08.20.06
Posted in Min blogg
at 10:20 pm
Livet kan ibland bjuda en på dråpligheter som trotsar allt vad man själv skulle kunna komma på ifall man skulle skriva ett manuskript. Det gäller väl alla vi människor, var vi än befinner oss i tillvaron!
Rätt vad det är så överträffar verkligheten dikten! Alltid när vi minst anar det.
Då och då har jag sagt att en svaghet med boken “High Fidelity” är att författaren själv uppenbarligen inte har arbetat i en skivbutik, då den är tämligen befriad från dessa dråpliga vardagshändelser som dyker upp just när man arbetar mycket med andra människor.
Jag ska här dra upp en liten händelse…i framtiden kommer det kanske fler!
Vid ett tillfälle, för en 3-4 år sedan, blev jag intervjuad i radion. Jag fick lite standardfrågor angående vinylens ställning och status just nu bland skivköpare i största allmänhet. Ett av svaren jag gav var att vi - i egenskap av vinylbutik, märk väl - säljer ungefär lika mycket vinyl som CD.
Inte så märkligt då vi ju är något av specialiserade på vinyl. En stor majoritet av skivbutiker har inget eller ett blygsamt sortiment av vinyl så svaret på frågan är ju beroende på vilken affär som tillfrågas. Inget märkligt med det, det är väl underförstått…Det rörde sig ju inte om en marknadsundersökning utan om ett kulturprogram i radion…
Alltnog…c:a en vecka senare så står jag i min butik en söndageftermiddag. Fullt med folk, bra stämning. Mitt i allt så står en kille och bläddrar
entusiastiskt i “nyimkommet”backen. Entusiastiskt i bemärkelsen att han tittar noggrant på varje enskild platta, och att ett stort leende färgar, hans ansikte innan han med en huvudskakning och ett ännu större leende placerar tillbaka skivan. Om och om igen! Skiva efter skiva! Efter ett tag så kommer enstaka kommentarer som “Ojojoj!” “Ojojoj vilken skatt man sitter på!”…Slutligen, efter 15-20 minuter, så tilltalar han mig frågandes: “Du! Om jag skulle sälja alla mina vinylplattor till dig, hur mycket skulle jag få då?”…Hmmm…här har vi en knepig en tänkte jag och sade sävligt “Tjaaa,det beror ju på vad det är som du har såklart…”
Ett snabbt och distinkt svar följde: “Allt!!! Jag har allt!!!”
Hoppsan! En riktigt svår en, tänkte jag! Bäst att dämpa hans iver lite grann innan det här sticker iväg hur långt som helst…”Jaa…du får ju till att börja med tänka på att mycket av vinylen inte är speciellt intressant…det är nog så att majoriteten inte har så stort värde”…
“Johoodå!!! Det har det visst det!!!” bröt mannen av bestämt med ett stort leende fullt av självförtroende. “Vet du inte om det? Det säljs ju mer vinyl än någonsin just nu!” basunerade han ut för mig och hela övriga butiken. “Folk är ju som TOKIGA i vinyl!!!”
Mer vinyl än någonsin???! Jasså! Det var nåt nytt!
Det skulle alltså säljas mer vinyl än på 70- och 80-talet!!!
Tillåt mig att tvivla en smula………
Nu började jag att bli lite retad! Skulle den här glapptruten få komma in till mig och tala om för mig hur marknadnen ser ut? Aldrig! Aldrig!!! “Det stämmer väl ändå inte!” svarade jag.
“Joooooodå!” kom svaret med ett lika stort leende som tidigare “Ungarna köper vinyl utav bara h-e nu för tiden!!!”
“Det gör dom väl inte!” svarade jag klart irriterad över dom här tokerierna. Vad hade han fått allt det där ifrån? Mannen tog mod till sig och lossade det tunga artilleriet:
“Du…jag ska tala om för dig: Det säljs lika mycket vinyl idag som CD!!!” När han sade den meningen så hade leendet och självbelåtenheten tagit sig nästan parodiska propotioner. Helt plötsligt så ser jag läget:
Killen står och hånler åt mig, rakt upp i ansiktet på mig!!! Han är övertygad om att han har rätt, och att jag inte fattat ett skit!!!
Nu var jag tvungen att slå tillbaka, HÅRT!
“Men det har du väl ändå fått fullständigt om bakfoten!” sa jag. “Det skulle väl ändå jag veta bättre än dig, jag som JOBBAR i skivbranschen!” Hans svar lät inte dröja:
“Joodå!!! Vet du inte det, det var en kille på radio häromdan som berättade att det säljs LIKA MYCKET VINYL SOM CD NU FÖR TIDEN!!!”
Då… då blev jag tyst…Vad skulle jag svara på det? Han hade alltså hört MIG på radion när jag pratade om vinylmarknaden i MIN butik, och sen trodde han att det gällde generellt överallt…Han stod alltså och använde mina egna ord som argument mot mig!!! Och då…vad säger man då? Ingenting…en sån situation är ju så absurd att man behöver gott om tid på sig för att förstå hela perspektivet.
Jag stod alltså där som en brevlåda, killen gick ut i triumf efter att ha talat om för mig “hur skivbranschen ligger till i dag!”…
Efteråt så har jag funderat på om den här situationen ändå inte var ganska så speciell? Det var ju en ren slump att han gick till just mig! Och, hade jag inte blivit irriterad och börjat käfta emot så hade jag aldrig fått veta varför han sa som han sa… Så…jo…jag tror att det var en ganska så unik händelse!
Vad tror du? Eller…vad tyckte du om storyn?
Lämna kommentar!
Popularity: 7% [?]
Permalink
08.19.06
Posted in Min blogg
at 11:37 pm
Musikpuben Akkurat, Hornsgatan…vintern 2000.
Jodå, nog var jag glad allt! Mitt gamla favoritband Canned Heat (”Going up the country”, “On the road again”) skulle spela på Akkurat! Kanon!
Inte första gången som jag skulle se dem…kanske femte…men ändå tillräckligt roligt för att lyckohormonerna skulle börja snurra runt…Trots allt, 1970, på
konserthuset i Stockholm så var just Canned Heat det första band jag åkte in och såg själv utan föräldrar eller storasyster, så tanken på en ny spelning väckte onekligen en del gamla minnen till liv!
Allt nog…ett par dar innan så kom jag på en kul ide´… Varför inte ta med alla gamla Canned Heat-vinyler och se till att få dem signerade backstage? Antalet hade vuxit remarkabelt under årens lopp, och förutom de ordinarie utgåvorna så ägde jag runt 35 st.
bootlegskivor! Härligt! Vilken grej att få alla med autografer, perfekt för väggarna i affären! Nåt att skryta med!
Kvällen för konserten gör sitt intåg! Som vanligt så kommer alla mina förhoppningar om att stänga lite tidigare än vanligt på skam! En kund till…och en till…och en till…och ser man på…ytterligare en till! Pang! Där gick dörren slutligen igen! Upp till lägenheten, in i duschen, på med kläderna, pengar i fickan, på
med skorna, låsa dörren och… iväg!!! Rejält senare än vad det borde vara…vi skulle ju samlas en stund innan…MEN VAD I…!!!
Jag hade ju glömt skivorna som skulle signeras!!! Tre sekunders tvekan…sen insåg jag: det får helt enkelt bli en annan gång! Jag hinner inte vända tillbaka!
Framåt marsch till Akkurat i stället!!! Väl där hittade jag snabbt mina kompisar Classe T., Anders K., Greger Å. och hans charmanta blonda väninna Anna!!! Lite mat, några öl och musiken börjar! 1½ timme senare så har boogie-ångvälten rullat klart!!! Vi fick vad vi ville ha och det vi ville ha var suveränt!!! Dessutom så hade trummisen Fito de la Parra gjort reklam för en bok som han precis skrivit som handlade om gruppens hela historia från början, -65, till nu! Kanon…vilken grej!!! Ett måste!!!
Och nu!!! Med eller utan skivor för signering…nu skulle vi in backstage för att prata med killarna!!! Sagt och gjort! Inga större problem, det var vi och 3 till som aspirerade på ett besök så trängseln var inte övermäktig! Väl därinne så sjönk min entusiasm ganska raskt…Stämningen bandmedlemmarna emellan verkade inte vara på topp…Lite gnälligt, lite surt…Jag stötte på Fito - bokförfattaren - och bad att få köpa 3 böcker, gärna signerade…Jodå…inga problem…Jag kände att jag var tvungen att säga nåt och började säga trevande “Well, I saw you guys
30 years ago in the concerthouse of Stockholm…” Längre än så kom jag inte innan Fito bröt in med “Yeah, yeah, in those days we played in the big halls and now we play in joints like this!!!”
All min kvarvarande eufori rann av mig fullständigt vid den kommentaren. Tack för det du! Här kom jag för att berätta om hur glad jag blev över att träffa honom och bandet efter 30 år, och allt han bemötte det med var bitterhet över att de inte var lika stora i dag som på 60-talet!!! Hur många är det??? Och hur många har lyckats hanka sig fram med världsturneer, visserligen på småställen…men ändå, 30 år efter sin sista hit??? Här pratade jag med en oerhört priviligerad människa…och han var bara bitter över att saker och ting inte var ännu bättre…Inte vackert…
Jag tackade för mig och gick hem i vinternatten…En promenad från Akkurat till Hornstull tar c:a 30 minuter…all lättare berusning var som bortblåst när jag väl kommit till Långholmsgatan! På med
en kanna starkt te, en snabb dusch, på med morgonrocken, ner i sängen och fram med BOKEN!!! Nu skulle vi LÄSA om Canned Heat!!! Jag tände läslampan, la huvudet på kudden och öppnade boken på måfå nånstans i mitten. Jag hamnade på ett nytt kapitel. Det kapitlet handlade om hur mycket Fito HATADE all hantering av bootlegs och hur han bad fans som ville ha en bootleg signerad att dra åt h-e…
Och jag som hade tänkt komma med 35 stycken bootlegs…Fito var ju riktigt bitsk redan innan…Hur
hade den situationen utveclat sig??? Fick en stark känsla av att en katastrof precis avvärjts med hjälp av försynen…
Jag la ifrån mig boken, släckte lampan för att somna…Det sista jag tänkte på innan jag slocknade själv var att jag nog hade haft en hel del tur den kvällen, allt summerat…Det kunde ha gått mycket värre…
Micke
Popularity: 6% [?]
Permalink
08.18.06
Posted in Min blogg
at 10:34 pm
En kulen regnig kväll runt åttasnåret våren -99…
En matt belyst studio på radiohuset i Stockholm…
Ett rum c.a 20 meter långt och 10 meter brett, befolkat av mig själv, en medarbetare på radion - Björn - en trummis, en basist, två gitarrister…och
P.J. Proby!!!
Hur kommer det här sig nu då? Varför då då?
Vad pysslade vi med där?
Låt mig förklara!
Några månader tidigare så hade jag fått ett telefonsamtal från en kvinna som undrade om jag visste hur man får tag i den amerikanske sångartisten P.J. Proby!? Hon hade hört från en bekant att det var min store idol, så kanske jag kunde hjälpa henne… Nehej, det visste jag ju inte..däremot så kände jag nån som kanske kunde hjälpa henne. Men, vad gällde saken? Jo! Den här kvinnans make - som är VD på Nordea - skulle ha en 50-års fest nån månad senare. Som en liten “surprise” hade kvinnan tänkt sig att bjuda in makens ton-årsidol för att sjunga några låtar… så där bara appropå! Tonårsidolen in spe hette givetvis P.J. Proby! Skulle man kunna få honom att komma till Stockholm 3 dar för att sjunga på festen, kompad av ett band härifrån? Tjaaa…”Ring Björn, fråga om numret! Ring sen Proby och lägg upp det hela på ett mycket snällt sätt!” rådde jag henne…
Två månader senare sitter vi sju personer i en stor studio på radiohuset! Proby har accepterat förslaget! Han har anlänt till Stockholm och just träffat bandet - 4 gamla klasskompisar till födelsedagsbarnet. 2 dagars rep, sen ska de i väg till festen. Allt i största hemlighet! Min vän Björn hade ordnat replokal på radion, och fungerade som chafför. Och jag…ja vad gjorde jag där? Ja det kan man fråga sig…jag hade lyckats mygla in mig som åhörare, tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn…!!!
Repetionen startar! Första låten klingar ut! “Hold me”, hans gamla hit från -64 dånar med kraft ut ur högtalarna! Vilken urladdning! Proby, som vid den tidpunkten inte hade många jobb, är uppenbart väldigt laddad! Bandet rockar på ordentligt! Vilket ös!!! Så kommer vi då till låtens slut…folk börjar titta lite granna på varandra, försöker hitta nån form av samklang…alltså, en vända till sen slutar vi…eller…två vändor till…eller? Till slut brakar det hela ihop… Musikerna vet inte hur låten slutar!!!
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?” hörs helt plötsligt Probys Texasaccent över lokalen…”Mmmm…we listened to your records”…
“But I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en klart irriterad Proby…”These records were made 35 years ago!”
Pinsam tystnad……………
Ut ur skuggorna kommer helt plötsligt en blek gestalt…”Well, Mr. Proby…I think I know how the song ends…”! Det var alltså jag själv som satt på en pall och bet mig i tummen. Självklart kunde jag det nya arret! Jag hade ju sett det på video, och gitarrist som jag är så var det en baggis!
Blicken jag fick från en vid det här laget klart irriterad Proby var inte nådig! Först ett band som inte lärt sig låtarna…sen dyker en helt oönskad typ upp från ingenstans och avbryter repet!!! Morskt gick jag fram till en av gitarrerna, plockade upp den och visade enkelt och effektivt hur slut-temat löd, en enkel ackordsföljd, det gällde bara att veta hur den gick! Probys min var helt enkelt en explosion i av glädje! “That´s right, that´s right, that´s the way it goes!!!” Och det räddade hela spelningen…Tror nån att jag kände mig nöjd?
Alltså…kan man tänka sig ett mer lyckat första möte med sin idol??? Näppeligen…jag befann mig på rätt plats vid rätt tidpunkt och tog chansen,
svårare än så var det ändå inte… Mer än så finns väl inte att säga utom att Proby INTE glömt bort den här händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv dragit upp händelsen!
Micke
Popularity: 8% [?]
Permalink
08.17.06
Posted in Min blogg
at 10:50 pm
Kung Fu…?
Efter 3 raka musikkrönikor tar jag ett grepp på TV-världen…
Beställde härom veckan via det mytomspunna nätet en
DVD-box: “Kung Fu - first season with 90 - minute pilot!
Vilken lycka i förgår när den damp ner i brevlådan! Inget dock emot det lyckorus jag kände av att samma kväll putta in disk nummer 1 i spelaren och titta på hela första långfilmslånga pilotavsnittet! Av någon märklig anledning så har Kung Fu aldrig
riktigt slagit i Sverige, många är tom helt ovetandes om dess existens.
En del finner den långtråkig, seg och med trist, förutsägbart manus. Andra tycker i stort sett ingenting efter ha sett ett enda avsnitt för 10 år sen, och sen inte kommer i håg ett smack…
Och, som tidigare sagt…de flesta vet inte ens om att den finns…
En liten klick har dock insett att det helt enkelt är den bästa TV-
serie som någonsin har gjorts!!!
Till att börja med: Varför gjordes den överhuvudtaget, och hur kunde den bli en sån megasucce´i USA av alla länder? I detta
vålds-sjuka land dyker det helt plötsligt upp en TV-serie
med i stort sett ett enda budskap: Vänd andra kinden till!
Långsamma kamerasvep, ytterst knapphändig dialog, ständiga
tidshopp från Caines vandring i Vilda Västern till templet i Kina och
tillbaka. Och som huvudperson: en fågelskrämmeliknande gestalt
som var mästare på Kung Fu, men som stod ut med allsköns
förnedring utan att använda sig av sitt överlägsna vapen…om
han inte var absolut tvungen…
“Master Po said: “To lose is to win”…”!
Lite annat det än Dirty Harry och Charles Bronson i “Death Wish”,
där hämnd är fundamentet som filmerna vilar på.
Sålde man något tvättmedel på det? Det bör man ha gjort
för serien gick i ett par år i sitt hemland, mot alla odds…för nåt
mer oamerikanskt har nog aldrig visats i USA på bästa sändningstid…
Visst…vissa avsnitt är näst intill pinsamma i manuset…men den
känsla av frid och “ett med universum” som man känner efter varje
program är alltid oslagbar!!! I……….am……..Caine………..
En sista kommentar: Kung Fu var Elvis favoritserie,
missade tydligen aldrig ett avsnitt!!!
En allra sista kommentar: Jodi Foster gjorde ett av sina första framträdanden i ett tidigt avsnitt av Kung Fu!
Popularity: 6% [?]
Permalink
08.16.06
Posted in Min blogg
at 9:55 pm
1977
-året som vände upp och ner på allt…åtminstone enligt de män som
tecknar ner rockhistorien!!! Enligt dessa herrars krönikor kom
punken upp från ingenstans och sopade över en natt bort ALLT
vad gamla dinosaurier som Deep Purple, Genesis, Yes, King Crimson, Grand Funk, Elton John och dylikt hette!!! Javisst! Ut med det gamla in med det nya!!! Ut med Queen in med Buzzcocks!
Ut med Led Zeppelin in med Sex Pistols!!! Ut med Mick Jagger in
med Johnny Rotten!!! Ut med Pink Floyd in med Stranglers!
Ut med det unkna in med det friska!
Inget ont i det…men…tillåt mig att ha några små invändningar…bara några små, små…
1) Alla de här dinosaurierna som sopades ut från banan…vart dom inte egentligen bara ÄNNU större efter punkens intåg?
Genesis bör ju från 1980 och framåt ha sålt 10 ggr mer än man
gjort tidigare! Yes fick med “Owner of a lonely heart” 1982 sin klart
största hit någonsin! Pink Floyds “The wall” sålde väl en och annan
platta…Queen på 80 - talet blev också bara större och större…
osv, osv…Så vad lyckades punken åtstadkomma egentligen???
Kanske inte ett smack…
2) Hur mycket sålde punken? Samla alla punkplattor från -77 till
-80…Sålde de lika mycket TILLSAMMANS som “Ring my bell” med Anita Ward,
eller “Rivers of Babylon” med Boney M??? Kanske inte…
Inse fakta…OM det fanns en revolution i slutet av -70talet så var det DISKO!!! Det är inte mitt fel att det är totalt ohippt att skriva
om den genren, MEN den tog en hel värld med storm när den kom!
Diskon spelades överallt och dominerade listorna totalt under ett par år…av en slump samma år som punken kom…Återigen…det var faktiskt så…
skyll inte på mig!
3) Kom punken verkligen -77? Eller fanns den redan -67? Kanske
rentav -59??? För Gene Vincent och Eddie Cochran var väl ändå
inte ett uns mjäkigare än…säg Clash??? Båda levde dessutom tyngre och ingen av dem blev äldre än 35…om nu det skulle ha nån som helst betydelse…
Hur som haver: vad hade punken som
MC5, Stooges, Downliners Sect, Pretty Things inte hade?
Två Beatleslåtar från White Album “Helter Skelter”
och “Why don`t we do it in the road?” rensar väl
ut det mesta från -77 i ren tyngd och råhet…!!!
Och ett band som Velvet Underground…var inte
det punk och punkattityd så det tom rann över???
Så…summa summarum: Vad var nytt med punken och vad förändrade den - MUSIKALISKT??? Inte mycket enligt mig…Visst,
som modeplank och som mediamagnet så var punken ett världsfenomen! Självklart! Inte tu tal om det!
Men ur musikalisk synvinkel så var det intet mycket nytt under solen!
Har jag helt fel??? Skriv en kommentar genom att trycka på:
“Comments” här under!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
08.15.06
Posted in Min blogg
at 11:08 pm
Sveket…vad är det för en titel? Vad kan dölja sig bakom en sådan kryptisk rubrik? Låter mer som en
“Vita serien” - titel än som en överskrift på ett
blogg-kåseri!
Låt mig förklara!
Jag är född 1955. Började lyssna på musik aktivt
sommaren 1964. Tio-i-topp, kvällstoppen, grammofonhörnan banade väg för det som kom att dana resten av ens liv (och bland annat manifestera sig i denna blogg)…
Beatles, Stones, Animals, Beach Boys, o.s.v.
var några av den första vågens hjältar…som för
så många andra…Engelskt och amerikanskt, svenska grupper hade inte riktigt hunnit med än…
Tages och Shanes slog till med dunder och brak
samma höst …kanske inte musikaliskt men väl listmässigt med varsin förstaplacering! “Sleep
Little Girl respektive “Let Me Show You Who I Am”.
Dock…under tiden låg en annan grupp och ruvade
i vassen…The Hepstars!!!
Allt startade lite i skymundan med en ganska så
anonym listdebut 8 mars -65 med halvsåsiga “A
tribute to Buddy Holly”. Inte mycket att hetsa upp sig för kanske…MEN, 2 veckor senare - 23 mars
vändes det mesta upp och ner för en hel generation svenska popälskare:
Hepstars framför “Cadillac” i programmet “Drop In”!!
Lång tid efteråt var samtalsämnet på rasterna: Såg
du Hepstars??? Såg du??? Visst såg du Hepstars???
Långhåriga, hoppande, krälande, väsande, skrikande så trotsade dom ALLT vad vi sett innan
dess!!! Jag är inte den ende som anser att det
ögonblicket är en milstolpe i livet!
I dag skulle nog en sån revolutionerande händelse knappast ske, med det gigantiska mediautbud som
finns nuförtiden! Men då, -65, så var popen en
väldigt ny förteelse, och TV sände som mest en
halvtimme pop i veckan, och då tittade ALLA!!!
Jaha…men var kommer nu Sveket in i bilden???
Jo…efter tungkalibers-uppföljare till “Cadillac” som:
1) Baldheaded Woman / Lonesome Town
2) No Response / Rented Tuxedo
3) So Mystifying / Young and Beautiful
4) Should I / I`ll Never Quite Get Over You
5) Sunny Girl / Hawai
6) Wedding / When My Blue Moon Turns To Gold Again
…så vad gör faanskapen??? Jo spelar in och ger ut som singel “I NATT JAG DRÖMDE”!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Fyrtio år har gått sen dess…och jag börjar långsamt förstå…det blir ingen återgång till det
gamla…”I Natt Jag Drömde” blev tyvärr en monsterhit och följdes raskt upp med “Malaika”,
“Lilla Sofi”, “Det Finns En Stad”, “Tända På Varann”
“Speleman” osv…och en dröm var krossad för en
hel generation…för alltid skulle det visa sig…
Vi fick ett år med Hepstars, vi älskare av rebellisk
pop som föräldrarna hatade. Plötsligt var de dyrkade
av både farfar och farmor…vilket svek!!! Ja, det
kan bara gå under titeln: SVEKET…
Vad tycker DU???
Skriv en kommentar genom att klicka på
“Comment” här under!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Posted in Admin info
at 6:12 pm
Klicka på följande länk och rösta på Mickes Blogg
Under de två dygn bloggen har varit uppe så har hela 281 besökare läst om Mickes bryderier, och vi vill ha ännu fler!
Det går även att hitta till bloggen via Bloggkartan.se om man söker på Södermalm, eller klickar HÄR!
Glöm ej att under varje inlägg kan man klicka på “Comments”, och således skriva sin egen kommentar, eller läsa andras!
/admin
Popularity: 7% [?]
Permalink
08.14.06
Posted in Min blogg
at 7:55 pm
En tämligen odryftad fråga inom popvärlden är utifall Beatles
gjorde rätt i att sluta när de slutade, 1970, ELLER om de borde ha försökt existera som grupp i ett par år till!
För de flesta som konfronteras med frågan så verkar svaret vara
självklart: “Dom la av i tid!” “Dom hade vett att lägga ner innan utförsbacken blivit för brant!” - är några av de vanligaste reaktionerna man får om man drar upp spörsmålet i fråga. MEN! Är
verkligen svaret så givet egentligen? Kan det t.o.m. vara så att
- håll i er nu - världen gick miste om ett par nya “Revolver” och “Sergeant Pepper”, i och med gruppens splittring? Kanske hade de sitt RIKTIGA mästerverk väntandes på oss alldeles
runt knuten?
“Och varför det då???” kanske den nyfikne frågar sig…
Finns det några tecken som tyder på det?
JAPP! Det gör det!!! Ett par stycken! Här kommer dom!!!
1) Deras huvudkonkurrenter: “Rolling Stones” , “Who” och även -
mot alla odds - “Beach Boys” fortsatte in på 70-talet med att göra några av sina allra bästa plattor!!! “Sticky Fingers”, “Exile on Main Street”, “Who´s next”, “Surfs up” och “Holland”
är ju alla plattor som står sig väldigt bra jämfört med övrigt som
grupperna producerade under tidigare år! Så varför skulle inte Beatlarna ha hållit i ett par tre år till…?
2) De första soloplattorna från respektive Beatle 70 - 73 indikerar
ju närmast en kreativ peak under nämda år. George Harrisons
“All things must pass”, McCartneys “Band on the Run”, Ringos
“Ringo” och Lennons…ja i stort sett samtliga fram till -75, är
ju alla plattor av högsta dignitet! Tänk nu ett koncentrat av dessa LPn…lägg till alla 4 medlemmars “input” och kritiska granskning…toppat med George Martins produktion och arrangemang…!!! Vad skulle vi ha då då? Jo 2 - 3 klassiska LP-
skivor som tyvärr i verkliga livet aldrig fick se dagens ljus!!!
3) Deras sista inspelning var “Abbey Road”…och det pekar
väl ändå inte direkt på nån slags “nedåtgående spiral”…eller…?
Vad tycker du?
Maila in och berätta!!!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
08.13.06
Posted in Bilder
at 11:20 pm
Popularity: 7% [?]
Permalink
Posted in Min blogg
at 3:00 pm
Varför en blogg överhuvudtaget?
Ja, varför det? Vem ska ha det minsta lilla intresse
av vad lilla jag har för tankar i mitt huvud?
Tja…nån enstaka då, som av en slump råkar klicka
in sig här, (och som kanske t.o.m. blir inspirerad
till att komma tillbaka. Ett tips: för in som “favorit”!)
Nåja, hur många eller hur få ni nu blir så är ni ärligt hjärtligt
välkomna!!!
Till saken!
Min ide är att då och då, förhoppningsvis en gång om dan,
föra in ett nytt kåseri - inte nödtvunget om musik, utan
även om sport, film m.m, - för att sedan få lite feedback
från omvärlden. Ämnena kan variera från :
“Elvis var störst men inte bäst”,
“Stones - mesigare än Beatles” till
“80 - talet var sensk fotbolls stora årtionde”
“John Wayne - 20 århundradets mest underskattade skådis”
Detta var inledningen.! Fullt kåseri i morgon måndag, 14/8!
Micke
Popularity: 5% [?]
Permalink
Loading ...
