1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.26.06

Vara förband till Johnny Winter…svår uppgift för tonårspunkare…

Posted in Min blogg at 8:15 e m

Hallå igen!!!
Någon som kommer ihåg Johnny Winter i dag? Jo, jag tror nog att många även i dag känner till den pinntunne albinon som dök upp i början på 70-talet…En blues- och rockgitarrist av guds nåde, (som faktiskt startade sin karriär redan i slutet av 50-talet som 15-årigt underbarn!)
Sin Sverige-debut gjorde han 1971 på konserthuset, en klassisk konsert som näms än i dag, med bl.a. Rick Derringer som andre-gitarrist.(Se min krönika för c:a en månad sedan…)
Ett par år fram i tiden, 1979, skulle mannen i fråga spela på dåvarande klubb Music Palais på Kungsgatan…Självklart mål för alla live-musiktörstiga bluesdiggare i Stockholm med omnejd, undertecknad inräknad.
Väl på plats ett par timmar före konsertens start så inser jag och mina bekanta att det kommer att bli ett förband också…och inte vilket förband som helst…punkbandet Rude Kids!!! Så här i efterhand så vet jag fortfarande inte om det var idioti eller genialiskt att låta stockholmsgrabbarna vara förakt åt den gode Johnny! Med facit i hand: alla från den kvällen kommer i håg bandet! Varför då då? Jo, så här utvecklade det hela sig:
Runt 21.00, in på scenen kommer 4 blyga, livrädda tonårskillar. Klädda med åtminstone något av det som kan kallas för punkattribut, skinnjackor, lite nitar, lite lappat här och var, men nej…dom kan bara inte dölja att dom ser som tagna ur en 4:årig teknisk gymnasieklass. Helt malplace’…men ändå rätt charmigt, lite vilset. Sångaren Böna går fram till micken och vrålar med hög röst: Det är vi som är ”The Rude Kids”!!!!!!!
Musiken startar! En otajt, tokslamrande bakgrund, och en Böna som gör allt för att skrika sig så hes som det bara är möjligt! Språket finns ingen chans att dechiffrera! Allt i ett toktempo som ingen i bandet klarar av, även om de kanske tror det själva…Riktigt, riktigt otajt och otajmat…men med en Böna uppenbarligen helt inställd på att kämpa ner en från början mycket klentrogen publik! En tvättäkta showman som ger allt! Skriker, vrålar, väser, hoppar, posar, ner i spagat osv…
Pang! Första låten är slut. En minut och tio sekunder ungefär… Inte en enda applåd, men däremot lite spridda burop…
Låt nummer två går igång! Precis samma mönster som på ettan. Toktempo som ingen i bandet bemästrar och ett enda långt utdraget vrålande där det var tänkt att det skulle vara sång. Ändock…ett riktigt, riktigt ös…
Pang! Slut på nummer två!! Samma reaktion som efter första, med den skillnaden att nu är buropen klart mer markerade. En viss nervositet börjar att sprida sig på scenen, det är uppenbart. Det ser inte ut att vara direkt kul det här för dom.
Tredje låten startar, och fjärde, och femte, och buropen växer sig bara starkare och starkare! Till slut vid låt sex och sju har det växt till ren orkanstyrka, och stämningen har snabbt slagit över till nästan lynchstämning! Mellan låtarna skriker folk för fullt: ”Get off!!!” ”Johnny!!!” ”No no no!!!”, och visar båda tummarna ner på ett minst sagt övertydkigt sätt!
De vid det här laget lätt skräckslagna små pojkarna (O.K. Böna var ju inte direkt liten…) ser bara mindre och mindre ut…Den ende som håller linjen är faktiskt just Böna…han ser nästan helt oberörd ut…
Slutligen, efter ungefär 20 minuters toköverstyrd stockholmspunkrock så säger Böna, med en stor estradörs sinne för timing och konstpauser att:
”Jo, bara så ni vet. Nu så kommer faktiskt den här kvällens allra första applåd…”
Helt plötsligt blir det snudd på nästan tyst i salongen…vad vill det här säga? Vad ska komma nu? ”Jo…” konstpaus igen”Vi ska spela våran….” rösten var nu bara ett viskande…”Vi ska spela våran…sista låt…”
Hela Music Palais brister ut i ett enda stort gigantiskt jubel. Det var som om nåt av Stockholmslagen hade gjort mål i ett derby!!! Det enda som fattades var konfetti så hade det sett ut som det gjorde på slutet i Mel Brooks ”Det våras för stumfilmen”!!!
Grabbarna körde sin sista enminutslåt och gick av banan. Inte ens en antydan till extranummer. Spelningen var slut, alla utom fyra små grabbar var inget annat än just så glada som de kunde bli.

Jag stötte på den gode Böna runt ett år senare och han kommenterade det hela med att: ”Äh! dom som buade, det var bara gubbar! Efter Winter-konserten så såg jag honom då och då på olika klubbar och konsertlokaler och kom att gilla honom skarpt som person. En punkare som gillar J. Geils Band kan man ju bara älska…
!982 avled den genomsympatiske Böna i en bilolycka, och svensk rock missade en – kanske inte hörnpelare – men ändå en kille med ett stort hjärta, både på och utanför scenen…

Popularity: 15% [?]

1 kommentar »

  1. lars forsman said,

    09.26.06 at 8:29 e m

    Har sett Johnny Winters live. men såg aldrig Rude Kids. Var däremot en stor fan av humorn och timingen i Bönas röst. Next Time I’l Beat Björn Borg är en klassiker i min hjärna och mina öron.
    Lars.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *