09.29.06

En rookie debuterar som kändisfotograf…succé direkt eller fiasko…?

Posted in Min blogg at 12:16 am

Skansen 1973.
För att inte gå händelserna i förväg så tar vi en liten introduktion.
Året innan så hade jag, som det så ofta blir, av en ren slump blivit “torsk” på Frank Zappa och hans grupp Mothers of Invention.
En kompis till mig hade hittat (!) en påse med LP-skivor vid centralen bredvid en bänk på en perrong en kväll på väg hem med pendeln tillbaka till Tullinge, Stockholmsförorten där jag växte upp. Han delade på innehållet i påsen med ytterligare en kompis som var med vid tillfället. Den andre – Peter – fick Deep Purple och Black Sabbath. Min dåvarande polare – Hasse – fick med sig “Uncle Meat” med Mothers of Invention…Något som kom att förändra mitt liv…för ett par framåt åtminstone…
Jag hade aldrig hört Zappa innan och höll på att ramla baklänges när jag fick höra skivan den första gången hemma hos min vän. Något helt och hållet nytt i mitt musiklyssnarliv! Detta blev starten. Inom kort så hade jag köpt allt Zappa gjort från debuten -66 och fram till innevarande tid! Kändes som om jag stött på något helt nytt och revolutionerande…
Än i dag så tycker jag att den perioden i Zappas historia är överlägsen i stort sett allt det som han gjorde efteråt och fram till sin död -93.
Under alla omständigheter så hade jag fått en ny favoritartist!

Drygt ett år fram i tiden så befinner jag mig med ett par av mina bekanta på Skansen i Stockholm för en konsert med just Frank Zappa i samband med det då mycket populära TV-programmet Oppåpoppa.
Mycket folk, trångt och vi hamnar bakom ett stort gäng människor…och ser ingenting…Jag lägger märke till en parkbänk, och vips, ett snabbt hopp, och där står jag. Simsalabim – helt plötsligt så ser jag hela scenen och hela bandet…Heureka!!!
Jag kommer så väl ihåg den där halvt extatiska känslan “Jag ser Frank Zappa!” Nåt som för en erfaren människa kan vara svårt att förstå, men jag var ung, för mig var det nånting oerhört: jag går upp på en parkbänk och det första jag ser över 10 000 huvuden är Frank Zappa – mitt in i ungefär tredje låten…Konserten var lång och senhöstkvällen bet hårt i kroppen, men jag njöt av varje sekund, speciellt från min minst sagt upphöjda position där jag såg allt som hände…
En bit in i konserten började blicken även att vandra över diverse olika medmusiker som stod på samma scen, tillsammans med den store…För att inte trötta ut ur med för mycket Jim Pankow o.s.v., så ska jag gå direkt till “punchlinen”: längst ut på vänsterkanten stod en kvinna som alternerade mellan marimba och slagverk. En som jag snabbt, min unga ålder till trots, såg var en minst sagt mycket stilig kvinna. Runt 30 år. Rött långt självlockigt hår. Stort bländvitt leende som verkade vara fastklistrat i hennes ansikte konserten igenom. Hon såg ut att bara älska att stå där på scenen. Klädd i en stilig stickad tröja, ett par jeans och knähöga stövlar. Relativt lång, stort byggd utan att för den sakens skull vara för stor. Med andra ord, en nästan gudinneliknande varelse…Hennes namn: Ruth Underwood…
Under den sista delen av spelningen var min blick betydligt mer fäst på damen till vänster än stjärnan i mitten. Det hjälpte inte att Frank Zappa just då var en av mina största idoler…den kvällen var han slagen.
Konserten tog slut efter det andra extranumret, publiken skyndade sig mot skansens utgångar, scenjobbarna satte i gång att snabbt i septemberkylan packa ner prylarna i väskor, trunkar och lårar…
Nerhoppad som jag var från min bänk så tog jag för första gången under kvällens lopp fram något ur min bag som jag inte, från min alltför vingliga position, haft nån glädje av: min kamera! Kanske kunde jag få nåt trevligt litet kort från scenen åtminstone, bättre än ingenting i alla fall…
Jag närmar mig scenkanten från sidan, på ett ställe där den är nästan lika hög som marken…och vad händer då? Från sceningången kommer Ruth Underwood med ett par trunkar för att själv börja packa ner sina slagverksprylar!
Mitt hjärta slog ett par volter! Jag tog helt enkelt mod till mig, hoppade upp på scenen och ställde mig – utan att fråga – och tog ett par kort på Ruth på ungefär 2 meters håll ! Reaktionen blev den följande; hon tyckte att det hela var så roande att hon vände sig helt mot mig, gjorde en Hollywood-pose och gav mig ett leende som skulle ha kunnat smält både nord- och sydpolen på samma gång!!! Nåja…jag smalt…så det räckte…
Ett snabbt kort! Jag hasplade ur mig ett “Thank You”, väl medveten om att bättre än så skulle det nog inte bli, inte den kvällen eller någon annan kväll heller…det var bara att gå därifrån…
Jag anknöt till mina kompisar. Därefter åkte vi hem, helt enkelt. Det var sent och det var plugg dan därpå…
Dan därpå ja…Jag skruvade tillbaka filmen i kameran, la den i hylsan, och gick till fotolabbet. Stor förväntan självklart i en ung mans huvud.
Ett par dar senare kom samme unge man tillbaka till samma labb, lämnade fram lappen…men möttes bara av ett…”Jaha, det var du ja! Tyvärr grabben, hela filmen var helt blank…du måste ha fått in ljus i kameran på nåt sätt…Inget att göra…ledsen…”
Jaha…vad finns att tillägga…Ridå, tack…
Möjligtvis kan jag tillägga det att Zappa strax efteråt släppte LPn “Overnite Sensation” som för mig var en stor besvikelse, men ett stort kliv fram på den kommersiella banan för Frank Z. Efter det så försvann han gradvis bort ur mitt liv, i stort sett i takt med varje ny,tråkig skiva som kom under åren som följde…
Ett tragikomiskt minne fick jag i alla fall, även om det sved nåt obeskrivligt för stunden…

Popularity: 15% [?]

09.28.06

Ny kvinnlig amerikansk singer-songwriter…jasså, nähä, det var det inte…?!

Posted in Min blogg at 12:20 am

Hallå där!
Ny musik som man instinktivt fryser på den första gång man hör den blir för de flesta människor svårare och svårare att hitta för vart år som går. Så även för mig! Men… häromåret så hände det, och på ett väldigt otippat sätt och på en väldigt otippad plats…men framför allt från ett väldigt otippat håll!
Så här gick det till:
Någon gång på senvåren-försommaren 2004 så sitter jag på fiket Mjölkbaren på Verkstadsgatan här i Hornstull. En kanna te och ett par knäcke med ost. En färdigläst morgontidning.Ögonen glider längs gatan, bort mot trottoaren på andra sidan, ända bort mot nästa fik – Cillas Cinnamon. Och se där! Där sitter två flickor med långt mörkt hår med varsin kamera i handen, ingen av dom känner jag igen sen förr. De verkar vara nya i trakten.
De pratar ingående med varandra, det verkar direkt som om de har nån form av mål med sin tur till Hornstull. Mina ögon fortsatte sin tur och vart jag nu hamnade det minns jag då rakt inte…
Men det jag lite senare samma eftermiddag blev varse det var att, jo, dom hade mycket riktigt varit ute på ett litet uppdrag..inte tu tal om annat.
En av de två – Stina – höll nämligen på att förbereda en fotoutställning…en utställning om just Hornstull! Hornstull, min hemmaplan…
Hur jag blev varse? Jo, ett par timmar senare så knackade Stina på hos mig med sin kamera och frågade om det var O.K. att ta några bilder i butiken, allt just för en kommande liten exposition om grannskapet.
Om det var? Joodå! Hur skulle jag kunna tacka nej till det? Och in kom hon och foton togs det, både när jag ser glad och när jag ser sur ut…En rätt bra bild av butiken som den är så här till vardags…
Vi förflyttar oss 10 dagar fram i tiden…Stina har tagit alla de bilder hon skulle ta. Hela Hornstull, nåja nästan hela, finns materialiserat. till papper… Nu fattas bara lite förklarande text till alla 110 fotografier som valts ut, och den texten, den får berörda objekt själva stå för!
D.v.s., innehavaren av Solgrillen får beskriva vad han sysslar med om dagarna, hur han fördriver tiden i sin kiosk. Likaledes alla andra som är representerade på utställningen…Lasse i Parken, Indian Garden, Copacabana mm…
Ock jag, även jag får skriva ett par rader om mig själv och den verksamhet som jag vid den tiden hade haft i nästan 8 år…numera 10…
Sagt och gjort…men inte på en gång…min vana trogen…Sent sista kvällen innan utställningens vernissage kommer jag smygande ner mot Stinas galleri – Korn. I sista minuten, så klart…
Försiktigt och skuldmedvetet så knackade jag på hennes fönster, och…jodå, där inne, där lyste flitens lampa, såklart! Jag tassade in med pappren i hand, hade som intention att lämna mitt bidrag och snabbt gå min väg. Icke så! Stina bjöd in mig att se mig runt lite grann… Vi satt och pratade foto, den kommande utställningen, min butik, hennes galleri osv över en kanna te och lite kex. Mycket trevligt! Förutom hela hennes imponerande galleri så fick jag även se en nyinköpt fotobok med stora helsidesbilder från hela världen i A4-format som hon precis köpt! Stina demonstrerade sedan nånting som jag tyckte var jättehäftigt: ljusslussen in till hennes mörkrum. En egenhändigt byggd garderobsliknande konstruktion som förde tankarna till ren hokus pokus. Från en värld in i en sluss och ut i en helt annan värld, d.v.s. mörkrummet…kanske inte så där jättedramatiskt… men konstruktionen var mycket fantasieggande!
Under hela tiden gick en CD på i bakgrunden på en bergsprängare. Härlig musik! Perfekt musik att runda av en lång stressig dag med. En lågmäld men stark röst, mycket finstämd akustisk gitarr som spelade klart orginella figurer och ett sparsmakat, väldigt väl arrangerat komp i bakgrunden. Men, framför allt en röst med en mycket stor närvaro i uttrycket…Verkade vara en kvinnlig amerikansk singer-songwriter, kanske nån av de nya förmågorna: Ani di Franco,
Gillian Welch, Regina Spector eller…var det möjligen P.J. Harvey? I vart så lät det som en av de som sålt sisådär 5 millioner ex. av den senaste plattan, så bra var det. Jag var onekligen klart nyfiken på vem det här nu kunde vara…uppriktigt talat, det lät helt fantastiskt…
-Stina, vem är det här då? frågade jag lite trevande, kanske för att inte röja min okunnighet…
-Det här? Men det är ju Ane ju! kom det självklara svaret…
-Ane? sa jag som ett frågetecken…
-Ja! Ane!, lika rappt som första gången…
-Menar du…Ane Brun…?, fick jag ur mig tämligen så klentroget…
-Ja, vem trodde du att det var då? frågade Stina med aningen rynkad panna…
Jag blev helt stum. Ane Brun. Boendes runt hörnet på Folkskolegatan, strökund i butiken, söt, trevlig, positiv tjej som, jo, visst visste jag att hon hade spelat in en skiva men…vem har inte gjort det? Att jag, bara för att hon var kund i butiken, per automatik skulle sätta på hennes enda skiva så fort den kom in i butiken var ju inte så där helt självklart. Jo, jag kunde ha gjort det, men jag hade inte gjort det! Och så får jag höra detta… Helt enkelt en av de bästa och mest berörande skivor jag hade hört på länge…Jag satt och gapade ett antal sekunder innan jag fick fram ett par ord till…
-Ane? Men det här är ju fantastiskt ju!
-Javisst! Men Ane är fantastisk…
Jag kunde bara hålla med…Jag tackade för teet, och för att jag fått titta mig runt i det härliga galleriet, och önskade Stina all lycka med den följande dagens vernissage…
Försommarnaten ute på Hornsgatan slog ljumt emot mig under min korta promenad hem…en mycket mer givande kväll än vad jag nånsin hade kunnat tro på förhand…2 minuter blev 2 timmar… som kom att sätta spår…
Inom ett halvår så hade Ane blivit något av den superstjärna jag hade trott att hon redan var…med två nya skivor och ett nästan ständigt turnerande i Europa och U.S.A och ett otal TV-framträdanden… Stina och jag kom att bli goda vänner…1 och½ år senare kom jag själv att ha en utställning i hennes galleri… och mörkrumsslussen, den magiska, mystiska, den finns numera uppe i min lägenhet…fungerandes som en sluss in till mitt eget lilla Shangrila…ett Shangrila där jag själv är konung…
…god natt på er alla!
Vi hörs i morgon!
Micke

Popularity: 18% [?]

09.26.06

The Hollies – ingens favoriter…?

Posted in Min blogg at 11:06 pm

Hallå igen!
En tur tillbaka till 60-talet efter en absurd mix med Johnny Winter och svensk tonårspunk…
En sak som slagit mig de senaste åren är att jag aldrig stött på en en människa som har haft gruppen Hollies som förstaval vad det gäller favoritgrupp!
The Hollies, låtar som “Very Last Day”, “Stewball”,
“I’m Alive”, “Carrie Anne”, “Stop, Stop,Stop”, “Bus Stop”, “What’s Wrong With the Way I Live?”, “On a Carousell”, “Yes I will”, “King Midas in Reverse”, “Sorry Suzanne”, “Jennifer Eccles”, “I can’t let go”, “Here I Go Again”, “Yes I Will, “I’m Alive”, “Dear Eloise”, “Listen to Me”, “He Ain’t Heavy, He’s My Brother”, “The Air That I Breathe” och mer därtill borde med lätthet rendera gruppen en hel hord av fans…I stället så verkar man bara ha hamnat i kategorin “bra”…Ingen med rötterna i sextio-talet tycks skatta dom högre än som en väldigt bra grupp, med en uppsjö av bra låtar…Har aldrig någonsin hört någon säga: “Men Hollies det är verkligen gruppen före alla andra för mig!”, eller “Ja du, visst var Beatles bra, men Hollies klass den kom dom aldrig upp till!”
Allt detta trots en remarkabelt hög klass under hela 60-talet oc en bit in i 70-talet. Ska jag vara lite elak så säger jag nog att gruppen höll ända tills min namne Rickfors dök upp på scenen…
En intressant detalj är onekligen att gruppen behöll sin styrka trots att motorn Graham Nash hoppade av för att bilda CSN&Y…Dom lyckades t.o.m. med konststycket att behålla sitt mins sagt unika sound…
Allt detta och ändå blir man inget annat än maximalt “second-best”…
Märk väl att det i butiken dykt upp de mest varierade namnen för favoritartister: Small Faces, Moody Blues, James Brown, Searchers, Marianne Faithfull, Neil Diamond, Texas, Blur, Cult, Hawkwind, Jerry Williams (ja, till och med så obskyra saker som P.J. Proby och Cliff Richard…) och så vidare, men aldrig någonsin The Hollies! Är det någon som har en teori om vad detta kan bero på? Eller…har jag helt enkelt fel…? Överbevisa mig gärna!
Dagens andra krönikablev kort men naggande god!
Sov gott, vi hörs i morgon!

Popularity: 23% [?]

Vara förband till Johnny Winter…svår uppgift för tonårspunkare…

Posted in Min blogg at 8:15 pm

Hallå igen!!!
Någon som kommer ihåg Johnny Winter i dag? Jo, jag tror nog att många även i dag känner till den pinntunne albinon som dök upp i början på 70-talet…En blues- och rockgitarrist av guds nåde, (som faktiskt startade sin karriär redan i slutet av 50-talet som 15-årigt underbarn!)
Sin Sverige-debut gjorde han 1971 på konserthuset, en klassisk konsert som näms än i dag, med bl.a. Rick Derringer som andre-gitarrist.(Se min krönika för c:a en månad sedan…)
Ett par år fram i tiden, 1979, skulle mannen i fråga spela på dåvarande klubb Music Palais på Kungsgatan…Självklart mål för alla live-musiktörstiga bluesdiggare i Stockholm med omnejd, undertecknad inräknad.
Väl på plats ett par timmar före konsertens start så inser jag och mina bekanta att det kommer att bli ett förband också…och inte vilket förband som helst…punkbandet Rude Kids!!! Så här i efterhand så vet jag fortfarande inte om det var idioti eller genialiskt att låta stockholmsgrabbarna vara förakt åt den gode Johnny! Med facit i hand: alla från den kvällen kommer i håg bandet! Varför då då? Jo, så här utvecklade det hela sig:
Runt 21.00, in på scenen kommer 4 blyga, livrädda tonårskillar. Klädda med åtminstone något av det som kan kallas för punkattribut, skinnjackor, lite nitar, lite lappat här och var, men nej…dom kan bara inte dölja att dom ser som tagna ur en 4:årig teknisk gymnasieklass. Helt malplace’…men ändå rätt charmigt, lite vilset. Sångaren Böna går fram till micken och vrålar med hög röst: Det är vi som är “The Rude Kids”!!!!!!!
Musiken startar! En otajt, tokslamrande bakgrund, och en Böna som gör allt för att skrika sig så hes som det bara är möjligt! Språket finns ingen chans att dechiffrera! Allt i ett toktempo som ingen i bandet klarar av, även om de kanske tror det själva…Riktigt, riktigt otajt och otajmat…men med en Böna uppenbarligen helt inställd på att kämpa ner en från början mycket klentrogen publik! En tvättäkta showman som ger allt! Skriker, vrålar, väser, hoppar, posar, ner i spagat osv…
Pang! Första låten är slut. En minut och tio sekunder ungefär… Inte en enda applåd, men däremot lite spridda burop…
Låt nummer två går igång! Precis samma mönster som på ettan. Toktempo som ingen i bandet bemästrar och ett enda långt utdraget vrålande där det var tänkt att det skulle vara sång. Ändock…ett riktigt, riktigt ös…
Pang! Slut på nummer två!! Samma reaktion som efter första, med den skillnaden att nu är buropen klart mer markerade. En viss nervositet börjar att sprida sig på scenen, det är uppenbart. Det ser inte ut att vara direkt kul det här för dom.
Tredje låten startar, och fjärde, och femte, och buropen växer sig bara starkare och starkare! Till slut vid låt sex och sju har det växt till ren orkanstyrka, och stämningen har snabbt slagit över till nästan lynchstämning! Mellan låtarna skriker folk för fullt: “Get off!!!” “Johnny!!!” “No no no!!!”, och visar båda tummarna ner på ett minst sagt övertydkigt sätt!
De vid det här laget lätt skräckslagna små pojkarna (O.K. Böna var ju inte direkt liten…) ser bara mindre och mindre ut…Den ende som håller linjen är faktiskt just Böna…han ser nästan helt oberörd ut…
Slutligen, efter ungefär 20 minuters toköverstyrd stockholmspunkrock så säger Böna, med en stor estradörs sinne för timing och konstpauser att:
“Jo, bara så ni vet. Nu så kommer faktiskt den här kvällens allra första applåd…”
Helt plötsligt blir det snudd på nästan tyst i salongen…vad vill det här säga? Vad ska komma nu? “Jo…” konstpaus igen”Vi ska spela våran….” rösten var nu bara ett viskande…”Vi ska spela våran…sista låt…”
Hela Music Palais brister ut i ett enda stort gigantiskt jubel. Det var som om nåt av Stockholmslagen hade gjort mål i ett derby!!! Det enda som fattades var konfetti så hade det sett ut som det gjorde på slutet i Mel Brooks “Det våras för stumfilmen”!!!
Grabbarna körde sin sista enminutslåt och gick av banan. Inte ens en antydan till extranummer. Spelningen var slut, alla utom fyra små grabbar var inget annat än just så glada som de kunde bli.

Jag stötte på den gode Böna runt ett år senare och han kommenterade det hela med att: “Äh! dom som buade, det var bara gubbar! Efter Winter-konserten så såg jag honom då och då på olika klubbar och konsertlokaler och kom att gilla honom skarpt som person. En punkare som gillar J. Geils Band kan man ju bara älska…
!982 avled den genomsympatiske Böna i en bilolycka, och svensk rock missade en – kanske inte hörnpelare – men ändå en kille med ett stort hjärta, både på och utanför scenen…

Popularity: 17% [?]

09.24.06

Monkees var väl inge’ bra! Dom spelade ju inte själva!

Posted in Min blogg at 7:07 pm

Hallå igen!
Nu ska vi försöka avliva några myter igen.
Ett ständigt aktuellt tema på den här bloggen…
Nu startar vi.
En del myter i musikvärlden är tunga att bli av med, speciellt när det faktiskt finns ett litet korn av sanning i dem.
Då kan de bli omöjliga att bli av med…
Jo…det är sant. P.J. Proby spräckte sina byxor på scenen… Nu var det visserligen bara vid knäna, och han var och är en fenomenal sångare…likväl är det myten som lever kvar. Så här låter det:
-P.J. Proby? Jaha…du menar byxspräckarn’!!!
Och Hendrix, jo visst,han eldade faktiskt upp sin gitarr på Monterey…men…ändå, inte bara det…han hann ju med att revolutionera hela gitarrspelandet för en hel generation, men ändå…
-Jimi Hendrix? Äh, Han var väl inge bra! Var det inte han som bara eldade upp gitarren hela tiden?
Och Elvis period på Sun var ju lysande, men knappast det enda av klass som han lyckades producera…som vi vet. Ändå så hörs det ofta:
-Elvis Presley? Jo…Sun-singlarna var väl bra…men efter lumpen var han ju helt slut.
Jerry Lee Lewis har haft en karriär i 50 år vid det här laget, men…vad är det de flesta minns? Jo:
-Jerry Lee Lewis, det var ju han som gifte sig med sin 13-åriga kusin.
Och angående Beatles, denna eviga uppdelning i vitt och svart…Så här säger förståsigpåaren:
-John Lennon var rebellen och Paul McCartney nån slags familjeentertainer.
Suck…Jo…visst skrev Paul en del småtöntiga låtar som Obla-di Obla-da, men han gjorde även “Helter Skelter”, “I’m Down”; och “Why don’t we do it in the road?”…
Och Johns låtar med Beatles förutom Revoution…var de så rebelliska egentligen? Det var ju faktiskt han som skrev “Goodnight”, avslutningsspåret på den vita dubbeln…En fantastiskt bra låt, men den mest sockersliskiga låten i hela Beatles produktion! Inte mycket rebell över den låten inte…
Och så har vi småmyterna som är lite oförargliga, men ändå ack så seglivade …:
-Paul Anka skrev “My Way”. FEL! Det är en gammal fransk shlager. Han skrev engelska texten.
-Elvis knarkade. FEL. Han var läkemedelsmissbrukare, som väldigt många andra…
-Keith Richards byter blod i Schweiz ibland. ETT RENT PÅHITT.
-David Gilmour ersatte Syd Barrett i Pink Floyd. FEL.
Gruppen bestod av 5 man ett kort tag med BÅDE Gilmour och Barrett!
Osv, osv…
Ta sen det här om att rocken kom och förde in sex i musiken – äntligen…Många har sagt:
-Innan rock n’ rollen så fanns det bara låtar som “Vad tar ni för valpen där i fönstret” ju. Allt var bara mesigt och mjäkigt om att -maximalt – hålla varann i handen.
JO HEJ DU!!! Lyssna på jazz från -30 och -40talet. Vad gick dom på för droger? Det låter ju för det mesta som ett väl organiserat kaos…En del av den musiken skulle snudd på kunna klassas som hårdrock…
Lyssna sen på svensk schlager från samma epok. Pryda melodier om att hålla handen? Knappast. Ta valfri låt med Lasse Dahlqvist, Harry Brandelius eller varför inte Evert Taube. Drygt hälften av texterna är ju helt omaskerad erotik. Låtar som:”I min kajuta”, “Svarte Rudolf”; “Flickan i Havanna” osv, får bannlysningen av Rolling Stones “Let’s spend the night together” i amerikansk TV att framstå som helt löjeväckande…Det var nog snarast värre förr…”I wanna be yor man”, stenhård text, pang på rödbetan? Lyssna på “Svarte Rudolf” och häpna! Skulle ha fått Mick Jagger att rodna…
Och så kommer vi till myternas myt.
-Monkees var väl inge’ bra, dom spelade ju inte själva.
Jo, återigen sant till viss del, MEN, hur man kan dissa ett band som gjorde så väldigt mycket bra , genom att hänvisa till att dom inte spelade själva? Och detta var en epok när det var snarast regel än undantag att ha med studiomusiker under inspelningarna.
Alltså…Monkees var långt ifrån det enda bandet som tog in andra musiker på sina skivor under 60-talet. Ett så pass välrenommerat band som Beach Boys hade ju tidigt horder av andra musiker på sina skivor, något som kom att kulminera på “Pet Sounds” där, efter vad jag vet, Carl Wilson spelar gitarr på en (1) låt och att utomstående tar hand om allt annat i instrumentalväg.
Varför det var så här förklaras till viss del med att det var en boom som hade inträffat inom populärmusiken. Skivor skulle ut, så fort som möjligt, på en glödhet marknad. Då var det viktigt att man kunde utnyttja alla befintliga studios till max, och det gjorde att det inte fanns utrymme för ett orutinerat band som inte varit i en studio tidigare att pröva sig fram under en vecka. Nej, in med fasta studiomusiker som lärde sig låtarna på en halvtimme och sen bara drog dom rakt av. Det var ju deras jobb.
Det finns väl heller ingen som tror att det är Paul McCartney som spelar trumpeten i Penny Lane, eller stråkarna i Yesterday…Eller att Janne Frisk spelar kornett i “Sagan om Lillla Sofi”.
Skulle det vara nån form av fusk…Självklart inte. Musik är ju bara musik, och en bra låt är en bra låt oavsett vilka som spelar på plattorna…Tragiskt bara att Monkees fans inte resonerade på samma sätt utan helt enkelt vände dom ryggen…och att de får lida för det än idag…För ett band som har gjort “Daydream Believer”, “Last Train to Clarksville” och “I’m a Beleiver” är värda all tänkbar respekt…Inte det öppna hån som nämnandet av gruppens namn ofta framkallat under årens lopp.
(Visste ni att Davy Jones hade försörjt sig som jockey – och jag menar galopp-jockey, inte DJ – innan han kom med i gruppen…och att det var Mike Nesmiths mamma som uppfann Tipex, de kom att bli en av Amerikas rikaste familjer… och att Peter Torks föräldrar kom från Norge och att han egentligen hette Peter Torkelsson…och att Stephen Stills från Crosby, Stills, Nash & Young kandiderade för Monkees, men att just Peter Tork tog hans plats, enligt ryktet på grund av Stills oregelbundna tandrad?)
Nu får det räcka för i dag!
Ha en bra kväll, vi hörs i morgon!
Micke

Popularity: 20% [?]

09.23.06

En halv dags ledighet…och funderingar kring det förgågna…

Posted in Min blogg at 11:07 pm

Japp! I dag började jag inte jobba förän ½8 på kvällen…Lämnade butiken runt 01.00 Hem, mat, video och i säng vid 02.30. Upp 07.30 i morse. Min kompis Michelle skulle jobba några timmar på en båtmässa ute i skärgårn’ på ön Sandhamn, och hon lyckades övertala mig att följa med. Det var inget märkligt eller märkvärdigt med det: 2 timmars båtresa dit, 5½ timme där och 2 timmars resa hem. Inte alls nåt att skriva om…
…om det inte vore för det faktum att jag inte varit på Sandhamn sen jag var barn…Återseendet av saker och platser som jag sett när jag var 13-14 år varandes på båtsemester med mamma, pappa min lillasyster och våran katt Siri var lite omtumlande. Ja just det. Det fanns ju ett värdshus där…och där är ju kiosken…och bageriet! Saker som jag inte ägnat en tanke åt på så många år och där var dom…Jo, lite omtumlande…Tänk om jag hade vetat att det skulle dröja till 2006 innan jag skulle komma tillbaka, och då till och med äldre än vad mina föräldrar var då.
Men…jag tänkte faktiskt göra en tidsresa ännu längre tillbaks i tiden, en resa som på ett häpnadsväckande sätt anknyter till dagsläget…och gör det på ett sätt som får en att tvivla på allt vad man lärt sig om orsak och verkan…
Tillbaka till Sundsvall år 1920-30…
Där föddes och växte upp båda mina föräldrar, följdaktligen så levde även mina far- och morföräldrar där.
Något som jag fick höra tidigt i min egen barndom var att jag är slående lik min morfar. Då denne avled när jag var runt 2 år så har jag inga minnen alls från honom. Men likheten i beteende har alltid påpekats.
Hur det nu var: min morfar och mormor hade ett bageri i centrala Sundsvall, ett bageri som var känt i hela Sundsvall med omnejd efter vad jag hört. Det började – som så ofta i en väldigt liten skala men växte sig starkare med åren som gick…
Tillbaka till nutid…eller omkring 7 månader sedan.
Jag har beslutat mig för att göra en flykt till Sundsvall över en kväll och en förmiddag, för att hälsa på en bekant, och nämner detta för min äldre syster. Min egen resa blir, om jag minns rätt, mitt andra besök i Sundsvall sen jag var barn, men Pia, min syster, har varit där en hel del på sistone, på grund av sin nyköpta sommarstuga i Gnarp, ungefär 5 mil därifrån.
Så, Pia börjar berätta lite om staden och om vår släkt, var de bodde, och var de hade bott ännu tidigare.
Plötsligt så säger hon:
-Jo, visste du att morfar och mormor hade en till butik lite längre ner på samma gata som dom hade bageriet?
-Va, sa jag, det hade jag inte en aning om! Men innan jag han vidarekommentera detta så fortsätter hon:
-Och så hade dom en lägenhet där dom bodde ovanför det stora bageriet.
I ett par sekunder så var jag helt tyst, sen sa jag:
-Jaha, det börjar ju likna nån annan som vi känner till…
-Jaha, vem dådå? kom det lite lätt naivt.
-Jaaa…jag tänkte nog på mig själv, ja…
Tyst från min syster i ett par sekunder, sen så utbrast hon: ja just det, det har jag aldrig tänkt på!
Det tunga i berättelsen är alltså att jag som har två butiker på samma gata och bor ovanför den större av dom, hade en mormor och morfar som har haft två bagerier på samma gata och bodde ovanför den större av dom…Helt enkelt ofattbart…Är vi bara fångar i en genbank och är tvingade att upprepa våra förfäders agerande om och om igen? Eller är det återigen bara en helt sanslös slump som spelar oss en massa spratt igen? (Se krönikan om synkronicitet!)
Ja säg det? Tugga då i er nästa lilla grej!
Jag frågade min syster om det fortfarande var bageri i lokalen:
-Nej, svarar hon, det är en skivbutik nu! Och detta säger hon som om det vore det mest självklara i hela världen…
Jag känner till 1, men har hört rykten om 2 skivbnutiker i Sundsvall, en del rykten säger att den andrad fanns men nu är nedlagd,vilket gör att bara en finns kvar… Det gör följande:
I Sundsvalls möjligtvis enda skivbutik hade min mormor och morfar tidigare sitt stora bageri som de startade för ungefär 80 år sen!
Det bageriet hade en liten systerbutik på samma gata 100 meter längre bort, precis som jag har på Långholmsgatan!
De bodde ovanför det stora bageriet, precis som jag gör ovanför min stora skivbutik!
Förklara det den som kan!

Popularity: 16% [?]

09.22.06

Gilbert O’sullivan…dra-ner-volymen-läge eller borttappad presumptiv superstjärna?

Posted in Min blogg at 12:01 am

Hallå igen!
Återigen en halvdråplig krönika som handlar om…ja inte om omvärdering utan att om att överhuvudtaget värdera, på nån som helst saklig grund…
Vi startar!
En av de artister som jag tyckte sämst – eller snarare värst – om i början på -70-talet var nog Gilbert O’sullivan. Orsakerna var mer än en. Starkaste bidraget var onekligen hans vidriga tönt-image som i stort sett bara appelerade till alla sveriges mödrar i åldrarna 40 och uppåt. Bara det var ju nog för att hata honom vid 15 års ålder… Men musiken…det är det märkliga i sammanhanget… Det lilla jag hörde av den fick jag av någon anledning aldrig ur huvudet, jag gick flera dagar efteråt och nynnade på “Matrimony”…Helt mot min vilja! En vedervärdig upplevelse…Jag avskydde ju låten!!!
För att i fortsättningen slippa dessa kval såg jag mig tvungen att ta till ett knep när jag lyssnade på Kvällstoppen eller Tio-i-topp. Allt för att slippa drabbas av plågan.
Så här gjorde jag: jag hängde med väldigt noga mellan låtarna och lyssnade med ultraskärpt öra på vilken artist som skulle komma härnäst på listan. Så fort som jag hörde ordet Gilbert så drog jag ner volymen på radion till noll, tittade på klockan och väntade i tysthet under 3 minuter. När dessa gått så drog jag långsamt upp volymen… Var det musik kvar så åkte den blixtsnabbt ner igen! Sen upp igen lite försiktigt…Så där höll jag på tills hans låt garanterat var slut! Sen kunde jag fortsätta lyssna på resten! Kusten var klar…
Då mannens era var slut redan 1973 så var det inte så många år som jag behövde hålla på så där…jag genomförde dock taktiken hela vägen ut. Inte en Gilbert O’Sullivan låt in i mitt huvud inte!
Så går det då 30 år…
….och här sitter jag i min egen skivaffär omgiven av all slags musik från alla tänkbara epoker…
…och så en dag så ramlar det in en CD som heter “Best of” med en artist som då det begav sig kallade sig för…………………………Gilbert O’Sullivan… Gilbert O’sullivan………………………???
Just det! Han ja! Han som var så vedervärig! Supertönten med dom extremt larviga låtarna!
En tanke dök så smått upp i mitt huvud…Om jag skulle ta och lyssna på skiten för att få skratta lite grann?
Tänkt och gjort! Skivan åkte på och musiken började krypa fram ur högtalarna…Döm om min förvåning…jag säger bara det!, döm om min förvåning! Han var ju bra!
Låt efter låt strömmade ut och små, små mästerverk trängde in i butiken.
Fyndiga harmonier, lustiga arrangemang, stark blandning av stilar, bra sång, roliga texter allt blandat huller om buller!
Min haka föll till golvet ungefär…vad var det här? Hur hade jag kunnat missa detta? Förklaringen ligger delvis i att den förste som jag nu associerade till var Elton John, och han var också en artist som jag i stort sett avskydde i början av -70-talet, så det hela handlade kanske delvis om en förändring av smak…
Men först och främst så berodde det ju på den enkla lilla orsaken att jag ju hade förbjudit mig själv att överhuvudtaget lyssna på honom!!! O.K….risken att jag hade fallit för honom vid den tidpunkten är väl inte så stor, det var helt enkelt inte min melodi just då…men det var ändå dråpligt att inse att bortsett från “Matrimony” och nåt mer, så hade jag knappt hört en artist som jag med alla tänkbar argumentering bara avskydde.
Dra inte upp några paralleller med erat ABBA-lyssnande nu, gruppen som många avskydde på -70-talet för att senare omvärdera 30 år senare…Jag pratar alltså om en artist som jag bara bestämt mig för – på eget initiativ – att hata…trots att jag knappt visste hur han lät!
ABBA hörde vi ju jämt var vi än gick…
Uppriktigt talat, jag tror att hade den gode Gilbert skött sina kort bättre så hade han kunnat bli – inom sin genre – hur stor som helst…och den åsikten, den står jag för! Synd bara att det tog mig 30 år att förstå det…
Reflektioner!
Micke

Popularity: 21% [?]

09.19.06

James Burton – en idol…D.v.s. före detta idol…

Posted in Min blogg at 12:01 am

Ja, att våga är nyckeln till framgång, så var det visst jag skrev igår ja…
Men allt måste skötas på ett syggt och respektfullt sätt…annars går det bara åt skogen!
Detta illustreras av följande lilla anekdot…En man som vågade – i allra högsta grad – men som bara förlorade…
Året är 1995, platsen musikmuseet, Östermalm, Stockholm. Orsaken: Elvis gamle supergitarrist James Burton ska ha konsert kompad av ett norskt gammalt 60-talsband! Kanon, häftigt, underbart!
En av mina stora gitarrhjältar i stan! Otroligt!
Burton! Handplockad till Elvis TCB-band som kompade honom från 1969 och framåt. En otroligt kreativ gitarrist som gav en extra skjuts till soundet
under hela Elvis 70-tal. En enorm musiker!
Som gitarrist själv så är det något som jag alltid har inspirerats av, det hans sätt att blanda komp, småfigurer och solon i en helhet. Även mycket
intressant är hans egenhet att alltid spela olika från gång till gång på samma låt, fast alltid lika bra!
Tillbaka till spelningen!
Jag var där med min dåvarande vackra flickvän Norma, en sydamerikanska med rastaflätat hår. Vi kan väl säga att hon stack ut lite grann i mängden.
Det kom att sätta sina spår under kvällens lopp…
Norska bandet inledde…Hur bra som helst! Mycket 60-tal. Sångaren sjöng väldigt inspirerat! Mestadels framfördes Elvis men även lite Roy Orbison och annat 60-tal av den genren.
Efter 45 minuter så kommer han sen in på scenen:
Den store JAMES BURTON!!!
Första låten startar: “See see rider”! Allt är nu helt suveränt, otroligt driv på bandet, sången lysande…bara det att den nye gitarristen på scenen verkar aningen vilsen…Det tycks som att han inte riktigt kommer ihåg hur låten går…det är nästan som om han famlar omkring letandes efter spindelväv…Pinsamt rent ut sagt…
Så fortsätter konserten i 45 minuter till…En totalt oinspirerad och uttråkad Burton står pliktskyldigast och försöker komma ihåg hur låtarna går. O.K., för det mesta så gör han det, men han har svårt för att dölja sin osäkerhet. Och…han verkar helt ointresserad av det som sker runt omkring honom!
Det som nu var runt omkring var helt klart väldigt, väldigt bra. Hit efter hit levererat med kraft, skicklighet och akuratess! Synd bara att inte alla ville vara med! Burton såg mest vilsen ut…
Konserten avslutas, det mesta är frid och fröjd!
I lokalen sker försäljning av Elvis-memorabilia, CD och LP-skivor. Jag och Norma strosar runt och tittar oss omkring, och se där! Där sitter James Burton och signerar skivor! Jättekul! Och jag som precis har köpt några skivor med kar’n, här ska vi få signerat! Sagt och gjort! Fram till mannen, fram med en skiva, och så det där sedvanliga: “Oh, I’ve always admired your playing…” Väldigt snabbt så ser jag att han är totalt ointresserad av allt av vad jag säger och gör, ja hela min gestalt över huvud taget! Det som hamnade i Burtons fokus var min flickvän Norma…”Hi, honey! How are you?” säger han och kvällens första leende från mannen i fråga kan skönjas…Men stopp nu! Vad är det som håller på att hända? Här får jag träffa och prata med en av mina stora idoler…och det första som händer är att han stöter på min tjej!!! Och helt utan att skämmas, utan att bry sig ett smack om mig, ett fan som kom för att få plattor signerade!
Med ett “Sorry” så tar jag mina skivor och min tjej och går därifrån. Han hade inte bevärdigat mig med en blick så det var nog ingenting som han ens märkte…
Allt nog…jag gick fram till en av norrmännen och började prata med honom medans Norma gick runt lite för sig själv. Klart trevlig gutt att snacka med. Jag berömde bandet och sa att det var en jättebra spelning som vi precis hade hört…
Men vad nu då! Helt plötsligt så har den där j-a Burton gått fram till min dam, och, vad gör han? Han smeker henne på kinden! Nu var väl ändå måttet rågat!
Jag går fram till de tu och gör klart för James att Norma inte förstår ett enda ord engelska, att hon är ihop med mig, att hon inte har en aning om vem han är, hon är här bara för min skull, och att hennes mentalitet är sån att otrohet inte finns på kartan, så vänligen ta och lämna oss i fred!!!
Vi kollade runt i 20 minuter till, sen gick vi ut från lokalen, ner på gården och ut på den lilla gatan…
Då hör vi en bil som kommer bakom oss ut från gården som vi just kom från…Vi makar på oss och bilen glider sakta förbi oss, en sidoruta vevas ner, chauffören tutar, ett ansikte lutar sig ut ur fönstret och en arm vinkar entusiastiskt…James Burton…igen…Bilen passerar oss och ökar farten, snart ser vi bara två röda lyktor på limousinens akter som glider iväg längs Artillerigatan, i ungefär samma jämna takt som James “Bighead” Burton glider bort från listan på mina idoler…för alltid…

Popularity: 6% [?]

09.17.06

Vikten av att våga!

Posted in Min blogg at 10:56 pm

Vikten av att våga, ja…
En kort-kortis i kväll!
Jo…det har ju hitintills varit ganska så spridda skurar med musik, film, TV men också en hel del livsfilosofi…
Hör det egentligen hemma här, kanske många tycker, det anser i vart fall jag, och det är jag som bestämmer! Och märk väl, den typen av krönika får nog så många kommentarer som de om musik och film. (Inom parentes kan väl nämnas att bottenläget just nu innehas av en sportkrönika. Den om Holmsund…Noll inlägg…Jo, det var ett vågspel att skriva den, den var ju väldigt personlig…).
Vikten av att våga!
Det här är egentligen bara en liten kortis som är en lätt maskerad uppmaning till oss alla:
Var inte för feg för att våga!
Utan att våga ta ett steg i en ny riktning så blir det svårligen någon större föråndring i tillvaron.
Häromdan så gjorde jag en sak som i mina ögon gör att jag kvalificerar in som en våghals. Jag ska hålla alla på halster ett tag…och inte direkt berätta vad det handlade om, men mer om det senare…kanske!
Jag kände direkt efteråt den där lite lätt svårdefinierbara känslan av: vad-har-jag-gjort-nu-då? Men den övergick rätt så snart i ett lugn och en ny känsla av: O.K., det värsta som kan komma ut av det här kan faktiskt inte vara så farligt!
Jag är inte nån överdrivet modig eller framåt människa, men med facit i hand så har jag tagit ett par steg vid ett par tillfällen som inte har varit så självklara, och där möjligheten att backa tillbaka inte hade varit det minsta skamfylld. Ändå så slutade jag ett välbetalt postjobb, tre år senare var jag arbetslös men fick en returchans på mitt gamla jobb…men öppnade en egen butik i stället. Var det rätt? Det vet jag inte, men det känns ändå inte helt fel att i kväll sitta här i min liilla lokal, två trappsteg ner från Långholmsgatan…10 år senare…Och det hade inte hänt om jag inte vågat ta det där otäcka steget ut i det okända…
En gammal tes är att man vet vad man har men inte vad man får…jepp, så sant…Men det man får kanske blir så mycket mer än man ens hade kunnat drömma om…
Att starta den här bloggen var ju inte heller det helt ångestbefriat. “Tänk om ingen läser nåt!” “Folk kanske kommer att skratta åt mig!” osv, men jag är givetvis väldigt glad åt att jag slängde alla tvivel på soptippen…
Summa summarum i denna kortkrönika:
Vill du något, våga ta första steget!
Jag tog häromdan ett sånt steg, vet ej
var jag kommer att hamna, men vad det
än blir så är jag glad att jag tog det!
Och så massor med era reflektioner, tack!!!
Micke

Popularity: 6% [?]

Elvisfilmer – skräp, tidsdokument eller kanske t.o.m. före sin tid…???

Posted in Min blogg at 12:38 am

Vanudå? Har han blivit galen? Stämmer det som han sa, den där killen från gatan, att han är helt dum i huvet? Skulle Elvisfilmerna varit före sin tid? Men nu får han väl ge sig!
Njaaa…det vet jag inte om jag är rätt person att svara på, jag vet bara att, jo, jag menar allvar! I mångt och mycket så var Elvisfilmerna före sin tid!
Motivering?
Kommer:
Först bara en liten historik:
Elvis Presley gjorde under åren 56-72 trettiotre filmer varav trettioen spelfilmer och två dokumentärer.
Den första hette “Love Me Tender.
Denna åtföljdes snart av filmer som “Loving You”, “Jailhouse Rock”, “King Creole”, “Blue Hawai” 1969 kom den allra sista spelfilmen “Change of Habit”, (en filmtitel med flera bottnar, om inte annat så var det just “a change of habit” som Elvis gick igenom just då när han återvände till scenen efter 8 års frånvaro.) Efter “Change…” så läpptes 1970 resp. -72 två stycken dokumentärer, “That’s the Way it is” och “Elvis on Tour”.
Det var lite bakgrund det. Nu går vi vidare:
Spelfilmerna var i stort sett kritiserade från start. Knappt en enda av Elvis filmer nådde ens upp till godkänt hos kritikerkåren. “King Creole” och “Jailhouse Rock” är nog de två jag kan hitta som inte unisont har krossats av kritikerna (undantaget recensioner skrivna i fanklubbstidningar då förstås). I mångt och mycket så kan jag hålla med! Jag har sett samtliga filmer en uppsjö av gånger och…nej, även de bästa håller inte, det är ofta snubblande nära, men de håller bara inte! Ta t.ex. “Fun in Acapulco”! Det mesta är rätt så logiskt fram till de sista 7 minuterna när Elvis: 1) klappar till sin dödsfiende – klippdykaren – så att denne bryter armen och inte kan göra dagens och de kommande 6 månadernas hopp! 2) för att rädda showen hoppar i stället för sin dödsfiende och gör braksucce! 3) snor hans tjej!, och den enda reaktionen blir att dödsfienden går fram till Elvis och skakar hand med honom, sägandes, med ett stort leende, att: “Anyone who can do a dive like that cannot be a coward!” !!! Rätt trolig utveckling eller???
Liknande logiska kullerbyttor är legio i Elvis filmer, men så gott som alltid av någon märklig anledning på just slutet.
“Loving You” och “Roustabout” är två filmer som känns helt O.K. ända tills de sista tio minuterna som totalt kvaddar de båda filmerna! All röd tråd klipps sönder till små tussar och man lämnas med en känsla av: Jamän hur gick det här till då? Även slutet på den annars – enligt mig – klart godkända filmen “King Creole” blir smått patetiskt med Elvis sjungandes “As Long as I Have You” när hans pappa plötsligt står i klubblokalens dörröppning och dennes min röjer att han förlåter sin son för allt som denne gjort. Och vad har Elvis då gjort? Jo, med sina så kallade polare så har Elvis rånat och misshandlat sin egen pappa så att denne länge svävade mellan liv och död. Av någon anledning så räcker det med ett ögonkast så känner Elvis att allt är helt O.K., hans ansikte spricker upp i ett stort leende, och han fortsätter att sjunga “As long as I have you…”
Den stora frågan är: varför alltid i slutet? Inte spelar man väl in en film i kronologisk ordning heller? I ett dylikt fall så skulle man ju tippa att pengarna helt enkelt vore slut och att man illa kvickt måste avsluta allting på bekostnad av all tänkbar logik! Men så är det väl ändå inte? Så mysteriet kvarstår: varför pajar dom så gott som alltid på just slutet? Ta “Paradise Hawaian Style” där filmen slutar i stort sett mitt i handlingen med ett c:a 8 minuter långt musikstycke innan skylten “The End” visas. Där anar man på långt håll en panik. Oj då! Vi har inte pengar kvar till de 2 sista scenerna! Äh, kör lite “folklore-dans” och sen Elvis som hoppar in och avrundar det hela så har folk hunnit glömma att filmen aldrig slutade i egentlig mening! Helt obetalbart!
Ett annat bra exempel är Viva Las Vegas”! Det mesta går på räls i filmen, förmodligen en av de mer påkostade filmerna med vackert foto och ett flertal fina dansnummer, och med en Ann-Margret som under långa perioder t.o.m. överglänser Elvis som artist. Allt, ja…ända tills slutet…igen. Biltävlingen går äntligen av stapeln! I väg och…OJ!…där körde Elvis bäste vän ihjäl sig! Och där vann han! Snabbt scenbyte… Men vad nu då? Elvis och Ann-Margret går ut ur ett kapell, i bröllopsutstyrslar! Hux flux så har dom gift sig! Och där, PANG! BOM! så slutar filmen…Ridå i dubbel bemärkelse…
Jag kan bara nämna 3 filmer som verkligen har en röd tråd som håller filmen igenom: “Blue Hawai”, “Clambake” och “Change of Habit”! OBS, det ska inte tolkas som att det är mina favoritfilmer utan bara att de är i avsaknad av alltför grova logiska kullerbyttor.
Allt detta till trots så ÄLSKAR jag i stort sett alla Elvis filmer! (“Blue Hawai har jag nog sett 12 gånger och njutit lika mycket varje gång!) I mångt och mycket så är dom underbara tidsdokument med bilar, kläder, attityder, tänkesätt och framför allt musik från en svunnen epok. Av lättförståeliga skäl så gäller det inte filmer som “Love Me Tender” som ju utspelar sig på 1800-talet, men det stora flertalet filmer är samtida.
Men vad var det jag skrev i titeln? Före sin tid? Vad menar jag nu med det då? JO!!!:
Ta “Blue Hawai”! När jag såg den på bio -77 så hånskrattade folk i salongen när Elvis stod på en badstrand med en ukulele och sjöng och man kunde höra en hel orkester i bakgrunden! I “Can’t Help Falling in Love” från samma film så är han ackompanjerad av en speldosa (!!!) men likt f-annat så hörs en komplett orkester i filmen!!! Något löjligare kunde man ju inte tänka sig 1977! Allt vad punk och “sopa-bort-allt-gammalt” stod för var ju en antites till en brylkrämsnisse som stod och fjantade sig på ett dylikt sett film efter film! Men utvecklingen går både framåt bakåt och åt alla håll och kanter…På 80-talet så exploderade MTV och rockvideo-syndromet. Helt plötsligt så var vi där igen utan att nån riktigt förstått hur det gick till! De tuffaste av de hårdaste av de coolaste rockstjärnorna stod helt plötsligt på hustak, flög genom världsrymden, simmade under vattnet medans de sjöng sina presumtiva hitlåtar! Och allt medans en fullmatad popproduktion matade i bakgrunden!
Med ens så var det precis så som det skulle vara, ingen reste sig upp och sa: “Nämen va’ larvigt! Varifrån kommer musiken? Det finns ju inga som spelar ju!”
Helt enkelt: Elvisfilmerna med sina 10-12 musikstycken i varje film var föregångare till dagens MTV-videos! Believe it or not!
Summa summarum för att hastigt och lustigt runda av kvällens grubblerier:
1) Elvis filmer är tyvärr rent objektivt jämfört med samtida filmer rent skräp, även om det ibland gränsar till självmål på stopptid…som i “King Creole”…
2) De är ofta härliga tidsdokument med en rik flora av attribut från en svunnen ungdomskultur. Ex. “Loving you”…
3) MTV har återgett statusen för Elvis sjungandes för marionettdockor, som han gjorde i “G.I. Blues”!!!
Kommentarer???
Massor hoppas jag!!!
Vi hörs i morgon kväll!!!

Popularity: 8% [?]