1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.19.06

James Burton – en idol…D.v.s. före detta idol…

Posted in Min blogg at 12:01 f m

Ja, att våga är nyckeln till framgång, så var det visst jag skrev igår ja…
Men allt måste skötas på ett syggt och respektfullt sätt…annars går det bara åt skogen!
Detta illustreras av följande lilla anekdot…En man som vågade – i allra högsta grad – men som bara förlorade…
Året är 1995, platsen musikmuseet, Östermalm, Stockholm. Orsaken: Elvis gamle supergitarrist James Burton ska ha konsert kompad av ett norskt gammalt 60-talsband! Kanon, häftigt, underbart!
En av mina stora gitarrhjältar i stan! Otroligt!
Burton! Handplockad till Elvis TCB-band som kompade honom från 1969 och framåt. En otroligt kreativ gitarrist som gav en extra skjuts till soundet
under hela Elvis 70-tal. En enorm musiker!
Som gitarrist själv så är det något som jag alltid har inspirerats av, det hans sätt att blanda komp, småfigurer och solon i en helhet. Även mycket
intressant är hans egenhet att alltid spela olika från gång till gång på samma låt, fast alltid lika bra!
Tillbaka till spelningen!
Jag var där med min dåvarande vackra flickvän Norma, en sydamerikanska med rastaflätat hår. Vi kan väl säga att hon stack ut lite grann i mängden.
Det kom att sätta sina spår under kvällens lopp…
Norska bandet inledde…Hur bra som helst! Mycket 60-tal. Sångaren sjöng väldigt inspirerat! Mestadels framfördes Elvis men även lite Roy Orbison och annat 60-tal av den genren.
Efter 45 minuter så kommer han sen in på scenen:
Den store JAMES BURTON!!!
Första låten startar: ”See see rider”! Allt är nu helt suveränt, otroligt driv på bandet, sången lysande…bara det att den nye gitarristen på scenen verkar aningen vilsen…Det tycks som att han inte riktigt kommer ihåg hur låten går…det är nästan som om han famlar omkring letandes efter spindelväv…Pinsamt rent ut sagt…
Så fortsätter konserten i 45 minuter till…En totalt oinspirerad och uttråkad Burton står pliktskyldigast och försöker komma ihåg hur låtarna går. O.K., för det mesta så gör han det, men han har svårt för att dölja sin osäkerhet. Och…han verkar helt ointresserad av det som sker runt omkring honom!
Det som nu var runt omkring var helt klart väldigt, väldigt bra. Hit efter hit levererat med kraft, skicklighet och akuratess! Synd bara att inte alla ville vara med! Burton såg mest vilsen ut…
Konserten avslutas, det mesta är frid och fröjd!
I lokalen sker försäljning av Elvis-memorabilia, CD och LP-skivor. Jag och Norma strosar runt och tittar oss omkring, och se där! Där sitter James Burton och signerar skivor! Jättekul! Och jag som precis har köpt några skivor med kar’n, här ska vi få signerat! Sagt och gjort! Fram till mannen, fram med en skiva, och så det där sedvanliga: ”Oh, I’ve always admired your playing…” Väldigt snabbt så ser jag att han är totalt ointresserad av allt av vad jag säger och gör, ja hela min gestalt över huvud taget! Det som hamnade i Burtons fokus var min flickvän Norma…”Hi, honey! How are you?” säger han och kvällens första leende från mannen i fråga kan skönjas…Men stopp nu! Vad är det som håller på att hända? Här får jag träffa och prata med en av mina stora idoler…och det första som händer är att han stöter på min tjej!!! Och helt utan att skämmas, utan att bry sig ett smack om mig, ett fan som kom för att få plattor signerade!
Med ett ”Sorry” så tar jag mina skivor och min tjej och går därifrån. Han hade inte bevärdigat mig med en blick så det var nog ingenting som han ens märkte…
Allt nog…jag gick fram till en av norrmännen och började prata med honom medans Norma gick runt lite för sig själv. Klart trevlig gutt att snacka med. Jag berömde bandet och sa att det var en jättebra spelning som vi precis hade hört…
Men vad nu då! Helt plötsligt så har den där j-a Burton gått fram till min dam, och, vad gör han? Han smeker henne på kinden! Nu var väl ändå måttet rågat!
Jag går fram till de tu och gör klart för James att Norma inte förstår ett enda ord engelska, att hon är ihop med mig, att hon inte har en aning om vem han är, hon är här bara för min skull, och att hennes mentalitet är sån att otrohet inte finns på kartan, så vänligen ta och lämna oss i fred!!!
Vi kollade runt i 20 minuter till, sen gick vi ut från lokalen, ner på gården och ut på den lilla gatan…
Då hör vi en bil som kommer bakom oss ut från gården som vi just kom från…Vi makar på oss och bilen glider sakta förbi oss, en sidoruta vevas ner, chauffören tutar, ett ansikte lutar sig ut ur fönstret och en arm vinkar entusiastiskt…James Burton…igen…Bilen passerar oss och ökar farten, snart ser vi bara två röda lyktor på limousinens akter som glider iväg längs Artillerigatan, i ungefär samma jämna takt som James ”Bighead” Burton glider bort från listan på mina idoler…för alltid…

Popularity: 6% [?]

3 Comments »

  1. sir doug said,

    09.19.06 at 11:08 f m

    ja fy fan…det är alltid ett vågspel att träffa sina idoler in real life…man vill liksom inte att de ska visa sig vara helt odrägliga, jag ber att få komtra med ett trevligare möte…malmö, 2001…var naturligtvis mycket nervös när jag och en kompis stapplade in i lemmys loge klockan ett på natten efter en motörhead spelning och bad om ett foto, trots att den gode lemmy hade en kvinna vid sin sida och en flaska jack framför sig vinkade han in mig, kvinnan började klaga och undra om det verkligen var nödvändigt att ta ett foto här och nu, men lemmy viftade bort henne med orden these are my fans, jag satte mig försiktigt ner sidan om lemmy och stirrade in i kameran som min kompis hade svårt att få igång, tiden gick lååångsamt, plötsligt vänder sig lemmy om mot mig och väser SMILE, varpå jag åter tittar in i kameran men nu med ett stort jävla leende på läpparna, strax efter detta satt jag och min kompis i bilen på vägen hem…och fotot, ja det blev helt fantastiskt, jag och lemmy sitter där som två gamla vänner, mitt absoluta favoritfoto, och jag såg för första gången glad ut på ett foto, tack lemmy…

  2. leon said,

    09.19.06 at 12:36 e m

    Det var alltså james burton som va en idiot och inte jag som jag råkade skriva i min insändare,ganska kul i för sig.

  3. josef said,

    09.19.06 at 6:38 e m

    Låter verkligen som en oerhört traumatisk upplevelse. Vad hände med skivorna, har du kvar dem?

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *