1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.29.06

En rookie debuterar som kändisfotograf…succé direkt eller fiasko…?

Posted in Min blogg at 12:16 f m

Skansen 1973.
För att inte gå händelserna i förväg så tar vi en liten introduktion.
Året innan så hade jag, som det så ofta blir, av en ren slump blivit ”torsk” på Frank Zappa och hans grupp Mothers of Invention.
En kompis till mig hade hittat (!) en påse med LP-skivor vid centralen bredvid en bänk på en perrong en kväll på väg hem med pendeln tillbaka till Tullinge, Stockholmsförorten där jag växte upp. Han delade på innehållet i påsen med ytterligare en kompis som var med vid tillfället. Den andre – Peter – fick Deep Purple och Black Sabbath. Min dåvarande polare – Hasse – fick med sig ”Uncle Meat” med Mothers of Invention…Något som kom att förändra mitt liv…för ett par framåt åtminstone…
Jag hade aldrig hört Zappa innan och höll på att ramla baklänges när jag fick höra skivan den första gången hemma hos min vän. Något helt och hållet nytt i mitt musiklyssnarliv! Detta blev starten. Inom kort så hade jag köpt allt Zappa gjort från debuten -66 och fram till innevarande tid! Kändes som om jag stött på något helt nytt och revolutionerande…
Än i dag så tycker jag att den perioden i Zappas historia är överlägsen i stort sett allt det som han gjorde efteråt och fram till sin död -93.
Under alla omständigheter så hade jag fått en ny favoritartist!

Drygt ett år fram i tiden så befinner jag mig med ett par av mina bekanta på Skansen i Stockholm för en konsert med just Frank Zappa i samband med det då mycket populära TV-programmet Oppåpoppa.
Mycket folk, trångt och vi hamnar bakom ett stort gäng människor…och ser ingenting…Jag lägger märke till en parkbänk, och vips, ett snabbt hopp, och där står jag. Simsalabim – helt plötsligt så ser jag hela scenen och hela bandet…Heureka!!!
Jag kommer så väl ihåg den där halvt extatiska känslan ”Jag ser Frank Zappa!” Nåt som för en erfaren människa kan vara svårt att förstå, men jag var ung, för mig var det nånting oerhört: jag går upp på en parkbänk och det första jag ser över 10 000 huvuden är Frank Zappa – mitt in i ungefär tredje låten…Konserten var lång och senhöstkvällen bet hårt i kroppen, men jag njöt av varje sekund, speciellt från min minst sagt upphöjda position där jag såg allt som hände…
En bit in i konserten började blicken även att vandra över diverse olika medmusiker som stod på samma scen, tillsammans med den store…För att inte trötta ut ur med för mycket Jim Pankow o.s.v., så ska jag gå direkt till ”punchlinen”: längst ut på vänsterkanten stod en kvinna som alternerade mellan marimba och slagverk. En som jag snabbt, min unga ålder till trots, såg var en minst sagt mycket stilig kvinna. Runt 30 år. Rött långt självlockigt hår. Stort bländvitt leende som verkade vara fastklistrat i hennes ansikte konserten igenom. Hon såg ut att bara älska att stå där på scenen. Klädd i en stilig stickad tröja, ett par jeans och knähöga stövlar. Relativt lång, stort byggd utan att för den sakens skull vara för stor. Med andra ord, en nästan gudinneliknande varelse…Hennes namn: Ruth Underwood…
Under den sista delen av spelningen var min blick betydligt mer fäst på damen till vänster än stjärnan i mitten. Det hjälpte inte att Frank Zappa just då var en av mina största idoler…den kvällen var han slagen.
Konserten tog slut efter det andra extranumret, publiken skyndade sig mot skansens utgångar, scenjobbarna satte i gång att snabbt i septemberkylan packa ner prylarna i väskor, trunkar och lårar…
Nerhoppad som jag var från min bänk så tog jag för första gången under kvällens lopp fram något ur min bag som jag inte, från min alltför vingliga position, haft nån glädje av: min kamera! Kanske kunde jag få nåt trevligt litet kort från scenen åtminstone, bättre än ingenting i alla fall…
Jag närmar mig scenkanten från sidan, på ett ställe där den är nästan lika hög som marken…och vad händer då? Från sceningången kommer Ruth Underwood med ett par trunkar för att själv börja packa ner sina slagverksprylar!
Mitt hjärta slog ett par volter! Jag tog helt enkelt mod till mig, hoppade upp på scenen och ställde mig – utan att fråga – och tog ett par kort på Ruth på ungefär 2 meters håll ! Reaktionen blev den följande; hon tyckte att det hela var så roande att hon vände sig helt mot mig, gjorde en Hollywood-pose och gav mig ett leende som skulle ha kunnat smält både nord- och sydpolen på samma gång!!! Nåja…jag smalt…så det räckte…
Ett snabbt kort! Jag hasplade ur mig ett ”Thank You”, väl medveten om att bättre än så skulle det nog inte bli, inte den kvällen eller någon annan kväll heller…det var bara att gå därifrån…
Jag anknöt till mina kompisar. Därefter åkte vi hem, helt enkelt. Det var sent och det var plugg dan därpå…
Dan därpå ja…Jag skruvade tillbaka filmen i kameran, la den i hylsan, och gick till fotolabbet. Stor förväntan självklart i en ung mans huvud.
Ett par dar senare kom samme unge man tillbaka till samma labb, lämnade fram lappen…men möttes bara av ett…”Jaha, det var du ja! Tyvärr grabben, hela filmen var helt blank…du måste ha fått in ljus i kameran på nåt sätt…Inget att göra…ledsen…”
Jaha…vad finns att tillägga…Ridå, tack…
Möjligtvis kan jag tillägga det att Zappa strax efteråt släppte LPn ”Overnite Sensation” som för mig var en stor besvikelse, men ett stort kliv fram på den kommersiella banan för Frank Z. Efter det så försvann han gradvis bort ur mitt liv, i stort sett i takt med varje ny,tråkig skiva som kom under åren som följde…
Ett tragikomiskt minne fick jag i alla fall, även om det sved nåt obeskrivligt för stunden…

Popularity: 14% [?]

8 Comments »

  1. Tobbe said,

    09.29.06 at 3:32 f m

    Jag var också där.
    Som fotograf (!).

  2. Micke said,

    09.29.06 at 1:25 e m

    Mycket intressant…fick du några bilder då?
    Micke

  3. Tobbe said,

    09.30.06 at 4:27 f m

    Jo, det blidde bilder. Både sv/v och färg, så vitt jag minns.
    Men de ligger i AB:s arkiv. Kanske jag kan prångla ut dem vid tillfälle…
    Konserten finns filmad av SvT. Gick i tv nyligen. Jag ska kolla om jag har
    bandat. Återkommer i ärendet……

  4. Galento said,

    10.03.06 at 8:50 e m

    Jag var där också.
    Utan kamera.
    Vi plankade.
    Var inte Clabbe programledare ?
    Kommer med fasa ihåg hur den långe och ”roliga” Clabbe intervjuade korta den korta Paul Simon.
    Paul Simon,Canned Heat och Freddie King var med på oppåpoppa också.
    Dom flesta banden brukade köra ett set efter själva tv-programmet.
    Vore roligt att se.

  5. Mike said,

    01.03.07 at 2:51 f m

    Var själv där och såg både Frank Zappa, Freddie King, Manfred Manns Earth Band, Savage Rose med Anisette och flera andra band.

  6. Micke said,

    01.10.07 at 11:54 e m

    Tack Bengt…eller ”Lorre” för dom orden. Och…intressant nog så har vi helt och hållet samma syn på både Ruth Underwood och Zappas skivutgivning. Jag tröttnade själv på exakt samma punkt. Redan Joe’s Garage känns ganska fantasilös. Eftersom att omslagen på de båda plattorna är så snygga och välgjorda så har jag under årens lopp försökt mig på nya försök att gilla dem, men ack nej…skenet bedrar…tyvärr.
    Ruth Underwood hittade jag för något år sedan på nätet på nån sajt som jag fullständigt glömt bort vad den hette. Spelade gjorde hon dock fortfarande. Om jag minns rätt så är hon lärarinna på någon musikhögskola i USA. Kanske dags att söka stipendium…?
    Och visst är Uncle Meat ett mästerverk, dessutom ett tragiskt bortglömt mästerverk. Det är bara att konstatera att Zappa var så oerhört mycket större än en del förståsigpåare som ska berätta för oss vilka skivor som är rockens genom tiderna främsta!
    Kul att höra att du gillar bloggen! Fortsätt gärna att dyka upp!

  7. Micke said,

    03.25.07 at 8:33 e m

    Hej Micke M!!!
    Förlåt för mitt senkomna svar!
    Jättekul att du gillade min story! Självklart så får du använda den på din sida! Tack för att du frågar i förväg, hur som helst!
    Micke

  8. John-Erik said,

    01.21.09 at 7:04 f m

    Kanske jag skulle ge tidiga Zappa en chans trots allt.. Jag har väl blivit bortskrämd av det senare materialet. Har för mig att han skullevara jämförbar med tidiga Captain Beefheart, en knepig filur som jag delvis kan uppskatta om jag är på humör för det.

    P.S. Jag har ju provat att lyssna på en rätt stor del av de mer kända namnen från 60-talet men hoppat över Zappa.. Alltid blir det något nytt man upptäcker!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *