Loading ...09.14.06
Neil Young - geni eller töntig egotrippare?
Till att börja med:
Detta är - och förblir en blogg för en viss typ av människor. D.v.s. den typ som uppskattar att läsa och skriva om de små futtiga banaliteter som omger oss alla i vår vardag. M.a.o. musik, film, TV, fotboll o.s.v. Den som söker nåt annat ska alltså inte bli besviken över att inte det som han eller hon söker finns här…Jag kommer inte att ändra utbudet för den sakens skull…
Och nu raskt över till dagens glödheta ämne:
Jag såg Neil Young på Sjöhistoriska för c.a 10 år sen. En minst sagt märklig upplevelse…
Akustiska nummer från hans 70-tal framförda på ett suveränt sätt, varvat med stenkrossrock anfört av Young själv med en volym på gitarren som verkade vara högre än övriga universum tillsammans. Det senare lät vedervädigt, och jag menar vedervärdigt…Om jag slöt ögonen och bara lyssnade så hörde jag bara ett dån, ingenting annat. Det gick bara inte att urskilja nåt av musik i larmet! Möjligtvis en virveltrumma, men absolut inget enskilt instrument i övrigt.
Något som förvånade mig mycket var den totala bristen på ödmjukhet inför de egna kompmusikerna. Steve Cropper hade ett (1) solo på hela kvällen. Av det solot så hörde jag inget, hur mycket jag än ansträngde mig, för Youngs kompgitarr dränkte Cropper totalt! När sen den ena körtjejen hade ett kort litet stycke för sig själv så upprepades historien: Neil Young ställer sig längst ut på scenkanten, slår blytunga ackord på sin gitarr
som fullständigt dränker tjejen, allt medan Neil yuong bara ser sååå lycklig ut…
Och när sedan längden på gitarrsolona börjar sträcka ut mot tio minuter…(alltså…nästa låt tack!) börjar tankarna snurra. Varför kan den här mannen göra det här medans VILKEN ANNAN MUSIKER SOM HELST PÅ DEN HÄR PLANETEN skulle ha blivit sågad längs fotknölarna som: gitarr-runkare, ego-trippare, tråkmåns, parat med kommentarer som “XXX XXX, äh det är ju bara en massa gitarrsolon ju!” “Äh, den där sega dj-en, han verkar ju tro att han är Guds gåva till mänskligheten!” “VA! Sa du XXX XXX!
Fick jag vrida den där dj-a gitarren runt halsen på’n så skulle jag göra det!”
Och så på slutet av konserten så sker det en liten olyckshändelse! Det börjar brinna i en högtalare!
Naturligtvis så beskrevs det i pressen dan därpå som nånting jättehäftigt!!! “Han spelade så det brann i högtalarna!” Suck…
Allt avslutades med ett “Pearl Jam-jam” med Neil Youg som gästartist, som startade KANON! Det var nog bättre än Pearl Jam själva 2 timmar tidigare. Men, hur skulle Neil Young kunna tolerera att spela andra fiolen? Ack nej! 1½ minut in på jammet så börjar det höras konstiga toner från scenen. Jo! Neil Young börjar gå bärsärkagång! Total stenkrossgitarr som dränker ALLT annat! Efter bara ett kort litet tag så kan de andra musikerna inte höra varandra. Låten kollapsar, allt blir ett kaos!
Neil Young står i mitten och vevar besinningslöst, och ser bara sååå lycklig ut…igen!
Vilken tönt! 50 eller 5 år gammal?
Givetvis så ansågs det hela i pressen som nåt fantastiskt…”Han visade ungtupparna att gammal är äldst!!!”
Alltså, VILKEN PRESTATION! Att spela så högt att de andra inte kan höra varandra så att allt brakar ihop! Det verkar ju närmast pubertalt…
Missförstå mig nu inte! Jag älskar Neil Youngs tidigare plattor! I stort sett hela hans 70-tal är ju mer eller mindre fantastiskt. CDn “Harvest Moon från 1992 är ju också helt lysande. Så varför detta egomaniska gitarrmalande och varför tycker alla att det är helt enormt???
Skriv in din egen uppfattning!
Micke
Popularity: 7% [?]
Loading ...
Christian said,
09.14.06 at 11:21 pm
just det du beskriver låter verkligen extremt egotrippat och tråkigt, särskilt eftersom Steve Cropper i det närmaste är att betrakta som en legend. Jag såg Neil Young på samma ställe året efter eller ett par år senare, då med Pearl Jam som kompband och då var det betydligt lugnare och PJ’s dåvarande trummis stod för det mesta av larmet.
Det man måste beundra Neil Young för är hans instinkt att vägra kompromissa. För ett par år sedan spelade han på Cirkus och spelade i princip bara låtar från den senaste plattan. Recenscenten på Aftonbladet klagade på att det saknades en massa låtar, givetvis Neils hits. Jag tycker det är ett friskhetstecken när en artist åker på turné och vägrar låta det bli en nostalgitripp (Rolling “räddarna av den svarta musiken” Stones). Neil Young åker liksom inte på turné för någon annans skull än sin egen. Det är ändå rätt kompromisslöst.
Fortsätt skriva!. Jag räknar minuterna mellan uppdateringarna!
PerOla said,
09.14.06 at 11:21 pm
Det låter verkligen osympatiskt, Youngs uppförande…men att ingen säger att kejsaren är naken är inte så förvånande. Publiken bestod av de redan frälsta och hade betalat en dyr biljett. Då är det lite svårare att erkänna sej lurad. Och de flesta människor följer en nedärvd regel som har haft överlevnadsvärde under lång tid: du ska göra som Svensson gör och inte skilja dej från mängden. För om du är annorlunda så kan du bli utstött från flocken, förlora skydd och tillgång till mat, vilket innebär säker död. Det är alltså en ren dödsskräck som gör att de flesta är rätt konforma.
Lars Forsman said,
09.14.06 at 11:55 pm
Det är väl lite av själva poängen med Neil Young. Han balancerarar mellan banal och genial. Inte så få Neil Young texter verkar vara skriven av en sexåring. Jag har ibland undrat om, det värsta av hans gitarrmangel är ett sätt att förmedla hur ett ep-anfall känns för den drabbade. Jag tror heller inte att Neil Young känner någon ödmjukhet emot sig själv. Det år snarare som om han och kompgruppen blir en del av något högre. Låt säga ett skenande lokomotiv som brakar in i stationsbyggnaden, med full fart och utan kontroll. Lars.
Micke said,
09.15.06 at 11:13 am
Tack Lars, Christian och Per Ola!!!
Tre mycket intressanta kommentarer som även öppnade ett
par nya dörrar…
Micke
Lars Forsman said,
09.15.06 at 6:27 pm
Svar till Johnny. Ja!
Lars.
Micke said,
09.15.06 at 6:51 pm
Tack Johnny för ditt stöd och för ditt inlägg!
Jo…akustiskt är Neil Young alltid suverän, enligt mig betydligt
bättre akustisk gitarrist än elektrisk…
Intrressant om filmen…Jag ska haffa den så fort den
kommer in i butiken…
Och…ja…jag tror att din teori om Lars uttryck är
korrekt…
Micke
Frida said,
09.15.06 at 11:04 pm
Blev lite rädd att det det skulle dröja ett tag , men intet är som väntans tider. Svarade häromdagen och nämnde då att jag nog tillhörde dina vänner , om så inte de närmaste men ändå. Men hoppsan så försvann den storyn. Ja,ja,ja, hej o hå. Jag förstår dig mycket väl i din reaktion ang. Neil Youngs uppträde.Det är precis som att han tycker att han inte räcker till som han är eller har han blivit så in i helv….upp i sig själv. Läskigt vad sånt kan göra att en person kan falla ner från piedestalen rätt så rejält i mina ögon.Det finns ju raka motsatser på artister som är skitbra men ödmjuka och t.o.m.de stora kompositörer och musiker som är totalt bortglömda.Du vet……..men den andre spelade ihop med Pugh på Tanto för några veckor sedan.Jättebra och jag var lycklig att få gå på konsert. Hela publiken sjöng med i vissa låtar då.alla kunde texten.Det enda störande den kvällen var när en kille fullständigt bräkte ut oljud i den vackraste utav låtarna och då sa jag faktiskt till honom att hålla käft….Kunde inte vara tyst då.Synd att du inte kunde komma själv den kvällen.
