1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.17.06

Elvisfilmer – skräp, tidsdokument eller kanske t.o.m. före sin tid…???

Posted in Min blogg at 12:38 f m

Vanudå? Har han blivit galen? Stämmer det som han sa, den där killen från gatan, att han är helt dum i huvet? Skulle Elvisfilmerna varit före sin tid? Men nu får han väl ge sig!
Njaaa…det vet jag inte om jag är rätt person att svara på, jag vet bara att, jo, jag menar allvar! I mångt och mycket så var Elvisfilmerna före sin tid!
Motivering?
Kommer:
Först bara en liten historik:
Elvis Presley gjorde under åren 56-72 trettiotre filmer varav trettioen spelfilmer och två dokumentärer.
Den första hette ”Love Me Tender.
Denna åtföljdes snart av filmer som ”Loving You”, ”Jailhouse Rock”, ”King Creole”, ”Blue Hawai” 1969 kom den allra sista spelfilmen ”Change of Habit”, (en filmtitel med flera bottnar, om inte annat så var det just ”a change of habit” som Elvis gick igenom just då när han återvände till scenen efter 8 års frånvaro.) Efter ”Change…” så läpptes 1970 resp. -72 två stycken dokumentärer, ”That’s the Way it is” och ”Elvis on Tour”.
Det var lite bakgrund det. Nu går vi vidare:
Spelfilmerna var i stort sett kritiserade från start. Knappt en enda av Elvis filmer nådde ens upp till godkänt hos kritikerkåren. ”King Creole” och ”Jailhouse Rock” är nog de två jag kan hitta som inte unisont har krossats av kritikerna (undantaget recensioner skrivna i fanklubbstidningar då förstås). I mångt och mycket så kan jag hålla med! Jag har sett samtliga filmer en uppsjö av gånger och…nej, även de bästa håller inte, det är ofta snubblande nära, men de håller bara inte! Ta t.ex. ”Fun in Acapulco”! Det mesta är rätt så logiskt fram till de sista 7 minuterna när Elvis: 1) klappar till sin dödsfiende – klippdykaren – så att denne bryter armen och inte kan göra dagens och de kommande 6 månadernas hopp! 2) för att rädda showen hoppar i stället för sin dödsfiende och gör braksucce! 3) snor hans tjej!, och den enda reaktionen blir att dödsfienden går fram till Elvis och skakar hand med honom, sägandes, med ett stort leende, att: ”Anyone who can do a dive like that cannot be a coward!” !!! Rätt trolig utveckling eller???
Liknande logiska kullerbyttor är legio i Elvis filmer, men så gott som alltid av någon märklig anledning på just slutet.
”Loving You” och ”Roustabout” är två filmer som känns helt O.K. ända tills de sista tio minuterna som totalt kvaddar de båda filmerna! All röd tråd klipps sönder till små tussar och man lämnas med en känsla av: Jamän hur gick det här till då? Även slutet på den annars – enligt mig – klart godkända filmen ”King Creole” blir smått patetiskt med Elvis sjungandes ”As Long as I Have You” när hans pappa plötsligt står i klubblokalens dörröppning och dennes min röjer att han förlåter sin son för allt som denne gjort. Och vad har Elvis då gjort? Jo, med sina så kallade polare så har Elvis rånat och misshandlat sin egen pappa så att denne länge svävade mellan liv och död. Av någon anledning så räcker det med ett ögonkast så känner Elvis att allt är helt O.K., hans ansikte spricker upp i ett stort leende, och han fortsätter att sjunga ”As long as I have you…”
Den stora frågan är: varför alltid i slutet? Inte spelar man väl in en film i kronologisk ordning heller? I ett dylikt fall så skulle man ju tippa att pengarna helt enkelt vore slut och att man illa kvickt måste avsluta allting på bekostnad av all tänkbar logik! Men så är det väl ändå inte? Så mysteriet kvarstår: varför pajar dom så gott som alltid på just slutet? Ta ”Paradise Hawaian Style” där filmen slutar i stort sett mitt i handlingen med ett c:a 8 minuter långt musikstycke innan skylten ”The End” visas. Där anar man på långt håll en panik. Oj då! Vi har inte pengar kvar till de 2 sista scenerna! Äh, kör lite ”folklore-dans” och sen Elvis som hoppar in och avrundar det hela så har folk hunnit glömma att filmen aldrig slutade i egentlig mening! Helt obetalbart!
Ett annat bra exempel är Viva Las Vegas”! Det mesta går på räls i filmen, förmodligen en av de mer påkostade filmerna med vackert foto och ett flertal fina dansnummer, och med en Ann-Margret som under långa perioder t.o.m. överglänser Elvis som artist. Allt, ja…ända tills slutet…igen. Biltävlingen går äntligen av stapeln! I väg och…OJ!…där körde Elvis bäste vän ihjäl sig! Och där vann han! Snabbt scenbyte… Men vad nu då? Elvis och Ann-Margret går ut ur ett kapell, i bröllopsutstyrslar! Hux flux så har dom gift sig! Och där, PANG! BOM! så slutar filmen…Ridå i dubbel bemärkelse…
Jag kan bara nämna 3 filmer som verkligen har en röd tråd som håller filmen igenom: ”Blue Hawai”, ”Clambake” och ”Change of Habit”! OBS, det ska inte tolkas som att det är mina favoritfilmer utan bara att de är i avsaknad av alltför grova logiska kullerbyttor.
Allt detta till trots så ÄLSKAR jag i stort sett alla Elvis filmer! (”Blue Hawai har jag nog sett 12 gånger och njutit lika mycket varje gång!) I mångt och mycket så är dom underbara tidsdokument med bilar, kläder, attityder, tänkesätt och framför allt musik från en svunnen epok. Av lättförståeliga skäl så gäller det inte filmer som ”Love Me Tender” som ju utspelar sig på 1800-talet, men det stora flertalet filmer är samtida.
Men vad var det jag skrev i titeln? Före sin tid? Vad menar jag nu med det då? JO!!!:
Ta ”Blue Hawai”! När jag såg den på bio -77 så hånskrattade folk i salongen när Elvis stod på en badstrand med en ukulele och sjöng och man kunde höra en hel orkester i bakgrunden! I ”Can’t Help Falling in Love” från samma film så är han ackompanjerad av en speldosa (!!!) men likt f-annat så hörs en komplett orkester i filmen!!! Något löjligare kunde man ju inte tänka sig 1977! Allt vad punk och ”sopa-bort-allt-gammalt” stod för var ju en antites till en brylkrämsnisse som stod och fjantade sig på ett dylikt sett film efter film! Men utvecklingen går både framåt bakåt och åt alla håll och kanter…På 80-talet så exploderade MTV och rockvideo-syndromet. Helt plötsligt så var vi där igen utan att nån riktigt förstått hur det gick till! De tuffaste av de hårdaste av de coolaste rockstjärnorna stod helt plötsligt på hustak, flög genom världsrymden, simmade under vattnet medans de sjöng sina presumtiva hitlåtar! Och allt medans en fullmatad popproduktion matade i bakgrunden!
Med ens så var det precis så som det skulle vara, ingen reste sig upp och sa: ”Nämen va’ larvigt! Varifrån kommer musiken? Det finns ju inga som spelar ju!”
Helt enkelt: Elvisfilmerna med sina 10-12 musikstycken i varje film var föregångare till dagens MTV-videos! Believe it or not!
Summa summarum för att hastigt och lustigt runda av kvällens grubblerier:
1) Elvis filmer är tyvärr rent objektivt jämfört med samtida filmer rent skräp, även om det ibland gränsar till självmål på stopptid…som i ”King Creole”…
2) De är ofta härliga tidsdokument med en rik flora av attribut från en svunnen ungdomskultur. Ex. ”Loving you”…
3) MTV har återgett statusen för Elvis sjungandes för marionettdockor, som han gjorde i ”G.I. Blues”!!!
Kommentarer???
Massor hoppas jag!!!
Vi hörs i morgon kväll!!!

Popularity: 7% [?]

6 Comments »

  1. Tobbe said,

    09.17.06 at 5:12 f m

    Röstar på förslag nr 2.
    And this was the result from the stockhom-jury, thank you !

  2. sir doug said,

    09.17.06 at 5:31 e m

    håller helt med dig micke…elvis filmer är kult, jämför man dem med andra sk seriösa filmer från samma tid missar man poängen, det skulle vara som att jämföra en video med madonna med en james bond film, elvis eller om det var parker var smarta med filmerna, elvis kunde helt plötsligt ses över hela världen sjungandes lite sånger utan att för den delen turnera, elvis var helt klart före sin tid, att han sen själv hade vissa skådespelar drömmar är en helt annan sak…blue hawaii är min favvo…den är bättre än citizen kane .-)

  3. Micke said,

    09.17.06 at 6:11 e m

    Ja visst, sir Doug! Även jag skulle nog hellre se Blue Hawai för 13.e gången en Citizen Kane för fjärde gången!!!
    Micke

  4. Lars Forsman said,

    09.17.06 at 6:38 e m

    Håller med i ditt resonemang om M.T.V. Vill bara tillägga att om Elvis filmerna fått ett manus värt namnet, samt en regisör som brytt sig om slutresultatatet, tror jag att Elvis skulle ha varit ihågkommen som en bra skådespelare. Grundförutsättningarna finns. Kameran älskar mannen och replikerna kommer med en timing, som många etablerade skådespelare saknar.
    Lars.

  5. Micke said,

    09.17.06 at 7:42 e m

    Tack Lars för ett bra inlägg!
    Så mycket kan sägas om Elvis filmer så att det skulle kunna fylla ut ett dussin krönikor till…Jag utelämnade därför att skriva om Elvis själv som skådis. Till alla som kritiserar och förlöjligar honom för hans skådespelarinsats, betänk att han innan sin filmdebut aldrig hade tagit en enda teaterlektion eller ens spelat teater i skolan. King Creole är hans 4 film och där är han en \”riktig\” skådis, om än inte i klass med Marlon Brando eller James Dean, som han ofta oförtjänt jämfördes med…men vem har varit det då?

  6. Mona said,

    09.19.06 at 12:40 f m

    Se där. En Elvis-frände. ;-) Well. Jag uppskattar Elvis mer för musiken, sången, de otroliga konserterna som jag skulle kunna döda för att få ha upplevt själv. Skådespelandet är inte något jag värderar särskilt högt, mest på grund av att ”någon” såg till att få in Elvis i massvis med filmer som inte alls höll måttet bara för att kunna ro in lite extra fluring i bolaget. Om Elvis hade stått på sig lite är det inte otroligt att han hade kunnat få göra de där rollerna som han faktiskt suktade efter, filmer med manus och handling som höll, med respekterade regissörer etc. För, jag håller med, han var en god aktör. Förutsättningarna fanns där. Men pengahungern hos ”somliga” blev för stor, och Elvis hade inte förmågan att ifrågasätta auktoriteten…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *