en en möjlighet att skriva in sin egen kommentar! Gör det, men håll er till ämnet, tack!

Popularity: 8% [?]