Micke said,
09.16.06 at 9:03 pm
Hej Frida!
Tack för ditt inlägg och…jo, jag vet vad
du syftar på angående Pugh-spelningen!
Däremot inte det du skriver i början…
Har jag missat ett av dina inlägg?
Var det något som jag inte kommenterade
eller som jag av misstag plockade bort?
Skriv tillbaks och berätta!
Micke
Leo1000Concerts said,
09.26.06 at 8:29 am
Jag har sett Neil vid några tillfällen, och första gången på Isstadion hade han röstvrängare. Jag såg han sedan på Sjöhistoriska med Pearl Jam (kan det vara samma konsert som Cropper är med på) och där var han i form.
Jag anser att det är en rockartists uppgift och plikt att krossa ljudvallen med sin gitarr, det kallas engagemang och feeling, och så bör man som rockpublik ladda med några öl innanför västen. Mycket bra för egenupplevelsen. Vad du Micke upplever hos Young, kan jag ibland uppleva hos någon stackars konsertpianist som sitter och hamrar Rachmaninov-konserter…där får man dock skylla på kompositören…
neil fan said,
03.02.08 at 7:09 pm
micke - gillar du ens neil young? varför i helvete ska han behöva ta hänsyn till sina medmusiker (hur bra dom än må vara?). 93 spelningen var fantastisk…
/fr en som precis sett han 2008 spelningar i köpenhamn (som var ännu bättre).
Micke said,
03.02.08 at 7:57 pm
Hallå där!!!
Klart att man ska ta hänsyn till sina medmusiker, det är väl som vilket samarbete som helst! Ärligt talat, jag tror inte att jag någonsin har sett en mer egotrippad musiker på scen än Neil Young den kvällen. Det pinsammaste var ju sen på extranumret när det helt plötsligt lät rent ut sagt magiskt…ända tills Neil inser att han inte är i fokus och mitt i sången börjar hamra vansinnesackord på en sån volym att alltihopa brakar ihop. Bedrövligt.
Året innan så gjorde han en av de bästa skivor som någonsin har gjorts; Harvest Moon! Av någon anledning så spelade han bara en låt från den 1993…
Alltså - Neil-fan - jag respekterar din åsikt till 100%, tro absolut inget annat! Jag önskar definitivt att jag hade varit kapabel att få gåshud av det som Neil Young framförde den kvällen, men tyvärr…det går inte, så som jag är skapt.
Däremot så skulle jag vilja att du, som nu tyckte att 93-konserten var kanon, förklarar för mig allt som jag inte förstod och som jag senare skrev om. Varför tycker du - och många andra - att det är suveränt, makalöst, enormt med ett 10-minuters olyhört, odynamiskt gitarrsolo på en ton medans Yngvie Malmsteen anses som gitarr-onanist när han drar ett solo på 3 minuter?
Jag tycker att frågan är helt berättigad, inte desto mindre när konserten innehöll ungefär 5 (!) låtar med den längden på solo.
Och varfö, varför tittade Young aldrig på sina medmusiker?
Varför inte en antydan till samspel?
Varför dränkte han varje ansats till broderi från sina kompmusiker?
Nej, jag står för vad jag säger: det var den största j-a egotrippare jag sett på en scen någonsin!
Helt i särklass! Snudd på bokstavssyndrom, typ: “Va! Finns det fler människor än jag på den här planeten?”
Att det hela trots allt av en del uppfattas som positivt vill jag absolut inte ta ifrån dom, varför skulle jag det?
Men O.K.! Om nån kan komma med en bootleg från den konserten till mig varandes kapabel att peka ut storheten i 10-minuters-gitarrsolona från -93 så ska jag villigt på detta klotterplank erkänna att jag haft fel hela tiden!!!